var du än befinner dig

Här finns så mycket vackert som jag inte kan se
Jag drar mig sakta undan och solen följer med
Jag vet vad jag behöver och jag stannar där jag är
Det regnade idag och det finns en mening med det

Älskling, flyg till mig jag vill att du ska se
Att det regnade idag och tackar dig för det

oh but i'm proud of you

I morse hade jag ingen lust att gå upp - som vanligt. Inte mitt sängliggande sällskap heller. Men den här dagen var jag inte lika slapp i disciplinen och tvingade mig mot alla odds upp. Självklart så är vår lärare sjuk och eftersom det innebär att både svenskan och engelsan försvinner på förmiddagen så fick vi lite surt hitta på något att underhålla oss med till tio i tolv. Det irriterade mig att jag egentligen hade kunnat ligga kvar hemma och njutit av en otroligt lång sovmorgon. 

Nu i eftermiddag så har jag varit på staden med en älskling, jag var dock inte så sugen på det materiella då jag inte finner något ultimat. Det är lite så, om man håller sig borta från komsumtion ett tag så minskar också suget, och när man ökar konsumtionen igen så fortsätter man och kräver mer och mer. Just nu är jag i en ganska lugn fas. 

Med en liten kompromiss så gick vi och fikade på ringduvan (ja, jag skulle vilja påstå att det var en kompromiss) och det är så mysigt där inne. Jag drack varm choklad och åt en gigantisk chokladboll. Den var faktiskt så gigantisk att jag inte ens orkade äta upp hela. Lite mot mina principer egentligen.

Nu ska jag se på vem vet mest. Och vem vet mest egentligen?  

kom igen, dunka med rumpan

Jag var så skolkig i morse. När klockan ringde tjugo över sex så hade jag verkligen ingen lust att gå upp, ungefär lika mycket lust som jag alltid har när det gäller att lämna sängen efter en härlig natt. Men vanligtvis lyckas jag alltid tvinga mig upp. Dock inte denna dag. Första lektionen hade vi gympa och det kändes lite väl onödigt att gå upp ur sängen för att hoppa runt och svettas (jag vet, det är sånna här tankar och ageranden som så småningom leder till fetma, men låt oss inte tala om det). Så istället sov jag en och en halv timme till och hoppade sedan på bussen mot spanskalektionen.

Igårkväll stressade jag som en jäkla (nu tänkte jag säga jude, undra vad jag har fått det ifrån) stucken gris. Jag kom hem från en älskling halv tio och då skulle jag skissa klart mina skisser och skriva en uppsats om en textiltryckskonstnär och förbereda en redovisning. När jag sen precis skulle komma att somna så kom jag på att vi skulle ha glosförhör på spanskan och att jag inte ängnat en blick åt dessa ord. Den här dagen fortsatte så att glosförhöret uteblev, uppsatsen och redovisningen hoppades över och skisserna ägnades ändå ingen blick åt. Onödigt arbete och det gjorde bara sovmorgonen mer värd.

Tog mig sen till staden och träffade på Julia. Hon går på sätt och vis i genom samma sak som jag gjorde nu och jag förstår verkligen vad hon menar. Jag förstår varje tår hon fäller och varje tanke hon tänker. Vi ska fika på torsdag och det ska bli otroligt trevligt.

Jag får nog nattligt besök ikväll. Kul.

whatever the reason

Jag kanske förstår
Hur du känner
Är jag som du visade
Då förstår jag
Ändå är det svårt att hålla tillbaka
Jag jobbar på det
Det är ett faktum
Du är ju den som gör mig mest glad

avskrivning, ett två tre

Det var verkligen jättetrevligt hemma hos therese igår. Hon hade fått det väldigt mysigt i sin lilla etta. Vi gjorde den traditionella taco/nachomåltiden. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och alla kände sig bra till mods. Vi sjöng singstar i flera flera timmar och emma lämnade oss vid ett. Då bestämde vi oss för att spela Vem vill bli miljonär och jag menar, vem vill inte bli det, egentligen? Therese tyckte att det var rätt värdelöst för att det ändå bara var låtsaspengar och jag tyckte att det var roligt. Kanske för att jag fick ihop fem miljoner och därmed gick segrande ur striden.

Sen pratade vi om massa våld och sjukliga saker så när klockan närmade sig fyra så började jag dra mig för att cykla hem. Jag var skitskraj. Jag var beredd på att jag skulle bli våldagen/knivhuggen/nedslagen/indragen i en bil. Jag fick tjejerna att följa mig en liten bit och tvingade dem sen att inte släppa blicken ifrån min ryggtavla. Jag cyklade i ryslig fart hemåt och för en gångs skull var jag tacksam över olias slarvighet att inte släcka lamporna. Dock hade det räckt om en lampa i farstun hade lyst istället för hela huset. Men ändå. Jag pratade med henne i morse och försökte förklara att vi försökar spara på vår energi här i Sverige (eller egentligen i hela världen) och att man därför måste släcka när man är sist och går och lägger sig för natten och när man går ut på stan och lämnar huset. Och att datorn måste av.

Sen är det någon som gillar oboy i det här huset. Under den stunden jag var med tjejerna igår så försvann en liter mjölk. Slurp, haha. Det betyder att jag måste gå och handla sen. Lite mjölk och bröd så alla kan få frukost imorgon.

Just det, jag är en idiot. Jag dammsugade ju hela huset igår och hängde ut köksmattan på balkongen för att jag skulle ruska av den. Tror ni inte att jag glömmer den totalt och när jag sätter mig och äter frukost i morse så ser jag att den hängt ute hela natten. Den var inte torr som ni kanske förstår. Jag fick hänga den på en stege i källaren och banna mig själv ett tag.

Det är svårt med för många bollar i luften ibland.

Höh.

lonesome swan

Rätt bekväm dag idag. Gick och åt frukost i godan ro och började sedan att städa av lite för att ha det avklarat. Dammsugade hela huset och torkade där det behövdes. Jag kände mig riktigt hurtig. En skön dusch föll också över mig och jag har varit och handlat. Om lite mer än en timme kommer frida och hämtar på mig och vi ska vidare till therese och se hur det är i den nya lägenheten. God mat lär det bli, eftersom det är vi som lagar, och lite skön stämning lär vi också kunna få till. I guess.

