hej jag heter matilde, jag är hjärntvättad

image457

vi är dem som förlorar men jublar ändå

Idag var en dag då vi fick lära oss att "slå ihjäl tid", det är en merit som kan komma till användning i framtiden. Till skolan går vi för att vi ska det, det är bestämt så, men på lektionerna gör vi inte ett dugg. Vi kommer in i tio minuter för att sedan veta att "ni kan gå igen". Imorse så hade vi först religion, wincent drog några låtar på gitarren med mer inlevelse än bästa dramaskådis, och jag kunde inte sluta tänka på att jag mer än gärna skulle vilja adoptera honom som min morfar. Tre låtar, sen fick vi gå.

På syslöjden låter Eva oss hellre sitta ute och sola än att börja på några nya klänningar. Vi har redan övertrasserat skolans budget. Det i sig är väldigt kul. Och inte alls förvånande.

På spanskan bjöds vi på glass och sedan fick vi ett adjö. Och om jag sammanfattar dagen så känns den lite onödig, onödig men trevlig med härligt umgänge dock. Och vi lärde oss så småningom hur man skulle handskas med tiden.

Sola lite.

Spela ett parti kubb.

Sola lite.

Spela lite kubb.

sola lite.
 
spel... well, i guess you've already got my point..

fyra fötter och en filt

Vilken fin dag det varit idag. Vi blev "utslängda" ifrån skolan klockan elva för att de nya sexorna skulle komma på skolbytardag till skolan. Det var därför inte bra att vi nior var kvar ifall att vi skulle skrämma skiten ur dem genom att låsa in dem i skåpen, doppa deras huvuden i toaletten eller bara nolla dem i pannan. Men grejen är att vi nior är så mogna, vi skulle aldrig göra något sånt. Vi skulle aldrig få för oss att gå på någon mindre eller reta någon för att den har glasögon. Vi är inte såna. Vi brukar kalla oss själva typ  fredskåren.

Trots besvikelsen (korsade fingrar) över att vi blivit utslängda så köpte vi med oss en påse med vingummi och satte oss i almedalen och solade emot muren. Jag som alltid hållit fast vid att jag aldrig någonsin skulle lägga mig i enbart bikini i parken, vek mig nu för allmänheten. Det var för varmt.

Trots det kändes det lite som om jag bara slängde av mig alla kläder mitt i stan. Men vadå.

Musikens toner flödade med konstant hastighet och solen brände på våra kinder. Allt kändes så underbart. Träffade några klasskompisar och spelade ett parti kort, tittade på människor som gick förbi och studerade intressant människornas kroppsuppbyggnad. 


När jag kom hem var huset tomt. Det var ingen som var tvungen att fråga hur dagen varit, ingen som sa till mig att städa mitt rum, ingen som pratade överhuvudtaget. Det var tyst.

Tyst som i graven. 

Och jag trivs.  

blottad

För er som söker lite kvällsläsning så publicerar jag nu en novell som jag skrivit. Det känns lite som om jag blottar mig när jag visar upp den här. Men det har jag ju aldrig haft något emot förut så, go ahead..

Jag stod där i valet och kvalet igen. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag ta chansen att åka eller skulle jag stanna hos Martin? Martin, min underbara fästman från Marseille som friade till mig för snart två år sedan nu. Varje gång jag tänkte på honom så såg jag hans ansikte klart framför mig, som om någon höll upp ett foto av honom precis framför ögonen på mig. Ett foto där hans bruna lockar, som så många gånger föll ner för hans ögon, visade sig livliga och de bruna ögonen som så mystiskt fick mig på fall första gången, genomsyrade bilden. Det var en underbar kväll på en rökig nattklubb i Paris vi träffades första gången. Det var en kväll där jag släppt allt vad hämningar kunde kallas. Jag hade slagit klackarna i taket och dansat som om jag aldrig gjort något annat i hela mitt liv, druckit öl och hånglat runt hörnet. Med den okände lockige pojken. Det var sådana kvällar som jag inte pratade om, bara plockade fram i minnet när jag satt hemma själv en fredagskväll.


Men nu stod jag inför ett val. Jag visste att om jag tog chansen så skulle jag bli kvar. Jag skulle aldrig mer se livet som jag såg det nu och aldrig mer uppleva livet som jag hittills gjort i mitt 33-åriga liv. Jag skulle förändras och jag skulle tänka annorlunda. Jag skulle inte längre vara den pryda Marie Montesquieu som alltid bar på de dyraste väskorna från de högst uppsatta designermärkena. Den Marie som folk synade från topp till tå på gatan för att kunna hitta åtminstone ett fel på. Den Marie skulle bli som bortblåst.


Mitt liv skulle vändas upp och ner på, och de fina gatorna utanför fönstret, med röda rosor klängandes på de vita kalkstensväggarna, skulle bytas ut mot svält, sjukdomar och smuts. Det skulle bli min nya vardagsdos av elände. Därnere skulle det inte handla om arbetsprivilegier, det dyraste sminket från Dior eller om högfärdighet, det skulle inte handla om vem som bar de dyraste stövlarna från Marc Jacobs. Det skulle handla om att överleva och om tilliten till varandra. Där skulle det viktigaste stå i centrum, som kärlek och gemenskap. Var jag redo att släppa allt? Var jag redo att förändra mitt liv helt? Där skulle det inte existera något tvivel, det skulle inte finnas någon återvändo. Allt skulle bli annorlunda på ett sätt det aldrig varit förut.


