last post for 2008

Nyår ja. Ser ut att bli rätt ljust ändå. Inga förhoppningar utan bara det bästa utav situationen. Om cirka tio minuter beger jag mig till stan för att inhandla middag. Ett tjejgäng jag aldrig har träffat förut ska jag bekanta mig med.

Keep your hands in your pockets

Kärlek till er alla, bara för att det ändå ska bli nytt år.

carry on

Lasagnetten står i ugnen... Frågan är om man kan misslyckas med färdig ostsås. Skulle vara att jag brynat färsen fel då. Herregud, det går nästan inte att inte klara av det här. Tjugo minuter kvar och jag håller tummarna. Och tårna.

i'm starving

Andra går upp över julen medan jag går ner. Jag har tappat mer än ett kilo - och jag vet att man ibland kan tappa ett kilo över natten - men det här är faktiskt bestående. Ändå vet jag inte anledningen till varför jag har gått ner, för hade jag vetat det så hade jag fortsatt med den anledningen. Min idealvikt är 57.5 kilobast. Ja, precis sådär. Inte tänker jag försöka mig på att banta för det behöver jag absolut inte, men min idealvikt kommer nog alltid vara 57.5 kg. När jag är flerbarnsmamma så kommer jag säkerligen vilja väga 57.5 kg och även under graviditeten kommer jag vilja väga så mycket. När jag är 60 bast och går mot pension och det eviga livet som bakande farmor så kommer jag fortfarande vilja väga 57.5 kg. Det är den ultimata guldvikten. För mig. 

Det vägde jag en gång i tiden. Och när jag då vägde den ultimata guldvikten en gång i tiden så önskade jag att jag skulle väga 54 kg. Knaskalabalas. Aldrig är man nöjd. När jag är på smällen - om det nu skulle ske någon gång - så skulle jag nog vara tacksam om jag bara vägde 61 kilo. Men varför ska man vara tacksam? Det är överskattat och man ska aldrig vara nöjd.

Nu ska jag laga lasagnette, det är inte så komplicerat som det låter. Och jag är en mästerkock.  

.

VARFOOR ÄR JAG SÅ JÄKLA RASTLÖS?!?!?!?!

kanske just därför

Det fanns en tid då jag gillade ensamheten
Den var grå och förutsägbar och enkel
Den var trygg
Men nu
Nu smakar den aldrig lika bra som förut
Är det mina smaklökar som bytts ut?
Har koncentrationen av smakcellerna ändrats?
Var det en vändpunkt?
Bra eller dålig?

Smakade det sura mycket sötare då?
Älskade jag alltid salt mer än choklad?
Jag åt nog utan att tänka

Det förutsägbara känns så förutsägbart nu
Ja, så enkelt är det
Jag gillar det inte alls lika mycket
Sinnena har domnat
Diffusa mojänger har ersatt det som en gång kändes riktigt jävla bra

Jag tror att det ibland krävs en annan människa för att göra en helt lycklig
Helt fulländad
Eller är det bara det finurliga över att älska att bli älskad
Att känna sig behövd
Det är vetenskapligt bevisat att alla behöver fysisk kontakt
För att få det psykiska att gå runt
Och ändå är kärlek ingenting man kan ta på
Bara något som känns och som får blodet att pumpas ut fortare
Något som skapar yrsel
Men ingenting man kan röra vid
Kanske skickar vi över vår kärlek genom att vi tar på varann
Förenas
Sån där känslomässig kontakt

lev med det

Vaknade upp i Jonnas säng i morse. Det kändes som att jag bara hade sovit från och till hela natten. Kanske för att det kändes som att jag tog hela sängen ena stunden och för att jag höll på att ramla ner andra stunden. Men den rimligaste och mest förklarligaste anledningen var nog därför att jag var kissnödig, vilket jag inte riktigt hade förstått förrän jag satt mig på toaletten för den ordinära morgonpinken. Trodde inte att jag skulle kunna lyfta mig från toaletten på hela dagen, det ville liksom aldrig sluta. Jag måste ha druckit otroligt mycket igår. Jag måste sluta dricka. En del av er vet nog redan att kissa är bland det tråkigaste jag vet, det tar liksom sån onödig tid. Och dessutom är det inget roligt tidsfördriv. Minskar jag dryckintaget så är det möjligt att jag slipper pinka så där länge nästa gång jag vaknar efter en hård natt. Bara för det blev jag törstig nu. Alltid finns det någon som ska jävlas. 

