he cursed me for enernity

Vart ska vi börja. Idag låg jag på stranden i stort sett hela dagen och för första gången på denna sommar har jag tagit vatten över huvudet. Bokstavligt talat. Jag skulle tippa på att det var uppemot 25 grader i åmmines salta vatten. Nu så här ett par timmar senare så får jag sota för att jag inte smorde in mig med solfaktor. Hela ansiktet är el tomato-färgat igen och min näsa svider. Jag tror att jag har fått brännskador på min nos. 

Aj. 

Jag blev även utmanad i minigolf av mina fastländska b-kusiner. Kvällen innan hade de spöat mig och mina gotländska kusiner i kubb sex gånger på rak (vi spelade endast sex matcher - värt att tillägga). Nu när jag fick min chans till revansch så är det såklart att det ska gå åt pipsvängen. Gud är verkligen inte med mig. Hur mycket jag och mina kusiner än prayade igår så hörde ingen våra böner. Inte ens Allah eller Mohammed. Vi led precis som Jesus på korset när vi förlorade. Vilken pina.

Vad pinsamt. Vi gotlänningar måste ju markera att kubb är vårt spel. 

Men hej, vi sög. 

Hur som helst, jag börjar minigolfen otroligt bra. Slår några treor och några tvåor, ännu är siffrorna på en stabil nivå. Sen kommer första sjuan. Och sen dess föll jag bara. 

Jag förlorade. Jag slog 88 jävla slag. 

Det är trettio slag mer än förra gången jag spelade. 

May god be with you. All.

lars winnerbäck

Alla står där, axel mot axel, ansikte mot hår, bakrumpa mot framrumpa, titt som tätt. Det är en stor känsla av förväntan som hänger i luften, som om alla stått och hållit andan och bara väntar på att få släppa ut all gammal luft för att ta in ny och fräsch. I nästan fyra timmarna har vi hållit andan, i väntan på det här ögonblivket. Alla höjer händerna, klappar i takt och skriker "Lasse, Lasse, Lasse!..". Det är en mäktig känsla.

"Lasse, Lasse, Lasse!"

Jag höll precis på att säga att jag kände mig som femton år igen när Lasse entrade scenen. Det jag menade var ungefär att jag kände mig som ung på nytt. Och det är ju bra... eh. 

Lasse gjorde såklart ingen besviken och det var en underbar kväll. En underbar kväll.  Som jag väntat på den här dagen, typ hur länge som helst. Typ så länge jag kan minnas. Och äntligen. Jag som var rädd för att jag skulle ha för höga förväntningar, men det blev för mig som Lasse sjunger "allting blir precis som man förväntar sig". 

Fina förväntningar som uppfylldes med råge.

Men jag kommer fortfarande ihåg när winnerbäck var här för två år sedan. Jag tyckte då att han var en gnällig gammal gubbe och att man inte kunde höra vad han sjöng.  Jag stod och stampade benen, inte av den anledningen som alla andra gjorde - alltså för att vara i takt till musiken, utan för att jag var rastlös och hade ont i benen. Medan de andra pratade om att den här kvällen hade varit den bästa i deras liv så suckade jag bara och undrade om vi inte kunde åka hem nu. Äntligen. 

Igårkväll var det jag som var i extas. Som aldrig ville åka hem. Och som fick uppleva en av de bästa kvällarna i mitt liv.   

cut and done

En liten update om håret bara. Det blev kort. Och jag som är så besvärlig med mitt hår kom på mig själv hos frisörskan att njuta av situationen. Njuta av att plåga mig själv. Njuta av att säga "klipp av det bara". "Ta så mycket du känner för".

Ta lite till väl.

En tillfredställande känsla, lite som en befrielse.

Men å andra sidan.

Ni anar inte hur mycket man kan plågas av att se sina blonda hårtester falla till golvet. Likt smuts som sedan ska sopas bort.

Förfärligt. You have no idea.

go on and cut it

Idag ska jag klippa mig. Det ska bli spännande och se hur mycket hår jag får behålla med tanke på att jag inte har klippt mig på fjorton månader.

1, 2, 3, 4, 5, 6.... fjorton månader.

Om inte annat så får jag hålla mig inomhus så mycket som det går. Eller börja bära slöja. Och kanske bli muslim när jag ändå är igång.

Men ändå.

Fjorton månader.

tillbaka på söndag

Nu sliter jag mig från boken med tårarna rinnande längs kinderna.