"Tack för att du ringde, jag hör av mig snarast med besked", sa jag och lade ifrån mig den hallonröda telefonluren. Jag samlade ihop min långa pinnsmala kropp och slog mig ner på den mahognyfärgade stolen. Utanför fönstret på femte våningen var det god uppsikt över gatan och jag kunde inte undgå att stirra ut med en drömmande blick som svepte fram längs marken. Jag såg människor, människor som spatserade fram på gatan helt oberoende av allt lidande som fanns i världen. Människor med famnar fulla av kassar och med leenden som visade på att det här var lycka, lycka över materiella saker. Det var nästan som om de stillade ett begär.


Jag var inte bättre själv. Jag toppade de flesta listorna när det gällde storslagen shopping, men jag visste att det egentligen var ett sjukligt beteende. Medan människor svälte världen över, barn som jobbade i stort sett innan de kunde gå, alla dåliga förhållanden i fabrikerna och alla obekväma arbetstider utan att få ett extra öre... så fortsatte jag att tillfredställa mitt sug efter saker, fast jag visste. Den underbara känslan av glädje vid varje shoppingtillfälle gick inte att förklara, men den skulle komma att minskas. Jag ville verkligen bättra mig och på något sätt gottgöra mitt totalt slösaktiga liv med att hjälpa människor som behövde stöd och en hjälpande hand. Eller kanske bara trygghet.


Det var en vanlig dag på kontoret, en dag som liknade alla andra dagar i veckan, som jag fick upp ögonen för livet utanför. Jag började fundera på om det här var allt som var meningen med tillvaron.


Hur blev vår värld så materiell? När slutade vi bry oss om det som är viktigt, som varandra? När blev den moderna människan så egoistisk och självgod, på gränsen till hjärtlös? När började man dyrka hollywoodkändisar istället för människor i vardagen som kämpar med att vara starka och överleva? När blev utseendet det viktigaste och den mest fördelaktiga egenskapen i rangordningen? Varför blev allt som det blev? Vad hände med världen? Vad hände med oss?


Jag bestämde mig två veckor senare för att ta chansen. Om jag någonsin skulle ändra på min livssyn och mitt livssätt så var det nu. Nu när möjligheterna låg mitt framför näsan på mig och allt jag behövde göra var att lyfta luren. 


Det sista jag tänkte innan jag slog numret var att min mor aldrig skulle förstå mitt beslut. Hon skulle inte kunna förstå hur jag, Marie, kunde lämna min sambo och mitt välbetalda jobb. Just därför skulle jag inte komma att vända tillbaka hem. Ingen skulle förstå mig.

   Om det var någon som skulle kunna vara stolt över mig så var det min far. Det visste jag. Det tog alltid emot att tänka på honom som avliden. Död. Han var mitt förnuft och han tänkte i precis samma banor som jag. Jag kan fortfarande inte förstå varför han gifte sig med min mor.

   Min far och mor de var som natt och dag, svart och vitt, surt och sött. Min mamma är fortfarande så mycket vid liv det bara går och lika pedantisk som innan min fars död. Hon tycker att det viktigast är att se fin och välbärgad utåt, medan min pappa alltid stod för att kärlek och familjen var det viktigaste, att det som skulle sättas främst var allas välmående. Min far var en god man.


Jag har länge velat skaffa familj, men Martin har predikat om hur viktigt det är med att rida sin karriär hela vägen ut. Att man blir så låst när man får barn och att det måste vara ordentligt genomdiskuterat innan man sätter planen i verket, för sen finns det ingen återvändo. Det låter som om han skulle stå inför sitt livs beslut, välja sin dödsbädd. Det hela är bara absurt och han liknar min mor mer än vad jag någonsin har gjort. Eller kommer att göra. Det är också därför jag valde att lämna Martin, jag skulle inte klara av att spendera resten av mitt liv med en kopia av min mor.



Det var så jag gjorde mitt val

you're such a joke for me

Känns så lagom kul i plugget nu de sista dagarna. Vi sitter i stort sätt av tiden och det känns faktiskt rätt värdelöst enligt mig. Jag ska försöka förtränga allt bullshit som susar omkring hela dagarna, men det är jobbigt och jag blir på dåligt humör. Det känns skönt att det snart är över, att få lämna allt gammalt groll bakom mig och ta in allt nytt och fräscht till hösten.

Det är endast ett fåtal av klassen som jag kommer att hålla kontakten med. På senaste tiden har vår klass gått från tight till ingen särskild sammanhållning alls. Eller är det bara jag som känner så, men jag har mina anledningar. Människor förändras och man växer ifrån varandra och dras åt olika håll. Ibland är det ledsamt, men det är också sånt som kommer ske hela livet.

Sen att ha en föredetta pojkvän i samma klass är inte direkt någon höjdare. Det kan vara svårt ibland, när man knappt kan tygla sina märkliga känslor ändå. När man gör slut så behöver man en tid för sig själv, en tid ifrån varandra, och det har för mig varit omöjligt.

De dagar som det fungerar är guldkorn.

Hur som helst, jag ser framemot dagarna med inplanerade aktiviteter och stoj, för jag vill hålla mig så sysselsatt jag bara kan nu. Den sista tiden vill jag utstå med glädje. Jag måste bara hitta tillbaka till mina glädjehormoner.

Det kanske skulle funka med att bli mer ytlig som person. Inte låta något röra mig i ryggen.

Eller kanske inte.

Det skulle aldrig funka.

pojknackar

Jag önskar att jag alltid kunde vara positiv och glad. Fan, jag beundrar verkligen såna människor. Nu är i alla fall geografiarbetet klart och mailat och genast fick jag en mer positiv och glad känsla, det är sjukt vad jag låter saker påverka mig. Men jag trodde faktiskt inte att jag skulle ta mig igenom det här arbetet, jag trodde att den enda vägen ut var att försvinna. Omöjligt för mig dock.