Det känns lite som ett tvång att göra mig snygg nu. Men för allas andras välmående så. Jag har inte rört några arbeten som har tvingat sig på mig det här lovet, en uppsats och en redovisning, skissritande och en textiltrycksskiss skulle ha varit gjord. Men vem har lust till det. Jag får göra det någon gång i natt när jag kommer hem eller om en månad eller två. 

Jag hoppas en älskling hinner med båten imorgonkväll, annars blir det ännu en ensam natt med totte. Ihjälkramad blir han.

Och mysigt har vi. Egentligen.

vänskap är det finaste

express yourself

På sätt och vis har det känts som en semester att bo här i stan. I någon annans hus. För på lov hemma kan man aldrig riktigt släppa allt, man känner pressen av att man borde städa sitt bombnedslag till rum eller att istället för att se på en film kanske städa ur garderoben. Men här har jag ingen garderob att städa, så jag kan ta mig friheten att göra precis vad jag vill.

Idag gick jag upp sent med tanke på att jag la mig sent. Hela dagen har jag läst och tredje boken i twilightserien är snart färdig. Jag känner mig lite vampyrifierad, men vad gör det. Jag gillar inte blod anyway.

Det märkliga är att jag alltid brukar sova vid halv tio sju dagar i veckan och jag ska säga er att det inte har hänt en enda gång under det här lovet. Jag är fortfarande pigg och klockan slår då snart tjugo i tolv. Vuxenheten börjar verkligen komma inpå skinnet nu.

Eller vad säger jag, vuxna sover ju jämt. Jag var tydligen mer mogen förr. Det här är kanske en mjukstart till den omtalade trotsåldern. Vem vet.

i will always be doing fine

Det är verkligen ett enormt steg mellan kvinnan och mannens tankegångar. Det är svårt för mig att förstå hur man inte kan förstå. Jag träffade Mattias och Julius nyligen och det var trevligt att bara prata. Allas våra respektive, som Mattias framförde så fint, är borta. Två på fastlandet och en i England.

Jag frågade om jag var allvarlig som person, svaret jag fick var ja. Den spinkige sa åt mig att släppa loss. Men det är svårt. Jag släpper inte loss på samma sätt som andra. Inte på samma sätt som alla andra åtminstone. Men jag kan. Jag också.

För varje dag känns det som att jag är på väg framåt. Men vissa dagar som att jag tar mig framåt baklänges. Det är svårare att hålla balansen och se allting klart. Man känner sig klumpig.

Nu ska jag bara grubbla över hur jag ska lämna mitt skal av beskyddelse från omvärlden. Det är ingen som förbjuder en till att ha roligt. Ingen som tvingar en att se allt man inte vill se. Jag hade bara glömt. 

När jag vaknar kommer jag att vara samma person som vanligt. Jag kommer ha glömt min avsikt. Igen.

Stupid me.

ulabuuula

Jag måste bara rätta det näst senaste inlägget. Olga heter Olia, eller det är så det stavas. Man uttalar det som olja och det har jag fattat från första stund. Eller kanske inte, då sa jag nog Oijla. Grejen är den att hon är väldigt trevligt, rar skulle man kunna säga som medelålders kvinna. Hon uppskattar att jag lagar mat och när jag frågar henne om hon tycker vissa saker är okej så säger hon bara "yeees of course, don't ask me about it".

Dock släcker hon inte efter sig trots att hon är sist i huset och sticker ut på stan och dock stänger hon inte av datorn. Alltså är det jag som är miljöpolis och electricitetsparare. Haha. Dock tycker hon det är helt okej att lyssna på Abba och det glädjer ju alltid. Hon nynnar till och med med i låtarna och det är ju bara ett plus i kanten på det.

Hon är bra på att äta mandariner också. Pappa kom över med kanske tjugo stycken igårkväll, idag tog jag med mig två och när jag kom hem var det bara tre kvar i skålen. Det var fascinerande och roligt.

Ni kan väl kanske förstå att jag känner mig rätt mogen och vuxen när jag handlar och lagar mat alldeles själv. Vattnat blommorna har jag också gjort. Jag är helt enkelt redo för att ta hand om mig själv.

Typ kanske.

så se på mig

Det känns konstigt att sitta och tänka dem här tankarna vid någon annans dator
Men jag är ganska säker
Även om jag försöker inbilla mig själv
Jag vet vad jag vill och jag hoppas vi spelar samma spel
Jag litar på dig nu
Och hoppas att du tar väl hand om tilliten
Den kommer inte alltid igen
För skulle du stampa på det
Krossa det med all din makt
Igen
Så skulle det vara över
Jag skulle gråta alla tårar som någonsin funnits
Och jag skulle tro att det inte längre fanns någon mening med något
Med att överleva
För som jag sa
Det är vad livet handlar om
Jag skulle aldrig vilja ta farväl
Och jag skulle alltid hoppas att det som hänt inte hade hänt
Men och andra sidan
Vad är väl en bal på slottet
Utan skorna
Om man inte inser vad man har
Och gör sitt misstag
Då kan man inte alltid förlåta
För jag är bara en tjej
Som är värd ömhet och förståelse
Inte lek med känslor och inte en dans som hån för min lojalitet
Kom ihåg det
Och allt kommer vara så bra
Så bra att allting i livet kommer smaka som den rinnande massan i plopp 

it doesn't make me miss you more

Jag är så inåtibövelens trött och det beror endast på att jag sover för mycket. Jag och Olga gjorde inte många knop igår utan vi såg på massa film, pratade, lagade mat och även äppelpaj. Efter Ivans fjärde sms under dagen då han frågade om det gick bra med olga och huset så blev jag lite irriterad. Att han sedan skriver "ta väl hand om flickan!", då kryper det bara längs ryggraden. Vad tror han att jag gör? Jag tar bättre hand om henne än han någonsin kommer förmå att göra. Och vad är det där med "ta väl hand om flickan!", flickan råkar vara sjutton år och relativt självgående. Nog för att han tror att han är överlägsen mig alltid, men dock är jag ju tre månader yngre så det är helt förståeligt. Eller kanske inte. Vad är det som får människan att tro att he's the adult here. It's really annoying.

