att

som en os-låts innehåll
ska jag kämpa
jag ska vinna
och då menar jag inte i spel
jag ska vinna
och du hjälper mig
det älskar jag dig för
och hatar dig för
men samtidigt
jag blir en vinnare i längden
ibland önskar jag bara att det vore lättare
att du vore lättare
och allt kunde flyta i ett flow
ett fint gungande flow

slite småbåtshamn





do-re-mi

Hela helgen har spenderats med min högljudda familj. Igår var vi på Slite marknad som är en slags tradition att göra sen barnsben. Och jag tycker att det underhåller mig rätt bra, trots att det alltid är samma saker år till år. Ni vet, samma polkagrisstänger, alla utländska (turk)kläder, brända mandlar som höjer sitt pris med fem kronor för varje år, likadana smycken med pokemon som alltid och annat fint skräp. Men ibland kan det smyga in några undantag och då är jag där kvickt vill jag lova.

Som alltid köpte vi med oss mums-mums eller så kallade kokostoppar och åkte sedan ner till Slites småbåtshamn. Det var så väldigt fint i solskenet och jag passade på att fota en del. Även om människorna i Slite inte är helt kloka så har dem ett par fina ställen som man gärna sätter sig ner och fikar vid. Och stirrar ut över det stora blå.

Turen följde med oss och i ica-affären i slite var det 4.90:- för lösgodis, gissa om jag köpte ett halvt kilo...


































fun to see you too

Den här veckan har inte varit tillfredställande alls eller bjudit på några bekvämligheter överhuvudtaget. Jag har varit så trött, trött, trött och så less, less, less. Daddande, daddande, daddande. Jag lovar att i morse var jag spyfärdig (och det var inte på grund av bananen jag åt, tvärtom). Vi "lekte" med färg i en och en halv timme. Åh, ja visst var det nyttigt.

Idag unnade jag mig en fin body och en rosa kalender bara för att jag kände mig otroligt duktig som trots allt klarat mig igenom denna vecka. Det är säkert fler som gått i mål, men ni kanske inte belönar er på samma sätt som mig. Jag skulle säga att inget sätt är ett fel sätt.

Jag stressade som en tok och för att lyckas komma med bussen handlade jag en kalender i sista minuten och ruschade till bussen i bra fart. Det visade sig att min klocka gick lite för fort och jag kunde ha sparat mig ansträngningen som tillkom vid springningen men... det gick ju inte att spola tillbaka tiden. Jag catchade i alla fall bussen och när jag knackade på till dörren på silvåsgatan så möttes jag av en pojkvän med kalsongerna på huvudet - alltså den vanliga synen. Han tänkte hoppa i duschen precis när jag kom inför dörren - också som vanligt. Jag bannade honom för att han alltid ska göra saker när jag kommer, jag menar att han kan ju faktiskt duscha innan, för jag kom ju absolut inte (med betoning på inte) för att umgås. Nej, det är ju ett faktum. 

Mina bannor verkade etsa sig fast lite i alla fall eftersom han sköt upp rengöringen. Istället hamnade vi i sängen och det tog två sekunder innan han somnade i mitt knä. Jag bara satt. Likgiltig. Tack för gästvänligheten. Tack för kvalitetstiden.

Äsch liksom. Stress förekommer ofta i mitt liv i onödan. Jag kunde ju ha tagit en halvtimme till på stan. 

SovarN^. 

people will be people always

Är det min mobil som kan ta emot sms eller? JO! Efter två dagars svidighet över att jag först inte kan ta emot sms och sen för att folk inte kan sända sms till min telefon så är jag nu äntligen lycklig igen. Jag skulle vilja ge en dagens ros till den senaste telefonisten på comviqs kundtjänst. Jag skulle då tacka för hennes vänlighet och för hennes goda förnuft att inte lägga på luren i örat på folk. Egentligen var hon inte speciellt trevlig, men jämfört med de andra telefonisterna jag pratat med innan så framstod hon i stort sett som sankte per.

Jag har sammanlagt ringt tre samtal och den första telefonisten försäkrade mig om att det inte var något fel på mitt sim-kort ungefär innan jag ens hunnit öppna munnen. Där kände jag direkt att det sprack och att den här damen inte direkt var samarbetsvillig. Andra samtalet jag ringde var i eftermiddag, hon verkade dock lite mer positiv och sa att hon skulle höra med teknikerna och när jag frågade om hon skulle ringa upp mig senare så trodde jag att hon hade lagt på när det bara spelades musik i mitt öra till svars. Beethoven himself actually. Arg blev jag för hennes oförskämdhet att klicka mig.