Jonna försökte först dra med mig på en promenad med hennes hetlevrade kusin ändå till snäck, där sa jag dock stopp. Vet ni hur långt det är från gråbo till snäck? Typ... jättelångt. Vi bestämde oss istället för att styra våra ben till solbergabadet och väl där simmade vi 40 längder, vilket innebär en hel kilometer! Man tackar ja - dagens mest ansträngande. Sedan hoppades det från trampolin fem. Inte fem i nummerordning utan fem som i fem meter från vattenytan. Det är inte ett spann skit det nej. Jag som är så (inåtihelsikotta) höjdrädd stod och skakade som dallrande snigel i flera minuter innan jag tog fingrarna för näsan och blundade, tog ett kliv ut över kanten och kvävde ett skrik. Sen blev jag blöt. Och knäckte typ näsbenet. Jag skulle få tag om näsan så fort när jag hoppade att jag råkade ge mig själv en rak höger snett på näsryggen. Inte uppskattat. 

Hur som. Jag pladdrar bara. Imorgon är det söndag. Idag lördag. Toodels.  

trist och tråkig... men alldeles alldeles underbar

Idag tänker jag inte lika mycket, jag är glad för det
Men jag vet inte vad det är som är fel
För jag kan inte säga 300 gånger per dag vad som inte fungerar
Vad som förstör
Vad som kommer innebära en kapitulation
För lägg av med att inte förstå
Allt är så jäkla enkelt
Det borde vara ömsesidigt om man är två
Det borde vara ömsesidigt om man är två

Ett val, så lätt
Ge allt, ge inget
Ge mig svar, ställ frågor
Allt domnar snart bort
Om inte

Det är så lätt att älska
Men kärlek är så mycket mer
Tack juliett

muuu

Sticker hem till Jonna för en tjejig kväll. Gött.

en juldagsdag

Vilken otroligt ojulig jul som nästan har passerat förbi oss nu. Inget, inte ens knäcken, har smakat särskilt juligt i år. Ingenting har luktat riktigt juligt och inga klappar har känts som julklappar. Handlar det här om att växa upp? Till och med tomten som klampade in strax efter fyra igår, i mormors vardagsrum, kändes overklig. Nåväl, jag tror väl inte på tomten fortfarande, men tomten kändes liksom så fel insatt i sammanhanget.

Det tycks att mer och mer av livet känns mer och mer överskattat. Jul och nyår och valborg och midsommar och allt det där kändes så otroligt stort förr i tiden. Nu är det precis som det teoretiskt och praktiskt sett verkligen är, just bara en dag av alla andra många dagar om året och i livet.

Mellandagsrean är ju inte heller helt riktig i år. Det har ju tjuvstartats i alla hörn och kanter. Folk har inte tid att vänta längre, utan stressen pressar på att ju förr det är över desto bättre. Eller vad tror ni?

Butikerna tjänar sina pengar (inte märks det av något av finanskrisen här nej) och vi spenderar dem som aldrig förr. Varför inte trösta oss lite nu när det kommer nya svåra tider med ont om pengar och arbeten, med kanske en ny fin och platt tv? Vi spenderar pengar på saker för att vi tycker lite synd om oss själva för att vi står inför den här relativt oberäkneliga ekonomikrisen... Mycket skumt tänkande. Men även jag är med i den matchen. Och ni måste inte spela förvånande, det är okej. Men även jag vill ju söka lite tröst...

Idag var vi i alla fall hemma hos farmor och spelade alfapet och åt choklad och massor annan mat och läste böcker om myten om det motsatta könet och överröstade varandra. En ungefärlig vanlig släktdag i huset i Bro.

Tänkte stå utanför Vero modas dörrar nio imorgon, så jag tror lite tidigt sömn inte skulle skada. Jag och Jonna tänkte leta lite kap (bara för att mellandagsrean inte är riktig, betyder det inte att jag inte tänker vara på plats) och kanske får jag smaka på lite provsjung på hennes abbasingstar! Sicken lyxbulle! Abbas nya tid är nu känner jag... även där är jag inte sen att haka på!

just like the ones i used to know

Vilken överraskning det känns som. Att det är julafton imorgon menar jag! Som att någon smyger sig bakom ryggen på en och flåsande hoppar fram med skrattet i halsen och trycker fram ett kraftigt "böh!". Surprise surprise, tiden går så attans fort. Men ändå hänger jag med, det är inte så att jag ligger efter. Jag har inhandlat alla julklappar och fixat så jag förhoppningsvis kommer känna mig fin i jul med spets i olika former. Hinnat önska mig saker har jag också! 