Frågar han något om hur det går med olga igen så ska jag hänvisa honom till hennes telefonnummer där han i fortsättningen kan fråga olga om hur det går med mig. 

Som ni förstår så för jag någon slags monolog med mig själv. Jag vet vem som kommer läsa det här så småningom och ruska på axlarna och klicka vidare till facebook. Men jag säger dig unge man, eftersom du alltid talar om "på min tid" och relaterar till fyrtiotalet, då känns du väldigt ur gängorna för tillfället. 

Sluta behandla mig som en sjuåring. Annars är jag rädd att jag måste döda dig. 

hissen går inte ända upp

hjulet snurrar men hamstern är död

i'm scared like i can't tell you

Det är lite som att tappa känseln
Att falla handlöst framåt
Som att vänta på något oväntat
Veta att det ska komma
Snart
Ändå tror man sig veta
Att båda känner likadant
Men på något sätt skiljer det här sig från andra
Det var aldrig vi
Inte på riktigt
Ändå hade vi någon magnetisk kraft till varandra
Och båda visste att vi var tvugna att mätta behovet
Vi var tvugna att ge efter
För det gick inte som vi ville
Ingen gick segrande ur striden
Men det borde ha varit jag

dem visste vad som hänt

Jag håller på och packar lite och städar i ordning här hemma. Ivan åker till England imorgon med sina föräldrar så jag flyttar in för att göra deras vitryska inneboende sällskap. Och för att vattna blommor möjligtvis.

Vi får väl se hur det går. Bra förmodligen.

word

Ibland känns det som att livet är till enbart för att försöka överleva
Och ibland känns det som att man har det jäkligt svårt
Det händer att man glömmer bort det som är viktigt
Åh ja, mascaran är slut och bussen går om fem minuter
Vissa har inte ens en buss att passa
Och man känner sig plötsligt väldigt dum
En lätt rodnad stiger upp över ansiktet även i ensamheten
Och man känner sig så skamsen
Man missar bussen och irritationen bubblar upp i form av aggression
Man lägger sig på sängen och blundar
Blundar för att andas ut
För vissa är det en oåtkomlig lyx
För somliga får aldrig andas ut
Och så fort glömde man igen
Att några aldrig får vara
Ibland måste man bara sluta upp

that's what you get for waking up in vegas

ett sista andetag

I brist på annat publicerar jag nu min färdigskrivna svenskanovell. Har ni också brist på annat att göra så är ni varsågoda att läsa. Godnatt för mig.  

Ett sista steg ut nu. Det skulle få allt ont att försvinna. Stumheten, det ständiga famlandet i mörkret och all känsla som försvunnit ifrån mig, skulle för alltid vara borta. Precis som jag. Ett med intet. Ett med någonting oändligt. Men samtidigt ett med någonting som man inte kan sätta en stämpel på. En osynlig atmosfär. Ett med ingenting.


Jag stod där, paralyserad och stirrade in i två svaga små ljuslyktor. Det här kunde vara allt. Slutet. Det var nu som jag hade valmöjligheten att lämna det här snåriga livet. Jag började kallsvettas. För var tiondels sekund som gick så växte sig det svaga ljuset allt starkare. Det kom så småningom att bli ett starkt bländande ljus, men jag vek inte av med blicken för det. Jag var fortfarande paralyserad och målmedveten. Jag spärrade upp ögonen för att känna smärtan. Ungefär samma känsla som när man stirrar på solen för länge och det starka ljuset tar sig förbi pupillen och slår till som en smärtbomb i huvudet. Den smärtan letade jag efter. Jag ville nå någon slags känsla, känna någon sorts reaktion. Bara känna någonting,


Att finnas men att ändå inte finnas, att leva men inte leva, att vandra utan att veta var eller varför. Att vara så förlorad som jag var, det önskade jag inte ens min värsta fiende. Hur jag hade hamnat här, skrattretande, det var tack vare dig. Dig som jag hyste all kärlek till. Och du lämnade mig. Du lämnade mig din skit. Ensam på detta meningslösa klot, i denna omöjliga värld utan någonting. Ingenting att känna något inför. Du lämnade mig.


Jag minns fortfarande ditt ansikte. Det var vackert men miserabelt och ändå alert och ideligen frågande. Det var ett ansikte med många sidor och många uttryck. Jag älskade ditt vågiga hår som föll så onaturligt på ditt huvud. Som böljande vågor, fast på land. Och din hud, din hud var alltid varm. När du berörde mig, när du snuddade vid mig, så utvecklade dina rörelser en slags melodi. En underbart blixtrande kärlekssymfoni. Det är vad jag skulle kalla det. Den vackraste musiken i mitt huvud var din musik. Din musik som du målade med ditt kroppsspråk.


Musiken, jag kunde inte höra den längre. Den var sen en lång tid försvunnen. Borta. Precis som du.


Du sa att du alltid skulle vara med mig. Men du tog din musik, du tog den med dig. När jag stod där och stirrade ner i det inte längre tomma hålet, där din kista nu hade sänkts ner, så fällde jag inte ens en tår. Du lämnade mig. Du kysste mig nu adjö som en smäll på käften. Men jag älskade dig. Älskling, jag älskade fan dig. Mer än någon människa kan få för sig att älska en annan. Jag älskade dig så obegåvat mycket. Det är vad jag är, en ointelligent idiot. Jag lät dig beröva mitt hjärta, jag gav dig min kropp och jag sålde dig min själ. Jag sålde dig min själ. Du tog den med dig. Och försvann.


Hela jag var upplyst av strålkastarna som var riktade mot mig. Jag hade inte sett så här mycket ljus i mitt liv på väldigt länge. Det fanns inte så mycket tid kvar för beslut. Snart skulle möjligheten vara borta, möjligheten att slippa leva i den här dimman. Jag skulle komma efter dig, jag skulle hinna ifatt. Ett steg ut nu och min själ skulle förlösas från min kropp och jag skulle vara hos dig inom loppet av ett ögonblick.