Sen nu ikväll var jag beredd att skälla, för jävlar det ska ju fungera. Tjejen sa direkt att hon skulle ringa teknikern och till skillnad från den andra så bad hon mig vänta i luren. Återigen anlände Beethoven on stage för att jag göra min väntan lite mer underhållande. Vad jag nu förstod var att den andra telefonisten trodde att jag, Matilde, skulle förstå att jag skulle hänga kvar i luren utan att hon skulle behöva säga till något mig. Åh nej, så lätt är jag inte.

Hur som helst så fick dem det att funka. 24 sms anlände på en gång. På några stod det "bögjävel" men jag blev inte särskilt förvånad. Eftersom det var från mig själv.

Och på tal om mobiler så ville jag säga att min mamma gjorde potatismos i matberedaren (för er som inte vet så brukar det göras med elvisp). Men som några av redan också vet så är min mor väldigt bra på att förbruka just dem apparaterna...  

åka vilse

Det här var nästan lite för roligt. Artikel från gårdagens DN.


En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - i stället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya Tidning på nätet.

Med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot.

Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlandapolisen.

gå natur väl

Mattias sa nyss att han kan mycket om lite.

Jag kan allt om inget.

det har tidvis gått bra

Skönt att få sluta tidigt för en gångs skull. Dock var jag lite rädd för att missa bussen och fick kämpa på för allt jag var värd för att ta mig framåt i någorlunda makligt tempo. Det berodde självklart på min snäva och otroligt åtsittande kjol med noll stretch i. Redan halvvägs till pastavagnen så hade jag mjölksyra i benen, jag skulle säga att det är ungefär femhundra meter från skolan dit (men så uppskattar jag som ett pundhuvud också). Det är inte förrän nu som jag förstår hur korta människor har det. Eller människor med korta ben i alla fall. Det måste vara jättejobbigt att ta sig fram dagligen.

Och tänk om dem skulle ha en tajt kjol ovanpå sina korta-ben-besvär. Det skulle bli fasligt jobbigt.

Så jag är ändå rätt glad för mina 1.72 centimeter-nånting. En meter är ju minst ben av dem i alla fall.

maybe I have to agree

I met a genius on the train
today
about 6 years old,
he sat beside me
and as the train
ran down along the coast
we came to the ocean
and then he looked at me
and said,
- it's not pretty.

-Charles Bukowski

en kvick en

Jag är så ofantligt trött på att presentera mig själv. Varje lektion hittills den här veckan har börjat med att vi ska presentera oss själva, leka namnlekar eller berätta om en kompis. Det är så otroligt många som sagt "att på gymnasiet blir det allvar" och det är lite svårt att förstå när vi hela tiden blir behandlade som dagisbarn. Jag gillar inte småtrams utan jag vill köra igång med detsamma. Lägga ribban på en gång. Känna att något händer.

Trots det så fasar jag för engelskan och spanskan där vi gjort precis som jag ville - börjat på en gång. Jag ska nu presentera mig i ett långt brev på både engelska och spanska. Och ni som tycker det är simpelt bara för man kan översätta ena brevet till det andra språket, ni kan bara knipa. För det är ansträngande. Och tråkigt. För jag har redan berättat om mig själv så många gånger att jag är smått illamående av mitt liv. Och alla andras för den delen.

Ändå ska jag sätta mig nu och skriva ihop något skitbra. För det är ändå sån jag är - respektfull och dum.

Och ps. Richard, det här inlägget tog bara tre minuter att skriva (vilket betyder att om jag skriver ett dubbelt så långt inlägg så blir det istället sex minuter. Ändå rätt okej. Du vet, om man trycker snabbare och hårdare på tangenterna så går det fortare). Smile!

urkburk

Jag skulle lätt kunna somna öganaböj. Dagen har varit så jäkla ansträngande med massa svenssonlektioner som matte, engelska, svenska och historia. Och ovanpå det husvisningar och kjolköp och god knows. Jag fick i alla fall träffa min pojk ett tag och det var såklart trevligt.

Naj, jag orkar fasen inte skriva.