Därför spelade jag död i morse och stannade hemma från skolan. Förkylningen tar död på mig sakta men säkert, så jag behövde inte spela allt för mycket. Just nu känner jag bara saknad efter någon att ha nära, någon som kan sova halvnaken bredvid mig inatt, hålla om mig och pussa mig tills jag somnar. Och jag vill dra fingrarna genom ett lockigt ostyrligt hår och känna doften av att tycka om. Jag vill värma, lukta och bara känna mig alldeles fångad.

Så romantiskt.

Jag är patetisk.

Godnatt.

one moment

Efter en dag där jag bara suttit och tänk på hur jälva dålig jag är, hur någon kan vara så dum som jag och hur jag ens kan vara glad över att vara mig själv så får jag reda på att jag fick 37/38 poäng på spanska nationella i hörförståelse. Och för en liten stund blev jag riktigt glad.

Jag var bäst av alla på södervärn och solberga. Det är galet.

Och jag blev glad, ja, nästan stolt för en liten sekund.


Sen kom jag på att geografin inte är klar, och så fortsatte jag hata mig själv.

jag skäms för att hålla på

Idag är en sån dag där jag önskar att allt var över. För jag orkar verkligen inte och jag önskar att jag bara kunde släppa allt överhängande, låta mig själv vara halvbra för en stund, men jag kan inte. Kan inte. Fan.

Mitt hjärta är tungt, min röst borta, snuvigheten hat etsat sig fast och halsen är grön. Typ. Jag är så jävla arg. På allt och alla. Av många anledningar och av inga anledningar alls.

Ändå gör söta pojkar som spelar håkan på ukulele i slitna skjortor mig glad idag. Come get me.

bara en liten bit till

Fan vad jag har blivit lat. Jag försämrade mig med två minuter på trekilometern. Och det är jäkligt mycket. Dock rabblade jag upp alla möjliga ursäkter för Anniken för att hålla kvar mitt vg. Men jag påstår inte att det var falska ursäkter, absolut inte, men det tror väl inte hon på. Det skulle inte jag heller gjort.

"Jag sov fem timmar inatt, sedan så åt jag jättemycket paj på hemkunskapen innan och så är jag jätteförkyld och ligger och hostar hela nätterna. Tjock i halsen är jag också så jag har svårt att andas när jag springer. Och sen visste jag inte ens att vi skulle springa idag."

haha.

Hon sa att jag skulle springa om på torsdag, och the thing is, det kommer inte gå snabbare för det.

Jag är dömd till att misslyckas.

Och så gick jag och köpte choklad för att trösta mig själv.

fläsk och bönor

- peanut butter jelly time!!

haha.

i'll be your sweetest child

Vilken aktiv helg det har varit. Ett evigt farande fram och tillbaka och trots allt jobbigt som ska göras så har jag faktiskt lyckats koppla bort allt. Och det känns helt otroligt skönt, även om jag nu har allt framför mig de kommande dagarna. Like I said, totally worth it.

I fredags var jag trött efter en veckas fram och bakgång så jag somnade tidigt i min säng. Jag gick sedan upp skittidigt på lördagsmorgonen för att göra mig ordning inför en dag i kyrkan. Det är ju nästan så man kan se på det när någon ska konfirmeras. Det tar ju a-l-d-r-i-g slut. Fanny var jätteduktig och fin, no doubt about that, men efter att jag blivit välsignad typ tio gånger så började jag känna mig lite mätt. Jag var ju typ helig när jag gick därifrån.

Efter en hel dags ätande så piffade jag upp mig återigen för att möta upp Frida. Med en fult inslagen present och en hemmagjord bukett blommor från min trädgård så promenerade vi innerstaden ner för att fira Emely på Effes. Hon blir nämligen en stor myndig flicka nu. Där bjöds jag än en gång på mer ätbart, denna gång i form av tacobuffé. Mumsigt!
 
Mot kvällen så ramlade det in fler folk och dansgolven fick några fler fötter. Trevliga människor kom och gick och kvällen blev lyckad. Tills vi skulle cykla hem. 

När vi kommer till öster så blir vi stoppade av polisen. Han ställer sig framför oss och frågar "jaha, och hur många lagar har ni nu brytit mot genom att cykla såhär?". Förutom att skjutsa så kunde jag och Frida inte komma på något alls. Förutom lyset. Men eftersom stan var full av gatulysen så kändes det inte nödvändigt i det här fallet. Hur som helst, han bad oss att ta fram legitimation och eftersom jag inte har någon så blev han lite bitter. Han tittade kritiskt på Frida (som är en ganska liten sextonåringstorlek) när hon visade fram legitimationen, "jahaja, så ni är båda sexton år?". "Ja" svarade vi lite snofsigt, och han kunde inte sätta dit oss för att inte använda cykelhjälm. Too bad för honom.

I alla fall så började han gräva efter sin lilla lagbok "nu ska vi se här", "nummer 0109, ja, olovligt antal passagerare i bil... nej det är fel, här har vi det". Jag var bara tvungen att avbryta och fråga om han inte borde kunna bötessumman utantill, då svarade han "det finns fler lagar än dem som står i den här boken och jag tar inte så många för att skjutsa, men vi måste ju göra något för att få stopp på det. "Jaha, men det är väl lite på egen risk som man cyklar?" undrade jag. "mjo", svarade han, det är väl så, "Men vi tänker i alla fall skicka hem en faktura på 500kr var till er som era föräldrar sen ska få skriva under". "Det var ju inte så kul" sa jag, "men okej". Sen fortsatte han att babbla om något obegripligt och sedan sa han "Vi gör så här, ni slipper den här gången, men från och med nu får en cykla och den andra gå". 