Bussen till lickershamn.

Tjoho!

fasta och fylliga

Jag och min mammas syster satt precis och diskuterade bh:ar. Mammas syster, Bella, har gått ner ganska fort i vikt och med de att kilona försvann så försvann också brösten. "Det är ju inte så kul att gå ner för mycket i vikt, man vill ju faktiskt behålla lite av sin kvinnlighet. Där man vill bli av med lite som på rumpa och lår, där sitter det fortfarande kvar" sa hon lite besvärat. "Hur kommer det sig egentligen att tuttarna försvinner först? Är det för att de nästan består av bara fett?" undrade jag såklart, också lite besvärad över att tuttarna dunstar bort först.

Jag sa till henne att hon kunde börja använda geléinlägg, ni vet sånna där mjuka skvalpiga kuddar som gör att brösten ser fylliga ut. Hon tyckte att det var lite fånigt.

Mamma hade en arbetskamrat som led av sina små bröst och använde därför geléinlägg en kväll på krogen. Och medan hon dansade loss med armarna i luften så åkte ena gelékudden ur ena kupan (undrar vad man tänker då? Jag skulle nog tänka     h-e-l-v-e-t-e samtidigt som jag skulle dra på det största smilet för att försöka dölja vad som precis hänt). Snabbt fick hon förflytta handen till magen för att försöka hålla kvar kudden som åkt ner. Och samtidigt försöka dansa vidare som om inget hänt. Men i andra sekunden så brast hennes bh-band på andra sidan. Vilken min man skulle ha åstadkommit i det läget. I alla fall jag. Där stod hon med armarna omkring sig för att hålla fast vid alla delar. Och för att inte avslöja allt.  

Som när man kanske får ett one night stand efter en kväll på krogen och när det börjar hetta till och bh:n åker av så blir det ungefär som wow, "BUSTED!". Hon som verkade ha fylliga fina tuttar innan hade nu inga alls. Borde inte det kännas lite märkligt? Borde man inte hellre vara nöjd med det lilla man har då och slippa skämmas när det väl kommer till kritan.

Tur att jag aldrig lär få problem med geléinlägg.

go with the flow i say

När jag körde hem för fyrtio minuter sen så kändes det som om klockan var fem. Istället var den nio. Det blir ju aldrig särskilt mörkt nu förtiden och om det blir det så varar det inte särskilt länge. Nu börjar det dock skymma och jag känner mig tröttare och tröttare. Jag är absolut ingen nattmänniska och så fort solen drar sig tillbaka om mörkret faller in så blir jag också så. Jag drar mig tillbaka och faller in med mörkret.

Imorgon ska jag äntligen få träffa Jonna efter att hon varit tre veckor på språkresa i England. Sånna veckor kallas ju annars supa-och-festa-så-mycket-du-kan-medan-dina-föräldrar-tror-att-du-är-där-av-en-vettig-anledning. Typ. Jag ska ta bussen till Lickershamn imorgonkväll och ja, det ska bli mysigt att vara där över helgen.

Jag lånade en bok häromdagen och fick bara två veckor på mig att läsa ut den. Då man har uppbokade dagar så är två veckor ganska lite. Därför tar jag tillfället i akt så fort jag får en minut över eller två.

Det är möjligt att jag inte alltid är ett så trevligt sällskap.

wham

Det är inget normalt med att sitta uppe klockan sju på morgonen.

Jag önskar att jag kunde sova.

Idag blir nog en jobbig dag.

I do not look a thing like jesus

Igår cyklade jag med Therese och Gabriel till kalkbrottet. Där solade vi och åt mat. Gabriel och Therese badade också, men där gick gränsen tyckte jag. Jag solade på rygg i fyra timmar och när jag kom hem ifrån kalkbrottet och fick se mig själv i spegeln, så var det inte direkt någon... vacker syn. Så att säga.

När jag vaknade nu i morse så hade mitt ansikte svullnat upp över natten. Jag liknar mest en hamster som sparat mat i kinderna alldeles för länge. Jag vet inte om jag kan visa mig ute bland folk idag. 


Jag vill till stan.


Jag kanske kan offra mig. Jag menar, att vara snygg är väl inte allt här i världen (typ ja).


Jag kan ju i alla fall försöka övertyga mig själv. 

lägg något svalt över min panna

De senaste dagarna så har jag försummat bloggen. Och tro det eller ej, men jag har faktiskt ett liv utanför den här bubblan också.