Hej då.

flätor


Jag saknar lite utav mitt långa slitna hår. Nu är det kort och tråkigt och jag kan inte få till det någon endaste gång. Antingen får jag kapa av det i en page eller så får jag helt enkelt träna. Dumma hår. Och ni vet hur det är med dåliga hårdagar, de förstör både humöret och livsmiljön.

när guldet blev till sand

När jag tittade ut imorse så regnade det som spö i backen. Jag kunde inte förstå hur jag skulle förmå mig att ta mig till stan i vetskap om att vi skulle spendera hela dagen utomhus. Men med lite tur och uppehåll så tog jag mig till skolan och mot tofta bar det. Det som stod på dagens schema var sandslottsbygge. Senast jag var med i en sandslottstävling var södervärn förra året och då lyckades jag kamma hem segern, så alltså bidrog jag med en ganska bra merit till mitt lag.

Det pratades om hästar, ferraribilar och kojfiskar innan vi kom fram till vårat beslut - fisken. Med mycket slit och med en seriös medverkan i tävlingen så kan ni ju gissa vad! Vi vann! Till pris fick vi en fika i kaffis och choklad.

Och det var tur att vi segrade, annars hade liksom den välarbetade fjällen var helt i onödan. Som vi kämpade...

Och ja, den var enorm.
 

bästa kompisar för alltid

Tredje dagen på elfrida andré har nu avverkats och det har hittills bara handlat om "att lära känna varandra". Och det kan man ju tycka vad man vill om. Eftersom man inte blir några särskilda bästisar bara sådär. Och speciellt när folk inte vågar öppna munnen och föra en vardaglig konversation.

Hur som, idag sprang vi runt på olika gallerier och utställningar i stan. Inne på ridelius hittade jag så många fina tavlor som jag ville plocka med mig hem. Det blev en av två favoriter under dagen. Den andra var Maria Liljas utställning på konstmuseet.

Det luktar nu tämligen höst i våran atmosfär och jag har ingenting emot det. Blåst har jag dock lite emot och det får man ju tyvärr ofta på köpet när det gället höst och rusk. Men med nya vänner och en varm kopp choklad och kanske lite kärlek också så klarar man förhoppningsvis sig igenom den gråa tiden ännu en gång. Och jag måste säga att jag inte tvivlar nu. Överlevnad är inte omöjligt. Allt känns ändå rätt bra.

Nu ikväll fick jag min efterlängtade mp3 och guess what! Den måste ladda i fyra timmar innan jag får pilla på den... which means I will have to stay awake for about far too long! Jag kan ju inte bärga mig tills imorgon.

Just nu är jag för trött för att orka blogga. Mer godis åt folket säger jag!

Och ps. Istället för att gå på sävefest ikväll laddar jag upp inför sandslottsbygge på tofta imorgon. Fett mycket viktigare.

the end is near

Nervositeten var i stort sett obefintlig när jag och järngänget bestående av Frida och Emma entrade säves aula. Det är klart att det inte är så farligt när man varit där förut. På textil-design alltså. Vi kände oss rätt hemma på en gång och jag var minst sagt svävandes på rosa moln. Jag har egentligen ingen aning om varför, jag kände mig bara lite smått hög med ett konstant bubblande skratt i magen som tycktes visa på att allt var roligt. Såsom skolsköterskans limegröna dunväst och rektorns lama utmaning att jonglera inför publiken av elever.

Veckan kommer inte se ut som vanligt och vi kör inte enligt schema förrän på måndag. Det känns sådär med tanke på vissa omständigheter. Imorgon så ska vi hänga ihop med våra tillhörande bildesteter och det ska pratas om konst som mode och mode som konst. Jag hoppas på en kort dag. Sedan fortsätter det med kulturvandring på torsdag och på fredag sandslottsbygge på tofta. Och som någon lite för ickeförsynt människa frågade också "och kanske lite bad också?" Hallå? Det är typ höst ute. Daah. Fast jag badar knappt mitt i högsäsong heller.

Anyhow, jag ogillar mig själv för att jag är så jäkla matarg och rastlös. Så fort jag blir hungrig brister mitt humör och jag blir otålig likt ett litet spädbarn. Pappa fick sig en rejäl utskällning när jag kom inför dörren och inte kunda dofta någon matlagning och mamma fick en utskällning för att hon frågade mig hur dagen varit.

Själv kan jag inte styra mig själv och mina vredesutbrott. Så det blir för dem att tacka och ta emot.

happy happy happy happy happy

Jag ska släppa loss. Spänna av. Inte som i att släppa loss och dansa hela natten. Eller det med. Men med andra ord bli en ytlig, tråkig och omystisk tjej. Eller vänta... glöm det! Men från och med nu ska jag ta fördel av skratt. Ni fattar förmodligen ingenting. Men jag tror att jag kan lyckas, om så bara för ett litet tag.

