you try to scream

Miss anknäbb och simfötter börjar lugna ner sig.

you can run, but you can't hide

Är det söndag idag?

Skitsamma.
 
Jag sitter här och är dödligt skraj. Jag är nämligen säker på att någon knackade på badrumsdörren förut när jag låg i badet. Eftersom alla familjemedlemmar befinner sig i Åminne och jag är ensam hemma, så finner jag hela situationen väldigt skrämmande (med betoning på väldigt).

Ytterdörren är låst.   

Inlåst på badrummet ringde jag pappa, jag tyckte mig nämligen höra han och Ninnie prata i farstun. Jag frågade om de var hemma (jag vågade ju inte gå ut ur badrummet), om de nu var det skulle ju knackningen förmodligen ha en naturlig förklaring. Nu fick jag ett negativt svar och blev genast mer rädd. Jag frågade hur dags de skulle komma hem och min tanke var att jag skulle sitta där tills dess för att med säkerhet inte var ensam med inbrottstjuvarna/mördarna eller vad det nu kunde vara. Det visade sig att det skulle ta två timmar. Två timmar. Mamma sa att jag skulle gå ut och kolla igenom hela huset medan jag hade mobiltelefonen i handen så att jag skulle kunna hojta till om någon skulle visa sig eller överfalla mig. Men det gick jag inte riktigt med på. Om jag nu såg någon, hur skulle jag då kunna slå tillbaka om jag bara hade en hand fri? Nej, det alternativet gick helt bort. Mamma sa att hon då kunde ringa grannen som skulle komma och ta mördarna, men det kändes inte tillräckligt säkert.

Jag fick helt enkelt stanna här i två timmar.

Två timmar.

Skärpning.

Jag är medveten om att jag är lite löjlig ibland, men jag hörde verkligen den där knackningen. Två ljudliga knack. Och jag kan se vad som kommer att hända precis framför mig. Händelseförlopp där jag stiger ut genom dörren och bam. Jag relaterar till den senaste Mari Jungstedt-bok som jag läst. Där var det någon som knackade på till dörren. Personen öppnade då inte utan satt och väntade ett bra tag. Han var ensam. Men till slut var han självklart tvungen att gå ut. Dumt val. Han blev mördad. Bara så där.

Men det värsta var inte knackningen utan min systers gapskratt i bakrunden medan jag pratade med pappa. Hon skrattade verkligen så hon kiknade medan jag tryckte upp mig helt övergiven i ett hörn i badrummet. Ett hån.

Hån.

På grund av bitterhet och små stänk av aggressioner som snabbt växte fram inom mig genom hennes gapflabb så öppnade jag försiktigt dörren. Likt en gammal tant som ska passera över gatan kollade jag mig försiktigt omkring, flera gånger fram och tillbaka, innan jag satte foten över tröskeln. Med två händer om halsen (då kan man omöjligt bli strypt av en pianotråd) och med ryggen mot väggen förflyttade jag mig så smidigt och snabbt det bara gick uppför trappen. Hela tiden oroligt sökande efter något ljud eller någon gestalt.

Jag känner närvaron av något jag inte kan se.

Jag sitter här. Ihopkrupen. Rädd för mördare. Rädd för mig själv.
 
Gah.

där stod pärleporten så stor och elegant

Innan cirkusen igår så ringde min farmor och berättade att min gammelmormor ramlat när hon stått i köket för att göra kroppkakor. Värt att tillägga är att hon är nittio år och bara grejen att ställa sig och göra kroppkakor är beundransvärd.

Hur som helst.

Hemtjänsten hittade henne och hon var blå i ansiktet av slaget mot golvet och armen var bruten. Vilket hemtjänsten var säker på innan de på lassarettet hade intygat samma sak. 

Trots att det här inte var livshotande skador så kan ju små saker sätta fart på andra saker i ens kropp när man är så pass gammal som nittio år. Det här var kanske en början till yrsel, eller svårt att gå.

