det är så ju så man lackar totalt

Det var precis en vecka sen som min syster upptäckte, till sin stora förskräckelse efter en lång skoldag, att hon saknade sin mobil. Efter att hon gått igenom allt som gick att gå igenom så insåg hon att den var försvunnen. Hon hade inte tappat den, det visste hon. Klara, min lillasyster, var helt förtvivlad så Ninnie ringde till hennes lärare. Det visade sig då att tre andra klasskamrater saknade saker, två dagböcker och en ring. Och man kunde inte se det här med lika okritiska ögon längre. 

Dagen efter ringer en "vän" till klara, hon säger att någon kastat hennes fodral till mobilen med hennes hörlurar på hennes gata och att nu "vännen" hade hittat den. Utan ett spår av mobilen. Varför skulle någon kasta tillbehören till en mobil om man nu gjort sig besvär och snott den. Det känns ju lite onödigt. Genast började Klara fundera på vilka fler som bodde på "vännens" gata, eller vilka som gick där på hemvägen från skolan. De gjordes ju genast misstänkta. 

Dagen efter visar det sig att "vännen" hittat alla det resterande sakerna också. Såsom dagböckerna och ringen. Och så mobilfodralet förstås. Lite skumt kan man ju tycka, att samma person helt plötsligt hittar alla de här försvunna sakerna. 
   Det här var alltså dagen efter då pappa bett Klaras lärare prata inför klassen och säga att om man inte lämnar tillbaka mobilen under dagen så kommer det ske en polisanmälning. 

Japp.

Mina föräldrar hade ju sina aningar då det här barnet alltid varit speciellt, men man kan ju inte stämpla någon som skyldig förrän man har bevis. 

Dagarna gick och folk nekade. Nekade. Nekade. Nekade.

Pappa blev argare och argare och mamma blev oroligare och oroligare. Att tillägga var att Klara endast haft sin mobil i knappt en månad. Helt ny och med flashiga funktioner. Vissa människor är klåfingriga. Avundsjuka. Och det visade sig. 

Och så glömde jag att nämna nycklarna. Klaras nycklar försvann i och med det här också. Det har dock hänt förut så mamma och pappa trodde att det bara förmodligen var klara som varit slarvig. Som hon kan vara ibland. Och man tror gärna inte att folk går så långt att man tar ett par nycklar. 

Men jo, det visar sig att "vännen" som hittade klaras mobilfodral också har tagit mobilen, men att hon inte längre har den kvar då hon blev skiträdd när fröken nämde polisen och därför kastade den i en conteiner. Men erkännandet kom inte förrän flera dagar senare och under dem dagarna hade hon blånekat totalt inför läraren. Läraren höll också den här eleven under armen, "vännen" är en elev som det tydligen är lite synd om, som har det lite jobbigt hemma. Precis som läraren själv hade det under sin uppväxt.

Så fint med sympati.

"Vännen" skall i alla fall få ersätta klara med en helt ny mobil. Såklart. Men när hon också idag erkänt efter många om och men att hon också tagit klaras nycklar så brast det för pappa. 

Och mig. 

Är ungen kapabel till vad som helst? Dem går ju förfasen bara i femman. Och under hela den här "utredningen" så har "vännen" varit så himla slug, så pappa börjar undra om personen vart så jäkla ful att den kopierat nyckelt. Han ringde en låssmed och den svarade att vem som helst kan kopiera en nyckel. Hur som helst.

Jag tycker inte att det är konstigt när pappa säger att personen inte får sätta sin fot i vårt hus igen.

 För att stjäla är bevis på något som är fel i hjärnkontoret. Att skilja på mitt och ditt.

Hur svårt kan det vara?

ärtor pärton piron paron

Jag har känt mig så illa till utseendet idag att jag helst bara velat gräva ner mig själv i ett stort jordigt hål. Inte för jag vet vad som egentligen blir bättre för det, men förmodligen så slipper min omgivning skämmas. Omtänksamt va.