Men jag tänker inte. Tänker inte lägga ner. Jag har precis ställt mig upp.
 
Imorgon börjar skolan och vissa människor är för jäkla trevliga. Andra mindre dock. Men det är bara synd om dem. Synd om dem som ser ner på andra, som hela tiden måste gå med mungiporna nere och som aldrig vågar skämma ut sig själva. Bjussa lite på ett skratt. Lite humor. Lite vulgärt. Lite opassande. Lite omodert. Lite fult. Lite eget. Som aldrig vågar släppa loss. Spänna av.

Jag skrattar till och mitt skratt ekar som en häxas. Jag är egentligen jättesnäll och härmed säger godnatt.

now she's falling asleep

Det är galet vad fort man kommer upp ur sängen när man vet att en godispåse står och väntar på en i bokhyllan. Och även om man precis vaknat så är det de enda som krävdes för att ta steget ur sängen. Ännu bättre blir det när ingen kan komma och hytta med pekfingret, lägga huvudet på sned och samtidigt dra ner ögonbrynen och säga "inte innan frukost väl?". Nej ni, jag gör precis som jag vill. Stor tjej.

Just nu sitter jag och väntar på att min kära vännina Jonna ska vakna. Hon kom hem från Tallnäs i nättras och när jag undrade om hon verkligen orkade umgås med mig idag så svarade hon "ja, men vi behöver kanske inte träffas klockan sju!". Jag svarade lugnt "Nej gumman, vi behöver inte träffas klockan sju". Hon menar såklart på morgonen och då ställer jag mig frågan Hur ofta bestämmer man träff med någon klockan sju på morgonen? och i så fall Varför?

Och det känns som om det skulle vara ännu dummare att göra det när hon varit bortrest i fem dagar. Då man behöver sin sömn.  

Ibland undrar man ju vad dvärgar tänker med.

söndagkväll

Jag smygkikade på mitt kommande schema igårkväll och det visade sig vara rätt så fullproppat. Eftersom jag bor på landet så måste jag anpassa mig till kollektivtrafiken (som inte är allt för generösa med turer) och det betyder att det finns en dag jag kan åka med tvåbussen hem. Resten av dagarna blir att jag går till tre, ibland kvart över ibland kvart i. Och precis, eftersom det inte går några bussar så får jag glatt vänta en halvtimme på att få ta mig hem.

Några skrattar nog lite åt mig, den där skadeglädjen uppdagas allt för ofta. Som den lantis jag är så tar jag emot skiten. Hade Visby varit Stockholm så hade mitt Stenkumla kallats förort. Nu känns det lite sådär med tanke på att vi bor på Gotland.

Textil-design är det som gäller för mig de kommande tre åren och jag är rätt nyfiken på hur det kommer att bli.

Likaså är nog hon på bilden.


























the rain on my skin

Det känns som en omöjlighet att sätta sig på moppen och köra till stan i det här vädret. Det är som om himlen öppnat sig och guds alla sorger som han någonsin bärt på, strilar ner i form av mängder med regn. Säkert några droppar för att han tycker att vi förstör vår jord, utrotar djuren, fixar ett härligt växthus klimat och beter oss allmänt illa mot varandra.

Det jag kan konstatera är i alla fall att det kommer jävligt mycket regn.

I invest

Jag har nyss beställt en ny mp3 (mp4? jag vet inte hur man ska kunna hänga med i all denna moderna teknik) och jag är väldigt glad. Istället för två gigabyte på mobilen så får jag nu ännu en ny apparat med tre gånger så mycket minne att hålla koll på. Det kan behövas nu till hösten med alla otaliga timmar jag sammanlagt måste spendera med kollektivtrafiken. Jag tror att den här fjutifixen kommer att underlätta mitt liv lite. Eller bara stilla mitt köpbegär för dagen. 

Jag har alltid blivit jämförd med min syster, jag som slösare, hon som sparare. Men jag känner ändå att jag är rätt duktig om man jämför med mina jämnåriga kamrater. Och okamrater. Jag har över trettiofyra tusen på mitt sparkonto, inte det sparkontot som mina föräldrar sätter in pengar på varje månad, utan på ett sånt jag får in min lön och småslantar jag tjänar. Jag gnäller ofta på att jag har ont om pengar, vilket jag egentligen inte är, men jag gör ett försök till att låta bli min förmögenhet. Ett försök att vara ekonomisk. Som min "duktiga" syster.

