ett hoppfullt hallelujah

Ibland är det nästan jobbigt att vara så överdrivet glad i hjärtat. Det är min pojkväns förtjänst idag. Det känns så otroligt bra när allt äntligen klaffar rätt igen. Mina tvivel som någonsin gnagt i mig är för tillfället väldigt mikroskopiska och bara det gör ju som sagt en glad. Jag har alltid en liten känsla av oro som gnager inom mig, det kommer nog aldrig gå bort, för jag är en människa som oroar mig. Men precis som med tvivlen så har även min oro en låg profil nu. Är det för skrytigt eller bisarrt om jag säger att jag är lycklig? Jag är lycklig. Bam. Jag är lycklig.

Imorgon är det första advent och då ska jag självklart på julskyltning. Mest för att det är ett av alla "borde'n". Och om turen håller i sig så får jag sällskap av den som får mitt hjärta att dansa. Jag är så fånig just nu. Jag vet.

what's the name of the game

Tre tjejer tävlar om vem som kan skrika högst till ABBA. Jag tror nästan att jag vinner. Vissa saker gör mig så glad!

stranger

Hur kan man på avstånd känna att en person är helt främmande, då man egentligen har en väldigt nära relation till varandra. Hur kan man liksom titta på den utan att känna någonting. Bara se personen som om det vore vem som helst av de okända människorna som man passerar förbi varje dag i affären, till bussen eller bara går förbi i korridoren. 

Men när man kommer närmare, när avståndet minskar till en meter och man nästan kan känna varandras andedräkter, då får man tillbaka en känsla. Som att man öppnar en bok och kan läsa direkt ur den. Men först på max ett avstånd av en meter. När sedan händerna hittar varandra, brösten trycker mot varandras hjärtslag och läpparna som lite generat möts snabbt. Och sedan fastnar. Just i det ögonblicket så känner man personen så väl. När man ligger intill om natten och kroppsdelar mot kroppsdelar får möta varandra. Ja då känner man varandra så väl. Allt är så verkligt.

Men ute på gatan är någon som en främling. Men vet inte riktigt hur man ska säga, hur man ska agera. Det blir en stel stämning, en okontrollerbar stämning. En luft som är lite svår att andas. En främling som står framför, som vill vara en personlighet som koms ihåg, men som fortfarande är en främling.

Som fortfarande är en främling. 

Kanske är den enda skillnaden på en främling och en bekant beröringen. Din hand i min och du är det vackraste jag vet.

Mina händer tomma, dina händer tomma, ingenting. Främling.

Jag undrar om man får komma alla människor inpå livet, bokstavligt talat, om man låter kroppsdelar få möta kroppsdelar. Jag undrar om man kan känna personen bara så där. Är det så att när man kommer lite för nära, när man har kontakt från knopp till tå, har man då tagit sig förbi den stora skölden som vi människor har runtomkring oss. Som skyddar oss från att blotta våra liv för mycket. Som skyddar våra känslor för att bli sårade. Som skyddar oss mot världen. Blir det så att när man kommer lite för nära så finns ingen flykt. Att man redan rivit någons mur. Att man tvingat någon krypa ur sitt skal. För det är kanske skillnaden mellan personerna som man passerar på gatan, man passerar utan veta någonting om deras liv och man undrar om det bara skulle behövas lite beröring. En lätt touch.

Eller bara ännu en främling.

Tävling! Den som kan räkna hur många gånger jag har använt främling i det här inlägget vinner en brödrost.

what a joy

Såg nyss Mamma mia och om jag inte hade varit så otroligt trött och torr i ögonen så hade jag nog uppskattat den mer. Ändå så hade jag öronen i behåll och det räckte för lite trevlig musik. Alla var så himla glada, undrar vad dem gick på liksom. Livet kanske.

Imorgon blir en väldigt fullbokad dag med lång skoldag, dock med de bästa ämnena inom textil. Sen efter skolan ska jag på stan för att kolla efter lite julklappar och annat nödvändigt och sen ska jag och frida käka lite innan vi åker tillbaka till hantverk, till gymnasiekvällen. Niorna kommer och tittar införbi och ser vad vi håller på med, och självklart passar vi på att vara där och äta pepparkakor (om vi får några sånna) och sy.

