Säg hej http://crouchingtiger.devote.se/

Jag bara liksom försvann här ifrån lite. Jag kraschade lite i början av hösten efter att ha sprungit och sprungit. Irrat och irrat. Sen bytte jag plattform. Hela det här blev så vemodigt. Melankoliskt. Jag älskar denna bloggen. Men jag behövde se lite framåt. Så antingen tillfälligt eller kanske föralltid, jag vet ju inte riktigt, så finns jag här http://crouchingtiger.devote.se/.
 
Pussar och kramar till er. Det är sånt man behöver.

I wonder, how much gold do you got?

Vill så himla gärna se Searching for sugarman.
 
 
 

Två mörka ögon

Av någon anledning gav jag mig in på att, klockan 22 en lördagkväll som denna, se reprisen av förra veckans körslaget. Troligtvis var anledningen något i stil med "man kanske känner någon, och vem är Bengan egentligen?!". Oj oj oj. Till min föga förvåning kom han ju inte ens ifrån Gotland. Trots det, trots det, så tänkter jag att inget jäkla mes-lir med att spola fram och se Visby och sedan släcka ner, utan ordningen får avgöra; jag ser programmet tills Visby har uppträtt. Tror ni inte att Visby sjöng näst SIST? Jo, det tror ni eftersom ni också sett det. Herregud, jag anser mig nästan hjärntvättad efter detta. Nog för att Putte är söt och jag gillar glitter. Men helt ärligt. Det här kan inte vara svensk underhållning när den är som bäst. Men nu vet jag. Vilka som är med.
 
Av en annan anledning, innan jag föll in på föregående villospår, satt jag och såg på veckofinalerna ifrån Vem vet mest. Det är en fantastisk känsla när man upptäcker att man FAKTISKT GÖR det. Ser det. På play. Som om det vore viktigt. Jag måste sluta ge hän för frågesportsprogram. Kanske främst på lördagkvällar.
 
Innan det såg jag på Skavlan. Av en mycket god anledning. DET. Det är kvalitet. Älskar Fredrik. Kan tänka mig att tillbringa varje lördagskväll med honom. Utan att ens se tillbaka. Svensk underhållning när den är som bäst <3
 
XOXO
 
 

Pocket full of snot

Trots att jag har flyttat till ännu en ny stad känner jag mig uttråkad. Sex dagar var tydligen tillräckligt. Tror att förkylningen kan ha ett finger med i spelet då jag i princip inte orkar göra någonting mer än att laga ett mål mat om dagen. Och det är i överkant. Har sett tre filmer de senaste två dagarna. Känns helt fantastiskt att jag faktiskt lyckats ta mig igenom dem allihopa. Eller vänta nu, Letters to Juliet såg jag ju faktiskt aldrig färdigt... Rastlös. Och för sjuk. Nu har skolan satt igång också och det är verkligen precis som det brukar, hatkärlek med betoning på första delen på ordet. Design som konkret företeelse, hur uppfattar jag det? När jag måste tänka efter så ekar det bara snor i mitt huvud.
 
Snor snor snor.
 
Snooor.
 
Jag vet att jag är efter när det kommer till film. Klaffen på er. This I like.
 

My sweet escape

Läste precis Kan min fru verkligen ha rätt? och om jag har blivit provocerad av sånt i mina dagar på gymnasiet.

Som författare, och då skapare av något, har man väl ingen som helst förpliktelse att anpassa sig efter medelanderssons språkkunnigheter. Ens verk är ens verk och man väljer ju självfallet - något annat vore märkligt - vilken nivå man vill lägga sig på och vilken slags bok man vill skriva. Det verk som de allra flesta förstår och tuggar sig igenom på nolltid och sedan recenserar med "en bra bok" eller ett verk som inte behöver anpassa sig till någon när det kommer till språk eller handling. En bok som kanske är lite mer svårtuggen men desto mer ifrågasättande, får individen att tänka och börja spinna på något eget. Som väcker en. Ni märker kanske vilken bok jag förespråkar. Jag är inte särskilt objektiv så. Det handlar inte om att något av alternativen behöver vara dåligt; det ena behöver det andra. Jag vill jämföra dessa två olika böcker med måltider. Jag älskar vällagad mat som smakar spännande och som är kreativ, men ibland så behöver man en skål makaroner med ketchup. Det bara är så, för att liksom bryta av. Men som med allt kreativt som vi människor gör så tycker jag att folk omedelbart måste sluta känna sig som offer och lägga sig i hur någon skapar och skriver. Det är ju skillnad på att skriva ett mästerverk och en bok. Sen är man alltid själv personen att bestämma vilken som är vad, dömma vad som smakar en bäst. Men den som skapar utan att väcka något, har ju inte lyckats med någonting som ingen gjort tidigare. Som författare hade jag blivit besviken av recensioner som endast antyder om "bra bok", "rolig bok", "trevlig läsning". Så otroligt innehållslöst det låter efter hundratals sidor läsning. Tanken är ju att en författare skall vara i särklass duktig på det hon gör - och att vi sedan får glädjen att ta del av det. Inte att vi skall slås ned av svåra ord, utan sträva efter en större förståelse.
 