Jag undrar om man är rädd för döden när man är så på ålderns höst? För varje incident som händer så måste man ju känna att man närmar sig slutet. Känner man sig nöjd och tillfredställd med de åren man fått? Är man likgiltig när det gäller att leva eller dö? Räcker det med besvär och ryggont? Vill man somna in föralltid?

Döden är ju närmare än man tror hela tiden. Jag menar, man kan sätta ett chips i halsen och kvävas. Man kan strunta i att titta sig omkring när man ska gå över gatan.

Bam, så är man borta. Bara så där. Vips.


Och när vi ändå pratar allvar och brutna armar så vill jag bara nämna att en kille på cirkusen igår vred båda sina armar i 360 grader. Det var galet sjukt. Många påstår att han är ett mirakel.

Det tror fan jag också.

i get around

Igår hämtade jag (och min familj såklart) min syster vid flygplatsen efter att hon bott ett år i Spanien för att studera. Jag känner mig lite tvungen att säga att det var ett kärt återseende, eftersom det är viktigt att följa alla ständigt återkommande och gnälliga klyschor. Visserligen tycker jag att det är trevligt att hon kommit hem och än så länge har vi inte bråkat (förutom utskällningen jag fick på vägen hem ifrån flyget) och det känns ärligt talat jädrigt bra.

Men det kommer väl. Förr eller senare.

Jag kanske har saknat henne lite ändå... Och om ett par dagar så lär jag väl ångra att jag skrev det offentligt här.

Imorgon är jag ledig och det känns också jädrigt bra. Funderade på att spendera lite tid med min nyhemkomna syster och kanske ta en sväng in på stan igen. Just nu känns det knappt som jag hinner använda alla kläder jag köper på löpande band, men vad gör det. Det är något med mig och röda lappar. Det är någon högre makt som tvingar mig att greppa tag, som tvingar mig att tycka om, som får mig att betala. Det röda gör mig galen i huvudet.

En shoppingdag för mig kan liknas vid en tjurfäktning där jag är tjuren och den röda duken är målet. Duken gör mig galen (röda prislappen i det här fallet) och jag dyker efter mitt mål utan några andra tankar. Jag armbågar mig fram, rusar, slåss. Jag gör vad som krävs.

Rött är nog förövrigt en bra färg.

Förutom när det gäller blod. Och ica maxi som jag som oftast tänker på när jag hör eller ser rött. Kanske för att både blod och ica maxi skrämmer mig.

Kanske inte.


Mot kvällen ska vi gå på cirkus. Med pappsen. Och trots att jag är sexton hela år och 3 månader och 1 dag så ser jag framemot det som ett litet barn och när vi väl är där så är det säkert jag som står med både sockervadd och ballong istället för min kusin på fyra år. 

Någon måste ju ha barnasinnet kvar.


Tänk vad bilder kan förvilla. Här ser hon ju till och med gullig ut. Faast... det skulle jag också gjort och jag kom hem med tjugofem par skor.

25.

Mamma och pappa fick betala övervikten på flyget.

*

Jag kom på att den personen inte finns mer och att jag är kvar i det förflutna. Den som en gång hade mig, har utvecklas till någon annan än just den som fick mig. Jag var nog en del till att du blev den du blev. Man säger att man utvecklas när man hittar sin trygghet. Du var min - så då kanske också jag var din.

Jag lägger ibland skulden på mig själv.

Det kanske är mitt fel.

Du är inte längre oförstörd för mig.

se på oss nu

Det är konstigt hur jag reagerar när jag hör ditt namn. Hur alla låttexter i hela världen som någonsin blivit skrivna på något vis kan få mig att relatera till dig och ibland mig, det vi hade tillsammans. 

Jag sa ju till mig själv att här får det vara slut. 

Nog.

De närmaste säger "Matilde, vi vet" och tittar på mig samtidigt som de lägger huvudet på sned. De okända gör sig till känna och säger "Matilde, visst gör du det". Hur kan ni veta? När jag inte ens vet själv? När jag redan bestämt mig för att jag vet att någonting inte kommer att ändras. Att du ens klarar att ändra dig. För du sa till mig: "ge mig en chans så lovar jag att ändra mig. Bara en sista chans och den här gången kommer jag att göra det".