Imorgon kommer förhoppningsvis bli en väldigt mysigt julafton. Jag vet de flesta paket jag ska få men åh så nöjd jag är med dem. Jag tycker ändå hela klappgrejen är rätt överskattad. Skulle absolut kunna klara mig utan dem, men visst blir man glad över saker man sällan går och handlar till sig själv. Ja, visst blir man.  

Julmaten är inget att hurra för heller. Sill är inte min grej och köttbullar, potatis och ägg är inte en så rolig festmåltid.... Dock får vi alltid revbensspjäll hos mormor och det är ju inte varje dag minnsann! Och gröt har jag inte lärt mig äta än. 

Ändå är julen faktiskt otroligt rund och mjuk. Bekväm liksom. Dock börjar jag ibland undra om månaden innan med städning, ständig hets och panik här hemma och allt annat med bak och sånt som hör till, gör det hela värt besväret. Förmodligen är det väl så, men jag säger som så många andra: skönt att det bara är en gång om året!

För att vara lite artig så önskar jag er en trevlig jul och en lugn kväll innan doppardagen. Godnatt (i förebyggande syfte).  

så får du mig ändå

Hur låser man en pojke vid sig? Hur gör man det omöjligt för honom att fly eller segla iväg? Hur håller man dessa stundvis utsökta varelser kvar? Behövs kedjor? Tejp? En ring? Ja, ibland önskar jag att jag var trettio med stadigt förhållande och barn. Krävs det barn för att få dem att stanna? Well, då är det väl det enda sättet att.... (SKOJAR BARA). Jag är rätt kluven. Men ändå är jag ingen som kämpar direkt, för jag önskar oftast att man inte ska behöva kedja fast någon. Jag hoppas att det räcker med att jag finns och delar med mig av kärlek som kan få en person att stanna. Jag är en mycket kärleksfull och kärlekskrank människa. Jag behöver ge bort kärlek. Men jag mår aldrig bättre än när jag får riktig kärlek tillbaka.

Hrmf.

Ibland undrar jag bara om det är jag, som består av ena parten, som oftast som oftast, varför inte säga jämt som jämt, vill vara i närheten av min kärlek. Och lika besviken blir jag när det känns som att jag faktiskt har rätt.

Jag vill bara ge er alla osäkra ett litet tips: det finns bara ni i slutändan. Ni kan lika gärna ta hand om er själva, för i slutet är det ändå bara er själva som ni har kvar. Ni är det enda säkra kortet i livet. Det enda som egentligen borde vara värt att ge glädje och göra lycklig. Problemet blir bara att ibland så finns det ingenting som gör en lyckligare än en förälskelse. Men en dag kan den gå i stöpet. Någon av er är kanske för feg för att kämpa. Och då, då är det bara dig själv du har kvar. Så lär dig att älska dig själv. Och jag lovar dig, för vissa tar det tid. För några tar det år, andra decennier, andra hela liv och andra lär sig aldrig. Jag försöker att nöja mig med mig själv, men på något sätt känns det som att jag inte riktigt räcker till. Jag nöjer mig inte bara med mig själv. Men jag försöker. Det är det viktigaste.

Och jag har hört att om man säger "jag ska försöka" så är det en dålig anledning till att verkligen ta tag i något. Många gånger har jag tyckt att det stämt in helt absolut rätt. Men andra gånger kan jag faktiskt inte göra mer än försöka.

En sista mening bara. Boys who play with fire get their fingers burned.

Och tack för julklappen älskling. Jag älskar dig.

"Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dig
"

turkinlägg

Jag kan inte hjälpa det, men jag längtar efter värmen i Turkiet. Trots att det typ är det vanligaste resemålet någonsin som vi gotlänningar åker till, så måste jag säga att det är så jäkla bra. Speciellt om man bara vill sola, bada, köpa armband och ha roligt! Äta gott funkar också. Och bananbåt kan man minnsann åka. Längtar efter de oranga solstolarna och lays chips!