Och det fick vi göra, gå. En bit i alla fall. 
 
Det är märkbart att polisen på gotland inte har något vettigt för sig. Jag menar, åka runt och ta folk som skjutsar på cykel en lördagsnatt klockan två, det känns ju lite fånigt. Jag kände mig rätt okriminell i alla fall. Borde det inte finnas något bättre att ta tag i? Bergis inte. Men det var trevligt att farbror blå var på bra humör.

come on, i'll make you happy

Det är konstigt att man ibland bara vill ha någon för att veta att ingen annan får den personen. Man vill ha personen för att slippa dela med sig av dens leende, dåliga skämt eller bara olyckan och naiviteten som den för med sig. Eller kanske avskyn och kärleken. Ingen ska få känna på detta vis gentemot denna människa som jag gjort. Jag har patent på dem känslorna. Det är ju helt sjukt. Jag är paranoid. Ändå gillar jag det. Det är ändå lite så jag är. Paranoid. Men man kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt. Det är omöjligt. Jag om någon borde veta.

Ändå hatar jag att dela.

Utan att äga, så hatar jag att dela. Hatar att dela med mig av något som inte är mitt.

Maybe i'm a girl who's in the middle of something, that she doesn't really understand.


Just nu. Jag sitter här med ett ovanligt gott humör idag. Bråk och trams har hållit en passiv faktor i fredagens glada väder. Varje dag är spännande för mig, för jag vet aldrig hur jag kommer bemötas eller behandlas. Och jag vet aldrig hur jag ska reagera eller vara tillbaka. Det blir liksom som var dags gåta och med ens är livet lite mer lustigt och skräckinjagande. 

En cykeltur till stan blev det idag och hela plånboken gungade. Jag inhandlade båda det ena och det andra och jag kan nu såhär på rak arm konstatera att barnbidraget är slut. Efter två dagar. Det känns ju bara så fucking amazing. 

Lyckopiller är ändå när vissa människor ler. Som jag inte sett på väldigt länge.  

sanningen om klass 91

image456

you can at least pretend to be nice

Nu är jag förvirrad igen. Så förbannat förvirrad. När människor säger, men "följ bara ditt hjärta", då blir jag ännu mer irriterad och än mer distraherad. Hur ska jag kunna följa något jag inte ens klarar att läsa av? That's totally fucked up.

Jag är sexton år. Jag vet, jag har hela livet framför mig. Ingenting är slut och det är mycket som inte ens har börjat än, men ibland önskar jag verkligen att jag kunde få se in i framtiden så jag kunde få slippa att gå ovetandes. Att man liksom får allt klart framför sig och slipper tänka. Överhuvudtaget.


Skolan suger all must ur mig och jag fick senast idag höra att jag var en nörd. Jag är en nörd för att jag gör vad jag ska i tid. För att jag respekterar det som lärarna kallar deadline och för att jag gör allt så gott jag kan. Med bra resultat. Jag ses gärna som en nörd or whatever, för det är såhär jag trivs med mig själv. Och jag hoppas ingen behöver påpeka det fler gånger. För jag ogillar nämligen när folk som egentligen inte borde öppna munnen alls, yttrar sig om sånna saker, endast med avsikt att nedvärdera andra människor.

Och återigen. Livet är underbart.

du förklarar krig mot kärleken

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig och min kropp. Jag börjar bli smått orolig. Jag har på den senaste tiden varit så otroligt trött, inte det man kallar att vara normalt-när-man-är-tonåring-trött, utan mer död. Typ. Igår somnade jag halv sex på kvällen (ja ni hörde rätt, bolibompa hade inte ens börjat då) och sen vaknade jag klockan tolv mitt i natten. Mattias kommunicerade lite med mig via sms och sedan somnade jag igen klockan ett.

Vaknade idag vid halv åtta, då hade jag sovit fjorton timmar. Det är nästan galenskap.


Idag tog jag en sväng med Frida på stan. Så länge hon var vid min sida så klarade jag att hålla upp humöret relativt bra, men så fort vi sa adjö och hon cyklade hem så kände jag bara agg. Agg mot hela världen.

Varför vet jag egentligen inte. Det enda jag vet är att jag inte orkar mer, i skolan, här hemma eller någon annanstans. Överallt är saker som ska göras och jag orkar inte leva ett jävla studentliv längre. Jag vill bara vara fri och leva med det jag tycker om att göra.

Som att shoppa, vilket är otroligt kul. Två fina klänningar fick jag i ägo och två nya bh:ar som sitter kalas. Jag har sagt det förut, men det är så det är, jag känner lycka över materiella saker.

"'cause we are living in a material world..."

image455

i alla fall

Tack vare att jag somnade så hiskeligt länge igårkväll så kunde jag inte sova senare, såklart.

Så jävla dumt.

Ändå fick jag lite gjort, både labbrapporten och svenskan blev klar. Sedan hoppade jag in i duschen vid ett. Njöt av det varma vattnet som forsade över mig och vid halv två låg jag i sängen. Med blött hår. Då började jag lösa korsord som en och en annan femtioplussare. Det är roligt för varje gång jag ligger där med "lätta krysset" framför mig så tänker jag på ivan, vi var nämligen riktiga hejare på korsord tillsammans. 

Anyhow. Det gick inget vidare, jag lyckades bara få till tre nya ord. Men man ska ju ta en bit i taget och det är precis vad jag gör. 


Imorse vaknade jag med samma smärtande känsla i min mage som jag utstått under hela gårdagen och efter fem timmars sömn inatt så kändes inget särskilt bra. Jag gick upp och sa till mamma att jag mådde dåligt, hon sa att jag fick stanna hemma om jag ville, då återvände jag till sängen och la mig och sov fyra timmar till.   
 

det blev en liten omväg

Det är så dumt att somna på kvällarna. Men på grund av magont och liknande så kände jag mig värd en timmes sömn. Dock slutade det hela med att jag vaknade nu, vilket betyder att jag sovit i tre och en halv timme.