Fast jag visste, så fick du en chans. 

Jag hoppades för allt vad jag var värd att du skulle ta den. Att du kanske skulle få allt att bli som vanligt igen. Läka allt som rivits upp. Visa din ånger. Titta på mig och le. Säga något fint som "förlåt". 

Jag önskade verkligen på ett slutgiltigt svar.

Jag hade skapat en illusion, målat upp en bild som visade en framtid med dig. En framtid med tjock mage i en ljusblå blommig blus, hängselbyxor och en byra målad i vitt. 

En framtid med så mycket älska

Det var vad vi hade. 

Det försvann så fort. Och om jag någon gång söker dig igen, så ska jag söka på efterklok.

Efterklok.  

Efterklok.

är du framme än?

På vägen hem på min tutande moped så såg jag en man ligga på gräsmattan med ett parasoll. Det roliga var att han endast hade fötterna i skuggan. Kanske var han rädd för att få soleld på sina fina fossingar eller så var det kanske för att hålla sig sval. Ni vet väl att nästan all kroppsvärme försvinner ut genom huvudet och fötterna? Därför räcker det egentligen om man har toppluva och varma skor på vintern. Resten kan man låta gå bart, it makes no difference liksom.

Och man gäspar för att man har syrebrist.

Och när man nyser hoppar hjärtat över ett slag.

Därför nyser jag aldrig.


Lite trevlig information en onsdag som denna med sol och eld på ryggen.

midsommarhöjdaren

Min tioåriga kusin kom in till pappa när han stod i köket och sa:
- Jogga, jag vill prata med dig. Vi går ut och ner till bilarna. Kom.
Pappa följde förvånat efter och när det kom utanför dörren så tog fredrik tag i pappas arm och sa:
- Det räcker här.
Pappa undrade vad som stod på så han frågade:
-  Är det något speciellt, något du vill ha eller något du vill ha hjälp med?
Fredrik ruskade på huvudet och sa lugnt:
- Jogga, jag tycker att du har blivit lite tjock om magen.

Pappa blev tyst av förvåning. Men vem kan klandra honom.

Jag undrar när det är min tur.

hon har blommor i sitt hår

måndagens dag

När jag kommer där farande på min moped från jordgubbslandet mitt på dagen så brukar folk liksom titta till lite extra. Antingen är det något jag bara inbillar mig eller så gör man möjligtvis så för varje fordon som susar förbi ens hus. Egentligen är det inte så konstigt att folk stirrar, när jag kommer där med ullskinnvantar och vinters tjockaste dunjacka medans dem ligger ute på altanen och solar halvnakna. På grund av vinden så dubblas också jackans volym när jag åker så jag ser förmodligen ut som en riktig björn.

Isbjörn.

Jag skulle själv ha skrattat.


Midsommar firades traditionsenligt med släkt och vänner i åminne. Grillspett och överdrivet mycket ätbart var en självklarhet. Dansande runt stången blev det och raketen var dagens höjdpunkt. Jag vet att jag är sexton år.

När det delades ut glass till alla barn så gick vi fram och jag frågade "är vi tillräckligt små?" medan jag försökte göra mig lite mindre i mina klackskor. "Mja, okej då" svarade glassgubben lite tveksamt. Och ja, jag vet fortfarande att jag är sexton år.

Vad gör man inte för en vaniljpinne liksom? Den var värd all förudmjukning.

pick it up

En jordgubbsplockares värsta mardröm är när ett stort, vackert och alldeles underbart fantastiskt fint format bär är fågelpickat. Då rasar världen samman. De jäkla fåglarna envisas också med att bara ta en tugga på varje bär. Varför? Och varför på det allra största och finaste? Här räcker det inte med småskit inte. Tänk lite på fåglarna i Afrika nästa gång väl.

Dumma björktrast.