Dock saknar jag en kropp. Ikväll. Nu när jag ska sova. Det finns så mycket plats bara till mig. Hu.

think twice, that's my only advise

"Never let go of someone you can't go a day without thinking about."

en (o)vanlig dag

Första pulkaåkningen för i år. Det gick... fort! Kallt var det också. Ändå fanns det lite glädje bland oss tror jag.

Varm choklad hamnade i min mage och farligt blir det när man får ta rast när man vill. Vi tog även hur länge vill ville. Mycket prat och lite verkstad helt enkelt, lite som vanligt, lite som ovanligt.

Utan både mor och far hemma så funderar jag på kvällens måltid. Flingor funkar ju faktiskt alltid. Eller spagetti. Dock är det så jobbigt att steka något till. Men spagetti blir nog bra. Och så lite Vem vet mest på svt 2. Det är bra skit för den lättunderhållne. Bra skit för mig.

Molnfri bombnatt är förövrigt en jädrigt bra bok. Obligatoriskt: läs den.

Jag avslutar med att jag ogillar (hatar) blött hår, mascara på ögonlocken och tuttar som inte vet var dem ska vara.

Stay calm (!)

hur en människa en gång gick ner i ett missbruk

Du.

Vi här i Sverige har det så otroligt bra. Så bra att vi saknar den absoluta livsglädjen. Vi har det bra, men vi är ack så uttråkade. Det händer inget som tänder till. Vi behöver aldrig vara rädda för att vi kanske bara har en dag kvar att leva. Vi behöver aldrig leva som att den här dagen vore den sista. Vi lider brist på spänning. Hur gör vi då för att hitta den där extra gnuttan av tillfredskänsla i magen? Kanske som du. Du valde det värsta sättet. Du rasade någon annans värld. Du rasade dens värld som innehöll kärlek till en annan människa. Var det avundsjuka?
   Hade det bara varit mig du berövat, så hade det inte varit så farligt. Inte alls. Jag kunde handskas med det och kan fortfarande, men det är inte helt lätt. Men bara för det tänker jag inte låta andra behöva att ta emot det. På grund av dig. På grund av dig.
    En gång hade varit ingen gång i det här fallet, även om den gången som var ingen gång drog ner mig i djupet. I djupet av något dimmigt och diffust. I den blinda världen. Hur kunde du beröva den otroligt fantastiska känsla man en gång haft. Var det avundsjuka? I brist på spänning? Sökte du bekräftelse?
   Jag har svårt att se på dig. Svårt att titta åt dit håll. Och olyckligtvis så är det inte bara jag som har det problemet. Du njöt av andras sorg. Du rös av andras glädje.

Hur kan en människa vara så skoningslös? Hur kan man leva med samvetet av många människors krossade hjärtan?

Du läser nog min blogg. Jag menar, varför skulle du inte. Du gottar dig nog ofta. Men varsågod, ta mitt liv också. Ta och ät mina innersta tankar och njut av smärtan du en gång förorsakat. Jag bryr mig inte ett dugg. I slutändan får du ändå inte som du vill, du lyckas förstöra, men du får ändå inte helt som du vill. Du lyckas aldrig riktigt nå fram.

För en gång är ingen gång sägs det, även om den enda gången kan orsaka tillräckligt med skada. Men när en gång blir till två gånger och två blir till... 10, 12, 20. Då är det mer än ingen gång. Mer än för många gånger.

Om vi inte levde där vi lever så hade vi inte tagit så hårt på detta. Om vi varit vana med att bli svikna och blivit vana med att ständigt bära runt på en gnagande oro. Ja, då hade vi inte tagit det så hårt. Men nu lever vi där vi lever, i en materialiserad värld. Vi försöker limma, vi försöker limma ihop de bitarna som en gång gick itu. Det är ett jävla puzzel.