Jag vek av med blicken för två sekunder och det blixtrade till framför ögonen. På dessa två sekunder hade bilen susat förbi. Susat förbi med möjligheten att befria mig. Jag tog ett djupt andetag och kände hur all syre tog över mina lungor. Det gick en ilning genom min kropp och helt oväntat kittlade det till i mina mungipor och jag förmådde mig att le. Jag log. Ja, jag log. Fnitter började bubbla upp inom mig. Vad var det egentligen som var så fantastiskt roligt? Här stod jag, vid sidan av gatan, självmordsbenägen och skrattade. Jag kunde inte sluta skratta. Allt såg suddigt ut och jag var tvungen att blinka för att bli av med lyktorna som envisades med att stirra sig fast i mitt synfält. Det kunde ha varit dem sista lyktorna i mitt liv, det sista ljuset i mitt liv. Och nu stod jag här utan att veta vad jag egentligen hade tänkt på.


Löven föll vackert från träden och mitt bruna hår blåste åt väster, håret förenat med vinden. Luften smakade fukt och doftade avgaser. Det var precis det du lämnade efter dig, avgaser som ständigt gjorde mig illa till mods. Jag kände en droppe på kinden och jag kunde inte förstå varför jag grät. Framför mig såg jag asfalten färgas prickig, jag sträckte ut handen och insåg att det var regnet som hade lämnat vattenspår på min kind. Jag tittade upp på den gråa himlen och lät dropparna rinna längs med mitt ansikte. Jag började snurra. Halsduken följde mönstret av min svindlande kropp. För första gången på länge kände jag mig lycklig. Någonting i den föregående stunden fick mig att släppa, att lämna och att inse. Jag skulle ge igen. Hämnas. Jag skulle inte offra mitt liv för din skull. Inte komma efter. Inte nu. Det var du som lämnade mig.


Jag vände på klacken och började gå samtidigt som gatorna sträckte ut sig framför mig. Fötterna fick ett eget liv och stegen tog mig målinriktat framåt. Jag brydde mig inte om regnet, inte om barnen som skriade från parken och inte om bilarnas hysteriska bromsar när jag sprang ut i vägen för att passera över till andra sidan gatan. Det spelade inte så stor roll nu. Jag fortsatte mina steg längs hamnen och såg på havet. Det såg oroligt och smått överspänt ut. Små och hetsiga skiftningar i vattenytan var meningen som vågor. Vattnet var så enormt och havet så hemlighetsfullt.


Jag fick en impulsiv känsla och jag vände mig instinktivt om. Plötsligt stod du framför mig, och du log. Du tittade på mig med dina mossgröna ögon, vädjande och vackra. Du lyfte försiktigt handen som vilade i din ficka och styrde den mot dina läppar. Du kysste den och blåste sedan kyssen åt mitt håll. Du fortsatte att le. Ett hårt ljud fick mig att hoppa till och tappa fokus. Jag släppte blicken för en halv sekund och när jag vände huvudet tillbaka så var du borta. Jag hade förlorat dig igen.


Jag blinkade hårt. När jag öppnade ögonen igen så var det som om jag bara hade inbillat mig allting, men jag visste att du ville säga något med det här återseendet. Du hade inte lämnat mig. Du fanns fortfarande kvar. Och du älskade mig precis lika mycket som jag älskade dig.

how do you do

En blogg/bloggare som jag ofta följer är underbaraclara. Hon har rätt i mycket och fel i lite, för man kan inte alltid vara överens om saker. Här skriver hon om rena rama verkligheten. Här hittar ni originalartikeln:  http://www.folkbladet.nu/?cat=89

 

"Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa Katrins krönika om monogami. För den säger så mycket om dagens samhälle. Det är uppenbart att det är väldigt svårt för nutidens människor att leva i monogami. Men det tror jag mer beror på samhället än individerna. För det är skitsvårt att hålla fast i ett förhållande som stormar när omvärlden säger åt oss att uppgradera när någonting är dåligt. Byt bil, byt jobb, byt till en bättre mobil, uppgradera dig själv, köp snyggare kläder. Och har du en partner som brister? Jamen BYT partner då! Det här kapitalistiska samhället vill att vi  ska vara missnöjda. Därför att missnöjda människor konsumerar. Varor, tjänster, människor. Det här samhället gör oss rastlösa och missnöjda och vill att vi ska öka kraven. Byta partners som mobiltelefoner i jakt på den rätta. Införskaffa en Uppgraderad Livskamrat 2.0

 

Samtidigt som samhället säger åt oss att ständigt söka efter en bättre partner, matar det oss också med Hollywoodslut där människor lever lyckliga i alla sina dagar och har sex fyra gånger i veckan minst och ingen blir deppig eller sorgsen eller rynkig eller får en hängig rumpa.  Och det är en lögnaktig och förljugen bild som krockar med verkligheten. Ocn när krocken uppstår så får det oss att tro att våra egna förhållanden är dåliga. Att det är läge att byta upp sig.


Jag vet att människor kan leva lyckliga livet ut med varandra.  Om man bara har en rimlig uppfattning om vad ett lyckligt äktenskap är. Och ju längre en kärlek får växa, slitas och nötas, desto starkare blir den. Stormar ger ekar starkare rötter och jag tror att livslångt partnerskap är som stora trygga ekar som ska växa och gå igenom både stormar och stiltje. Och att i slutet av dagen kommer det att ha fått starkare rötter. Och vara värt varenda prövning. Därför att det är en av livets allra största gåvor att få dela det helt med någon annan. Tror jag.


Och jag vet att några som läser det här suckar och tänker Gud så religiöst, Gud så naivt, Gud så pretentiöst. Men jag är ingen romantiker. Jag är rätt krass. Hittar man en person att älska så tycker inte jag att man ska behöva leta vidare.  Man kan våga bestämma sig för att det här är bra.  Nog bra. Fast varje detalj kanske inte är helt perfekt.