En beskrivning om hur hela min helg varit.

Hand i hand korsade vi den stora vägen. Jag som den oanvariga sextonåriga flickan som bara kastar sig ut i trafiken utan särskild vetskap om vad som egentligen kan hända, och du som den som försöker hålla ett grepp om min arm för att inte få mig att försvinna hur som helst. Men även den här striden vann jag och du fick snabbt haka på över, med en min som inte var i godtycke med min, men med en god marginal för bilarna - tyckte jag. 

Vi styrde in på en smal stig i skogen och det var varmt. Varmt och tyst. Medans vi gick där så sa vi inte mycket, det behövdes inte. Bara att känna närvaron av varandra räckte för oss då. Sakta promenerade vi framåt, fortfarande hand i hand. Ju närmare vi kom det stora blå fältet desto varmare blev det. Solens hetta stekte i våra ansikten och det var svårt att se emot horisonten. Hela havet reflekterade solljuset och det var nästan omöjligt att se båtarna. Det var som om ögonen blev bländade av det fantastiska ljuset som uppstod på vattenytan. 

Vi fortsatte nerför de första klipporna och sedan till kanten ovanför havet. Där bestämde vi oss för att slå oss ner och vi lät våra ben dingla över kanten. Det var fridfullt. I havet var det fullt med änder som simmade i det nästan vitblanka vattnet. Vi försökte uppskatta antalet och båda var lite oeniga, för det är så det måste vara, men jag skulle nog kunna säga att det var upp mot hundra stycken, med en viss överdrift. 

När vi satt där och stirrade ut över det som kändes oändligt blått, så var vi båda för ovanlighetens skull eniga. Det kunde inte vara så mycket bättre än så här. Det kunde inte kännas så mycket bättre än så här. Så här borde det alltid vara.

Utan att säga någonting så satt jag och funderade för mig själv samtidigt som jag sjönk in i den ljusblåa himlen. Det är något visst med två människor som attraheras av varandra. Det behövs inte många ord. Det räcker med att vara nära och tillsammans. Det är aldrig samma som att vara med en vän. Hur man än skulle vilja det så är det inte samma sak. Aldrig samma känsla. Bara att höra varandra andas, att kunna se den andra älska dig genom ögonen, att bli omfamnad och bara sitta där.

Det blir aldrig samma sak som med en vän. 

Och då förstår man vad man egentligen är för varandra.  

på fredagar får man äta godis

Yes. Min största förhoppning blev uppfylld nu när jag vaknade och tittade ut genom fönstret. Himlen var absolut inte "underbart" blå utan en mer mörklagd nyans av vitt och grått. Äntligen. Jag har väntat på att få låsa in mig inomhus, inte ha något speciellt att göra alls och tillåta mig att bara vara. Utan att ha tvånget som vi nog alla känner igen att vi måste vara utomhus och ta vara på solen. Att alltid passa på och spendera tid ute i det fina vädret.

Nu kan jag inte passa på.

Nu kan jag spela hög musik, läsa en bra bok eller bara sitta här. Utan dåligt samvete.

Det finns fler saker som är bra med gråa dagar. Som när jag vaknade i morse, jag hade sluppit att ligga och vrida mig hela natten och jag var inte heller fuktig av värmeslag. Att jag inte var överdrivet varm kan förstås vara för att jag försökte avvänja mig från att sova med två tecken, det är oftast lite för varmt nu förtiden. Duntäcket åker idag känner jag. Jag behöver det inte. Jag klarar mig bra. 

Nu ska jag sätta upp håret i en knut och låtsas att jag är en fantastisk sångare. Så.
 

chris is dead

Det här var inte en dag i mängden. Utan en dag på tofta. Och inte vilken dag som helst på tofta.

Så klurigt.

du tittar upp och skrattar till

Klockan tio i morse blev jag med en ett och halvtårig kusin. Godmorgon liksom. Det var dags att leta fram barnvaktstalangerna och jag behövde inte leta djupt. Tro mig. Det blev inga problem och jag tror att ungen är världens snällaste unge. Han finner sig i allt.

Som att lyssna på Lars Winnerbäck. Och digga till.

Vi började i sandlådan där vi hällde sand i ett spann. Det var såklart inte alltid lätt att träffa spaden med sand rätt i hinken... Och kottarna till dekoration ramlade lätt ner. Men det var mer roligt än frustrerande tyckte Benjamin.