Någon kommer få dig att ge upp. Jag säger inte att det kommer att ske på ett snällt sätt. Men du kommer inte kunna fortsätta i all evighet. Du är närmare helvetet än mig. Det trodde du inte va.  

freezing cold

Kom nyligen hem från bussresan från Visby. Den var inte särskilt rolig eller varsam. När vi precis hade lämnat busstationen bakom oss och bussen var på väg ner mot hamnen så plingade det en liten signal i högtalarna och busschauffören började prata: "jag måste ner förbi hamnen och jag tror inte att jag klarar att ta mig nerför gutebacken på ett värdigt sett med det här underlaget och ännu värre blir det upp..". Woops, tänkte jag. Vill han med det här säga att vi bör ringa hem till våra familjer och säga att vi förmodligen aldrig kommer att komma hem mer, eller vad är syftet? Jag blev lite förvirrad och funderade en kort sekund på om jag skulle trycka på stoppknappen och stiga av, men då fortsatte han "så därför tar vi en liten annorlunda väg idag". Då andades jag ut. Jag är för verkligen för ung för att dö. 
    Dock höll vi på att inte komma upp för hamnbacken heller, det blev gasen i botten och att hålla i tummarna. Usch. Jag litar inte på dessa busschaffisar.

Nu är jag dock hemma och må gudarna veta att jag frös om min näsa på vägen från bussen. Och mamma fortsätter att säga till mig att jag måste förstå att det är för kallt att ha på sig strumpbyxor så här års, jag skakar bestämt på huvudet till svars eller svarar nått med "nehejdu". För det är ju så att det nästan är bättre med strumpbyxor, jag kanske påstått det förut. När man har jeans på sig (som mamma tycker att man ska ha) så blir dem kalla och ligger sedan med sin kallhet och fyser mot benen så man fryser massor. Men när man istället har strumpbyxor så domnar benen bort och man känner ingenting, inklusive kölden. Rätt kanon.

Nu måste jag skriva en diskussion om kriget mot terrorismen och framförallt om filmen The road to Guantánamo. En anledning till att få kasta skit på Bush tackar man inte nej till. Eh.

tidig morgon

Åh nej, inte desam idag igen. Demokrati-samlevnad. Yeeeez.

TOOSDAG

Min så kallade pojkvän och jag har så gott som delade åsikter om allt. Ibland tycker jag verkligen att han är en arselröv. Men så är det även så att ibland kan ingen göra mig så glad som han gör mig. Eller ledsen, men det är inget vi ska prata om nu, det hänger ju liksom ihop. Det jag ville komma fram till är att vi är ganska så olika. Jag gillar skagenröra och han gillar bacon. Jag föredrar nyskapande och han fortsätter vara konservativ. Han hejar på Hitler medan jag tycker att han inte var så snäll mot judarna. Han gillar tjocka skådisar med mycket hår både på huvudet och den resterande kroppen och jag föredrar lite mera nedtonade människor. Han ogillar julen och jag typ gillar julen väldigt mycket. Han tycker att man inte behöver förlova sig någonsin i livet, jag tycker att det ska man definitivt (både för att det är romantiskt och fint och för att... ja, därför). Han säljer gräs och jag plockar jordgubbar. Han gillar att fåna sig mest han kan och jag är alltid seriös och cool. HEhehHee. HiHi. Han gillar att bli smiskad och jag gillar mer ömhet. Jag går upp 6:20 varje morgon och han 7:05. Han älskar det italienska fotbollslaget Lazio och jag älskar honom.  Båda åt vi faktiskt klubbor igår. 

Jag vet egentligen inte varför jag sitter och rabblar dessa saker här. Jag menar, vi älskar ju varandra.

Typ i alla fall.

Och jag är på både bra och dåligt humör. Livet är rätt bra förutom att röda kvarn suger. Jag menar, när hela Sverige har premiär med filmen twilight imorgon så väljer vi att ta hit madagaskar 2 istället. Kom igen... Ni måste ju faktiskt skämta. Vem vill egentligen se madagaskar, den är inte eftertraktad på något vis. Hallå. Men visst. Jag bryr mig inte egentligen. Jag tycker bara att det är lite jävligt onödigt dåligt. Men som sagt. Jag bryr mig inte.

I got a brand new attitude

Jag har insett hur jäkla fort tiden går. Varje dag rusar iväg med språng och stora kliv och jag hänger liksom inte med. Jag är inte särskilt snabb och tempot jag just nu försöker hålla ikapp med är lite för fort. För båda min ben, intressen och huvudkontoret - hjärnan. Plugget har jag släppt helt återigen och nu tänkte jag göra ett försök att skriva klart min engelska essä, men så hamnade jag här. Och det är inget konstigt med det alls. Engelskan är otroligt trist, för det känns som att man gör allt i onödan. Det ska bara göras och sen om någon läser det eller inte skits det fullständigt i.