Inget förhållande kan någonsin vara helt och fullt rätt. Såklart. Men man kan vara nog så rätt. Och det är en vacker tanke tycker jag. Och det är klart att det finns en massa par som egentligen aldrig borde blivit ihop. Och att det finns massor av människor som skiljer sig och känner sig lyckligare därefter. Och det kan inte jag lägga någon värdering i. Men jag vet detta; Kärlek är inte så jävla kul jämt. Men det är alla gånger värt det."

***

Det händer att jag tar väldigt seriöst på kärlek. Hånglar inte upp tre killar på en kväll och hoppar inte i säng med vem som helst. Jag är inte präktig eller fin i kanten för det. Det är bara inte jag. Inte just nu i alla fall. Jag skriver inte just nu eftersom jag inte kan förutspå framtiden. Jag kanske blir så där inom en snar framtid eller på lång sikt, och det skulle ju bli pinsamt om jag har suttit här och nedvärderat det då. Det är helt enkelt inte jag. Nu.

Däremot vet jag att jag kanske är lite väl seriös ibland. Men jag kan inte hjälpa det. Antingen står man ut med att jag är det eller så backar man ett par steg. Har man gått in i leken får man leken tåla helt enkelt. Annars kan man ju bara uppgradera sig med en hetare modell än mig. En livskamrat 2.0 till exempel.

jag följde dig längs vägen den natten

Det är mörkt ute, som ett hav av svarta korpar
Det är kallt under fotsularna, gåshuden stiger uppåt från tårna
Jag fick en klump i magen
Det var du som la den där
Du sa att jag byggde berg av småsten
Du uppfann småstenen så att jag hade något att bygga på
Snälla älskling jag ber dig, få inte samma självförtroende igen
Att ha en flickvän och ett förhållande är en färskvara, precis som konditon
Den måste ständigt underhållas för hållas vid liv
Ibland är det plågsamt, ibland blir man andfådd
Ibland blir man jäkligt trött
Men ska du springa ett maraton så kan man inte ta något för givet
Konditionen finns inte om du inte kämpar
Ta mig aldrig för given
Jag älskar dig

man kan lära genom musik

i am a growing force

Jag har nästan glidit med på ett bananskal i hela mitt liv. Glidit på ett bananskal genom hela mitt liv. Jag har alltid haft det relativt enkelt för mig och saker jag läst har fastnat naturligt enkelt i mitt huvud. Jag har alltid lyckats göra saker bra, även fast jag aldrig haft någon erfarenhet av dem eller dold talang. Jag må haft det ganska bra, men dock inte lika bra som min mamma påstår.

Men det finns nackdelar med att glida på bananskal. Inte bara det att det är halt och svårt att hålla balansen utan också lite mer realistiska saker. Som att jag har värdelöst tålamod. Så fort något går emot mig, så som mattetal eller mått på mönsterkonstruktionslektionerna, så rasar min dag samman. Matematik är nog det som rasar min dag enklast. Idag i alla fall så sydde jag på min toall (en toall är ett plagg som man syr upp i ett osmickrande vävt tyg innan man syr i det riktiga tyget, för att se att mått och liknande stämmer), och ärligt talat så tappade jag det helt när det visade sig att den var stor och jag behövde göra justeringar. Det är såå inte okej. Jag menar herre jesus, hur ska det någonsin kunna bli något av mig. Jag måste verkligen skärpa mig. Istället borde jag ha tänkt nämen åh, vilken tur att jag märkte det nu så att inte den ordinarie kjolen skulle bli helt fel och oanvändbar. Men nu gjorde jag tyvärr inte det.

Så fort jag måste tänka och utnyttja den hjärna jag fötts med så tar det emot. Det är jobbigt, tråkigt, onödigt, svidigt, ja ni vet. Tänka är helt enkelt inte särskilt roligt. Flyta med däremot.

Tänk sånna personer som aldrig får flyta. Snacka om att jag beundrar dem.

där ute finns en värld av långa nätter

Jag slumrade till nu på kvällskvisten och är därför inte särskilt trött. Imorgon kommer jag se förjävlig ut känner jag på mig. Jag har provat halva garderoben i ren hysteri och jag vet att jag har kläder, men det är bara det att jag inte vill använda dem. Jag förstår inte varför man alltid känner sig ful. Jag menar, förhoppningsvis så är inte jag den allra fulaste här på detta klot.

Somnade ifrån min textila kulturhistoria och provet kommer väl gå lagom lyckat imorgon. Gud vad slapp jag blivit. Dock är det den mest fantastiska dagen imorgon med bara hantverksrelaterade ämnen. Och så ska vi få en ny pojk i vår klass. En pojk som man inte tror skulle välja att gå textil design. Men man slutar aldrig förundras över världen Jag tror att det är den sista som får slå följe med oss i klassen, för det har trots allt gått två månader och det är svårt att ta igen allt arbete som krävs. Och klassen börjar bli full.

Mycket roligt och det gör en glad. Nu tänker jag gömma mig under kudden. Förlåt för att jag är tråk (godkänd rimning!).

when i fall, it's always the same

Jag och tessan körde dubbla medelpass ikväll. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag gå som en bajsnödig michelingubbe imorgon. Om jag kommer upp ur sängen vill säga. Men det är bara om jag känner mina muskelgrupper rätt.

Måste skriva klart min egelskaredovisning till imorgon också och klockan är bara för mycket. Jag är trött. Imorgon slutar jag dock tidigt och efter skolan ska jag dra en nödis på elgiganten så jag antingen får min mobil lagad eller en ny (en ny är nog ett lite för stort mål med tanke på att jag förstört den själv, tycker bara att den borde vara lite tåligare).

Förresten, är det sant att man har tränat i onödan om man inte äter något efter? Eller jag menar, att det liksom inte ger. Jag tappar alltid aptiten efter träningen och det enda jag kan förmå mig att få i mig är ett glas äppeljuice. Dock lite vitaminer i alla fall.

när röda ögon ser svart

Gud vad befriad man kan känna sig efter att ha gjort väldigt många borden och måsten. Min novell är nu skriven och även fast jag tycker att jag har en tendens till att upprepa mig så har inte mina läsråd antytt något om det. Det är ju bra i alla fall. Även den tvångsmässiga skissläxan är klar och mönsterkonstruktionen och formgivningen.