Jag och Anna har spenderat hela dagen at work. Efter tolv timmar kom jag hem, helt utmattad och arg. Såklart fick min familj ta de största smällarna, men det är ju också det dem är till för. En liten regnpaus blev det i mitten av dagen och då lånade jag och Anna en schysst raggarhjälm från Thomas och åkte hem till hennes fammi. Där fick vi mackor och värme. Det uppskattades gladeligen. Hennes farmor såg även ut som en fräsch medelålders trots att hon var både pensionär och allt. Vissa klarar visst att hålla i den där ungheten. Hon bantade i alla fall på ett knasigt sätt, hon drack bara varannan dag och åt varannan dag. Jag och Anna insåg att det skulle vara omöjligt för en riktig människa. Hennes farmor kanske är tillverkad av något annat material. Eller saknar förståelse för sitt eget bästa.

Äta är ju livet.

Jag kom hem för en timme sen, alltså klockan halv sju. Och 1300 kronor rikare.

Jag tror inte att man kommer till helvetet när man dör och levt dåligt (okristet alltså). Jag tror man kommer till jordgubbslandet.

pokerfejs

du sa du behövde tid, du hade tid

Igårkväll bar jag mig av in till stan efter en lång dag med prövad kreativitet. Efter en kort dag på jobbet så tänkte jag att jag skulle hinna med både det ena och det andra. Dock gick ingenting som jag tänkt mig. Jag började med att sy på min midsommarklänning, vilket slöt i katastrof och alla timmar framför både maskin och strykjärn blev förgäves.

Sen fick jag för mig att måla lite, som jag kan få ibland. Jag hade fått lite inspiration från Edith Jusso på högklint som målar fantastiska tavlor på massor olika material som till exempel drivved, målarlock och god knows what. Jag insåg snabbt att jag inte föddes med samma talanger.

Och hällde ut färg över hela köket i frustration.

En välbehövd dusch togs efter målarincidenten och samtidigt skölde jag av mig jordgubbsdoften från morgonen. I tights och tunn jacka hoppade jag på moppen i hopp om att det fortfarande var sommar. Men det var kallt som f-a-n.

Hur som helst.

På vägen till Tor så träffade jag på ett gäng som såg lite måttligt uttråkade ut, med Adine i spetsen såklart. Hon ska jag ge kärleksfullt stryk någon dag. Så.

Tor och jag såg på någon Jack the ripper-film och åt godis. Jag höll mig vaken fantastiskt länge för att vara jag. Klockan tolv hade jag fortfarande ögonen öppna. Tor borde varit lite nöjd med mig. Klockan tolv. Det är faktiskt okej.

- Vad är det här inne?
- Därinne har jag massor med döda lik
- Nehej, menar du det? är du verkligen säker på att de är döda?
- ha-ha

jag måste omvärdera allt

Första gången jag kom i tid till jobbet, det var idag. Inte så konstigt egentligen eftersom jag den här gången fick sova nästan tolv timmar. Förstår ni då hur tidigt jag gick och la mig igår om jag skulle hinna få tolv timmar innan jag skulle upp fem för att jobba?

Skittidigt.

Den här gången fick jag sällskap av Anna. Det kändes nästan som om jag fick betalt för att ta upp gammal vänskap. Inte mig emot dock. Mycket jordgubbar plockades på bara tre och en halv timme. Min timlön låg på 125 spänn. Snacka om att jag jobbar på.


Läser Mari Jungstedts bok nu "den döende dandyn". Och det är knas vad skiträdd jag kan vara när det är ljust ute, rent utsagt. Jag tror att någon ska komma bakifrån och strypa mig med en pianotråd när som helst. Först i morden i midsommer och nu i den här boken.

Urk på mördare. Ni ska dö.

Vi ses.

Om inte...

we were supposed to spend the summer together

Jag försov mig till arbetet i morse. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara att gå upp, trots endast två timmars sömn, men icke. Jag försov mig en timme, men lyckades i alla fall bara komma en halvtimme för sent (intresseklubben antecknar, jag vet). Singstarkvällen blev lång hemma hos Mattias och Ronja rövardotterfilmen fick alla att nanna kudden. Jao. 