Vi har i stort sett läst noveller hela dagen på lektionerna och mina ögon har sett i kors lite för många gånger. Och så glömmer jag att blinka ibland också, så då torkar mina linser fast på köpet.
   På hisorian bröt vi dock mönstret med novellläsning och istället lurade hon oss flera gånger för att visa hur viktigt det är att vara kritisk. Vi håller alltså på med källor och källkritik. 
   Den första blåsningen var när vi delade upp klassen i tre grupper och en och en fick komma in och gissa hur många ärtor det låg i en påse. Vi var den första gruppen och när vi började gissa högt inför varandra så började våran lärare Sara peka uppåt med tummen. Vilket betydde att vi skulle gissa på något högre. Schysst tänker jag, hon hjälper oss att vinna. För jag såg det hela som en tävling. Vi gissade till slut på 1200.

När alla gissat och vi kommer in så visar det sig att grupperna gissat så här olika:
grupp 1. 1200 st
grupp 2. 645 st
grupp 3. 249 st

Sara frågade då oss hur resultaten kunnat bli så olika. Ingen hade någon aning. Sen sa hon att hon hela tiden pekat upp med tummen åt första grupppen. Åt andra gruppen hade hon inte sagt någonting och till den tredje hade hon pekat ner med tummen som visade på att de skulle sänka sina gissningar.

Men vem vann då? Vi i vår grupp var nästan helt säkra på att det var vi.

Då svarade hon att det här handlade om att ifrågasätta. Vi ifrågasatte inte sara när hon pekade uppåt med tummen då vi ansåg att hon var en aktoritet som givetvis måste ha rätt och veta hur många det är. Samma var det med grupp tre, dem ifrågasatte inte.

Det var det hon ville få fram, att allt inte behöver vara sant och man måste granska allt som man läser, ser och hör, kritiskt.

I-f-r-å-g-a-s-ä-t-t.

Men fortfarande, vem vann? hur många var det?

Då får vi svaret: Det är ju inte så att jag inte har något liv och har suttit och räknat alla dem här ärtorna, vad trodde ni?

Så jäkla frustrerande.

umbrella-ella-ella

det regnar män, yes hallelujah

Söndagar brukar vara min absoluta hatdag. Men just idag så förstår jag egentligen inte varför. Jag har fått sovit länge, ätit frukost i godan ro, läst klart min bok med ett lyckligt och kärleksfullt slut och plockat ner studsmattan. Jag har även laddat ner flera nödvändiga album och skissat klart på min skissläxa. Och dagens klädsel har bestått av tights och en sönderklippt t-shirt. Halsringningen är så stor att om jag inte haft bh på mig, så hade jag definitivt blottat tuttarna flera gånger om (det hände i morse innan jag fick på mig tuttekassen). Nog med information om det förstår jag.

Vädret utrstålar vårkänslor och det gör mig så glad. Vår är absolut den bästa årstiden. När man kan gå ut utan jacka i lagom tjock tröja utan att frysa eller bli svettig. Sommaren tycker jag är allt för varm, och vintern oftast lite för kall. Höst är i och för sig jäkligt bra om det inte skulle blåsa och regna så mycket. Båda förstör ju håret... plus att det är obehagligt att vistas i.

Jag kom nog på lite varför jag förut hatade söndagar, för ibland finns det verkligen ingenting att göra och så vet man att det är fem dagar kvar tills man äntligen blir ledig igen. Jag önskar att vi kunde vara kreativa och sy hela dagarna, då skulle jag absolut inte ha något emot att gå i skolan.

Oftast kan man tydligen inte bara ha kul.

(gladsmiley!)

say what you say

Hej anonym. Kul att du ville kommentera.

vilken apa alltså

Det är så roligt med folk som vågar genera andra. Själv blir jag mest generad och obekväm om någon säger något som egentligen är pinsamt för någon annan och i sympati blir jag liksom röd i ansiktet och stammar fram något lite lätt för att släta över det vi nyss fått hört. Åt personen alltså.