Imorgon har vi teori på gympan och jag blir alltid lycklig när jag slipper ta med mig gympakläder. Inte för att jag är lat, eller nå inte bara för att jag är lat utan för att det är så trist och jobbigt att släpa på.

Men vad bryr ni er. Egentligen. Godnatt.

and get the hell out of town

Jag fick tillbaka mitt matteprov som jag anade idag. 7.75 poäng skrapade jag ihop. G-gränsen låg på sju. Jag har aldrig någonsin varit så värdelös. Dock tror jag bara att det var en person som fick vg. Resten pustade ut på sin g-nivå. Jag funderar på att börja stödmattegruppen, då har jag i alla fall en chans på högre betyg. En lärare som ironiserar eleverna och som inte kan förklara när man sitter fast i kvicksanden, då kan de inte bli så mycket annorlunda. Ändå kan jag inte skylla mitt betyg på läraren. Det skulle göra mig till en blåst idiot.

Det känns som jag lägger ner energi på fel saker. Precis som andra. Nu syftar jag dock på typ skissläxor och sånt. Fyra skisser i veckan är inte ens roligt när det blir så att man skjuter på de två sista till kvällen innan inlämning. Den kvällen är ikväll. Suck. Sen finns det ju temperament och humör i den här kroppen. Mitt humör får en rejäl vändning när lunchen liksom missar munnen. Jag klarar inte av en hel skoldag på en halv pannkaka och ett halvt glas mjölk.

Jag öppnade munnen idag. Då ville man inte prata för att få det bättre. Man vände på klacken och flydde från något som ändå kommer finnas kvar tills man pratat igenom det. Men jag öppnade munnen i alla fall. Det kom bara, det var som någon tvingade ner min käke samtidigt som jag försökte pressa upp den igen. Men det går inte att vara tyst hur länge som helst.

Ni förstår säkert inte varför jag reagerar på att jag fick ett g på matten, men det är så att jag ser ett g som ett ig. Jag hade inte behövt öppna matteboken för att bli godkänd. G är för mig som att man inte har ansträngt sig. Kanske inte för dig.  

still people keep falling in love

så vuxen i din hand

För tre minuter sen tänkte jag skriva att jag är jävligt hormonisk ikväll. Det har dock gått över nu när magen skriker efter föda och när jag tvingas läsa ett rätt så värdelöst häfte om mönstertryck och formgivning. Det enda jag uppskattar är bilderna och trycken. Det är det som är intressant, inte vad man tände på förr och då. Men som vanligt så gör jag vad jag ska, jag sa inte utan att klaga, men jag gör det. Det är det jag är känd för. Always doing what I have to do even though I don't like it. At all.
 
Helgen har varit relativt lugn. Jag har förskjutit allt som jag borde göra. Borde. Så jäkla onödigt. Jag borde egentligen ingenting. Men allt handlar visst om måsten här på jorden. Och ibland kan jag tycka att vissa saker är lite nödiga. Bara för att jag unnat mig lite kärlekstid och annat så sitter jag nu här med en löjligt stor hög av papper och inlämningsuppgifter av alla slag. Men det är ändå värt det, att dedikera sitt liv åt skolan är inget jag har funderat på. Det räcker med sju timmar om dagen i fem dagar. Det känns redan som man vigt bort hela sitt liv. Det borde (borde) vara obligatoriskt med plugg/läx/skol/fria helger.

Imorgon får jag tillbaka mitt matteprov. Det om något gick nödigt.

closed my eyes and thought about dancers

Good morning, good mooo-orning, it's nice to stay up late! Good morning, good morning to you!

Ni anar inte hur länge jag sov idag och ni anar inte hur sent jag gick och la mig igår. För det första var jag vaken till ett! och för det andra sov jag till elva idag. That is so not me. Men det var skönt. Jag drömde massor sjuka drömmar och jag sköt en i min spanskagrupp med ett pistolskott i magen. Förlåt, men jag vet inte varför.

Igårkväll tog jag mig hem till Jonna. Det var party i Jonnas säng med popcorn och apelsinjuice. Jonna har gått och blivit med pojkvän och jag är väldigt glad för hennes skull. Dock är hon så där äckligt nykär, men vem kan klandra henne... När kärleken slår till är det ju svårt att låta bli. Så... happy time för henne!

Jag fick gå genom gråboskogen själv en bit och jag tittade mig omkring var tiondelssekund som något slags psykfall. Det är fasen det värsta som finns, gå ensam över huvud taget i stan på nätterna. Det finns mördare och våldtäktsmän bakom varje buske, and about that i'm about hundred percent sure. Varje buske susar i vinden och varje löv knakar. Hjärtat börjar pulsera och hjärnan dansa ut i sina fantasier. Men när jag såg Ninnies lilla nissan glida framåt mot mig så kände jag mig genast tryggare. Vi satt fem stycken i hennes lilla minibil. Det kändes som om däcken höll på att ramla av och Ninnie kunde knappt gasa upp till sjuttio. Det var väldigt humoristiskt.

Men hon har ju en bil i alla fall.

som en lögn i vackert väder

Melissa Horn värmer upp höstkylan med sitt album Långa nätter. Hon sjunger så fint och jag lyssnar så bra.

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt, men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar, du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget, ur vår sista dans

Vår enda dans.

but i talk like a gentleman

Idag skrattade jag på en annan persons bekostnad. Jättelänge och jättemycket. Samtidigt som jag gjorde narr och ogillade personen lite till. Dem andra skrattade också, förlåt, men det var inte bara jag. Det fanns flera orsaker, inte bara att den har ett oändligt ofördelaktigt utseende utan också för att den är korkad och elak. Elak som bitchig. Gammal och bitchig. Och ingen anledning till det. Jag skrattade på en annan persons bekostnad idag.

Förlåt. Amen.

Med ett rent samvete kan jag nu säga att jag är mätt. Bara mätt liksom. Utan anledning. Jag sitter här och låter fingrarna fladdra, för nej, jag har inget bättre för mig. Egentligen kan jag kolla på tapeter, plugga till materialkunskapsprov, skissa på läxan, städa mitt ufoinvaderade rum eller bara skaffa ett liv. Men som jag sa, jag har inget bättre för mig, så här är jag. Förslavad bakom den upplysta skärmen. Ögonen går i kors (hah..) och jag känner mig som en du-är-vad-du-äter.