Jag blev lycklig när det började regna förut. Det betydde att vi inte kunde plocka fler äckelbär och jag fick åka hem. Trots det så hade jag en timlön på hundra spänn. Jag säger att det ändå funkar.


Nu ska jag dra mig inåt stan och för en gångs skull via bil. Med mor min. Jag ska se om klänningen på vila finns kvar och om jag kan hitta mig ett par schyssta jesuspjucks. Dock har jag inga pengar. Men jag vet nog hur man gör för att skaffa lite...

Hm. 

Just nu känner jag mig både 80-tal och poppig. Det är inte varje dag det. Men ändå.

  

en silvrig klänning, omöjlig att hålla ren













































fyra förluster och en säl

Fyra förluster tar på krafterna och jag överdriver inte om jag säger att jag var självmordsbenägen för ungefär en timma sen. Jag förlorade mot oskar i både kubb och jonglering.

Fyra gånger.

Om det är någon som jag vill sätta dit så är det han. Och jag misslyckas. Misslyckas så jävla stort att jag vill gräva ner mig själv.

Fan.
 
Som jag minns det själv så var jag aldrig en dålig förlorare förr i tiden. Kanske för att jag aldrig förlorade. Det är en möjlig teori. Eller kanske för att jag hade så pass mycket självinsikt att jag förstod att det inte var hela världen om jag förlorade i kubb. Eller yatzy för den delen.

Men nu går det inte längre.

Det äter upp mig inifrån.

Jag äter upp mig inifrån.

una día en el fresaland. typ

Helt plötsligt släpper dem allt vad de håller på med. De går med stora leenden på läpparna och kommunicerar med varandra på det märkligaste språket jag någonsin hört. Och jag förstår förstås ingenting. De samlar ihop sig och ställer sig i en ring utanför skjulet där man lämnar lådorna. Någon plockar fram öl och de andra tänder cigaretter. På arbetstid.

De dricker och röker på.

I jordgubbslandet.

Svetlana är den högsta i gänget och det är henne alla lyder, följer som en svans och som alla ser upp till. Hon som har bondbränna av stringtrosan och som för ett bra tag sen gått över fyrtiosträcket.

Hon har makten.

Och hon bestämmer att det är dags för en paus. Dags för lite rajraj.

I mitt jordgubbsland.

det är skönt att va i smeten

Helt plötsligt kände jag att jag vill vara 22 och bosatt i Stockholm. Promenera vid djurgården och känna att varenda människa faktiskt inte vet vem jag är. Sätta mig på ett café och bara stirra ut på människorna som går på gatan, följa med in i rusningstrafiken och bara glömma bort mig själv med allting. Känna storstadsdoften och den egocentriska livsstilen. Få en möjlighet att komma någon vart och förverkla sina drömmar. Dricka varm choklad. Ha en lägenhet med stor soffa.  

Tjugotvå och bo i stockholm.

Det är mitt nya mål.

det bor en clown i alla svar

ibland är verkligheten inte så verklig

Klarvaken av solen som sken in genom mitt fönster i morse, så tog jag mig upp ur sängen instinktivt. Jag kände att nu, nu gäller det. Nu drar det igång igen, det jag längtat efter i över ett år.

Jordgubbsplockning.

Efter gårdagskvällen hos Olivia så trodde jag inte ens att jag skulle klara att gå upp kvart i fem idag. Jag fick nämligen bara sova två och en halv timme och det är ju inte så där överdrivet mycket för en tjej som mig. Men det gick kanon. På vägen till sanda hatade jag mitt liv ganska länge, men när jag plockat 45 liter så kände jag - att det här nästan var kul. Men det ångrade jag inom en snar framtid att jag tänkt, när jag kände att min rygg höll på att gå av på mitten. Ajsi.

Jag blev presenterad som "en veteran". I jordgubbsplockning. Ball.

Anywho, jag plockade mina 150 liter och moppade hem igen, 600 kronor rikare. Kändes dock värt dagens slit och imorgon väntar samma procedur. Men jag hoppas på ett par extra timmar i natt.