Men så finns det en blogg som får mig att skratta. Han är sanslöst rolig och det här är ändå långt ifrån det roligaste han berättat. Jag lovar, fett värdo att kika in.

http://www.goddamnit.se/prankmonkey/?p=169

bussa på ni

Imorgon ska mamma och pappa börja måla taken vita här hemma. Det gör mig lite nervös då renovering skriker "åh här ska vi leva som pensionärer och här ska vi se våra barnbarn växa upp". Chansen att jag någonsin skulle komma till stan på mina föräldrars bekostnad är alltså minimal. Jag hatar det inte här ute, ni ska inte få det om bakfoten, visst trivs jag. Men ibland kan man väga för och nackdelar och att bo i stan hade fått mig att slippa höra att det alltid är så långt ut hit. Jag kan säga att det är precis lika långt härifrån till stan som det är ifrån stan hit. Och vad är väl en mil egentligen.

Det ska jag berätta för er. En mil är tio kilometer. Tiotusen meter. Hundratusen centimeter. Och en miljon millimeter. Det är inte särskilt långt men visst kan det ställa till en hel del ändå. Och när tidningen en dag kommer och säger att busskortet är i fara och att kommunen inte har råd att låta ungdomarna få åka gratis så faller min haka tio meter ner. Stor fågelholk. Sen säger de också att de skulle göra en del besparingar på två linjer, vilket visar sig vara bland annat min linje. Min linje av alla. De ska ta bort två av tre morgonturer. Man tackar.

Jag är medveten om att vi kanske nyttjar busskortet lite för mycket då vi kanske är på stan. Då vi möjligtvis väljer att ta bussen ett fåtal stationer istället för att gå. Som skulle varit sundare. Men att jag skulle gå eller cykla en mil till skolan. Tio kilometer. Tiotusen meter. Hundratusen centimeter. En miljon millimeter. Det är bara högt över skyarna. 

Att sen en gris, en ko, en romabo som förmodligen inte alls har varit ungdom och som säkerligen har ett körkort, säger att det bara är bra att ta bort det så ungdomarna ska få en syn på verkligheten, får en att skratta. Bara för att den människan inte gör någonting om dagarna annat än sitter och kommenterar artiklar i GT och gärna lägger näsan i blöt i flera insändare om dagen. Och om man nu ska vara präktig och tänka på miljön så är ju kollektivtrafiken ett sätt att hålla inne på avgaser. Man samåker. Om dem nu istället skulle lägga på fler turer och fixa förmånliga priser för de som inte är ungdomar så skulle alla tjäna på det i längden. Men nu subraherar man hellre turerna och det kommer gå sin väg också.

Ja man blir då inte mindre arg. 

hot and cold

Igår fick jag berättat att Tessan bestämt sig för att flytta hem ifrån Stockholm till Gotland igen för att gå textildesign. Vilket ni märker betyder att vi kommer bli classmates - igen. Igår hummade jag bara till Ivan över grejen men idag valde jag att gå in på hennes blogg för att kolla anledningen till att hon ville flytta hem. Visserligen träffade jag henne i Stockholm i helgen och då sa hon att NV på jensen inte riktigt var hennes grej, att hon ville söka till ett textilt gymnasium istället. Hon sa att hennes sista utväg skulle vara Gotland och det verkar som om hon hamnat där nu. Sista utvägen.

Det känns som om vi är ovanligt många i hantverksklassen nu. Vissa år har det bara varit ett par sju stycken. Men det är trevligt med nya människor som druttar in från lite olika håll.

Musik är just nu min bearbetning av mitt personliga tillstånd. Halvbruk försöker bli till helbruk. Och jag sitter och resonerar med mig själv. Skit i det bara. Sluta bry dig. Släpp.

Jo man tackar ja. Men det skulle ju vara bättre om folk slutade vara idioter och om folk kunde försöka komma ur sina förståndshandikapp. Okej, resonera. Släpp. Eh... Omöjligt.

Idag fyller min far år och till dagens ära fick vi färska frallor till frukost, haha, vilken grej! Och ett presentkort på dressman gav jag och min syster bort, och Ninnie med varningen : INGA STRUMPOR. Jah. Good luck with that.