Kan vi klättra det här berget? Jag vet faktiskt inte

Nu är en sån här period där bloggen försummas. Jag har inga känslor jag vill dela med mig av och heller inga tankar. För jag försöker att inte tänka lika mycket nu förtiden. Det kanske blir tråkigare att läsa för er, men jag måste säga att det underlättar väldigt mycket för mig att inte jämt vara olycklig och miserabel. Lite ledig tid är så otroligt skönt. Jag börjar åter få kött på benen. Kött på benen är alltid bra, så länge det inte är bildligt. Mina ben är precis lagom som de är.

Idag åkte jag in till stan i min nya skor som gör mig så lång så lång. Men de är så himla fina. Jag spatserade strövets gator fram och gjorde massor av kap. Bland annat hittade jag ett par fina öronhängen, ett fint enärmat linne med spets till julafton, spetsstrumpbyxor och ett nytt mysigt och samtidigt flashigt linne. Och just det, jag belönade mig med en sån där kartong med parfym och kräm och sånt i. Bara för att. 

Nu har systra mi, Klara, äntligen fått sitt guitarhero och det spelas för fulla muggar. Men ändå kan jag inte sluta tänka tillbaka på sommaren med Jonna i Lickers, det var fasen så himla mycket roligare då! Kanske var det för att Filip och Elin egentligen inte ville låna ut spelet som gjorde att vi just ville spela mest hela tiden. Eller är gräset bara alltid grönare på andra sidan. Hur som helst, min syster spelade nyligen till sig en ny låt som visade sig vara "when you were young". Och mitt i låten utbrister hon: "det här gör jag för dig Johan Palm!". Värt att tillägga är att min syster är elva, helt into idol och såklart var och såg idolartisterna uppträda på Ica MAXI. Det innebar att hon också var en av de som trängde sig fram, fick autografer och till och meeed fick en kram av Robin (B? G? F? ...kommer inte ihåg). Så jävla sjukt att ens ta sig dit... höll jag på att säga. Hahaha, jag gör det här för dig Johan Palm! Så jäkla kul! 

det är fredag och ledigheten kommer snart

Om ungefär två timmar så slutar vi skolan för att starta upp det jullov som många av oss längtar efter. Jag tänkte springa ner på stan och förmodligen träffa Julia. Ska försöka inhandla lite julklappar och kanske en fin julaftonsklänning. Och just det, jag måste handla garn. Jag har nämligen fått för mig att sticka en tröja nu på lovet. Attans att garn ska vara så dyrt liksom. Det är billigare att köpa en industrigjord tröja, men det är ju också tråkigare förstås. Så det är några få ärenden jag måste försöka mig på. 

Bara så ni vet så känner jag mig inte alls snygg idag. Uschli, jag blir så trött på dåliga utseendedagar. De lyckas ständigt komma nu förtiden. Give me some rest and make me beautiful.  

once in the summer

life goes on

Så mycket inbokat, så mycket tråkigt att göra. Bara lust till det första men inte det andra. Skolan kommer sist ibland.

världen är vackrast i er

Vilken otroligt skön helg det har varit. Sitter och tittar ut genom fönstret på trädens grenar som svajar i vinden. Och där mellan barren letar sig solens strålar fram och lyser in i mina pupiller. Ett ljus som inte är behagligt för ögat, men ändå behagligt fär själen. Om vi nu har någon sådan. Annars är det något annat inom mig som dansar av solens strålar. Fast det är konstigt. Solen är egentligen inget för mig. Den får världen att se så glad ut, så färggrann. Jag vet inte om jag gillar det riktigt.

I fredags var jag på länsteatern och såg Emil Jensen. Det var underbart. Faktiskt. Han är så begåvad och han plockar fram det som vi alla tar för givet och får oss att se det från ett annat perspektiv, och får oss att känna oss lite dumma. Lite fåniga. Hans toner av malmödialekt och hans uppträdande i sig var bäst. Jag var nykär när jag gick därifrån. Som det brukar vara.