Sen tog vi en promenad (för bådas skull) och gick och tittade på hästarna. Dem åt gräs konstaterade vi båda två. Blää, vi gillar ju inte gräs. Smakar ju inte alls gott. En häst var arg och dum och sparkade de andra hästarna för att få all mat för sig själv. En häst var rädd. Och en var blyg. Men alla tyckte om gräs.

Sen gick vi vidare och jag hittade en bänk mitt i naturen som vi slog oss ner på och vi åt banan. Nanna. Mmm, gott med banan. Mumma. Lite vatten. Mmm. Smakar gott va.

Mer banan? Nae, den är slut nu. Vi har inte mer.

Då begav  vi oss hemåt, jag nöjd med min fina tur ute i naturen med frisk luft och intressanta djur. Fast jag hade ändå en känsla av att det kanske inte för tillräckligt kul för lillen. Promenera och åka vagn, hur kul kan det vara?

Han får väl ett kex när vi kommer hem då.

Men när jag lyfte ur honom ur vagnen så verkade han lite vimmelkantig. Lite borta i sin egen värld. Han var trött. Och han började genast klättra upp på vagnen (jag säger vagnen för att han inte klarar klättra i den själv), jag såg på honom med en ödmjuk blick och lyfte i honom igen. 

Vi tar väl en sväng till då.

oboy

Vissa människor är bara föör nyfikna.

Jag njuter.

Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

walking with gorillaz down my street

Jag klev upp ganska tidigt i morse. Jag ångrade nämligen att jag inte slog till på den blåa klänningen och de beiga byxorna igår. När jag tittade ut genom fönstret så kändes moppeåkning inte som det roligaste. Regnet riktigt hängde i luften. Det var som om himlen väntade på ett "varsågod". Ett klartecken att få börja.

Jag sände iväg ett mess till mitt tänkta sällskap: "Jag förstår om du hellre ligger hemma och sover i det här vädret. Det borde egentligen jag också göra. Men du vet ju hur jag är".

Till svar fick jag: "jag gick precis upp".

Vädergudarna var med mig och när vi möttes upp, jag och mitt trevliga sällskap alltså, så stod han och väntade på mig i skuggan. Skuggan? Det var ju svart himmel nyss. Han gnällde på att det var varmt och jag sa att jag hade tänkt att ta vinterjackan på mig. Det visade sig att han trodde att jag skämtade på smset och han trodde att jag bara gav honom en pik för att han sover bort alla soldagar, men jag förklarade att i Stenkumla där var det allt grått.

"Vi har alltid fint väder i stan" fick jag till snobbigt svar. Jo, visst. Igår på stan var det ju inte alls mulet. Nej. Inte alls.

Skitsamma.

När jag kommer in på Lindex så finns inte byxorna kvar i min storlek. Nej. Just min storlek var slut. Jag provade en storlek större bara för att jag så gärna ville ha dem men insåg snart att det istället skulle bli ett dumt köp. Med för stora byxor alltså. Den blåa klänningen köpte jag inte i ren protest.

Jag var lite gråtfärdig ett tag. 

Då kände jag mig inte alls löjlig. Men det gör jag nu. Tro mig. 

Vi promenerade i alla fall ner på hamnen, jag köpte en mjukglass med tutti fruttiströssel som vanligt och delade glatt med mig. Vi tittade på båtarna, på människorna, på crocsprydda fötter och raybans. UV-strålarna värmde gott på axlarna och jag utsatte mig än en gång för en risk att få cancer. Eller jag utsatte mig för ett möjligt påbörjande till ett ovänligt projekt. Typ.


Det blev en dag jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva igen.  

a dirty little young girl's dream

Jag blev så glad förut när jag lyssnade på P3-skivan som jag blev räckt igår på gatan och fick höra Miss li's - oh boy. 

Oh boy, you make me feel like, oh boy, you really turn me on boy

Here we go. 

  

det är lätt att trolla bort alla andra

åldrad i ungdomlig grönska

Min vän Frida som jag spenderat i stort sett hela dagen med, är väldigt lätt att underhålla. Efter att vi gjort våra nödvändiga ärenden på stan så promenerade vi Visbys gatustenar ner till hamnen. Människostockning var det på ett flertal ställen.

Nere vid havet så var det folk som höll föredrag på varje café, människor som stod i tält och delade ut saker till folk som passerade och människor som lyssnade på föredragen och människor som tog emot gratisprylarna.