Jag förstår inte varför toner och folk som förlänger orden i något slags långsamt och utdraget språk kan vara så tillfredställande. Musik är helt enkelt underbart.

let me be the first to wish you the worst

Jag har till hundra procent insett att jag är dålig på att blogga när jag inte har någonting som tynger mig. Att förklara jobbiga och svåra känslor är för mig hur enkelt som helst, men när jag ska uttrycka något som får mig att må bra, något som får mig att vara glad så blir det genast svårare. Det är som att jag inte vågar visa att jag också kan vara lycklig. Det är som att om jag en gång erkänt mig lycklig så känns det erkännandet så otroligt fånigt när jag väl blir sviken igen. När jag väl tappar allt igen. Där har ni alltså förklaringen till varför ni sällan får höra adjektiv som "roligt", "underbar"och "perfekt" och så vidare. För det varar aldrig för alltid. Vilket olyckan tycks göra.

Ibland är jag negativ och dum och det är inget jag hymlar med. Men att må dåligt och tycka synd om mig själv är ibland en trygghet. Som att då är jag hemma. Låter det tragisk? Åh nej, det är ibland värre än så.

Ibland är jag rädd för att bli ytlig, även om jag vet att det är en omöjlighet så tänker jag ibland i dem tankarna. Att jag inte ska ta åt mig, att jag ska försöka ta lätt på saker, att jag inte ska fördjupa mig i allt onödigt och att jag ska vara en bra människa. En bra människa som ungefär betyder att jag bara ska vara glad och korkad och inte förstå vad sorg och press och stress är. Som att jag egentligen inte ska förstå någonting och därför inte kunna må dåligt för att jag inte förstår att jag har någonting att må dåligt för. Jag tror ni fattar. Men ibland är det svårt när man får något som man känner tär ner en helt. Man klarar inte att skaka av sig det för det sätter för djupa spår. Ger en en stämpel som är svår att tvätta bort.

Och nu blev mitt inlägg precis som de flesta andra dagar. Skillnaden den här gången är att jag är glad. Ganska nöjd. Rätt så tillfredställd. Och även om jag känner att jag blottar mig helt nu så måste jag lära mig att strunta i allt. Alla. Jag glad. 

Idag.  

storstadsdoft och gråa höghus

Imorgon tar jag båten upp till fastlandet, inte själv utan med hela min klass och tvåorna och treorna inom textil-designlinjen. Vi ska göra lite studiebesök på bland annat dramaten och äta gott. Vi ska bo på söder på en vandrarhemsbåt och det tror jag ska gå bra. Dock har jag lite svårigheter när jag ska packa, det råkar alltid bli lite fel, lite för mycket. Men på något sätt tror jag att jag kommer gå under om jag glömmer något som jag skulle tyckas vara nödvändigt. Jag menar Stockholm är ju inte direkt norrland, jag tror nog att de har butiker där. Eller det skulle förvåna mig annars då vi hade tänkt att stanna två dar extra utöver de dagar vi ska vara där med hantverk enbart för att shoppa. Vi bor hos Therese och det kommer nog bli hur askalas som helst.

Stockholm är ju trots allt Stockholm menar jag.

to be or not to be

Att inte veta är något som frustrerar mig. Det har det alltid gjort. Och kommer kanske alltid göra. Men jag tål inte åsynen av dig. Av er, tillsammans. Jag vill helst inte tänka. Dum, blind och döv. Du vet vad det enda är. Det enda jag vill ha.

Och ibland går det bra.

Ibland är det jobbigt och kniven skär genom hjärtat som så många gånger förr.

eres para mi

Jag har nu tagit mig igenom två skisser, några sidor i matteboken och mitt historiaarbete på de senaste två timmarna så här på söndagskvällen. Jag önskar egentligen att helgen åtminstone kunde skänka mig en dag till ledigt, men jag antar att jag får pallra mig upp imorgon precis som vanligt. Alltid lika förbannad för att det är så himla tidigt.

Helgen har varit utmärkt på många sätt. Mycket sov, kärlek, lite fotboll, lite marknad och lite godis. Och sen att jag äntligen blev klar med skolgrejerna som jag skutit upp så länge som möjligt. Det är så himla trist nu.

Världsarv och bråkform det säger väl det mesta.