Sedan har det varit gotlands lucia och där befann jag mig givetvis också. Vi kom när kyrkan var smockfull och så gick jag fram till prästen (allas älskade jacob tronet) och sa hej och undrade om vi fick sitta på golvet bredvid de rullstolsbunda. Då frågade han var vi ville sitta egentligen, och då svarade jag såklart på vip-platser och så visar en tant upp oss på balkongen, därifrån man kan se hela kyrkan. Det tyckte vi var väldigt roligt. De första fem minuterna höll jag på att svimma, jag kände skakandet i benen och den konstiga yra känslan i magen. Jag är höjdrädd. Så otroligt jäkla höjdrädd. Jag lyckades i alla dämpa min fobi under största delen av luciafirandet. Så jäkla bra gjort.

Vi har ju hållit på med ett fördjupningsarbete inom hantverksorienteringen och jag valde att virka en spets som jag sedan skulle använda till ett nattlinne och det är det jag har pysslat med i stort sett under all ledig tid i helgen. Den blev rätt bra till slut, men det tog lite tid. Nedanför är resultatet som jag ska redovisa på torsdag.

människorna här verkar så lyckliga nu, är det 1997?

Vi delar nästan samma värderingar
En del sätt att se på livet
Ändå klaffar vi inte
Som pusselbitar från skilda pussel
Men vi försöker
Så länge vi behöver

Det är alltid en härlig känsla när onsdagen är över och det som återstår av veckan bara är trevligt, mysigt, återfuktande, avstressande och varierande. Eller så mycket variation är det inte. Men jag ska försöka att se bortom allt ont.
   Idag betade vi av de vanliga tråk-teoretiska ämnena innan det var dags för en mysig eftermiddag med julpyssel. Ettor, tvåor och treor inom textildesign samlades och lärare kom, alla för att julpyssla. Jag redigerade min lermask, med ett vackert motiv utgjutet av mig själv.  Jag fick slå mig själv på fingrarna för att inte redigera bort allt. Det är ett själförtroendeknäckande moment i denna bildkurs, att verkligen få se hur man ser ut. Beviset framför sig i handen. Brunt och kladdigt. Jag noterade att min näsa är lite sned, något jag egentligen alltid funderat på men som jag nu också fick bekräftat. Way to go. 
  Under pysslet passade vi på med glögg och saffransbullar och mums, är det jag som älskar glögg eller vad! Skriv ner det. Vi gjorde små snögubbar i filt som vi höll på med i säkert en och en halv timme. Resultatet blev en småfet ankliknande boll. Jag kände mig inte nöjd. Off you go to afrikas barn liksom.

Imorgon är det sista sävefesten och trots att jag inte varit på någon tidigare och även inte varit taggad till någon tidigare, så tänker jag gå imorgon. Sista innan jul, så pass mycket kan jag bjuda på mig. Jag trodde inte att mitt förslag om att förfesta med starkvinsglögg skulle gå hem, eftersom det mest bara skulle vara en sjuk grej, men oj det fick ändå respons. Dock vet jag inte, jag har hört att om man dricker för mycket så finns det en risk till att man spyr rött... Jah. Hur som helst, jag drack faktiskt glögg på skolavslutningen. Dock var det bara något jag smakade av en brunögd lockhårig.

Slutsatser vi kan dra är att glögg funkar alltid liksom.

naturalmente

Livet kan vända så fort.
Efter att ha legat på den ruttna bottnen så kan jag nu le igen.
En kort vistelse var nog för den här gången, så mycket att förlora, sig själv och andra.
Så mycket att inte vara glad åt, allt att vara ledsen.
Så mycket tid, så lite information.
Och så bara några ord, en generad konversation, en glad människa igen.
En glad naturlig människa.
För jag skulle vilja kalla mig naturlig
Naturligt bitter
Naturligt söt-ful
Naturligt hungrig
Naturligt frusen
Naturligt mätt
Naturligt lättad
Naturlig storbystad
Naturligt ofysiskt aktiv
Naturligt slingblonderad
Naturligt jag