Men som Anne sa, man ska inte vara som sin syster. Och nej, vet ni? Det kommer aldrig att hända. Jag frågade nämligen henne om det var värt att köpa en ny mp3 och hon svarade att hon inte tyckte det. Men hon sa också att det var olika från person till person och hon sa att hennes mp3 utan färgskärm och 512 mb's minne räckte alldeles utmärkt till henne. Det är också där skillnaden mellan oss kommer in. 512, pfhh, det är ju ingenting.

Jag ser det som en investering att köpa en ny.
 
Och det är ju bra att jag känner mig nöjd. Trots att mitt konto nu blev två tusen fattigare.

Se framåt. Investering matilde. Investering.

sara, jag väntar i hörnet

Jag pratade med Sara förut och då sa jag att jag såg ljuset efter gymnasiet. "Då sticker jag ändå till Stockholm och lämnar allt och alla och äntligen blir jag helt fri". Om så bara för ett tag. Sen förändrar sig väl Stockholm till samma sak och nej det vill jag inte inse nu.

Saken är den att det är tre år dit. Ska jag leva i dvala ända dit? Jag skrattar lätt för mig själv.

Och som dem sa i filmen: "you can't run from your problems, you got to deal with them".

Då svarar jag så här. Javisst, men kanske en annan dag.

skosulor och tandtråd

Jag vaknade så himla tidigt i morse, redan klockan nio låg jag klarvaken med blicken fokuserad i taket och med samma tankar som så många gånger tänkts. Jag undrar om det är en fas en del människor lider av under sin tonårsperiod, att tänka lite för mycket på allt och alla. Och framför allt vrida och vända på ordet varför. Men det tycks aldrig komma något svar.

Jag vet att jag inte mår bra av att tänka för mycket så jag bestämde mig för att äntligen slå mig ner framför tvn och se på Sound of music. Filmen är förövrigt nästan tre timmar lång och jag trodde att jag skulle få uppleva samma känsla som när jag såg Arn på bio. Jag har en tendens att bli rastlös och jag förklarade filmen som "över två timmar lång, typ tusen olika ställningar, jävligt ont i rumpan". Jag kan ju säga att det misstolkades på flera olika sätt. Eller egentligen misstolkades det bara på ett sätt, fast av väldigt många människor. Det jag försöker få fram är att om filmen är mer än en och en halv timme lång så brukar jag antingen ta en tupplur där på mitten, gå på toa lite för ofta eller bita på naglarna (jag anser att det är mer tillfredställande än att rulla tummarna).

Jah.
 
Det andra jag försöker komma fram till var att jag verkligen gillade filmen. Drömma sig bort till sextiotalet händer inte varje dag. Fina klännigar och vackra damer. Den här gången var det fortfarande massa ställningar, men det var mest min vänstra arm och armbåge som tog stryk.
 
Försök att misstolka det snuskigt väl.

för en drömmare

Det är tuffa tider för en del. Visst är det så. Men vad kan jag göra annat än vara likgiltig. Jag har ju trots allt mig själv. Den ultimata livskamraten.

Det är inte alltid jag älskar mig själv. Men ibland trivs jag i mitt sällskap.

Ingen vet hur man ska bete sig mot mig bättre än jag. Ingen vet hur jag vill bli behandlad bättre än jag. Ingen vet hur jag vill bli älskad mer än jag. Ingen vet vad jag drömmer om och vad jag önskar mest bättre än jag.

Det är bara jag, jag, jag. 

Ingen vet faktiskt ingenting bättre än jag när det gäller mig själv.

Go suck on that.

ät bajs

Jag är så jäkla uttråkad för att tala klarspråk. Kvällen verkar bjuda på noll roligheter och eftersom jag inte heller vet vad jag vill så kan jag inte ta tag i något heller. Jag har inte ätit sen frukosttid om man bortser från lite nallande i pappas godispåse och det är kanske därför jag känner som jag gör.

Jag tycker synd om mig själv, klagar, svarar inte när någon pratar med mig, har ont överallt och är allmänt svidig. Så blir jag ungefär när jag får vara utan mat ett längre tag. Och ibland korta tag. Jag är onödigt matarg av mig och samtidigt som jag är väl medveten om det så brukar jag strunta i att laga mat. Det är både trist att laga och städa undan. Och när man lagar själv så hinner man bli mätt på matosen och på så sätt är man inte längre hungrig när maten är klar. Alltså finns det många goda förklaringar till varför jag inte lagar mat.