Frida var en av dem.

En av dem som tog för sig av utbudet som var gratis.

Hon var så lycklig när hon fick en fin papperskasse med ett stort rött hjärta som motiv. I hjärtat så stod det "library lovers" och i påsen låg en penna, ett vykort, små hjärtangodisar som smakade tvål (det hindrade dock inte mig och henne från att äta upp dem), olika broschyrer och en brosch där det även var samma motiv som påsen.

Hon sken som en sol.

Var vi än gick så petade folk till oss lappar och klistermärken och gud vet vad. Inget vi läste utan som vi bara stoppade ner fint i våra "library lovers"-påsar. Nöjda över fler tillgångar.

Sedan såg hon ett stånd där de delade ut vatten. Vanligt rent vatten i plastflaskor med någon logga på. Såklart. Hon insisterade på att hon skulle gå förbi där i hopp om att någon skulle räcka henne en flaska. Hon fick den sista och jag blev utan. Men det var väl lugnast så.

Leendet blev större och större för var sak rikare hon blev.

Sen fick hon en skiva av P3. 

Vilken dag. 

Kanske Fridas favoritdag.  

dumbom

Jag kom att tänka på en sak. I den här familjen så överkonsumerar vi elvispar. Ja, ni hörde rätt. En elvisp håller max en vecka innan vi får byta ut den igen. Antingen börjar den brinna, eller så dör motorn. Bara så där. Mamma är ganska bedrövad över det här och hon undrar ofta hur det kommer sig att vi blir drabbade.

Mamma beklagade sig en dag för mormor och mormor utbrast "Jag har haft min elvisp sen -66 och den funkar lika bra nu som då, Marita, vad gör du med dina elvispar egentligen?".

Häromdagen hade vi en middag med massor människor och då berättade hon om hur hon använde elvispen till att blanda i ordning spackel (kakelfix) till att kakla i köket. 

Jag blev stum ett tag.

Precis som alla andra.

Sen utbrast ett gapskratt runt bordet. "Marita, det finns speciella verktyg för det...".

Och ibland slutar jag att förvånas. Det är verkligen märkligt att våra elvispar inte håller längre än en vecka...

dina blommor har dött

Snart faller jag. Snart faller jag. Snart faller jag.

Dit.

Jag hatar känslan att vara sexton och oförmögen att ta mig vart jag vill i världen. Oförmögen till så mycket. Jag är förmodligen den mest intrasslade människa ni någonsin skådat. Den mest inskränkta och trögtänkta flicka ni någonsin läst en deprimerad blogg om. Det är sirap i mitt huvud. Det funkar ungefär som vakum.

Hur gör man egentligen? Kan man känna starkt för mer än en person? Eller gäller det bara att hitta den rätta tråden. För svar finns väl inga. Det har det väl aldrig gjort. Om jag ändå hade ett facit. Hur enkelt hade det här inte varit att lösa då.

Lika enkelt som ett mattetal skulle jag tro.

Jag behöver ett facit.

Jag berättade att jag var osäker idag. Att jag inte hade någon aning om mina känslor och att jag behövde tid. Tid. Jävla tid. Jag hatar tid. Tiden läker inga sår, tiden gör det inte bättre. Det handlar bara om att förtränga och glömma. Men det uppdagar sig igen. Så fort. Det kommer åter. Det följer dig. Klamrar sig fast.

Jag gjorde det på sms.

Jag är inte klok. Jag har tappat all värdighet.

Om jag någonsin haft någon vill säga.

Jag kanske borde hålla mig borta ifrån allt som handlar om att älska och älskas. Jag kanske passar bäst som fri och glad och jag. Som jag sa.

Jag får nog inte ut något vettigt ikväll, hur jag än vrider och vänder. 

Här förklarar sig Chilimarineradankmamma sig som färdig. Sucks to be you, hade jag önskat att jag kunde säga.

jag var full och jag var dum

Jag har kommit på mig själv med att varje gång jag skriver ett blogginlägg så blir det väldigt långt. Och väldigt många ord. Orden bara flödar. Det finns inget stopp.

Jag skriver fan en hel jävla bibel varje dag.

Godkväll.

men du sover ju, du hör ju inte på

Visst är det alltid någon som går sårad ur en strid? Jag är rädd för det. Jag har liksom trasslat in mig rejält, men samtidigt är det inte mitt fel. Om inte alla bara skulle ta en förgivet och bara anta att jag vill samma sak. Ibland är man sårbar. Och ibland. Aah.