För det finns så många man inte borde vilja ha
Så många av plast och stela kinder
Så många av bajs i ansiktet
För många av sätt-på-mig-väl-slaget
För många av jag-utnyttjar-och-blir-utnyttjad
Så många som inte bryr sig om en mer eller mindre
De som ser det som att det alltid finns nya
De som inte förstår
De med den korta kjolen man aldrig behöver lyfta på för att komma in
Ett snabb-ligg, en snabb-partner, lite snabb-mat
Inget som varar förevigt
Allt bara för en kort period
För ett litet moment of fun
Ingen som vågar offra
Ingen som orkar se längre än näsan räcker
Du vet inte vad du har förrän du förlorat det
Frasen klingar så fint och så sant
När det är förlorat så är det dött lopp
Kapitulation för alla parter
Så mycket bajs överallt

here it goes, a pretty awful story

Bikt på gång. Jag har en dålig egenskap. Eller jag har flera dåliga egenskaper, men just den här skäms jag faktiskt lite för. Jag har svårt att glädjas över andra människors framgångar. Japp. Det är faktiskt lite så. Jag har kommit på mig själv med att knyta näven lite sådär generat när jag får sämre än någon jag egentligen inte borde få sämre än på exempelvis ett prov. Jag kan börja må lite dåligt och få huvudvärk när jag ser hur snygga vissa människor är som passerar förbi i matsalen. Jag kan känna hur min avundsjuka äter humöret när någon berättar att de har bättre timlön än mig på sommarjobbet. Eller att de har jobb så här års. Ibland kan jag nästan skrika när någon gör något så mycket finare än vad jag gjort. Ibland vill jag bara slita av mig håret för att någon har ett så himla sockersött äckligt förhållande som aldrig liksom trasslar in sig i problem. Ibland har jag nästan bara lust att lägga mig ner på golvet och hålla för öronen när jag får reda på att någon har fått inackorderingsbidrag och nu får bo i egen lägenhet. Jag kan även bli avundsjuk på folk som orkar med att vara så himla trevliga mot allt och alla. Och ibland kan jag hata någon som kommer med någon så överdrivet bra formulering eller analys. Ibland kan jag bli grön av avund när någon som verkligen vet hur de ska använda sin hjärna, briljerar. Avundsjuk på en som närmar sig Johann Wolfgang von Goethe's IQ på 210. Det var förövrigt den som haft det högsta IQ't någonsin, men säkert inte alls trovärdigt. Borde ändå varit jag. Njet. Jag är även avundsjuk på alla människor i världen som kan sjunga fint. Det var det enda jag ville när jag var liten, bli dagisfröken och sångerska. Och så föddes jag utan röst, snacka om att knäcka någons drömmar. Alla som har vackert långt hår ner till under bh-bandet ligger också på min minuslista. Jag vill ju också ha. Och att min syster har så mycket mer pengar en mig, helt orättvist. Och bara för att jag inte är arton så kan jag inte göra massor saker, usch på er myndiga människor.

Alla älskar vi livets gåvor.

Avundsjuka leder ibland till bitterhet, men jag lider inte av bitterhet i någon hög grad.  

Förstå mig inte fel, jag är ingen dålig människa. Jag har bara svårt att känna gemytlig glädje.

Hm. Det blir nog mitt nyårslöfte. Det är såklart att jag gillar att det går bra för människorna.

lördagsbonus

Jag har fortfarande en chokladkalender. Liksom en sån där grej som man haft på väg mot varje jul sen man var liten. Dock är det inte så att jag kommer upp ur sängen som ett skott varje morgon för att få äta min chokladbit, nej så var det visst bara förr. Nu går jag liksom bara och tittar på den, vet att jag inte tagit min choklad men orkar inte heller riktigt anstränga mig för att öppna dagens lucka. Även fast bitarna är mycket större i år och också mycket godare så fortsätter jag bara att titta. Sen tills för en liten stund sen, då jag blev så otroligt sötsugen och fick se kalendern stå där. Eftersom jag bara tagit en chokladbit ur kalendern så betydde det nu att jag hade fem hela stycken att få äta. Det har aldrig hänt att jag struntat i det fem gånger på rad förut. Kanske två men då var jag tillräckligt lycklig andra dagen att jag fick ta dubbel dos. Förstår ni hur lycklig jag borde ha varit nu? Åh ja. Kalaslycklig.

Det är dessutom musse pigg och pluto på den, så fint så fint. God jul God jul.

this is how it goes down

Idag åkte jag direkt efter skolan för att julbaka hos farmor. Det är rätt mysigt att en av många traditioner faktiskt håller i sig. Sen jag knappt hade några tänder så har vi haft den årliga julbakningen. Alltid bakar vi mandelmusslor, chokladbröd och mandelstjärnor. Kakorna har dock blivit rätt enformiga efter alla dessa år, men tradition som tradition. Den här gången var vi också fullproppade i farmors lilla hus i Bro, med kusiner och allt därtill. Och tomtegubben som hade snuva var också med, som stereon sjöng så fint om. 