Hur jag ska kunna sova sen förstår jag inte. 

Ändå känner jag mig helt slut och när jag även svälter mig på kolhydrater så gör det ju inte saken bättre. Jag antar att jag kommer vara väldigt mycket tröttare på onsdag. 

Och jag undrar vad jag ska äta till frukost imorgon. 

Jag får inte äta bröd, inte ens knäckebröd, flingor, frukt och inte heller dricka juice eller oboy.

Vad sägs om ett hårdkokt ägg och ett glas vatten? Mmmmm.    

våga vägra kvinnor

Jag har haft kvinnovärk hela jäkla dagen. Det är som om det bott ett moster inom mig som bara väntat på att slå sig fri från min kropp. Men jag har försökt att göra allt som stod i min makt för att undvika otrevligheter för min omgivning.

I alla fall.

Idag samlades fårösundskolans, solbergas och södervärns nior för att ha obligatorisk dans på borgen (det är helt sjukt att dem tvingade oss att dansa). Hur som helst så var sångerskan i målbrottet, man kan säga att rösten skärde sig både här och där och det lät inte så himla trevligt. Sedan så var taktkänslan i stort sett obefintlig hos de dansanta människorna. Men ändå, vi fick roa oss så gott det gick. Lärarna stod nämligen och vaktade utgången så att ingen skulle kunna smita.

Dans på död och allvar.


Helt crazy.

fler en bara ett hjärta

image453
image452

lycklig och förvånad

Jag är nog världens snällaste dotter. Ja, jag är nog förmodligen den bästa dottern man kan ha. Idag fick jag order om att det var dags att måla mer staket.  Jag hade inte någon målarvilja alls, den låg så mycket på noll det bara gick. Mest på grund av det gråa, blåsiga och sega vädret. Ändå har jag suttit där hela dagen i min gula overall, doppat håret i målarfärg och svängt min pensel på så många bräder att jag inte kan räkna så långt.

Och nu är jag trött. 

Hur som helst så kom jag att tänka på en sak förut när jag satt där på knä och kommunicerade med mina föräldrar.

Det är inte första gången jag varit en duktig dotter. Nej, det har faktiskt hänt förut också.

Det var nämligen en gång (jag tror mig komma ihåg att det var när jag gick i fyran) som vi åkte upp till Stockholm med klassen för att gå på junibacken. Jag kom ihåg att Julia och Ronja bråkade hela dagen och var allmänt besvärliga (förlåt men så var det) och min pappa tittade på mig flera gånger och gav mig en menande blick som betydde någon med "tack snälla du för att du sköter dig så bra".
 
Ni vet när man är liten och går och tittar önskande på alla gosedjur som står på hyllorna i butikerna, och man verkligen drömmer och att få just det där djuret. Det var precis vad jag gjorde på gotlandsbåten hem ifrån junibacken. I kiosken på båten så hittade jag en supersöt kanin (inte riktig dock) och den var jättestor (och ni vet ju att storleken har väldigt stor betydelse (flörtgubbe' till er som gillar att se det snuskiga i allting)). Den var stor, grå och len. Och jag gick drömmande och klämde på den. 

Då hände det. Min pappa kom fram till mig, tog kaninen och la den på rullbandet, betalade och gav mig den samtidigt som han sjönk ner till min nivå och viskade i mitt öra "Du har varit jätteduktig idag, medan alla andra har krånglat och gnällt så har du betett dig helt exemplariskt. Jag är stolt över att ha dig som dotter".
  
Tänk att min pappa gjorde det. Att han sa så. Han visade att han också hade ett hjärta. Coolt.

Jag berättade om den speciella stunden för honom när han satt på andra sidan staketet. När han fick höra vad han gjort så skrattade han lite lätt för att försöka verka oberörd och undrade lite macho "har jag någonsin sagt så?", förmodligen skämdes han över att han varit så gullig. Eller ångrade han att han någonsin sagt att han var stolt över mig. Vad vet jag. 

 
Det är roligt. Just den stunden när jag var tio år och han sa att han var stolt över mig, så blev jag stolt över att han var min pappa.

en soffa på rea

Gårdagkvällen hemma hos Julius blev lyckad. Jonna svek oss lite och kom aldrig förbi efter att hon varit på fest. Men det gjorde ingenting, vi saknade henne ändå inte (jag hoppas att du läser det här jonna, vi saknade dig INTE). Hur som helst så hade vi det trevligt. Vi började med att se filmen hostel, jag missförstod Julius och trodde att det var en komedi. Just därför förstod jag inte det roliga när "slaktarna" skärde av stortårna på amerikanerna och när de borrade ut ögonen på en asiat. Fy.

Och sen innehöll filmen massor tuttar. Inte konstigt att demokratin föll på den filmen när vi röstade. Två mot en. Julius och Richard mot mig. Tuttar.

Istället satt jag mig för att göra premiär på snake III på min nya fina telefon. Men det var skitsvårt för jag hade ingen karta på vart frukterna låg. Så jag förlorade hela tiden. Inte för att jag brukar spela snake och så... men, är det någon som vet hur man får fram kartan? alltså, inte för att jag egentligen behöver veta det, för jag asså, brukar ju inte spela och så. Men ändå.

Julius skulle upp kvart i sju idag så jag mötte upp mattias för att gå hem till honom och hänga lite. Vi såg på en (två?) konstiga filmer och bara pratade. Det var trevligt. Det hade redan börjat bli ljust imorse när jag åkte hem. 