Och följesevis till varför jag beter mig som jag gör.

well yes


Det här må vara den fånigaste bilden någonsin. Och jag skulle inte vilja påstå att det är mitt fel... Men jag är ganska ogenerös med bilder i övrigt så, vassegod. Enjoy.

jag kanske rent av behöver dig

Är ni också sånna människor som kan spå genom ert utseende hur er dag kommer att bli? Eller kanske veta vilken den dominerande känslan för dagen kommer bli i alla fall. Mina dagar hänger ofta på mitt utseende. Om jag känner mig fin och bekväm så vet jag att chansen att dagen ska sluta bra är tusen gånger större än en dag jag liksom skruvar på mig för att jag vet att håret inte blivit rätt under proceduren på morgonkvisten, eller för att sminket sitter lite halvsnett. Jag skulle egentligen inte kalla mig ytlig. Jag är mån om mitt utseende, helt klart, men jag låter inte det gå till en överdrift. I alla fall inte utåt sett. Ni anar inte hur mycket jag kan plågas ibland.  

Idag är en relativt bra dag. Jag känner mig okej, accepterad som människa, men inte direkt mer. Trots det är jag glad och det är nog på grund av min gladknappsskiva. Jag passade på att bränna ner dem till mig också så jag också fick ta del av min glada musik, som tessan.

Jag tittar ut och vädret irriterar mig lite. Jag vill kunna använda min nya storstickade kofta utan att känna mig obekvämt svettig. Jag vet till hundra procent att jag borde passa på att njuta av solens värmande strålar nu när dem spelar på sista refrängen. Eller det är vad moder jord vill att vi ska tro när vi allt mer får känna på de höstiga vindarna, löven på marken och det där osäkra vädret med regn-moln-sol-moln-regn-regn-moln-sol, ja ni vet själva. Men som det alltid varit, år in och år ut, så brukar det varma klimatet som ofta försvinner i augusti månad komma tillbaka lagom när vi börjar skolan. Då får man sitta där i sin bänk med värmeslag och picknicklust. Så har det verkligen alltid varit.

Egentligen så är jag bara lite sur för att jag vill köpa en fin höstkappa.

Men det känns fortfarande lite tidigt.

brännmärken

Jag har precis klippt allt gräs vi äger. Det hela känns oändligt varje gång det är dags men samtidigt så finns det ingenting som går uppemot lyckan efteråt. Det är som man klarat av något som är näst intill omöjligt. Och egentligen borde jag låta er tro att jag är den sortens dotter som gör allt frivilligt för att ställa upp på sina föräldrar. Och visst är det så men... jag tar faktiskt en hundring betalt. Det känns som en mänsklig rättighet när det gäller gräsklippning med gåklippare.

Hur som helst.

Igår grillade vi vid axelsro och hade det allmänt trevligt å Tessans vägnar. Som farvälpresent fick hon en marshmallowpåse, en stor marabou chokladkaka och en dubbel-cd made by mig själv. Den fick heta "flyttsound för gladknappar" och för er som inte förstår så är det ganska internt. Verkligen personliga grejer hon fick... godisgris är ju vad hon är och gladknappen kommer hon få stå för i resten av hennes liv. Bra tjej! 

Att få upp en eld visade sig vara rätt svårt för två blondiner som therese och maria, men med hjälp av lite tändvätska så fick det till och med fram lågor. Jag och Andreas med vampyradam blev vedhämtare under kvällen och jag ramlade i stenbacken på min lilla rumpestump. Efter ett tag blev vi trötta på alla småpinnar och hämtade istället granar och träd. Det brann inte upp i första taget om man säger så! Jag fick lite brännskador på min hand och hål i jackan för att en viss sam-elev inte kunde behärska sig. Omoget att leka med elden på det viset. Och så "hittade" vi några stolar mitt "i skogen". Typ. Så vi fick härlig komfort under kvällen. När de flesta började droppa av tog jag fram partyhöjaren, yatzy! Det uppskattades till en början innan det spårade ut med saft och borttappade tärningar. 

Jag glömde nästan, vi körde ju 1, 2, 3 brandbil! Det var fantastiskt roligt! Eller, gott....

Efter allt detta fummel funderar jag på att åka till stan enbart för att köpa godis på wisborg, när det är 3.90:- så kan man ju nästan inte låta bli....

Åh socker. Jag behöver socker. 

jag öppnar ögonen försiktigt

Det blev min sista dag idag i alla fall. Och bli inte för "aha, såklart det visste vi ju" när jag säger att jag ska fira min första lediga dag (på ett tag) med en shoppingtur på stan. Jag får faktiskt inte min lön förrän den 24 augusti och det är ett tag dit så att säga. Men ett par sillar blir gutta för plånkan. Nej, imorgon får jag göra av med småslattarna som blir över och som man hittar lite här och var, som i fickor och väskor och så där.