Mitt i allt säger farmor "vet ni vilken dag det är idag?", och ja, utan att ha tänkt på det så var det tio år sedan min farfar gick bort. Farmor var bara tvungen att lägga till "och Tilde som gjorde en sån där ängel och la i kistan". Jag kommer ihåg det så väl, när mitt rum fortfarande var tapetserat i gult och när min sänglampa fortfarande var blå. Över sänglampan hängde min så kallade skyddsängel, med blont hår, runda kinder och glittrande vingar. En precis likadan ängel som jag skulle komma att lägga i min farfars kista.
     Jag var sex år och bad till gud att han skulle få fortsätta att leva. Att jag alltid skulle vara snäll om han bara gav honom lite tid till. Jag tror gud såg igenom mig, för jag vet att jag aldrig skulle ha klarat det. Han visste nog det också, att det var något som man omöjligt kunde lovorda. 
    Min farfar hade precis blivit pensionär och skulle äntligen få änga sig åt vad han verkligen ville. Det var så orättvist. Och ja, det är oändligt många som inte ens fått leva så länge. Som haft ett sämre liv. Men han var min farfar och jag tyckte att det var orättvist. Att det är orättvist.
    Han vara alltid så snäll och brydde sig alltid mer om andra. Men han var också ständigt en pina för min farmor som alltid gnällde över honom "Putte, nu spiller du inte kaffe på slipsen!" och inte kunde farfar göra annat än spilla över sig av nervositet.
    Han var också otroligt rädd för att det skulle börja brinna. När farmor tände ljus så gick farfar efter och släckte. Drog alltid ur kontakterna till all möjlig elektronik.
    Han var fin. Och jag saknar honom. Jag kunde inte hjälpa mig när jag fällde ett par tårar över bakbordet.
Han var alltid solbränd. Bara det. 

Tänk om farmor vetat hela livet att han skulle dö vid 67 års ålder. Då skulle hon nog inte påmint honom om att akta slipsen vid varje kaffebjudning.

En bal på slottet är jäkligt mycket

Jag har nog lite vätskebrist tror jag. Det är förmodligen därför som huvudvärken har smugit sig på. Eller är det för alla spanska ord jag måste lära mig till imorgon. Tror ändå dock på det första med vätskebrist även om jag önskade att jag kunde skylla på språket. Men anledningen till att jag inte dricker är för att det är rätt tråkigt och för att det får rätt jobbiga konsekvenser, som att man måste kissa. Och det är verkligen tristaste jag vet, bland annat. Och så är det ju vatten som man borde dricka, men jag vet inte alltså, jag tycker mest att det inte smakar någonting. Mest bara rent. Hu.

Jag brukar inte klaga på mycket skolarbete och tänker inte heller göra det nu, faktum är att jag bara tänkte informera er om att en värre period är att vänta. Två prov imorgon, ett på fredag, flera redovisningar och inlämningar. Jag känner mig stressad samtidigt som det är en relativt lindrig stress. Jag vet att jag alltid lyckas få in allting välgjort och bra i tid i alla fall. Det bara är så. Det förfaller naturligt av någon konstig anledning.