Att denna kvinna i frågan anser att en författare, utesluter henne som läsare för att hon inte förstår är helt absurt. Att man gör ett eget val i att välja bok kan vi säkert alla vara ense om. Jag tror, att vi är så rädda för att gräva på djupet, inom oss själva, att ytligheten är lättare att ta till sig och att den egentligen saknar substans stör inte. Om man ser det såhär; känner man sig inte rånad på tid om man nu läst en bok som man sväljer med hull och hår utan att ett enda frågetecken rest sig?
 
Det handlar ju också om vad man vill få ut av en bok. Av livet. Om sig själv. Men att leva på ytan är sällan det mest tillfreställande. Att bara glida genom livet utan att hjärtat slår i otakt en enda gång. Då lär man sig aldrig vilka delar livet består av. 

Lära eller inte. Men låt de som faktiskt lägger ner tid och tanke i något ha sin egen mening.
 
 
 
 

Skaka skaka

Vaknar upp efter ännu en natt av intensiva drömmar. Känner mig helt matt. Förkylningen har tagit över mig nu, har mig i ett järngrepp, kan knappt vistas bland folk. Den har mig nu, och med den orken jag för tillfället besitter känner jag att det inte är långt kvar innan jag ger efter....
 
Vill skaka om hela världen idag. Inklusive mig själv.
 
Men när jag försöker håller mitt huvud på att trilla av.
 
Känns det som.
 

Snörvel.

Jag är så himla himla förkyld. Det är så äckligt när det finns snor så att det både räcker till en hel pappersrulle och för att fylla magsäcken. Som att det är på full effektivitet åt båda hållen. Känner mig helt snorhög.Eller som en snorhög.
 
Moget snack.
 
Var idag på första mönsterkonstruktionslektionen på textilhögskolan. En grundläggande sådan, så allt går väldigt lugnt och metodiskt. Om det är stundvis långsamt för mig, så går det troligtvis ändå i ultrarapid för dem som aldrig sysslat med det här tidigare. Jag menar, jag fattade ingenting under första halvåret på gymnasiet. Jag får i alla fall nu lära mig rita mönster från grunden, jippi för det! Av 282 personer som sökte till kursen så är vi 24 personer, varav tre killar. Alltid kul med killar. Aight!
 
Är sinnessjukt trött. Har ätit alldeles för lite mat idag förrän tills för en liten stund sen. Kan knappt redogöra för allt jag nyligen åt. Älskar att känna mig helt mätt. Fullständigt tillfredsställande känsla. Speciellt, trots just det, när vi tog mått på varandra idag och man märker att man tappat fyra centimeter på stussvidden och nästan två centimeter i midjan. När hände detta. Märker knappt skillnad ändå.
 
Hur som helst. Sett alla avsnitt som går att se av New Girl. ÄLSKAR det. Tycker att tiden går lite långsamt och sorgligt fram medan man måste vänta in nästa avsnitt.
 
Det var väl det. Snörvel.
 
 

Cause I would really, really love to stick around

Nu har jag landat i Borås. Det tog mig ungefär en kräftskiva, en självdestruktiv dag och en dag på stan för att göra det. Men nu är jag här. Med alla mina sinnen.
 
Det känns som att det är så lång tid som förlöpt sedan studenten. Tanken på att jag skall skriva ett arbete och skicka in till en lärare är närmast förbluffande. Jag är ju färdig med sånt. Ändå uppenbarligen inte jättefärdig. Ena stunden skulle man kunna tro att jag varit på fri fot hur länge som helst, och i andra stunden undrar jag hur fasen jag blev tjugo år. Fast... ändå känns det ofta som att jag levt hur länge som helst. Det beror på vad som är måttstocken att jämföra med. Det är som att jag är en vuxen med blöja. Eller en bäbis med koffeinabstinens. Jobbish.
 