Jag sa att jag behövde tid.

Förlåt.


Idag var dagen då jag skulle ta steget ut i vuxenlivet och våga stå för den jag är. Det var dags att skaffa ett id. Sen jag och Frida blev stoppade av polisen en lördagnatt klockan två för att vi skjutsade på cykel (ni vet, polisen har inte mer att göra än så) och jag inte på något sätt kunde bekräfta eller bevisa att jag var jag, så har jag bestämt mig för att det är dags. Att jag är mogen.

För det första så spöregnade det idag och det kändes kanske inte så där jättebra när jag slog mig ner, dyblöt och argsint på den obekväma pallen i fotohytten. Jag såg mig i spegeln och tänkte: det här kommer aldrig att gå vägen. Hur som helst så startade jag helvetesmaskinen och en kvinnlig röst guidade mig genom en högtalare. En inspelad röst som ni förstår. Ju mer hon pratade desto mer nervös blev jag. Hon gav mig ingen tid för eftertanke utan så fort jag inte gjort som hon sa så upprepade hon momentet ännu en gång. Jag blev helt panikslagen där bakom skynket och så småningom började jag kallsvettas.

För i helvete, jag kan ju inte ha svettpärlor i pannan på mitt id. De kan ju tro att jag är hög eller påtänd eller nått.
 
Tanten fortsatte att upprepa om jag skulle ha svartvitt eller färg, om jag ville ha fyra bilder eller ett stort, att jag skulle trycka på "ok" om jag var klar.


Till slut så tog jag mig i alla fall igenom alla instruktioner och helt plötsligt säger hon "nu tas det första kortet... 4, 3, 2, 1" och så kom min bild på skärmen. Jag ville inte vara kvar längre. Det här var ju förnedring. Rädda mig.


Jag fick min jävla bild jag. Ocool med fånigt leende och med huvudet på sned (jag kunde verkligen inte få det rakt, hela jag är nog lite sne).

Resten av dagen fortsatte i samma helvetesanda.

Jag har rodnat minst 85 gånger idag. Jag har tappat mobilen fem, mitt i gallerian, inne på cubus två gånger, lindex och nere på h&m. Jag har glömt min kasse med mitt fynd (som var det enda som gjorde min dag trevlig) en gång. På banken. Där jag också rodnade ett antal gånger. 

Är det mig själv jag skäms för? Eller alla andra? För jag kan ju inte ens visa mig bland folk längre. Cover me.

Från och med nu kan ni alla kalla mig el tomatoface.  

du behöver inga svar, men du följer med när tanken far

Jag lyfter försiktigt benet över kanten och med tåspetsen bryter jag den tunna vattenytan. Spänningen gör att den börjar vibrera och vibrationen lägger sig som ringar runt min tå. Ringar som växer sig större och större. Som ett eko av vågor. Jag sänker försiktigt ner mer av foten och en känsla av blött slår emot fotsulan. Det tar sekunder innan jag reagerar på det heta vattnet. Jäklar. Jag rycker tillbaka foten. Nerverna skickar pulserande signaler upp till den tankfulla knoppen och jag känner ilningar genom foten. Jag bannar mig själv.

Försiktigt gör jag om samma sak. Doppar tån, sänker ner foten och sätter den på botten. Den är hård och vit. Det är fortfarande varmt och mina nerver agerar precis likadant som förra gången. Samma ilande känsla. Jag tar emot smärtan. Det är inte skönt, men jag behöver det. Det får mig lugn.

Successivt vänjer sig mina fötter och gradvis så böjer jag på knäna alldeles försiktigt och vattnet stiger mot min nakna kropp. Jag lutar mig bakåt, släpper ut allt inombords och andas in. Det doftar som en blomsteräng och luften känns fuktig och smakar vått. Jag blundar en stund samtidigt som musiken spelar toner som fyller hela det kvadratiska rummet. "De sjunger om glädje och om kärlek och om allt som har hänt, som inte borde ha hänt" och mina tankar far iväg till en värld långt borta. En värld som inte existerar. 

Jag skummar hårbottnen så att jag vid en första anblick skulle likna ett troll, med vita bubblor till hårman. Långsamt och fint sjunker jag ner under ytan. Håret lägger sig som en tät matta runt mitt huvud och skummet flyter upp på ytan. Det lägger sig som små fläckar på vattnet tills det mynnar ut och blir ett med allt det andra. Det lägger sig som en ytlig dimma. Musikens toner följer mig men försvinner ur verkligheten. Under ytan känns musiken långt borta, någon annanstans - bortomland. Men det känns bra. För tillfället räcker världen här. Under ytan.