På tal om shoppingturer och pengar. För att kunna shoppa behöver man pengar, och pengar vill helst spenderas i våran storstad och så kom jag på...
 
att.

Tessan snart flyttar till Stockholm. Och jag ska ta avsked av henne på onsdag. Trots att vi inte varit några bundisar direkt så har vi ändå umgåtts en del. Det ska bli tråkigt att hon lämnar ön, men jag är också glad för hennes skull. Och så tycker jag att hon är modig. Jag har viljan att slita mig loss men kanske inte det sista modet som verkligen tar mig härifrån. Jag kanske inte är helt mogen än. Det förvånar väl ingen när jag säger så (men jag är klokare än ni tror!). Trots allt är jag fortfarande rätt beroende av mina föräldrar. Tänk att bara lämna något man haft i sexton år, en trygghet som man innerst inne älskar men döljer bra väl ibland. 

Jag är väl inte den enda som någon gång tänkt "vad jag än gör så envisas de med att alltid älska mig".

Men whatever som man säger. Jag blir väl vuxen och självständig en dag jag med.   

i'm on a highway to hell

Vi fick just hem en ny våg. Och vad kan jag säga om den.
 
Den var inte bra.

back to work

Om en timme har jag åkt iväg till jobbet. Det är möjligt att det är min sista dag och det skulle vara otroligt skönt. Även om det här andra sommarjobbet på caféet var helt frivilligt från min sida så är det alltid skönt att få de sista dagarna innan plugget drar igång, lediga. Men jag har sagt att jag kan jobba tisdag också, så om inte Göran glömt bort att jag sagt det så får jag nog minsann jobba imorgon med.

Nu under sommarmånaderna har jag knappast suttit vid datorn någonting. Och när jag väl slog mig ner för några timmar efter jobbet igår så kom jag ihåg vilken avkoppling det är. Man kan bara slötitta på onödiga saker, läsa intressanta och ointressanta bloggar, konversera med människor och bara lyssna på musik. Och ladda hem.

Så jag lär hamna här ofta framöver nu när jag fått smak på dumburkslivet igen.

Men nu är det dags för brödshopen.

där fick vi dig!

Hej, jag heter Matilde. Jag är i grund och botten blond men ibland slingar jag det på vintern för att det börjar tappa sin ljusa ton och ibland går jag på dumma saker på internet. Det händer inte ofta men ibland blir det bara så. 

Men visst låter jag inte särskilt arg? Skenet bedrar kanske. För fan vad arg jag kan bli...

Det kommer upp någon fånig sida som heter kärleksmätare. Och jag som annars håller mig borta från allt trams väljer att klicka vidare när de frågar om kön. Det kan bero på att jag är en väldigt velig och stundvis osäker människa som vill ha konkreta svar och därför väljer att hitta dem på en sida som märkbart är ute efter att lura folk på pengar.

Men det visste jag ju inte då.

Så här gick det till steg för steg (i fall ni själva skulle vilja testa):

Steg ett - är du kille eller tjej? Jag som är ganska säker på mitt kön svarar att jag är en tjej.

Steg två - vilket stjärntecken är du? Vädur, det är jag också medveten om. Än så länge går det bra.

Steg tre - vad är ditt namn? Matilde. Ganska säker nu också.

steg fyra - namnet på den du är kär i? Eftersom jag har pojkvän så svarade jag Ivan.

steg fyra - ditt mobilnummer? Jag fortsätter 0703-64...

Jag får snart ett sms där det står en pinkod som jag ska skriva in i en ruta och jag följer givetvis instruktionerna. Det jag inte är medveten om är att varje mottaget sms kostar 15 kronor. När jag väl förstått att jag blivit av med trettio spänn så brister jag nästan ut i ett hysteriskt skrattanfall när jag äntligen får den dyra kärleksmätarens slutgiltiga svar.

Och det lyder: 3% Matilde, det är hemskt! Du kommer få det bättre med en apa än Ivan!

Som om jag inte visste det redan liksom.

GODNATT

you and I are in a cold

Någon frågade hur det kom sig.

Älskling, när det kom till den delen så glömde nog gud bort dig.

Så här 23:29 så tycker jag att det är himla roligt.

Hur kan man liksom inte förstå.

what I don't like about you

Varför går ni människor inte ut när det regnar? Nej istället sitter ni inne under en filt, dricker varm choklad, tycker lite synd om er själva och tjuvstartar på hösten. Men än så länge får ni bara låtsas, för även om vädret verkar ha gett upp för den här sommaren så är fortfarande glassbaren öppen. Och såklart brödshopen med.