Jag somnade klockan 04:02.  

 

like a virgin

image447

jag saknar dina sinnen

Hur kan man bara låta en dag gå till spillo? Det känns så himla värdelöst men ändå så kan jag inte få mig själv att ta tag i någonting. Ikväll ska jag hem till Julius med lite trevliga människor. Jag tror möjligtvis att det blir filmmaraton och kanske lite singstar. Och smarr såklart. Låter fint.

Vädret är så grått och trist att jag bara försökt att hålla humöret uppe hela dagen. Bara det är ett dagsverke för tillfället ju. i-landsproblem som vi brukar säga. Lars winnerbäck hjälper mig få trevlig musik att lyssna på samtidigt som jag kämpar med att stanna in the mood.  

Den här texten symboliserar nog något som händer många människor. Jag gillar hennes attityd mot slutet. Hur hon biter ihop tänderna och hur hon trycker sitt ansikte mot honom bara för att säga att det är över. Snyggt.

'cause the boy with the cold hard cash is always mister right

"Because we are living in a material world and i am a material girl..."

Lycka över saker, det är verkligen så himla fint. Och det är spännande framförallt. I nio dagar har jag skyndat mig hem från skolan bara för att se efter om det kommit någon lapp där det står "var vänlig hämta ut dit paket på..." Men det har varit förgäves i åtta dagar. Men idag smällde det, jag fick ett sms (fasen vad allt har blivit hi-tech, funkar det inte med vanliga lappar längre?) om att mitt paket kunde hämtas ut på maxi och två sekunder senare hade jag ringt till pappa och bett honom att svänga införbi där efter jobbet.

När han kom in genom dörren var det som om pärleporten öppnade sig och som om det var jesus själv som sträckte fram den onödigt stora elgiganten lådan till mig.

Pappa var inte så glad. På maxi hade han mötts av enorma folkmängder och köer både härs och tvärs. Oops, jag glömde visst nämna att Sanna Nielsen skulle uppträda där idag... too bad.

I alla fall. När jag öppnade kartongen och fick se mitt nya hjärtebarn så slog hjärtat genast lite snabbare. När jag sen märkte att jag fick ett 2gbites minneskort med så trodde jag att jag skulle svimma. Kan man bli lyckligare än såhär?


Men på sätt och vis så känner jag mig lite tragisk.

i'm watching you

För första gången så tog jag steget in till skolan med ett par brillor på näsan. Och fan vad bra jag ser. Varenda liten por och varenda litet hårstrå som fallit ner på tröjan på er människor ser jag. Ni förstår, allt runtomkring mig är så klart. Som om allt var gjort utav putsat glas. Varenda tusensköna kan jag notera och inte ens en liten fluga slipper förbi mitt synfält. Det här är riktigt bra.

Jag tittade på mig själv i spegeln och råkade högt uttrycka min förvåning: "fan du ser ju nästan ren ut matilde!"
 
Haha. 

Något som aldrig hänt förut.  

nostalgi, ibland för fint

Sitter just nu och försöker få någon ordning på alla mina foton på datorn. 700 bilder håller på att brännas ner på skiva för att sedan framkallas och sättas in i mitt fotoalbum. Det är bland det roligaste som finns. Kolla gamla bilder, minnas underbara tider, sucka åt människor som förändrats, bli varmt i hjärtat av vänner som hänger med i åratal och ja, förvånas över hur snabbt allt går. 

För imorgon är en ny dag och då kommer den här dagen aldrig upplevas mer. 

Snart sitter jag väl här med man och barn och ett eget hus på landet. Kanske med en katt som gillar grädde och med en tvättställning som fladdrar i vinden. Bara sådär. För det som kändes som igår är nu en evighet sen. Hela det här med livet skrämmer mig. 

Snart är det väl slut. 


Det är nog inte förrän då jag inser att livet är det finaste man kan få. Och att man borde vara nöjd med vad man har.

Som ett par nya glasögon. Förlåt förresten. Jag menar två par.  

welcome to my supermario world

Det har varit en liten uppskjuts i höjden när det gäller unika besökare här på bloggen de senaste dagarna. Det kan möjligtvis bero på alla nyfikna människor som måste veta allt de senaste skvallret (vi gotlänningar fungerar ju så). Eller kanske några som känner sig delaktiga i mitt liv. Någon som kanske känner sig träffad när det gäller mina problem och tankar. Eller kanske bara en enstaka människa som sitter och känner sig väldigt nöjd och fantastiskt stolt med vad den lyckats åstadkomma. What the hell do i know?

Jag är inte bitter.

Istället vill jag hälsa er välkomna, glada som feta, fula som trevliga, empatiska som elaka. Kärleksfulla. Idioter. Medmänniskor. Snyggingar. Nyfikna. Hjärtlösa. Tankspridda. Bittra. Lyckliga. Livsnjutare. Glädjedödare. Arroganta. Eller bara ni som är allmänt fina. 

Välkomna hit. 

promises promises

I hela mitt liv tills halva högstadiet så gick jag med inställningen att jag skulle vara singel i hela mitt liv. Visst kommer ni ihåg? Såklart var det många som sa emot det här, men jag var bestämd och sa att jag inte behövde någon pojke för att klara mig. Att de ändå inte gjorde något bra och att de ändå inte dög till någonting.

Nej, jag skulle vara singel livet ut. 

Sen kom en förändring i mitt liv. Jag blev kär. Förälskad. Och jag älskade den här personen mer än jag trodde att man kunde älska en annan människa.