Dock älskar jag hantverk, det är överdrivet roligt. Dock har vi inte så bra sammanhållning i klassen än, men det känns okej. Vi hade en övning idag där vi skulle sitta i ring, halva klassen i en ring och andra halvan i den andra. Två ringar alltså. Sen skulle alla säga en komplimang om en person. Och det blev mycket och många "du verkar snäll", "jag känner ju inte riktigt alla ännu, men du verkar rolig", "typ trevlig". Inte så lätt, jag vet. Jag var tydligen glad, framåt, trevlig, en bra vän, en som man har väldigt roligt med, en som var lite till trevlig och lite till rolig. Och just det, lätt att prata med. Fin stämning här. Men två sa i alla fall att jag var rolig. Det borde vara lite bekräftelse i alla fall. Du är kul Matilde. Och du har vetat det hela tiden, men nu har du ju det även munligt bekräftat från fler. Kiul tjej.

HAHAHAHA. Puss och hej, leverpastej i din grej.

she's a runaway

Jag saknar Tallnäs. Kristna tider var bra tider. Jag vet att ni håller med.

the songs we used to sing, the tears it used to bring

Allt är så märkligt ibland, tycker ni inte det. Det som ena dagen betyder så himla mycket betyder egentligen ingenting alls andra dagen. Saker som sårat förut sårar inte idag. Saker som jag inte har brytt mig om igår eller i förrgår bryr jag mig om nu. Idag. Imorgon kanske jag inte bryr mig om något. Idag om allt.
   Igår var det viktigaste att veta mest, idag det viktiga att förstå livet. Imorgon kanske man är extra stark för man tänker på allt förfärligt som händer i världen, varför ska vi då gå runt och klaga. Imorgon blir man kanske inte stött av allt, när man vet att man har det så jäkla bra. Alla i-landsproblem blir liksom tabu när man tänker steget längre. Men det händer inte så ofta. Att man tänker steget längre alltså. När man är uppe i något som man tycker rasar ens värld så har man inte lust att bli ömsint och empatisk. Man tycker för synd om sig själv. Och ja, det är skrämmande hur lätt man kan tycka synd om sig själv. Jag kan säga att om rätt sak skulle hända mig så skulle jag lätt kunna befinna mig i ide från omvärlden i ett halvår. Det är så enkelt att följa med. Att inte göra motstånd. Låta det dåliga ta över. Eller är det bara jag som har en svag karaktär. Är en svag individ.

Nej, det är nog inte bara jag. Jag tror även att Du och Du och Du är svaga individer som inte klarar att stå emot. Som inte alltid gör rätt. Som inte alltid har rätt till att gnälla. Vi är nog en stor jäkla skara. En underbar skara av gnällspikar. Ett fantastisk gäng med dåliga egenskaper. En klunga som tar åt sig lite för mycket. En församling som inte riktigt kan greppa om sig själva. En ras som har dåliga karaktärer. En hel grupp människor som inte skäms för det.