Under ett helt år har jag hunnit jobba ihjäl mig en sommar i skobutiken, haft en glömd men ändå oförglömlig kräftskiva, åkt på semster till Öland i fyra dagar med en färsk kärlek, fått höra de tre orden av en speciell person för första gången, fått fast jobb på en modeagentur, hängt på popaganda, varit ledig en hel septembermånad, rest till Egypten och sett en riktig haj - på riktigt, tackat ja till jobb och flyttat till Stockholm, flyttat ihop med en pojkvän, köpt egen julgran och eget rivjärn, blivit utkastad från surfers den 23 december bara för att vi inte var tjugo, haft feber på fantastiska nyår, varit med under Autumn/Winter 2012- införsäljningen; där också jobbat i både Danmark och Finland, missat alla hjärtans-dag och fått finaste överraskningsbuketten till jobbet, rest Sveriges land och rike runt med min forna kollega och nyfunna vän Jessica med kollektionssäckar i högsta hugg, därmed lärt mig svensk geografi och städer otroligt bra, även kört första gången på motorväg(sen typ hundra gånger till efter det), under första jobbresan backat och kört över - flera gånger om- mina dyraste skinnhandskar någonsin som jag precis fått då, sovit hemma hos en okänd tant och farbror i Ed med Jessica under en säljresa då alla vandrarhem i trakten stängt igen, fyllt tjugo år i farten känns det som, åkt på inspirationsresa till London som innebar massa fantastiska kläder och hummeråk mitt i natten, glömt bort att jag blivit systemetmyndig, sett våren stå i blom än en gång, firat Valborg på ett tåg men nästan med Emma i Kristianstad och för första gången åkt tåg långväga - som också var försenat - på klassiskt vis, fått tag i de finaste strassväskorna från Fancy Fanny, dansat på Magenta och förstört så många plagg på grund av dessa strassväskor, firat att jag och Jesper varit ihop i ett år med mat på Jingis Khan, fått fyra veckors lång semester, druckit vin vid Solhem, haft finbesök från Stockholm under vecka tjugonio, druckit massa champagne med föregående, åkt på tältsemester till fårö med en älskling och sovit precis vid havsbruset, sålt Spring/Summer 2013-kollektionerna, missat min systers femtonårsdag, förstått tjusningen med boule i Rålis, varit på mingel(läs: fest) på Café Opera med modecenter, fått finaste hejdåpresenten av bästa tjejerna på Waker & Lindqvist - rosa champagne, ett syskrin och finaste primebootsen, delat denna flaska champagne med fina Jessica och den stundvis borttappade Elvira, dansat en sista gång på Magenta med föregående, spytt för första och sista gången utanför H&M på hamngatan med föregående, överraskat en pojkvän på sin födelsedag utan att han hade en aning, haft picknick på föregåendes födelsedag på ringmuren - den varmaste dagen som jag minns på hur länge som helst med köttbullemackor och apelsinjuice, sytt en discodräkt som kostade massor med pengar, packat hem och packat om och med tre röda rosor sedan landat där jag är nu. I borås.
 
I Borås pluggar jag för tillfället. Mönsterkonstruktion, Design för det goda livet och Design i profession och teori. Bor i ett studentboende med eget rum och delat kök(är emot delat kök) och med trevliga människor. Grannen är absolut godkänd.
 
Problemet som jag har framför mig nu, är att jag inte kan sluta tänka att jag inte behöver plugga.
 
 

Om att våga släppa taget om en sanning

Sedan en lång tid tillbaka började en process inom mig som så starkt har bitit tag i mig och vägrat släppa mig loss. Processen pågår som en konstant undermedveten molande huvudvärk under huden som har eskalerat ända sedan första dagen och gör att jag sluter mig mer och mer för varje dag, som med en skyddshinna om mig.
 
Allt detta började en dag för ungefär precis tre år sedan.
 