Men ett svek blev snabbt två svek. Och tre. Men jag hängde kvar, för jag älskade, men samtidigt också sårade mig själv. Jag förklarade, berättade, ville få dig att förstå. Ingenting hjälpte. Du lovade. Du bröt. Du skulle ändra dig. Men du är fortfarande densamma. Jag hoppades. Du tog ner mig på jorden.

Nu är det slut.


Efter att ha skyltat med att jag minsann ska hålla mig singel hela livet, så fäller jag än en tår över min förra pojkvän. Hur tror ni det känns egentligen? När jag predikat i hela mitt liv om hur patetiska dem är och sen så sitter jag här helt knäckt över en sån sort i alla fall?! Varför inte bara gå vidare. Matilde. Kom igen. Du vet ju, de duger ändå inget till.  

.

Varför har allt slutat vara enkelt? FAN. Jag vill bara försvinna bort. Så jävla långt bort att jag fömodligen inte skulle hitta mig själv. Jag är så besviken, arg och ja, så innerligt arg.

Jag vill bara gråta och jag hatar mig själv för att jag en gång gick in i den här leken. Och jag kommer hata mig ännu mer om jag gör det igen.


Men jag vet att jag inte vill vara utan det här.

Ibland är allt bara olidligt. Då svär jag på att aldrig öppna ögonen mer. För allt som en gång var fint är borta.

imorgon är en ny dag, en ny doft

En känslig skoldag har nyligen svept förbi och jag är glad för att vara hemma. För mig själv. Alone. För trots att jag vet vad jag vill och vad som betyder så vill jag inte bli sårad igen. Jag vill inte vara ett andrahandsval och en sån som man så lätt kan gå bakom ryggen. Jag är för snäll för det.

Jag tror att man skulle kunna leva på ärlighet och tillit. Just nu saknar jag båda, men jag vet att ingenting är omöjligt att bygga upp. Än så länge ser jag möjligheterna, medan jag passivt väntar på att något ska ske. 

Jag tänker inte låta mig falla. Så lätt.  

fröken svår

Och så fort jag lämnas ifred så känns det tomt att inte ha någon nära. Efter sex månaders vana att alltid ha någon vid min sida så känns det minst sagt annorlunda. Det är nästan overkligt hur snabbt det kan gå. Hur snabbt allt kan vara borta. 

En tvåsamhet blev en ensamhet.

Need a little room for your big head, don't ya?

Gårdagskvällen blev tillägnad singstaret och ni som har spelat med mig och tror att jag tror att jag kan sjunga. Har fel. Jag vet att jag sjunger som en klämd padda som kväker orden ur munnen. Men jag kan ju lika gärna passa på och ha kul samtidigt som jag blir förnedrad. Right?

Idag var besvikelsen stor över det gråa vädret och jag och Jonna for in till stan i blåsten. Jag införskaffade lite nya par öronhängen och köpte en dubbeldaim för att känna mig helt komplett igen. Vi våldgästade sedan Julius och hans rum. Där lät vi munnarna gå när det gällde både prat och singstar. Jag och Jonna dängade på med schlager i massor. Fint.

Ikväll så ska jag försöka komma ifatt med lite gammalt plugg i hopp om att jag ska få lite mer ledighet.


You didn't even try to make me glad. Didn't even try to show me you cared. Maybe you didn't. Maybe you still don't. Maybe you never had. Everything is just maybe.

ingenting som vi gör är tabu

Jonna kommer hit ikväll. Hon är söt. Och rar. Om jag kunde så skulle jag ge henne en hel glassbar.

image442

Boogie wonderland

Solen steker på min rygg och jag känner mig otroligt varm i hela kroppen. Nästan lite sprittande glad. Allt är så grönt och fint och ja, jag förstår vad ni tänker, skriv något intressant som vi inte redan visste väl.

Nu kommer det intressanta. Både mitt hår och resterande delar av kroppen exlusive magen dock, är full av vit grundfärg. Vad jag gör är alltså att måla staket. Och ack så roligt det är. Vi svänger penslarna till black ingvars och gamla godingar som man aldrig kan få nog av... Det är nästan lite trevligt (säg inte till min mamma att det var jag som sa det där). Tankarna rinner av mig som vatten på en gås och vad som väntar härnäst för mig får tiden utvisa. Kanske blir det en sväng till peace & love efter allt, kanske knyta en ny gemenskap eller bara dansa hela sommaren ut med jordgubbar i mitt hår. Blommor hade i och försig varit mer praktiskt. Åh. 

Igårkväll träffade jag Adine, Julia och Julius. De två sistnämda turturduvorna blev inte långvariga då de insåg att jag och adine verkligen hade "skillsen"(som man säger på tonårssläng). Efter halva speltiden så fick Julia och Julius (föressten låter det så jäkla härligt och säga Julia och Julius, det är liksom nästan samma, fast ändå två olika namn) ett utbrott över oss, kastade alla kubbar och pinnar åt alla håll och sa hejdå. Jag och Adine undrade just varför de hade så bråttom hem... (uuh, dirty)

Och jag vet att jag skriver högt över skyarna. Men det är bara precis vart jag är.

sven ingvars

"Börja om från början, börja om på nytt
varför ska man sörja, tider som har flytt
jag mötte en pojke, vi var så kära i varann
men efter sex månader, jag löste våra band (dock på grund av honom)
när jag tänker på den tiden får jag i ögat en tår
med folk de säger tiden läker alla sår.."

Kanske det stämmer, vad vet jag...

En underbar dag har snart susat förbi. Imorse insåg jag vilken fin dag det var och tog med Julia för en sväng på stan. Där provade vi saker med begränsad entusiasm och utan något vidare lycka i shoppingkassan. Sista tio dagarna innan barnbidraget ska ramla in så brukar man inte vara annat än pank. Vi hade i alla fall råd att handla en smaskig picknick på coop forum innan vi tog gatustenarna ner till almedalen. Där slog vi oss ner på en blommig filt bredvid charlottes och adines orange (den drog till sig flugor, kul). Vi hävade i oss våran picknick bestående av festis, baguette, skagenröra och havrekakor. Och almedalen var full av folk. Och lika fin som vanligt.