Godnatt.

fishy

Familjen karlsson. Det är det släktet, eller skall jag kanske säga den rasen, som jag tillhör. På både gott och ont. Vi har en tendens att överdriva lite i min familj, som att gå upp klockan åtta en lördagsmorgon för att gå på marknad. Självklart gick jag inte upp riktigt då, kanske tio över eller nått för att pappa stått och skrikit på mig att det var dags att vakna. Jag gick upp i ren protest för att slippa höra tjatet men jag insåg också väldigt snabbt att jag bara gjorde honom till lags. Nu kom jag ju upp i alla fall.

Hur som helst så spöregnade det ute i kräklingbo och jag gjorde inte mitt bästa för att hålla humöret uppe. Min näsa är fortfarande kall och mina fötter har inte fått igång blodcirkulationen än så här fem timmar senare. Jag köpte en fisk att hänga i örat och ett annat öronhänge som liknar en stav. Så när vi satt nere vid matbordet nu på kvällskvisten så gav ninnie mig bara en menande blick och vi körde ett spratt på mamma. Jag visade mitt öra för ninnie och sa "kolla, jag fick i det till slut men det var verkligen på gränsen eftersom mina öronsnibbar är så tjocka". Ninnie visade mitt öra mot mamma och sa "kolla mamma, matilde har satt i en stav och tänjt ut örat, häftigt va?"... Mamma studerade först mitt öra från andra sidan matbordet, sen sa hon "nej men är det verkligen sant matilde?" och så fortsatte hon "du kommer verkligen ångra dig. Jag har sett människor som tagit ut dem där sen och som bara har ett stort hål direkt genom örat".

"Du kommer att ångra dig".

Vilken tur at jag bara kör på fejk då.

håll upp tron om att allt kommer att bli bra

long before rock and roll

Jag har fått tillbaka min inflamation i axeln, den skriker av smärta och jag försöker bita ihop. Som att jag tävlar med mig själv. Det handlar om att vara stark. Stå emot. Du klarar dig med smärtan. Du kan tänka bort den. Du kan hata den. Men du måste tänka bort den. Och det handlar kanske inte bara om axeln.

Jag brukade alltid göra det som var rätt och riktigt förr i tiden, men nu på senare dar så säger jag emot min egen moral och disciplin. Jag vet vad som är rätt, men jag gör ändå fel. Fel som jag gör med fri och absolut egen vilja. För jag klarar inte att vara utan begäret som felet innebär. Jag orkar inte och har ingen lust att låta det gå. Därför stannar jag. Men jag är inte dum.

Snälla döm mig inte. Jag är inte dum.

det är som det ser ut

bussen här åker sitt varv

Jag vill flytta. Egentligen till fastlandet men för att bara ta en bit på vägen så hade jag varit nöjd om jag bara kom in till Visby. Att bo här ute är som att ta socialt självmord, jag lovar er, det är så. Att alltid behöva be om skjuts när man ska någonstans och att man alltid måste anpassa sig, det är så otroligt tråkigt. Om kollektivtrafiken bara kunde bjussa på lite fler turer så hade jag varit mer än tacksam men samtidigt förstår jag att det är smått omöjligt när man tar niobussen en morgon och ser att förutom en själv så sitter det två personer på bussen. Och då har den åkt ända från Klinte. Det tycks allstå bo zero people på den här busslinjen, men vem kan klandra dem? Jag hade inte satt mig frivilligt i den här situationen.

Men så är man student. Ungdom. Med noll chans att påverka. Även om man ändå ständigt hör att "ni ungdomars röster är viktiga, ni har möjlighet att förändra". BULLE. Det krävs att jag övertalar mina föräldrar att köpa ett hus i stan. Men eftersom alla nära vänner och släktingar hela tiden lägger sig i och säger "nej, men ni har ju så fint hus, ni ska väl inte flytta" eller "nej men ni kommer att byta ner er" eller kanske "ni kommer aldrig få det som bra som ni har det redan" så börjar mina föräldrar tänka efter. Det är så bulle igen.. Eller okej, husen med någorlunda rimligt pris i stan är ofta sunkiga, men jag känner mig numer frivillig att bo i ett ruckel för att komma närmare näringslivet. Jag vill kunna gå och träna när jag vill. Jag vill kunna cykla till stan på tre minuter. Jag vill kunna träffa människor på ett annat sätt. Här blir man så låst.