Jag trivs här och det känns som om jag svävar. Varje rörelse går långsamt och vackert. Som en dans. Men så småningom måste jag tillbaka upp. Jag vet det. Utan verkligheten ovanför så kan jag inte leva. Det är livet. Det som finns här med mig i det blomsterdoftande vattnet är bara en påhittad värld. En undre värld. Jag vet att jag snart måste. Måste upp för att få luft.

Det finns bara livsbränsle över ytan. Det är dit jag ska och jag presser fötterna mot väggen för att sakta ta mig upp. Bubblorna rinner nerför mitt ansikte likt snöflingor smälter i solen. Jag drar försiktigt handen över ansiktet och jag känner konturerna av ett flersidigt ansikte. Profilen är kurvig. Jag låter handen svepa över pannan och vidare genom håret och jag öppnar munnen. Ett djupt andetag med frisk, fuktig och vacker doft går genom mina sinnen. Musiken är tillbaka i sitt nu. I verkligheten.

Och jag är i min vanliga värld igen.

vi var myten om oss själva

Idag är en dag som jag känner mig tjock. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag åt tre bitar kladdkaka, kanske för att jag drack läsk till maten istället för vatten och kanske för att jag valde mer sås än potatis till lunch.

Bara kanske.

Jag är inte tjock. Bara hälsosamt välgödd som en jag har känt lite för väl brukar säga. Men å andra sidan så beror det ju på vem jag jämför med och vad jag jämför med.

En anorektisk toppmodell.

Då lider jag av högsta graden fetma och bör fetsuga mig och förminska magsäcken ögonaböj.

Jämför jag mig med Närs fotbollstjejer så skulle jag nog anses som normal.

Kanske till och med späd.

Det är otroligt vad man kan växa fort på landet. Det är nog den friska lukten av gödsel som förvillar hjärnan att producera mer växhormon. Eller har de kanske brist på den äckliga sörjan man smetar på naglarna som heter "stopp och väx". Det var en plåga för mig hela mellanstadiet då jag febrilt bet av mina naglar. Mest för att det var underhållande tror jag.

Närkarna har kanske långt till apoteket.

Men de är bra på fotboll.

Och det är väl det som spelar någon roll.

flowerpower

Jag har fått i uppdrag att hålla Stenkumla bertels grannlags blommor vid liv. Att säga att jag känner mig hedrad skulle kunna vara ett dåligt ordval, jag känner mig snarare... typ... viktig. För de lägger sina blommors liv i mina händer och om det skulle hända något med deras fantastiska växter så går de aldrig att ersätta. De är alla unika från moder jord.

"Ungefär en halv kanna på tomaterna... och den här är inte död, det ser bara så ut. Det räcker med lite små skvättar på alla krukor här nere eftersom jag ställt dem i skuggan. Förmodligen torkar de inte ut lika snabbt då".

Ska bli.

Eftersom mina dagar är helt spontana så känns det bra med lite... riktlinjer. Det här blir något som påminner mig om att jag inte riktigt kan göra vad jag vill. Att jag har ett ansvar.

Som att man har ett arbete man går till. En kontinuerlig stund varje dag som man ägnar åt ett visst ändamål. Till exempel att sova.

En rutin.

Och tänk vad svårt och viktigt det kan vara att vattna ett par blommor.

kurriduttön

Det här är första gången på evigheters evigheter som jag kan rabbla upp vad jag ätit på en dag.

En macka. En banan. En kexchoklad.

Och två glas äppeljuice (som jag drack dock, det finns alltid någon person som hakar upp sig på om jag skulle säga att jag ätit äppeljuice istället för att jag druckit det. För mig är det samma sak. Allt liksom slukas av kroppen. Jag säger som min pappa brukar säga så fyndigt: "gå med i syföreningen och pek ord väl". Det här blev en lång parentes.)