Och fan vad jag inte längtar.

skolavslutning

Jag och Frida var dem ambitiösa som fixat present till våra mentorer, Annika och Ingemar. Vi köpte även tjugo rosor till alla lärare vi haft och skrev ett par personliga rader till var och en av dem. Det uppskattades och det kändes skönt.

Jag trodde att jag skulle bli sentimental, men den enda som fick mig att fälla en tår var Åsa. Hon är för jädra gullig. Inför klassen läste jag och frida också upp varsin dikt till ingemar och annika. Och min dikt till Annika fick tjejerna i klassen att börja gråta. Sött.

"Det första intrycket av dig var klok som en uggla,
vi visste redan för början att du inte skulle bli lätt att rubba.
Så småningom vi också insåg att du var bestämd, 
och det är väl genom det du blivit känd. 
Respekt du alltid med dig haft, 
på dina lektioner vi varken vågat äta bullar eller dricka saft.

Att inte göra läxorna, är inte okej
men ändå vårt slarv frustrerat dig.
Men strålande dagar vi också mött, 
då vi inte fått dig att se rött.
Slit, skratt och hunger vi delat,
när det gäller mat, vi aldrig någonsin velat.

Tre långa år har nu gått,
och du genom dessa framför tavlan stått.
En fräck tant med krut, 
och med matchande kläder dag in och dag ut.

Vi lämnar dig nu med vemod i blick,
och tackar dig för tiden vi fick.
Du förberett oss väl på åren som nu skall komma, 
i riksdagen vi alla sitter om ett par år, om man får drömma.

Vi tackar dig för att du gett oss en chans,
och hjälpt oss nå våra mål med en dans.

Om ett tag tänker vi nog tillbaka på tiden vi fick, 
och ångrar oss att vi någonsin gick.
Vi lämnar nu Södervärn bakom oss,
och ikväll vi alla släpper loss.
Fest för att dränka tre års minnen, 
och ikväll när vi alla kryper ner i våra linnen.
Vi vetskap fått om att det inte längre finns,
den klass 91 vi alla minns.

Puss och kram vi nu ger dej,
Annika magnusson, du är mer än okej!"


När vi fick våra betyg så läste våra mentorer små dikter om alla elever och så fick man gissa vem det var. När man hämtade sin dikt fick man också sitt betyg. Ingemar skrev så himla fint om mig:

"Charmig, duktig och ambitiös
Attributen är många på dig lilla tös
Balanserad och så där lagom sprallig
Att vara mentor för dig gör en lite mallig
Lycka till men bry dig inte så mycket
Om smink och dylikt, det är du som är smycket"

Matilde.


Jag fick sedan en bok som heter Fashionista av Martina Bonnier för att jag lyckats ta mig över 300-sträcket i betyget. Man tackar, och presenten kändes lite väl typisk mig. 

  

vad är väl en bal på slottet

Nu är både niamiddagen och skolavslutningen avklarad och tid för att sitta här och berätta för er om mitt liv har inte funnits. Alls. Men nu är jag back on track igen för en uppdatering som förmodligen kommer bli allt för lång.

Så.

Jag och Frida anlände tillsammans till balen, att se alla så uppklädda var faktiskt himla trevligt. Alla hade på sig satinklänningar (de flesta, inte jag dock) och hade gjort fina håruppsättningar. Vi bjöds på kycklingfilé och potatisgratäng till varmrätt och varma persikahalvor med vit choklad och glass till efterrätt. Att dricka till var äppeldryck med ciderkaraktär. Det var inte så glamoröst i skolans matsal, men mattanterna och lärarna hade säkert gjort så gott de kunde.

Det tog ett tag innan det blev fart på dansgolvet, men när fötterna väl hade börjat gå på niorna så hade ganska många svårt att sluta. Det var dans, gå ut för att ta en liten svalk och dans igen. Ovanligt trevligt, och det är härligt att vissa kan bjuda på sig själva. För de som inte kan det, det är bara dem som får tråkigt. You live and learn, ya' know.