Och gud vad jag hatar små snorungar som kan tänkas gå i femman och sexan och som idag bara kände för att åka linje 51. Ursäkta er som tar åt er (säkert bara den åldersgruppen som läser min blogg i alla fall, EheHeheh) men bussresan hem från en lång skoldag är för mig en fredlig zon. En ljudlös zon. Ett ställe för tankar och avstressning. En zon som inte innehåller jobbiga barn.
   Jag vet att det är dumt av mig att då sätta sig bakom några unga människor som tycks väldigt stolta över sina mobiler, men å andra sidan fanns det inte många platser att välja på och sätet var helt tomt.... Det var alltså ingenting som jag gjorde fel. Jag känner bara att crazy frog och andra små piff och puff-signaler i alla dess former känns rätt så tabu. Eller så är det kanske en fas varje underårig ska gå igenom i sitt liv. Som man ska plåga sin otrooooligt häftiga mobil med att tvingas spela på högsta volym på en buss av människor som alla hatar vart dagens samhälle är på väg och dessa mobiltelefoner...
    Om man sen har en tråkig busstur hem så är det klart att man ska få spela på sin mobil som underhållning men var så snälla att ändra till ljudlöst läge. För i helvete. Och att det sen är en liten unge som kommer från Colombia (ja, jag kunde inte sluta lyssna på deras konversationer, jag har något fel i huvudet jag med, jag vet) och hela tiden måste söka bekräftelser från tjejerna i sätet framför om hur good-looking han är, irriterar mig ännu mer. Och så påstår han att ingen tjej vill ha en kille med glasögon, som han så fint då säger till sin glasögonbärande killkompis. Vilket även fick glasögonormen att försöka söka bekräftelse från tjejerna i hopp om att de skulle kunna tycka att även killar med glasögon är "snygga"... Till och med tjocka tjejen sökte han ett konkret svar från. Hon var både tjock och irriterande eftersom det var hennes mobil som hon så stolt skyltade med. Jag funderade i säkert sju minuter på att ta upp den tjocka spanskaboken ur väskan och sedan drämma den i huvudet på henne för att få henne att förstå att vissa runtomkring faktiskt vill ha lite lugn och ro och skiter fullständigt i hennes personligt inspelade sms-signal som upprepande gånger skrålar med sitt "kaka-boooom" eller något jäkla fågelpip. Fint. Kul att just du har fått oanade talanger som gör att du kan kuckelikua som vilken skitunge som helst. Argh.  
   
Alltså, jag är inte bitter. Men snälla söta rara barn, lämna mig och min buss i fred. 

I DON'T LIKE MONDAYS

You can dance, you can jii-iiiive! Haaaving the time of your life!
See that girl, watch that scene, dig in the Dancing Que-eeen!

Jag undrar hur många gånger som Mamma miafilmen har blivit spelad här hemma nu under de senaste dagarna. Så gott som alla låtar har etsat sig fast i mitt hjärnkontor och det hjälper inte med att ruska på huvudet i tre minuter eller att stoppa in bomull. Det sitter liksom på insidan. Ljudet kommer inifrån. 

Jesus vad arg jag var i morse. Självmordsbenägen? Ååh ja. Fick dock reda på att matteprovet gått bra och då somnade jag gott på engelskan. När jag vaknade började humöret trappas upp lite mer. Anledningen till att jag vaknade upp och kände pesten idag var kanske inte av samma anledning som alla andra dagar. Alla andra dagar vaknar jag och vet att dagen kommer att bli precis som vanligt, idag var det bara mörkt och varmt och det fanns ingen anledning till att gå upp.
     Jag är så förbannat rastlös. Det är så instängt här, som en bubbla som aldrig spricker. Som en lång väntan på något nytt, på något större. Men allt är likadant vareviga dag. Luften doftar fukt, bilarna är pigga vid halv åttasnåret då jag väntar på bussen. Kylan sitter i fötterna och tröttheten släpper aldrig taget. Man blir lika besviken när man inser hur kallt det är i skolan och man önskar att man hade varit överklok och tagit på sig raggsockor, fleecetröja och långkalsonger. Man sitter på lektionerna som fördrivs på mest värdelösa sätt. Man försöker sig på en liten kraftansträngning men inser att det är inget värt. Man väntar på att en måndag ska ta slut så man kan få gena över cykelvägen till pastavagnen. Där sitter man för att vänta på bussen i sju minuter och spelar gubben noak på låret. Bussen kommer och man får en ensam plats. Alla stirrar som vanligt. Bussen åker vidare och vid varje hållplats hoppas man att ingen sätter sig bredvid. Man vill ha sätet för sig själv. Man tar sig hem, äter en mackabit eller en mandarin och går upp och värmer sig under täcket. Man tillåter sig att vila ögonen i några minuter och vaknar så där vid åtta-niotiden och bannar sig själv. Helvete Matilde, du har saker att göra om du nu inte har glömt det. - Nej, snarare förträngt. Stick från mitt huvud. Som alltid. Nästan.

WOOOOOOOOOOOOOOOAHAHHHHHH! Det var mitt första decembervrål. Tillfredställd.
RSS 2.0