På grund av mitt halvtaskiga humör så tog jag tag i lite saker som jag skjutit fram allt för länge. Bland annat åkte jag in på synundersökning (mina linser är lite väl gamla nu, snart torkar dem väl fast på ögonen. Observera! Jag överdriver en aning). Sedan postade jag några brev med solfrukts logga på, kändes dock lite fånigt. Smygreklam för min pappa alltså. Nu har jag precis mottagit min lön på 6622.50:- och jag känner mig rätt likgiltig inför den summan. När jag väl var där i jordgubbslandet så kändes det som att jag slet ihjäl mig och min rygg. Men nu tycker jag mest att det känns som att jag inte jobbat alls. 

Sex tusingar i alla fall. 13 dagars jobbande. 65 timmar sammanlagt. 

Duga väl.

Snart skrynklar jag ihop min bulldeg till mage om den inte slutar morra så förgjordat. Du ska få mat. Lugn. Snart är pappa klar.

Älskling, du kan klara det här.

too tired

Idag är det torsdag. En sån där torsdag då jag hatar allt. Då jag önskar att himlen vore grå och alla människor svartvita. Jag undviker att se mig själv i spegeln för att möta bilden av en tjej. En tjej med lite för många komplex och en tjej med lite för lite skönhet i blicken för att kunna bygga upp ett självförtroende. Självkänsla, vad är det.

 Jag är trött på mig själv.

Varenda grej tycks besvära mig idag. Att solen skiner är förfärligt. Idag vill jag fan inte sola. Idag vill jag bara klaga på varje sak som passerar mig eller min näthinna.

Det var senast igår som jag sa: "allt går bra nu. Allt känns så himla bra. Jag bara låter livet komma och gå som det vill. Vad som händer får tiden utvisa".

Det känns bullshit idag.

Då fröken Sverigebucklan känns långt ifrån verkligheten och när man vaknar helt kladdig av värmeslag. Den enda gången jag helst vill slippa överdriven värme är när jag sover. Men självklart. Resten av sommaren får man härdas i kölden. För det är så svensk sommar ser ut, år från år. 

Och idag är ingen negativ dag. 

Allt känns bara ruttet.  

iskräm

Att äntligen få sommarlov på riktigt känns underbart. Imorgon ska jag nog städa i ordning rummet. Och det knasiga är att jag verkligen ser framemot det. Jag tänker gå och lägga mig nu så jag vaknar tidigt imorgon och får sätta igång.

Vad händer med mig liksom.

Jag känner mig som en fetgreta. Ärligt. Jag och Adine köpte två liter glass och en megaförpackning med maränger förut och satte oss i almedalen med hånfullt små skedar.

Jäklar vad mätt jag blev.

Adine tänkte dock mer på barnen i Afrika än vad jag gjorde, och att hon var nära på att få upp glassen igen efter fyrtiofem minuters hysteriskt ätande var inte märkligt alls.

Hallå?! Man får ju faktiskt äta med måtta...

Annars blir man tjock.

Bildbevis:

utvald

Man sitter där. Man sållar ut de som inte håller måttet. Man vrider och vänder. Det saknas en bit. Den går bort. Lite för torr. Du kommer inte med. För vit. Går inte. Övermogen. Släng. Konstig form. Ät upp. Pigmentfläck. Funkar inte. För liten. Nix. Dålig. Sök hjälp. Allmänt ful. Kasta i huvudet på Anna.

Så.

Precis så som jag plockar jordgubbar så delar vi in människorna i vårt samhälle. Ja, jag tror det. Sticker man ut så anses det som annorlunda. Det är skillnad på att vara vit och svart. Man får inte vara för stor och inte heller för liten. Då drar man till sig uppmärksamhet. Någon som är demprimerad och dålig. Släng den.
 
Kan någon förklara för mig vad normal är? 

Jag kan bokstavera det för er om det skulle göra det enklare.

N-O-R-M-A-L.

Endast de bästa gubbarna åker med.


Jag vet inte hur stor risken är att jag har spenderat för mycket tid med jordgubbarna och därför kan relatera jordgubbslandet till våran omvärld. Rätt stor skulle jag tro ändå.

Få se nu.

Åh, här har vi en rejäl gubbe. Det är nog Persson det.

Och här har vi en riktigt omogen fjuttig en med pigmentfläckar. Hej basshunter. 

Typ så.


Idag fick jag veta att vi inte skulle plocka mer. Förmodligen aldrig mer för min del. Någonsin. Om jag inte blir arbetslös efter textildesign vill säga. 

Jag blev nästan lite sentimental och gråtmild.

Jag kommer sakna gubben som klagar på för långa skaft och som ber polackerna hålla käften.

Det hela är sorgligt. 
RSS 2.0