Jag är en sån person som oftast ser det negativa i det negativa. För om det verkligen är negativt så finns det inget positivt i det. Varför försöka lura sig själv? Det verkar otroligt dumt.

Trots det älskar jag mitt rum här. Eller det många med klaustrofobi kallar skrubb. Jag älskar att ligga i mörkret och känna mig som en katt med bra mörkerseende och titta på den stora klockan på motsvarande vägg. Man ser hur varje sekund tar sig förbi, hur varje minut går. Hur timmar försvinner ifrån en. Då inser man också att man aldrig kommer få uppleva just den här sekunden något mer, aldrig uppleva dagen som så snabbt försvinner från en, igen. Ibland kan man vara väldigt tacksam för det. Och ibland har man stunder man aldrig hoppas försvinner.

Jag ska börja sparka på träd.

me voy

Jag är så sliten just nu. Fast mamma gjorde mig glad förut när hon sa att jag var fin. Kul att någon tycker det liksom. Jag önskar mest att jag hade haft väldigt långt hår just nu. Jag är så himla kluven i skallen, ena stunden vill jag klippa kort page och andra stunden vill jag ha lång svallande hår. Åh. Hååår. Det är nog det enda som skulle kunna göra mig riktigt lycklig på kort tid. 

Ikväll gick jag på ett aerobicspass, efter velande från en väns sida så slutade det med att jag fick gå ensam. Det var nog ändå skönast när folk inte kan bestämma sig. Trött blir man ibland. Lite på allt och lite på alla.

Hur som helst var det skönt att fokusera på något annat än stress, press, tvång och krav. Skolan kväver mig smått just nu då jag inte orkar ta tag i någonting. Jag föredrar hellre tresteg, hopp och snurr. Och hoppla-hoppla. Friskis är för roligt. Speciellt när man får se svettranden mellan skinkorna på människorna omkring. Ibland är det lite tajt. Men vänta bara, jag kommer dit någon gång.

Jag grät nyss en skvätt för att en tjej gick vidare i idol. Det var nog bara för att hon blev så glad. Om jag inte kan vara glad för min egen skull så kan jag åtminstone skänka henne lite lycka.

Varsågod.

helsikotta

Vilken jävla morgon alltså, för att tala klarspråk direkt ifrån start. Igårkväll gick jag och la mig tidigt eftersom min kropp protesterade efter helgens jippon och brist på ensamhet. Så fort det går ett par dagar innan jag får andas ut, läsa en bok och samla ihop mig själv, så slutar det alltid i kaos. Denna gången var kaoset bestående av otäck huvudvärk och illamående. Kan nog liknas vid känslan av att vara bakfull. Men bakfull var inte mitt fall kan jag lova.

När jag vaknade i morse så såg jag direkt rött. Eller det var inte förrän jag öppnade ögonen efter tre gångers snoozande som jag såg färgen klart. Illamåendet satt fortfarande kvar och jag övervägde ett bra tag att stanna hemma. Sen kom jag på hur mycket onödigt jobbigt jag skulle missa under dagen och jag kände att det knappast skulle underlätta senare att stanna hemma från skolan. Så jag tog mig upp, långsamt och aggressivt. Jag brukar inte tillåta mig att gå till skolan hur som helst men för en gångs skull lät jag mig ta på mig en skön tröja och ett par jeans. Egentligen var det enda viktiga att faktiskt bara överleva dagen. Vilket jag också gjorde som ni märker, men jag kommer till det. 

När jag fått i mig en macka och går in på badrummet så kläcker ninnie den spontana kommentaren "du Matilde, när ska ni ta skolfoto förresten?". Då sprack det för mig. Jag skulle för fan ta skolfoto idag! Jag började dra dem ena ramsorna av svordomar efter dem andra. Ja, jag sa till och med att jag såg ut som en hora (vad tog det åt mig liksom?). Jag hade duschat innan jag lade mig igårkväll och som det alltid blir när man lägger sig med blött hår är ett trassel och jag har något som andra också kanske skulle kalla lockar. Men grejen är att det inte är några lockar som man drömmer om att ha utan snarare som man drömmer om att inte ha. Och så började jag att gråta. Och gråta. Och gråta. Mitt nysminkade ansikte gick från neutralt till svartsotat all over. Eyelinern smetade ut sig i ansiktet och det gjorde mig ännu mer hysterisk.