hela vägen ner

Så förvirrande allt var
Han hade tappat det många gånger förut
Liksom snubblat in i sig själv och sina tvångstankar
Han var en man som led av hjärnbrist
Ja, det trodde han
En som inte riktigt var kapabel till allt, inte riktigt frisk
Men han var en människa, för vad annars
Han hade tio tår, två armar, en näsa och många hårstrån
Ingen svans eller några tentakler
Inte tre ögon och sex munnar
Men han var borttappad
Han hade svårt att andas
Svårt att se
Så många ansikten som for förbi i rask takt
Så många människor på språng
Han kände mycket utan att veta riktigt vad
En känsla av att vilja springa därifrån och skrika
En vilja att flyga bort till en annan del av världen
Där han var ensam och där det var lugnt
Där inte varje människa försökte överrösta varandra
Eller sorlet
Men han var nog osynlig
Och han kände så småningom illamåendet
Allting snurrade liksom framför ögat
Allt framför ögat var i rörelse
Han kände skräck och enorm avsky
Han ville bort, nu
Men han var bedövad, paralyserad och oförmögen att använda sina ben
Allt snurrade
Om han bara hade slutat att följa kakelplattornas mönster
Slutat med att inte trampa på sträcken
Då hade han inte varit vilse
Helt plötsligt gick en ilande känsla genom hans arm
Han brast ut i ett högt skri
Det var så otroligt obehagligt, en brännande känsla
Helt plötsligt stannade världen upp
Allt var stilla
En man frågade vart han var på väg
Det var mannen som hade givit honom den brännande känslan
Han hade vidrört hans axel och fått allt annat att stanna
Fått honom att sluta snurra utan att han ens visste att han gjort det
Han kunde inte förmå sig att svara, han visste ju inte var han var
Därför inte var han skulle
Mannen undrade vilket tåg han skulle med
Tåg
Han var nära ett tåg
Ett tåg
Han kunde alla tidtabellerna
Utantill
Till vilket tåg som helst
Han svarade mannen att han skulle med ett tåg
Och att han kunde alla tåg utantill
Han sa att han ville bort
Nu
Den hjälpsamma mannen pekade åt vänster
Han tog höger fot först
Trampade i mitten av kakelplattan och försvann iväg
Varje fotsteg var perfekt placerat i den fyrkantiga rutan
Han sprang i motriktningen till vad folket gick
Verkade det som
Han stötte på en stor tjock herre
Herren såg inte att han var i en brådska
Och han blev tillknuffad i sitt rus och råkade trampa snett
Halva foten var på sträcket
Sträcket som skiljde alla kakelplattor ifrån varandra
Han frös till
Stannade upp
Hela världen började snurra igen 
Runt, runt, runt

trött och okul

Jag som brukar klaga på att tiden går för långsamt, just nu har jag lust att trycka på paus. Eller stopp. Jag har mycket att göra samtidigt som jag vill ha lite lugn kvalitetstid. Jag får helt enkelt försöka utnyttja tiden så mycket som möjligt, ni vet, virka på toaletten, läsa i bilen, äta framför tvn, sova framför tvn, öppna fönstret för att få frisk luft, lyssna på musik samtidigt som man städar, sminka sig i reklampauserna och samla på sig alla ärenden så man har till nedervåningen på en gång så man slipper ränna flera gånger i onödan. Något sånt. 

Ska i alla fall och fira min farmor idag och det var länge sen jag träffade släkten och var ute i bro. Ska bli mysigt förutom att katten kommer framkalla oändliga nysattacker för min näsa. Det bland annat är inte roligt. Jag får ta med mig en klädnypa. Eller två.  

i löööve hantverk

Det är mörkt och jag är trött. Inte bara trött utan sådär löjligt pömsig. Som ett litet barn som vill krypa upp i en varm stor famn och försvinna. Det är märkligt vad kvällstrött jag har börjat bli igen. Vid klockan åtta så börjar jag få problem och är tvungen att börja anstränga mig för att hålla ögonen öppna. Inte är det utmattning det handlar om eller för mycket skolarbete för det är inte direkt någon stor risk. Kanske känslomässigt återställande eller något. Det något gör dock att jag inte orkar läsa på broderi och skråväsen till imorgon. Och ja, jag har blivit alldeles för slapp och nonchalant. Orka bry sig är mitt motto nu. Så jäkla häftig jag är. Tar sovmorgon på gympan och så. Fett häftigt att våga vägra.

Skäms på dig.

Jag är en velhöna. Jag sitter här och vet inte om jag ska hålla mig vaken till vem vet mest som börjar om en kvart eller om jag ska krypa ner under ett varmt dunigt täcke, eller om jag ska gå ner i skafferiet och äta upp de resterande drömmarna. Äts de inte upp idag så äter jag upp dem imorgon. Jag älskar drömmar. Drömmar som underbara illusioner svävandes på stora ljusrosa moln och drömmar som i otroligt goda kakor. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket av drömmarna som är bäst.