Kom igen, mer ordbajsande.

Okej.

Maten i skolan idag var grönsakssoppa utan grönsaker (undantaget typ två ärtor). Det såg ut som någon tuggat den och spottat ut den och sedan hällt på lite vetemjöl och mjölk (grädde är för dyrt), sen fyllt på med lite vatten och gjort en delikat soppa av det. Men jag var ändå inte hungrig. 

Men det var jag när jag kom hem. Det binder alltså nästan ihop det här inlägget. I alla fall från andra stycket. Mätt.

it felt so wrong, it felt so right

Nu blir det en riktigt snabb snabbis med datorn. Dagen har varit kanon trots att jag kuggade på matteprovet. Dock blev jag lite gladare när jag insåg att det gick lika dåligt för dem andra. Ja, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Kan man nog säga. Eller i alla fall en rätt soft glädje.
   Hur som helst så får vi ha "fuskböcker" med oss på proven där vi får skriva vad vi vill i. Hela klassen skrev såklart i stort sett i hela boken med prioriteringsregler, potenser och negativa tal. 

Ändå kuggade vi alla.

Boken hjälpte inte ett shit. Provet var mest på det vi inte lärt oss. Och nu förstod vi alla varför vi fick en fuskbok. För att det ändå inte spelar någon roll, eftersom det ändå inte kommer med något om kapitlet som vi jobbat med. Det vi inte förstod var varför vi egentligen har matteböcker. 

Jag stressade som en ko till tolvan och hem till julia, när jag väl hoppade av pratade jag med adine i trettio minuter. Julia hann att bli otålig och skickade iväg ett sms som liknade "har du missat bussen kanske?". Ivan terrade mig med sms eftersom jag inte svarade och undrade väl om jag hade dött eller nått, och samtidig så fortsatte adine prata. Inte för att jag var bättre själv. När jag väl kom inför dörren hos julia så hade jag inte tid med sms, vi hade förfasen inte träffats och pratats vid klokt sen skolavslutningen. Det var rätt trevligt att få höra hur hon har det på sin linje och man inser då att vi har lite gemensamt. 

Bullar bjöd hon på också. 

Nu ska jag iväg och träna bort bullarna och sen krypa ner i en inte okänds säng och trivas. Godkväll för ikväll.   

how come

Struktur är viktigt här i livet. Och pli. I'm on my way.

Satt nyss och såg på äntligen hemma, väldigt bra program måste jag säga. Man lär sig kanonmycket, bland annat hur man fäller träd och driver bort onda andar. Kan vara bra och veta tills man ska flytta hemifrån. Och så har vi ju martin, han skrattar ju så fantastiskt roligt. Det gör hela programmet ännu bättre. Dock orkar jag inte se sista halvtimmen. Kan bero på att jag inte har några träd att fälla än.

Eller kan det bero på något annat.

Jag tänkte lägga mig och läsa lite materialkunskap nu. Om bomull, lin och kinagräs. Och misstolka nu inte det sista. Kinagräs kallas också rami och vad jag vet så är det inget man blir direkt hög av. Så röka på kläder tillverkade med rami funkar nog inte på det sättet som ni kanske skulle ha hoppats. Det är nog ingen höjdare faktiskt. Tanken känns bara absurd. Men i brist på annat... 

Man kan göra tyg av kokosnötter också. Lite ball. Jag försökte få upp en en gång. Med hammare. På köksbänken. Vi kan väl säga att det tog en jäkla tid och att mamma inte var så glad när hon kom hem och fick se de våldsamt inbankade märkena i den nya bänken, eller egentligen nya skärbrädet.

Jag var också besviken. Först för att jag inte fick upp den. Och sen för att när jag mirakulöst lyckades dela den i två bitar inser att den är rutten.

Bara hårigt skal och bortruttnad kokos.

Det smakade inte som jag hade tänkt mig om man säger så.

du är så söt i ditt röda hår

uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuh

Jag hakar så lätt upp mig på saker. Saker som egentligen kanske är skämt, saker som kanske bara är vardagligt, men ord kan ligga och göra sig så mycket större i mitt huvud. För varje gång jag tänker på det så ändras innebörden och i slutändan blir jag trött och lite ledsen över något som egentligen inte var någonting. Någonting som personen som yttrat ordet i alla fall inte har menat. Jag antar att jag är lättstött nowadays.

Så få och små saker som kan rasa min värld just nu, det är nästan så jag själv blir rädd. Och jag liksom slår mig själv bildligt i hjärnan med feta handskar och elaka ord för att försöka banka i mig hur löjligt och idiotiskt jag beter mig ibland. Och självkänslan, vart försvann den. Jag ser ut som vilken jävla svensson som helst.

Hur som helst. I slutändan har man bara sig själv. Så varför plåga någon som man kommer leva med resten av livet. Det är inte så att jag bara kan stiga ur min kropp hur som helst och liksom bara lägga av att vara matilde när jag inte har lust eller orkar. Det gäller helt enkelt att learn to deal with it. 

Skönt att se klarheten i orden, det gör mig redan på bättre humör. 

Jag är inte dum i huvudet. Även om jag ofta tycks säga det till mig själv. 

Well, life is a bitch.

And thank you God for bringing me in to this wonderful life.

KYSS. PUSS. BAJS. KRAM. DET ÄR DU SOM ÄR LAM.  

why me?

Det var en gång en flicka som aldrig hade några läxor, hon förvånades lite över det ibland, men klarade sig ändå ganska bra utan. Sen var det en dag när flickan stannade upp. När världen stannade upp.

Och flickan insåg att det hela bara var en dröm.

what a beautiful morning

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här helgen. Jag vet liksom inte om förklaringen underbar räcker till. Eller fantastisk. Utmärkt kanske man skulle kunna säga, men det känns mer som en stämpel mellanstadielärare sätter på ett bra arbete man gjort i fyran. Skitbra är nog det enda sättet att verkligen få fram det.