En dag jag blev uppväckt som från ingenstans och helt ställd mot väggen när jag insåg vad som kan hända i vårt samhälle, i vårt land, på vår kontinent, i denna stora värld. Om allt som kan inträffa som är så hemskt och hjärtslitande. Det började med en enorm rädsla och respekt för eld och dess hänsynslösa väg fram när den väl tagit fart. Sedan för döden och dess slutgiltiga läge. Sedan för obalanserade relationer. Desto längre tiden har sträckt ut sig över månader, år;  i desto större omfattning har detta tagit tag i mig och vad jag skulle vilja kalla drabbat mig. Mer ofta känns det som att bära runt på ett handikapp. Jag lämnar aldrig något bakom mig när jag lämnar ett rum utan att jag är försäkrad om att det kommer vara precis så som jag lämnat det, när jag kommer tillbaka. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar att lämna. Jag lever hela tiden med vetskapen om att vem som helst kan dö vilken dag som helst. Som att det är så otroligt tydligt och närvarande nu. Jag ringer sällan mina vänner och berättar om hur jag känner inombords. Rädd för att bli besviken, neglegerad, utskrattad eller hånad bakom ryggen. Det är som att när jag förliser en sanning så vill jag ta tillbaka den direkt. Som att den hamnar på fri fot och jag inte kan ta tillbaka den när helst jag skulle vilja gömma den igen. Som att sanningen blir för verklig och förlöst i en värld som en gång kommer utnyttja den. Eventuellt vända den emot mig.
 
Snälla.
 
Det är så svårt att leva med det här när inga av de här sakerna hör ihop och synkroniserar tillsammans. Eftersom vem som helst kan dö när som helst så borde inte rädslan för att det skall börja brinna vara större än sannolikheten att jag skall bli påkörd av en bil en morgon på väg till skolan. Och eftersom vem som helst nu kan dö när som helst så borde det vara bättre att prata oftare med sina vänner än att dra sig undan, ifrån dem; rädd för att bli lämnad om man gör ett felsteg. Eftersom att dra sig undan för andra ofta är ett bevis på att man vill ha mindre kontakt - fast det ibland är precis tvärtom. Och om man hela tiden går runt och är rädd för saker så blir man som människa otrygg. Och om man inte själv är trygg, hur skall man då kunna tänka sig att någon annan skall känna sig trygg med mig?
 
Allt det här vet jag. Men det hjälper inte.
 
Jag läste en bok om självkänsla i somras. Den gav mig energi och vilja. Viljan att ta mig ur den här cirkeln av om om om, det kan hända, tänk om, se upp, var på din vakt. Och jag insåg att min självkänsla inte var mycket att skryta med. Citatet "det är en otrolig frihet att slippa att känna sig som ett offer" ekar ofta i mitt huvud och ja, de senaste månaderna har jag märkt vilken frihet det kan vara att låta bli. Man väljer ju själv hur man vill tolka saker, och jag vet att jag ofta gör en tolkning och använder det som en destruktiv sanning mot mig själv utan att ifrågasätta, eller ta reda på det rätta. Som när en person, den enda som jag för närvarande kan prata innerligt med, säger en sak och lägger till "du är bättre på det nu". Genom att vara självdestruktiv tänker man direkt "fan vad dålig jag var på det förut" utan att ens fundera på att man faktiskt, som i detta fallet var; att jag var bra innan men fantastisk på det nu.
 
Något inom mig skriker vid tanken på att släppa lös allting.
 
Jag har ett starkt självförtroende som gör att jag vet att jag kommer att ta mig igenom det här. Hur lång tid det än tar. För jag tvivlar inte på min prestation och vilja. Jag tror ju på mig själv, är noga med att följa mitt hjärta och gör det jag känner för precis i stunden. Jag önskar bara att självförtroendet kunde smitta av sig på min självkänsla. Och att jag får vakna sådär brutalt igen som för några år sen, och får se mig omkring med en ny blick.
 
Vakna.
 
Jag måste publicera det här inlägget. Det tar emot. Att blotta sig. Vilket jag gjorde så lätt förut. Skrev blogginlägg efter blogginlägg och ringde till vänner och grät. Jag vill kunna göra det igen. Öppna upp. Därför måste jag publicera detta. Som en början. Som ett sätt att göra uppror mot det som spökar inom mig.
 
Det är slut nu.
 

Vakna.
 

Själv

Det är fantastiskt när man känner att man har ett stort och starkt självförtroende*.

*Självförtroende="Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera."

 
Men det suger när man inser att man inte har någon som helst självkänsla* alls.

*Självkänsla="Medvetenhet om den egna personlighetens värde."

 
Fan också. Jag visste att det skulle klarna så småningom.