Kvällen blev inte alltför sen och meningen var att vi skulle fortsätta till almedalen, men just jag kom bara halvvägs.

Så kan det gå.

i åminne

jag tror på godhet och bättring

Nu har det ändrats i bloggen och det hela gör mig lite förvirrad. Varför måste allt uppdateras för? Dessa moderniteter... Kan inte allt bara behållas på gammalt vis? Kan jag tycka och skrockar lite lätt. Skrock.

Helgen har gått fasansfullt snabbt. Jag har bland annat fått besök från en cyklande människa från stan, promenerat, haft högläsning, sett döda poeters sällskap (som jag så gott somnade till), solat, lekt med fler människor, sett mer film, ätit mer godis. Gjort lite mer av allt. 

Igår var jag på nittioårskalas. Gammelmormor ruth börjar gå mot sina bästa dar och det firade vi med helgrillat lamm och live dansband. Mamma fick bland annat kommentaren "jag kan inte se skillnad på dig och din dotter. Nej, det är nästan omöjligt. Verkligen". Och jag fick höra "när jag såg dig komma gående därute så såg jag direkt att du var Maritas dotter, ni ser likadana ut, rör er på samma sätt..."

För det första. KUL att jag ser ut som en fyrtioplussare.
För det andra. KUL att jag är fett mogen för min ålder. 


Okej, just let it go Matilde.

Idag drog jag med mig Adine till åminne (världens ände kan man tycka) men vi hade det trevligt. Vi spelade bland annat kubb (hör och häpna) och jag vann. Badade gjorde vi inte. Eller Adine gjorde men jag tyckte det blev för jädra kallt när det kom över knäna. 

Jag vann i yatzy också. Fick yatzy i treor, som vanligt. 

Allt var lyckligt. 

Och jag åt jättemånga korv med bröd.

fårö

Äntligen hemma från en ganska lugn och behaglig klassresa. Det har varit väldigt mysigt, med kubbspelande, pastasallad och bad. Mer solning än bad för mig dock, jag är nog en liten badkruka. 

Vi fick gå en liten tipspromenad där en fråga var tillägnad varje elev i klassen, min fråga löd något i stil med "vilket ord envisas Matilde att säga trots att det heter "somnade"?

1. Sömne
X. Såmne
2. Somne

Jag vet inte riktigt själv vad jag säger. En liten blandning av alla tre kanske.  

I alla fall så är vädret av högsta klass och lite färg på näsan har jag fått. När jag kom hem så hoppade jag direkt in i duschen och la mig sen på altanen för att sola lite. Jag ångrade mig ganska snabbt och insåg att duschen var rent slöseri. För det var så jädra varmt ute. Nästan för varmt, som man egentligen inte får säga. Jag svettades.

Idag har jag blivit lite extra glad för flera saker. Lite hemliga saker. Men ändå, jag är fortfarande så tankspridd och okoncentrerad i hjärnkontoret att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen.

Men allting borde ordna sig. Det är bara tiden emellan som är jobbig.


En liten bild från mig på stranden fick också komma med (kul att det ser ut som om jag inte har några ben). Snitsigt.

image461

För vad gör väl en bitterhet om kärleken är två

Sista skoldagen på södervärn är avklarad. Punkt. Det hela börjar bli intressant nu med bal, skolavslutning och nya förhoppningar. Jag ser framemot sommaren och vad den kommer erbjuda. Massor mys förmodligen.

Idag handlade vi mat till klassresan som bär av till fårö imorgon. Ett gäng på typ åtta tjejer samlades på ica maxi för att försöka på något vis få ihop allt som vi behöver till två dagar på en öde ö. Jag förväntade mig kaos, men det hela visade sig gå bra. Frida och Lisa fick sina chips och jag blev nöjd med mina ramlösa. Vi lyckades i alla fall bocka av allt som stod på inköpslistan och när vi kom fram till kassan så blev vi förvånade över slutsumman: 1688,50:-  Här hade vi med oss femtusen spänn och var beredda på att ge bort åtminstone några fler lappar. Inte oss emot att spara några. Dock.

