you really know how to dance

Jag vet att jag inte borde sitta här, men ändå kan jag inte riktigt slita mig. Med Kate Nash varvat med The Hives i lurarna så har jag ingen lust att släcka och gå och lägga mig. Inte alls. Trots att det är lov så har jag satt min väckning på 07:55, vilket innebär få timmars sömn inatt. Men vad gör det om man vaknar glad (hur stor risk kommer det vara?).

Lovet kan hittills sammanfattas som utmärkt. Jag har spenderat tid med både nära och kära och shoppingrundor har gjorts, vilket känns ganska skönt. Nu är jag återigen pank efter att ha hållit i mitt barnbidrag i nästan en hel vecka. Eller pank och pank... jag bad pappa flytta över ett par hundringar från mitt sommarjobbskonto. Det är märkligt att jag ännu har kvar över sextusen spänn, eller är det normalt? Jag känner mig dock ganska stolt i alla fall.  

those jeans to be shaping your hips

Lov brukar jag alltid spendera med ta-dagen-som-den-kommer-anda. Men den här gången bokar jag in allt jag ska göra på ett snyggt sätt och visst blir det ett späckat lov, men det kan vara otroligt härligt det också.

Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska gå fortare så att jag kan ta cykeln och trampa till bussen och till min kära vän Julia. En stadsrunda är det som står på schemat och som jag har varit i behov av det. De senaste dagarna har jag ju nästa fått gå naken.
   Frida avlöser nog Julia efter att hon skall hem och rida lektion och sen följer Frida med mig hem för en mysig kväll med tacos och kanske semlor? Sounds great. Jag tänkte leta fram the notebook också, sen är hela kvällen kirrad.

Himlen ser fint blå ut och det verkar bli en kanondag. På med strumpbyxor och tunn jacka.

a bag of songs and a heavy heart

Från att inte uppdatera alls på flera veckor så uppdaterar jag nu fler än en gång per dag. Jag får se hur länge till det håller. Jag är kritisk vill jag tillägga.

Tiden bara springer iväg nuförtiden och jag vet att det här snart är slut. Högstadietiden är vad jag pratar om. Jag gillar när veckorna rusar iväg, men det gör mig också lite orolig. Ibland hänger jag inte riktigt med på vägen. Då behöver jag någon som tar tag i min arm, bromsar mig, och sedan säger till mig att  två djupa andetag inte skadar och att allt fungerar som det ska.


Imorgon vill jag vakna och se ut som någon annan. Jag vill känna mig fin för en gångs skull.

that a girl like I am, could ever try

Ikväll är målet att kunna allt om fjorton klassiska gubbar. Japp, ni läste rätt, fjorton klassiska gubbar. Vi ska då kunna säga när de föddes och dog, vilka deras kända verk är, vilket land de kommer ifrån och sånt som hände under deras liv. Vi ska också kunna lyssna och veta vilken gubbe som skrivit vad. Att det här kommer gå åt pipsvängen har jag en väldigt stark känsla av. Men vad gör det? Naj, ingenting.

 Jag har choklad. Pluggsnask nummer ett. Men jag tror att det krävs mer än choklad för att göra underverk. Även om choklad ibland är magiskt.  

say you do

Ännu en dag som fått oss att tro att våren är på väg. Och inte vill jag sluta hoppas. Trots att det är varmare än på länge utomhus så har jag ändå en tendens till att sitta och huttra på både lektionerna och i korridorerna. Antingen är jag för kallblodig eller så rör jag mig för lite, vilket leder till dålig blodcirkulation. Alternativ två låter helt möjligt.

Om ett par minuter ska jag slå mig ner bredvid min sjuka syster (jag kanske också håller på att bli sjuk, skulle kunna vara därför jag fryser, men ändå, jag är inte sjuk). Jag ska nog passa på att göra en varm kopp choklad också, då jag känner för att tycka lite synd om mig själv. Fast jag borde inte göra det, för jag har inte direkt något tragiskt liv. Jag menar, det kunde ha varit värre.

now I'm blue, as I can be

Min tid som brukade spenderas framför datorn, har trappats ner oändligt mycket. Och det finns ett liv där ute, tro det eller ej, för er som inte provat på det.
   Förut så brukade jag känna mig nyttig och duktig när jag drog ner sex timmar framför datorn till bara tre, men nu är det en del av min vardag att inte spendera mer än en timme vid den här dumburken. Det är en vanesak. Och en må-bra sak. Känner man sig smått nere och heltråkig så är datorn oftast det första alternativet som dyker upp i huvudet. Det är så enkelt att bara starta denna intelligenta maskin för att sedan sitta och kasta bort timme efter timme på att "text-prata", bloggläsa och slösurfa. Och möjligen på att spela bloons.

Jag tror det bästa sättet att råda bot på datorfixerandet är att skaffa sig någon man tycker om och på det sättet kasta bort den tiden på att kramas. Och istället för datorn så kan man då prata civiliserat, diskutera dagen istället för att blogga om den och använda den tomma tiden till att slötitta på varandra.



Datorn är inte något jag lägger ner tid på längre. Men inte är jag nyttig för det.