Tack för att du står ut med mig, babe.
image441

röken som stiger mot skyn

Jag skulle kunna skriva så många ord. Så många ord jag aldrig någonsin skrivit förut. Men jag vill inte. Och tänker inte göra. Det som en gång var. Finns inte. Och det kanske är bäst. En person som bara sårar kan aldrig vara bra för någon människa.

INSIKt och åsikt

Fan vad jag är trött. Jag skulle kunna sova när som helst, men jag vet att jag inte borde. Jag har en hel del skolarbete som jag måste göra och det tynger mig något så otroligt. Men istället för att ta tag i det så ältar jag. Jag ältar och ältar och ältar allt jag måste göra, om och om och om. Igen.

Dessutom så äter jag sjukt ohälsosamt och motionerar lika med zero. Jag tar sönder mig själv snart. Men jag väljer att prioritera. Och vissa skulle säkert säga att jag prioriterar fel saker. Men det känns ändå rätt, för jag vet att jag alltid finns här, hur dåligt jag än äter, hur lite jag än sover, hur hårt jag än pressar mig själv, hur lite jag än motionerar. Hur jag än gör mot mig själv så vet jag att jag finns där. Alltid. Kvar. 

Jag tar mig själv förgiven.

Jag kan springa ut över gatan trots att en bil kommer två meter bort. För jag är ju odödlig. Visst är jag. 

Varför har man egentligen ångest? Varför hakar man upp sig på saker och ältar dem om och om igen? Varför håller man på att bli galen?

och mitt problem var löst

Just nu befinner jag mig i ett par cykelbyxor, och verkligen, skönare plagg får man leta efter. Den utmanande outfiten är för ändamålet att städa mitt rum. Det går sådär som ni märker, annars skulle jag förmodligen inte sitta här. Mina städningstillfällen slutar alltid med att jag har bytt om, satt upp håret, snyggat till mig och sedan slagit mig ner här. ALLTID.

Den här gången lyssnar jag även på flamingokvintetten, ja precis, det är sån musik jag växt upp med. I stort sett. Dansband är grejen. Även Smokie och Eagle är barndomsminnen och ibland så kan jag inte hålla mig i från att digga i takt till musiken. Svänga mina ludna (lurviga, jag vet ivan) och sjunga i fals(k)ett. Ack så underbart.

image440

KÄNSLIGA VARNAS

Mina tuttar bara växer. "Vissa" skulle nog säga att det är bra, men jag själv känner bara agg och hat. Jag antar att jag får skylla mig själv när jag tillsätter extra könshormoner. I alla fall så excisterar inte snygga bh:ar i min storlek och om jag skulle hitta någon som har en ok-stämpel, så kostar den skjortan. För så lite tyg. Så mycket pengar. Vafaaan. Jag är ju nästan pank.

Och ja, för mobil ska införskaffas. Min älskade röda plasttelefon har kolliderat. Den har fått en spricka i själva hjärtat och knapparna funkar inte riktigt som dem ska. Kuckelimuckmedicin kanske skulle hjälpa. Bäst att fråga Karlsson om receptet. Han på taket brukar kunna sina grejer.

Jag väger nu mellan två telefoner och ja, det är svårt. Båda är nämligen fyrkantiga och jag känner att det inte är så jäkla kreativt alltså. Men ändå.  

image438

Like a gay tarantella

Det händer mer och mer saker i mitt liv och just nu känner jag att hela min atmosfär börjar bli kompakt.

I torsdags hade jag en jobbig dag, precis som så många andra dagar. Men jag tog tag i mig själv och hoppades på att allt skulle ordna upp sig. Återigen. Suck.

I fredags var det förhoppningar om fint väder, det svek oss lite, men jag och Ivan tog ändå filten och satte oss i almedalen med varsin glass i handen. Senare på dagen så gick vi och provade nya bågar till mig och vi hittade faktiskt tre par riktigt snygga. Lagom geekiga sådär. Nu har jag nog valt två par som ska införskaffas. Sedan slog jag till på två klänningar. Vita den här gången och jag kan inte hjälpa att jag hatar vitt lite smått. Jag känner mig aldrig särskilt ren eller komplett med den färgen. Man kan säga att vi går lite isär. Det blev en oplanerad övernattning som vanligt. Dock trevligt.

I lördags tog jag mig från silvåsgatan för att träffa mamma, vi skulle åka och köpa present till Anne. Vi hittade en trädpion och jag hoppades på att Ivans trädgårdsfantast till mamma skulle bli glad. Det blev hon. Kvällen erbjöd 50-års kalas och det var alltså där presenten kom till pass. Det var trevlig stämning och dansant musik. Min pojkvän var tyvärr lite sjuk överallt av sig, så vi begav oss hem relativt tidigt. Övernattning i lyckåker närområde igen.

Nu är det söndag och jag sitter här, jag känner mig halvt ofräsch och tänker att en upppiggande dusch inte skulle skada. Jag har nämligen hjälpt min far att olja in våran enorma terass. Jag fick en pensel med ett kvastskaft kan man säga, och jag underhölls verkligen av den fiffiga manicken att slippa att ligga på knä. Just nu planerar jag att läsa lite so och sedan sätta upp min nya lampa. Eller pappa måste göra det. Jag planerar alltså att få min pappa att sätta upp min nya lampa.

Kort sagt.

Eller nått.

image437
RSS 2.0