I alla fall, som vanligt när man ska göra något och det innebär att det händer på skoltid så är alla på. Men så fort "det roliga är gjort" så sticker alla som avlöningar. Jag och Frida blev själva kvar med all mat utanför maxi. Jag fick då ringa pappa för att hämta mig och de sju kassarna. Frida hjälpte mig sen att lasta in allt i kylen på södervärn. Hon är bra hon.

Nu sitter jag här och är överdrivet varm, jag har öppnat fönstret så det är på bättringsvägen. Jag väntar på att få lite blonda slingor och sedan ska jag packa inför resan. Det ska bli så otroligt kul och jag har till och med packat ner bikinin!

In case of emergency, så att säga.

den senaste sydda klänningen

                                                 Enkelt: klicka för att förstora                                               
image458

vilodagen

Jag är lite mer röd på näsan nu. Även lite brunare på magen och lite snurrigare än innan. Det är så himla varmt.

Förut tog jag på mig ett par flipflop och gick ut, efter två minuter befann jag mig i endast bikini på en åker. Eftersom jag är så rastlös av mig när jag solar, så bestämde jag mig för att sola gående. Jag fick för mig att gå runt åkern för att se hur stor den egentligen var och hur lång tid det skulle ta att gå runt. Sen skulle jag ändå få färg samtidigt. Första rakan så brände det på vänster arm, andra rakan på baksidan, tredje rakan på högersidan och fjärde rakan på framsidan. Eftersom åkern var fyrkantig så brände solen lika lång tid på varje sida. 

Just det. Högersidan fick lite mindre sol, jag stötte nämligen på en död groda! Jag blev så (jävla) rädd att jag sprang för mitt liv. Det var äckligt. Men samtidigt sorgligt. Rest in peace froggy. 

Mina dagsaktiviteter är snarlika nu. När jag kom tillbaka från min promenad så..

solade jag lite.

spelade lite kubb.

solade lite. 

Jah.

29/5 - 1/6

Vilken underbar helg det varit! och fullspäckad också för den delen. Fullspäckad med godsaker.

I fredagskväll hämtade jag hit Jonna för en övernattning på landet. Vi pratade, njöt av varandras sällskap och tittade på rosa - the movie (som jag bara råkar vara med i, haha). Vi orkade inte riktigt se klart hela filmen trots dens utomordentliga innehåll och trots de professionella skådisarna (och statister!!). Vi gjorde en Jonna och Matilde-avslutning på kvällen och karade tills vi somnade gott.

På lördagmorgon vaknade vi utvilade och glada. Vi åt frukost sittandes på en madrass på våran altan och sedan bytte vi snabbt om till bikini när vi insåg vilken otrolig värme dagen skulle komma att bjuda oss på. Jonna och jag körde mest på vårat "slå ihjäl tid-tema" som vi i klass 91 lärt oss några dagar tigare och det såg häpnadsväckande nog ut såhär...

vi solade vi lite.

spelade ett parti kubb.

solade lite.

spelade lite kubb...

And so on.
 
Det var en väldigt mysig dag och jag tackar Jonna för sällskapet. Hon lämnade mig med en röd näsa och en halv kladdkaka kvar (dock inte längre).


Mot kvällen så åkte jag in till stan och handlade godis för att sedan träffa Tor (med h) som visade sig bo i godishuset vid botaniskan. Ah. Där vill jag också bo. Vi började att se sweeney todd, men det funkade inget vidare med tekniken så vi bytte om till en kärlekskomedi. Inte mig emot dock. Vi hade en trevlig kväll med yatzy, chicago, prat och greklandsbilder. Jag räknade med att somna uppe på Tor(med h)'s vind, men fick en putt i sidan så fort ögonlocken föll ihop. Så.

Vi tog en promenad och sedan tog jag min blå moped hemåt i natten. 

Klockan var två.

Och det var fortfarande ljust ute. 

Vilket var underbart. 
RSS 2.0