I can be everything you like

Ingenting känns riktigt som vanligt längre. Samtidigt som jag förstår att det är näst intill omöjligt när nya dagar hela tiden kommer och gamla dagar läggs bakom och glöms bort. "Ingen dag är den andra lik" som man så vist brukar säga. Men det händer att man vill fly tillbaka till de dagarna som man var så sprittande glad, så tillfredställd med allt. De få dagarna när allt känts helt rätt. Till hundra procent.  
   Med de här dagarna så finns det också känslor, känslor som bara kommer vid rätt tillfälle, och som man så gärna skulle vilja spara i en rosa glansig ask.


Jag vet att jag har den känslan inombords, och nästa gång den exploderar så ska jag skynda mig att hämta min rosa ask.

You'll wonder why you cried

Vad gör snön på marken? Jag får nästan små luster att gå ut och sparka ner något träd. Jag är trött på snö och kyla. När solen redan visat sig ett antal gånger så har ju ett litet hopp tänts inom mig att det ska fortsätta vara så. Sen vaknar man en lördagsmorgon och tittar ut, grå himmel och vit mark, och en rysning går genom ryggraden. Fan.

Nu ska jag bege mig ut till mina kusiner i hörsne och det ska bli väldigt trevligt. Och så bjuds det nog på kakor också, ännu trevligare.



Idag måste vara en bra dag, jag har flätor och hur länge sen var det inte sen sist? typ evigheter.

fuckface

Antingen är det något fel på mig och mitt humör eller är det bara så att vissa människor beter sig så jävla upp och ner. Jag blir så trött på allt som händer runtomkring och det bara brister inuti mig. Det går inte att kontrollera. 
   Jag hade en dålig dag och fick sedan något att se framemot, innan det gick i kras fortare än jag kunde säga dickhead och nu är jag kvar på ruta ett igen. Den här gången med blå ögonskugga och dubbla strumpbyxor. Drastisk ändring.
 
Även fast jag har allting ångande inom mig så försöker jag vara trevlig mot, framförallt, min mor som ställer upp, men det går inte. Det är snarare omöjligt. Jag klarar inte att hålla tillbaka allt som bubblar inom mig. Jag ger henne skiten, om och om igen. Och hon tar emot skiten, om och om igen. Hur står hon ut? Jag förstår det bara inte. Jag ser upp till henne, tycker att hon är för jäkla snäll, men ändå har jag inte modet och ärligheten att dra tillbaka min egoism och sedan säga till henne hur himla bra hon är. Istället sitter jag här och skriver det, och hon kommer inte ha en aning om att jag känner såhär, tycker såhär. Nej, hon kommer fortsätta ta skiten från hennes paranoida dotter och vara helt ovetandes om hennes dotters egentliga tankar om henne som mor. 

Jag borde säga det till henne. 

Men hur lågt sjunker jag inte som tonåring då?

Det handlar nog inte om att sjunka. Egentligen.  

en söndagmåndagsång

Det är konstigt hur man kan tycka och tänka över andras gärningar och hur man kan ha åsikter om hur de löser nya situationer de hamnar i, när man egentligen inte har någon aning om hur det är.
 
Som när någon nära vän träffat kärleken och spenderar så pass mycket tid med sin kärlekspartner att man som nära vän själv, känner sig lite utanför och bortglömd. Då man själv inte träffat sin drömprins, någonsin, och inte tror att man kommer göra det heller. Då man inte kan förstå hur någon kan vara så otroligt viktig och hur man i helskotta kan skära ner på all tid man förut spenderat med sina vänner. Och som kompis orkar man inte alltid höra på hur "den" gjorde det, vad "den" gjorde och när "den" gjorde det. I detta fall pojkvännen alltså. När det bara finns en person som existerar i vännens värld. Då kan vi utomstående inte förstå det.

Men sen kommer det en vändning i livet, då man själv är med om samma sak. Då man träffar en person som man vill spendera all tid som man har med, då man kan passa in personen i alla samtalsämnen och när det bara finns en person som är tydlig och gör alla andra människor i omgivningen suddiga.
 
Det hände mig för tre månader sen. 

När man som först förstår att någon har gjort livet lite mer värt att leva för. När någon fått en att må bra. När man går runt med lyckorus mitt på ljusa dagen.

Det andra handlar om avundsjuka. Och om ovetande.

sweet miss blue

Första nationella provet avklarat. Check alltså.

Ganska simpelt skulle jag vilja säga ändå. Utan större problem lämnade jag M4, nöjd med min insats.  
   Dagarna tar sig framåt och visst anar vi lite ljusare tider, att gå på bar, och för att inte underdriva, torr mark så känns det otroligt skönt nu. Mitt sinne för shopping försvann där ett tag på vägen, men jag tror att jag är det på spår igen. Nu när den bara marken har infunnit sig. Vi kommer nog kunna bilda ett bra team tills våren.

Livet springer verkligen iväg, och här står jag. Det är som att allt snurrar runt omkring mig och jag bara står i mitten och har svårt att fästa blicken på något, eller någon för den delen. Ibland önskar jag mig bort, ibland bara för en liten stund, för att få lägga mig under solskenet mitt på ett grönt fält och bara titta på molnen. Men det är bara sånt man gör i filmer. Sånt händer inte i verkligheten. Det har aldrig hänt på riktigt i min verklighet. Jag tror att det är ett av ett flertal saker jag bör göra mer i sommar - lägga mig ner, bara sådär, och känna mig glad och tillfredställd med omgivningen. Det händer inte ofta.

image407
RSS 2.0