I fredags hade jag enormt mycket frustration inom mig och kände att enda sättet att inte explodera skulle vara att antingen gå och sova ruset av mig eller se på en film. Värt att tillägga är att jag egentligen inte är någon filmfantast. Ibland tycker jag det är rätt värdelöst, eftersom nästan alla filmer man ser är otroligt förutsägbara och budskapen i de flesta snarlika. Men sen finns det ju bättre varianter hur man vill framställa ett budskap. Såklart. Men faktumet här är att jag inte brukar se så mycket film, då jag har en del myror i brallorna. 
   Men i fredags var det så gott som den enda lösningen och jag bestämde mig för att lite tecknad pingvindans nog skulle sitta bra. Så jag såg happy feet. Glada fötter. Ball. 

Igår kom en efterlängtad älskling hit och vi hade det mysigt. Jag tänkte säga precis som vanligt, men jag kom på att det nästan var bättre än vanligt. Minsann. En till film klämde sig in på min helg och vi såg denna fina Ps. I love you. Jag gjorde mitt bästa för att dölja tårarna, för jag kan lätt bli hysterisk, men jag lyckades rätt bra. Dock inte helt, men det kan man ju heller inte begära.
   Massor av kärlek bjöds det på och ni kan ju ana hur lycklig man ibland kan vara. Så där att det kittlar lite i magen av glädje. Natten var varm och mysig i min stora, fina, sköna, utmärkta säng. 

Sedan blev det söndag. Det är dagens namn. En dag som spenderades i intrasslade armar och ben framför idol. Ni ska veta att tv4 sände alla idolavnitt från veckan. Även fast jag sett tre av fem så fastnade vi där under stora delar av dagen. Sedan nu vid sex lämnade en älskling mig och jag insåg att det inte var så kul. Och eftersom jag somnade precis efter maten så hade jag ingen tupplur att ta igen, så då fick det bli en film till. Den hette Säg att du älskar mig och den var en sån där obekväm film. När man inte riktigt vill se sanningen i vitögat (eller hur man nu brukar säga). Det handlade om en tjej som blev våldtagen, men det förfinades inte som på samma sätt som i t.ex Hip hip hora. Den här vågade visa hur det är. Det uppskattades på sätt och vis. Man kan inte släta över allt jobbigt i livet med ett finger.


I så fall skulle jag haft ett utslitet sådant.

Imorgon börjar skolan igen, och det låter konstigt när jag säger att jag är redo för revansch. Jag utmanar mig själv.

Men utmaningen är ingen jag kan publicera här. Det är mer att struggla med mig själv.

ät majs

Jag blir lämnad ensam hemma. Ninnie åker till jobbet och min övriga familj flyr till sommarstugan i Åminne. Egentligen skulle jag vilja att någon höll uppsikt över mig, för ibland kan jag få för mig så fåniga idéer. Som idag. Jag var sugen på tomatsoppa. Egentligen undviker jag att laga mat av många anledningar, men idag kände jag att jag hade att alla odds på min sida, all tid i världen, alla ingredientser hemma, ett bra humör och förmodligen lite tålmodighet.

Till en början kände jag mig som en mästerkock. Titta Matilde, du kan ju om du bara vill. Och ja, efter att ha skollat tungan ett flertal gånger så var det hela faktiskt en soppa. Jag drog mig lite för att smaka, med tanke på att jag inte är helt säker på det jag åstadkommer.

Första skeden. Hm. Här har jag slösat bort en timme av mitt liv och så smakar det... inte som jag tänkt mig. Om vi säger så. Det gick att äta, men jag hade hoppats på något mer. Typ att det skulle bli gott. Jag hatar att laga mat. Och nu förstår ni vilken den största anledning till att jag inte lagar mat är - jag har noll talang i det. I alla fall inte när det gäller nya recept och recept på internet.

Nu ska jag nog ta en promenad för att pusta ut från tomatruset.

Men egentligen så klagar jag i onödan. Mätt blev jag. Det är väl huvudsaken.

frejda'

Så fort jag kan sätta mig på bussen hem en fredag eftermiddag så släpper jag allting. Jag vet att jag har två hela dagar att förbereda mig för ännu en vecka. Ännu en strid. För vissa vänder kappan efter vinden. Och vissa passar bättre tillsammans än andra. Vissa blir arga. Andra ledsna. Vissa bara trötta. Och någon helt slut.

Jag är som sagt rätt glad för tillfället. Jag ska keepa it up, fo' fan. Snark på jobbiga munnar.

Inte snark på chips och dipp. Imorgon verkar det som jag får kiul sällskap. Kiul för mig.

it's poppin' out to say ko-koo

Jag har haft två riktigt bra nätter i sträck. I förrgår sov frida över här och det var väldigt mysigt, jag var ovanligt pigg när jag vaknade och dagen kändes minst sagt lockande. Tills klockan kvart över åtta då vi inser att vår lärare är sjuk och vi inte har några lektioner förrän klockan ett. Klockan ett var det en mässa som vi skulle på och som visade sig vara i endast tio minuter. Men som den landsbygdsboende man är, så kunde man ändå inte komma hem förrän klockan två. Vi sysselsatte oss därför istället med att börja virka sjalar. Med en beskrivning från mitt huvud så lyckades vi få fram den i praktiken också och resultatet ser ni nedan väldigt oklart. En liten stunds virkning ikväll så var den klar. 

Och sen så var den andra natten dagens. Då en älskling sov över här och förgyllde min kväll efter ett svettigt pass på friskis. En relativt glad matilde tog sig igenom den trevligaste dagen i veckan. Torsdagar är verkligen mumma. Dem består av hantverksteknik, mönsterkonstruktion och hantverksorientering. Är det en fet dag eller? Kan ni ge er på.

Just nu sitter jag och ser på sound of music, eller för tillfället lyssnar jag bara. Den filmen gör mig på kalasbra humör och vad som nu saknas är saft. Jag är sugen på saft. Jag ska nog gå ner och blanda i ordning lite. Starkt ska det vara, riv, det gillar jag det.

Hur som helst. Kyss er i bakarna allihopa.  

RSS 2.0