- You have to see outside the box
- Of course, but what if it's inside the box?

oskarp

Man tar ett kliv upp, hälsar glatt på chauffören
Man känner förväntningarna, spänningen när folket håller andan
Det bildas en sorts luft, tjock eller kanske tung
Man försöker fokusera på att titta framåt
På att ta stabila steg som klarar att bära en
Jag tänker på hur pinsamt det skulle vara att snubbla till
Med alla sneglande blickar
Bara på mig
Jag råkar släppa mittgången en stund och min näthinna och mitt öga far till sidan
Det sitter en koncentrerad man till höger, med boken Vi som aldrig åt i händerna
Två tjejer med lite för blont hår sitter några säten ifrån och fnissar
Åt vad vet inte jag, men det måste ha varit roligt
Jag känner lukten av gammal svett och cigarettrök när jag passerar damen
Men röklukten tillhör nog egentligen mannen på motsvarande sida
Jag är medveten
Blickarna är intensiva och intensiteten är riktad till mig
Jag sväljer en klump
Det är inte av rädsla och inte av pinsamhet
Utan av obehag
Just nu är jag i allas blickfång
Jag är huvudmomentet
Stjärnan på den öde scenen
Den svartklädda på ett bröllop
Den vitklädda på en begravning
Jag är den enda maskrosen i vasen med rosor
Jag är helt enkelt den enda
Jag slår mig ner bredvid en medelålders dam
Jag synar henne diskret och hon ser ut som en typisk lärare
Mellanstadielärare
Med knäkort kjol och håret i en klämma och med glasögonen lagom nedhalade på näsryggen
Jag sätter mig ner och släpper ut den lilla luft som finns kvar
Av det andetag som jag andades in innan jag klev på
Blickarna har nu blekts, intensiteten avtagit
Det är tyst för en stund
Sedan stannar bussen igen
Då är det nästas tur att bli maskrosen

they see things i'll never see

Hunger är en underlig känsla. Den utger liksom likadana sammandragningar och sug som en nyförelskelse gör. Dock uppskattar jag inte den kringlande känslan i magen vid hunger på samma sätt som vid nykärlek. Det som är den riktigt stora skillnaden är väl kurrandet i magen. Så otåligt. Ibland rytande. Bittert.
 
Och det gemensamma som märker sig lite mer är att både hunger och längtan bara kan släckas med just det man väntar på. Begäret behöver sitt begär. Hungern glöms inte så lätt bort även om jag försöker lura den och längtan efter någon försvinner inte bara för att jag sitter och surfar på facebook. Nej, båda kräver det enda rätta. Annars fortsätter behovet och begäret blomstra med dansande katter med djävulshorn uppe på bordet.

Just nu försöker jag dämpa hungern genom att skriva en engelska essä, gissa om det funkar. Nat.

well it's a sunday afternoon

Människorna runtomkring mig frågar mig hela tiden vad jag önskar mig i julklapp och jag svarar entusiastiskt genom att rycka på axlarna. Jag känner mig faktiskt inte i behov av någonting, så mitt svar kan inte bli så mer intressant än så. Kanske ett tidningsställ som jag kan hänga på väggen och den där väldigt goddoftade perfymen, det skulle vara det i så fall. But still, jag känner inget ha-begär.

Vi firar just nu farsdag här i Hemse och jag sitter och tittar på den lilla knodden i min mormors säng som sover med rumpan upp i vädret och med huvudet i kudden. Det var längesen jag var den som låg där. Dock inte lika länge sen jag sov med rumpan i vädret. Det är rätt skönt.

Just nu förstår jag inte varför Melissa Horn bara spelar i Göteborg, Uppsala, Gävle och Västerås. Sen när glömdes Stockholm bort? Och så förstår jag inte varför Annika Norlin är scenskygg och inte gillar att uppträda live. Det skulle vara så mysigt att åka upp till Stockholm och lyssna på lite bra musik. Live. Men jag får vänta. Tålmodigt.

marmelad

Jag kom att tänka på en sak förut. Ni vet hur man alltid ändrar sig och längtar efter sommaren när det är vinter, och höst när det är vår. Varför? När det är höst och vinter och kallt och slaskigt då tänker vi på sommaren, hur varmt och skönt det är, hur roligt man kan ha det, hur mycket friheter man har och så vidare. Men känslan finns inte med i sommaren som man fantiserar om. Nej känslan finns kvar här, i nuet. Jag tycker att det är väldigt irriterande att ha känsel ibland, som när det kittlar i näsan, om man har halsfluss, när mensvärken kommer smygande, när man är ute och går och det blåser i öronen. Bland annat det sista kan göra mig otroligt sur. Jag hatar att känna obehag. Och när det inte går att göra något åt så har jag bara lust att ställa mig bredbent, knyta nävarna och skrika högre än Ronja Rövardotters vårskrik.