Men tack vare er så tjänar jag mindre i lön. Och ni liksom krånglar till saker lite extra när ni stannar inomhus.

Ikväll fick jag och Johanna stänga brödshopen tidigare tack vare brist på mänskligheter som suktade efter smörgåsar, kaffe latte eller saffranspannkaka. Ni ska veta att jag gick miste om mer än en timmes ob! Fy fan alltså.

Jag skulle gissa på att ob:n ligger på arton kronor.
 
Men ändå.

Ni kan ju liksom inte bara gå och göra mig smått arbetslös. Och pengalös. 

saturday afternoon

I Visby skiner solen och i en socken inte alls långt ifrån så ligger molnen täta och mörka redo för att släppa igenom lite vatten. Den socknen råkar vara Stenkumla. Där jag också råkar bo. Jag ligger under ett varmt täcke efter en lång arbetsdag och tänker "det är verkligen såå synd att solen inte skiner, såå typiskt att jag inte kan ta vara på det fina vädret. Som jag sa, alltså verkligen synd".

Men ärligt talat är det skönt. Förutom att jag är lite bitter på mig själv för att jag glömde hämta ut min reserverade bok A short history of nearly everything som äntligen gett mig tillåtelse att läsa sig och för att jag glömde att köpa med mig lite godis hem. Så, ja förutom det så är jag rätt nöjd med tillvaron. 

Faast, det skulle varit trevligt om någon hade velat komma hit med lite lasagne och sura dödskallar.

Så. Jag tar alltså inte illa upp om ni skulle vilja det.

Så ni vet.

repeat

Jag upprepar.

Vad är väl en bal på slottet.

it's raining outside

Det är mörkt och svalt i det stora välmöblerade rummet. I mitten av rummet står ett litet åttkantingt bord i målat trä som utgör själva utgångspunkten och framför den ligger en säck, en stor mjuk och svart familjesäck som det sitter en flicka med ett väldigt stort bagage med känslor, i. Hon stirrar in i en stor skärm som spelar upp en historia om en människas liv. Inte ett riktigt liv utan ett påhittat. Med människor som spelar att det vore ett verkligt liv. En riktig berättelse. Här kommer skådespelarna in. Men det är ett liv som någon förmodligen upplevt. Eller något snarlikt. Och med full säkerhet några som varit med om något ännu värre.

Men det var så fint. 

Och så sorgligt.

Det började först med en djup tår, en sån som föll snabbt nerför kinden och smakade lättsaltad i mungipan. En tår ersattes fort med en ny och de föll. En efter en. Och ja, det var så fint. 

Flickan bara råkar vara jag.

Jag vet inte om det var känslor som jag burit på länge eller om filmen bara berörde mig på ett enormt sätt, som gjorde att jag reagerade så starkt. Eller kanske för att jag alltid velat bli älskad på det sättet som kvinnan blev. Eller för att jag kanske alltid har velat ha fina brev med förklaringar. Eller kanske för att jag alltid varit en vekling för både kärlek och romantik. 

Kanske för att jag alltid önskat att bli älskad så där starkt. 

Föräldrar gör det. Men det är naturens lag att älska sin avkomma. Det handlar om att älska utan tvång.  

Ibland känner jag mig så vuxen. Så redo. Som att jag är trettio istället för sexton. 

Men nu är jag sexton.

När jag är trettio så hoppas jag finna någon som skulle kunna älska ihjäl sig för mig. 

Men vad är väl en bal på slottet.

but look you got a new song

Det var inte igår som vädret var så här grått och mysigt. Det gör mig absolut inget då jag ska jobba hela eftermiddagen och kvällen. Inne i brödshopen är det ungefär trettio grader så varje gång man går förbi fläkten i hörnet så känns det som man hälsar på per vid pärleporten. Underbart med andra ord.

Igår hängde jag på kusilini johanna och jennie efter jobbet och såg på smaklösa. Det var såklart väldigt underhållande om man säger så. Jag hoppas dem börjar göra musikvideor till sina låtar, jag tror även det skulle bli väldigt underhållande. Och så lär de rulla på MTV flitigt.
 
Jobb väntar till klockan åtta ikväll. Det bästa med det är fyra timmars ob. Typ.
 
Naj, jag orkar inte sitta framför den här dumburken längre. Det finns ju så mycket annat att göra.  

RSS 2.0