Skrattrelationer

Jag har aldrig haft en sån där jättenära relation till mitt skratt. Under högstadiet så förekom det humorn "hej titta där är en fluga, nu döper vi den och lägger oss och asgarvar på golvet i korridoren". DET, har aldrig riktigt varit jag och många gånger har jag undrat varför det inte funkat för mig. Jag får för mig att jag har en lite mer intelligent humor... och det säger jag inte för att vara pretentiös utan ofta kan jag önska att det bara var enkelt. Att jag också kunde garva åt flugor. Jag menar, nu när det är sommar och man ligger på stranden; HUR många flugor sätter sig inte på en och kittlar en till vansinne? Jag önskar att jag istället för att bli helt rasande och slå vilt omkring mig bara kunde slappna av, peka på flugan och bryta ut i skrattkalas. SÅ enkelt. Men det känns som en ren omöjlighet.
 
Det är verkligen bara när något, på riktigt, roligt händer som jag får ett skrattanfall, och det kan jag känna händer alldeles för sällan. Jag menar, om ett skratt förlänger livet så är jag körd. Jag småfnissar mest bara inombords och det känns som att det inte räcker särskilt långt för att täcka upp, Jag önskar att jag kunde sänka min standard. Men hur gör man? Skall man liksom pusha sig själv till att skratta, så att det kanske faller sig naturligt en dag? Att jag ändå kan få inse flugans underhållningsvärde till slut. Jag och mitt skratt har liksom ingen nära relation som jag har med till exempel mitt allvar. Det handlar inte enbart om att jag är en allvarlig människa, för det är bara en del av mig, men främst om att nyckeln till mitt skratt oftast går genom allvaret. Ironi är en favorit när den handskas med på rätt sätt. Allt som är allvarligt blir liksom lite rått att skämta om. Och rått är kul. Flugor är inte kul. Flugor är fan inte kul. Det kan inte vara fel på mig för att jag inte tycker det. Förresten
 
 
 

Konstant

Om en mur bara är en bro på högkant hur tar jag mig då runt, över, under? Det spelar väl inte någon roll om det är en bro på högkant eller en mur på högkant eftersom det ändå kommer att ha samma motstånd som en hård vägg. Det är sommar. Jag har blivit bränd. Och det har inte något med någonting att göra. Försöker bara kallprata. Jag vet inte varför eller hur just nu. Eller jo. För jag har en vision. Varför är det så svårt att vara genuint glad.Så mycket prat och så lite känsla. Vart tog känslorna vägen. Allt är bara massa salt vatten i rörelse och likgiltighet. Det är så jobbigt. Snälla ta mig härifrån. Vill inte vara i denna bubbla helt ensam. Även om ensam känns som ett enklare alternativ.

my hea-aa-aa-aa-aa-art

Jag är så otroligt känslosam ikväll. Hjärtat slår liksom i otakt och sådär hårt. Jag vet inte vart det är på väg. Men något väcks inom mig när jag får vara ensam. Och det var länge sen nu. Ni anar inte. Älskar när fingertopparna kliar, tycker att det är lite jobbigt och svårt när hjärtat tickar som en bomb men det får mig ändå att le nu. Och att fingrarna glider över tangentbordet utan ansträngning, det var så länge sen sist, en vilja, en kraft, ett hopp. Tillbaka. Kanske. Snart.

Ett glas bubbel och magen vänder. Hjärtat skär lite istället. Vart är man på väg. Vart är det man ska.

Gillar livet men tycker att det är lite svårt.

It's half-past the moonlight. Nobody would see us go

Skriver ju egentligen nästan aldrig här längre. Jag önskar att jag gjorde det. Men eftersom jag tror att jag kommer att avlida utan sömn så sover jag typ mest. Det är nu man kan göra precis vad man vill efter studenten, mmm, gå hur långt som helst, meja ner, bygga upp, göra göra. Men jag sover. För det är det som jag har velat göra. Eller nått. För jag vill ju inte dö. Och ibland känns det skönt att blunda.

Annars rullar det på. Jag har bestämt mig för att sluta på jobbet så småningom, och har skrivit på ett kontrakt till september. Jag hör sökt in till flera kurser i Borås för ett halvår framåt efter det. Sen hade jag tänkt att försöka spara ihop lite mer än tjugo tusen de kommande och sista månaderna på jobbet för att ha stålar att bege mig långt långt bort sen när våren kommer åter igen.

Letar efter en provdocka hysteriskt, inte för att jag har bråttom, men för att jag gillar att jaga. Ingen dianamodell utan en dressform eller egentligen allra helst en catwalk form. Så om någon har en docka som står och skräpar eller har någon bra info så shoot.

Tack så länge.



Imorgon blir jag bättre

Tre låtar för dagen:

Ramones – Sheena Is A Punk Rocker
The Specials – A Message To You Rudy
Peaches – Kiss Kiss Kiss
RSS 2.0