Jag vet inte om ni förstår. Men sommaren som man drömmer om på vintern blir ju aldrig så där varm och underbar som man tänkts sig. Ena dagen svettas man och andra dagen har man klätt på sig för lite. Det blir molnigt när man väl har en ledig dag att åka på stranden. Och vintern som man drömmer om på sommaren blir aldrig lika mysig med varm choklad och fina höstkläder. Och för mig handlar det om känseln. I illusioner känner man ingenting. Och det är det som gör allt så bra och fint och glatt.

Även om stumt inte alltid är underbart, så är det just det som gör visionerna underbara.

Så man kan lika gärna glädjas åt nuet och blåsten i öronen.
 
Eller nej, inte blåsten i öronen. Aldrig.  

ropa till gud, psalm 703

Jag vill så hemskt gärna hyra ett rum i stan. I alla fall prova på. Jag vill komma hemifrån och kunna göra vad jag vill på kvällarna. Jag ska skicka in någon slags tycka-synd-om-mig-historia imorgon i hopp om att jag ska få inackorderingsbidrag men jag måste säga att risken inte är så stor. Ninnie blev nämligen nekad och då skrev hon ändå med att hon är aktiv inom rädda barnen. Inte ens det räddade henne. Dear god, jag vill verkligen. Ah. Om man ändå hade ett jobb eller någon slags inkomst. Just i detta ögonblick fick en syster ett milt utbrott och undrade "vad är det för fel på den här jävla cp idiot familjen?". Det kanske jag kan skriva till i mitt lilla vädjande brev. Syster som man behöver gömma sig för om man vill slippa att bli styckad i sömnen. Jag lovar, hon skulle vara kapabel till det.

Hur som. Jag blir nog kvar här i skitkumla i alla fall. Jag har aldrig ogillat det mer än jag gör nu.

eh hehehehehe, jag kan fler!

Vad är det för likhet mellan blandfärs och Killar?             

-30% gris & 70% nöt!!

du bara ljuger och lovar

Jag orkar inte mer
Inte att hela tiden att ta och ta och ta
Skit

oh love

Stolthet, vad är det
Allt är bara så fånigt
Ändå är jag fortfarande jag

silencio

Det känns som att den kommande veckan kommer att bli rätt obalanserad. Vi ska slipa alla golven här hemma så vi måste flytta ut till vår sommarstuga i Åminne i några dagar. Och jag antar att jag måste följa med. Det kanske blir skönt, vad vet jag. Vad vet du. Men att inte ha tillgång till internet och den normala garderoben kommer bli två plågor. Men jag ska nog kunna hantera det också.

Klockan är snart sex och... Ja. Snart sex som jag sa.

Det är mörkt.

^

What do I look like? The wizard from oz?
You need a brain? You need a heart?
Go ahead. Take mine.
Take everything I have.

the långstrumps

Igår var jag pippi långstrump som utklädnad i halloweencupen. Det var ganska roligt men väldigt utdraget. Håret blev lite neonrosa mitt uppe i allt, så jag var kanske lite mer lik en discopippi. Och gissa hur många som trodde att jag hade peruk! väldigt många. Jag som tyckte att man klart och tydligt såg min blonda hårfärg under. Tydligen inte, hihi.

Idag har jag legat i sängen ända till klockan sex. Jag har känt mig väldigt ledsen och har inte velat prata med någon. Jag känner mig fortfarande lite ledsen. Även om det inte är en stor grej så kan jag bli lite besviken ibland. På bara en sekund får du tillbaka det oigenkännliga du. Jag hatar dem stunderna. Jag känner inte för att rycka upp mig. Idag. Jag mår helt enkelt inte bra. Och du kan så enkelt trampa på allt.

RSS 2.0