Jag missade bussen med flit.

Jag satt på toalettstolen och bara stirrade fast jag visste att klockan fortfarande gick. Sedan bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag tvättade bort sminket. Provade halva garderoben. Penslade på nytt smink i ansiktet. Tog moppenycklarna och körde iväg. Det regnade, för att understryka min otroliga tur under morgonen.

Dessutom hatar jag att köra moped.

Jag hittade en parkeringsplats på en gång. Det var den enda turen jag skänkts under hela morgonen.

Men så kom jag också fyrtio minuter för sent.

to wish you the worst

Insparken ja. Vi laddade upp rejält som uttänkt hemma hos Emma och det var förfärligt trevligt. På vägen till insparken var förväntningarna ganska likgiltliga med tanke på vad man hört. Vi får vara glada för att vi inte hade några förväntningar. Första timmen var trevlig då man ändå kände sig rätt bekväm och mjuk i kroppen om man säger så, och man träffade hur mycket folk som helst. Men ju längre tiden framskred så uppfattade man situationen mer pinsam... Folk som klängde på varandra och gjorde sig till åtlöje. Musiken var gräslig och lokalerna var skitiga och shabbiga. Nån slog till någon och så var vakterna där. Någon gjorde fontänen en meter ifrån mig (spyfall) och folk erbjöd pengar för att få klämma på tuttar. 

Det som är konstaterat är att man absolut inte bör vara nykter på dessa fester. Vilket ungefär 98 procent av folket redan hajat.

Det går helt enkelt inte att uppskatta the whole thing i sina sinnes fulla bruk.

Hur som helst kom ett antal (för mig) okända personer och frågade förvånat "är du Matilde Karlsson? jag läser din blogg och tycker den är skitbra!". Lite konstigt kändes det med tanke på att jag inte särskilt ofta går och tänker på att den här bloggen är offentlig mer än för bara mina nära och kära. Samtidigt så kände jag mig som blondinbella ungefär. Dock med en nypa salt, med tanke på att hon säkert får höra snarlika kommentarer av 30 gånger fler personer än jag fick under kvällen, per dag. But hey, I'm on my way to be famous.

Från insparken till något helt annat så berättade jag nyss för Ivan att jag än en gång läst dödsannonserna och att jag sett att på inom loppet av ett par få dagar så har två spädbarn dött, bara några dagar gamla. Tänk vad hemskt att bära på ett barn i nio månader och förväntningarna som man bär på därtill bara slås i spillror när man förlorar det man gått och väntat på mest i kanske hela livet. Nej, fy vad hemskt.

Och då svarar han pessimistiskt att "ja, så går det ibland. Gissa hur många spädbarn som dör i Afrika på två dagar. Fler än två kan jag tro".

Ja. Såklart. Det tänkte jag ju faktiskt inte på. Och att det var så hemskt med dem här två spädbarnen ledde nu till att vi egentligen har det rätt bra. Hur många barn som faktiskt överlever i vårt land. 

Och så kunde jag inte vara sur över det längre. 

Jag bytte då taktik och valde att sura över att det är så tråkigt att städa. Det är verkligen pisstrist och än så länge har jag bara lyckats plocka upp en klänning från golvet på två timmar. Så jäkla lyckat. 

Ge mig en helg till.   

we ride

Rött läppstift. Så inviger jag den här kvällen, jag må likna drakula med min färgmatchning men jag må också vara lite söt. But just a little. Jag sitter just och lyssnar på Katy Perry, inte för att jag är en MTV-kändis digger, men låten gör mig frisk och glad och pepp. Ikväll som de flesta inte gått miste om så äger insparken rum nere på snäck, och dit ska vi senare efter att vi har kört en runda hemma hos Emma.

Jag brukar säga som min farmor: "jag dansar aldrig nykter"... Och då kan ni ju förstå hur sällan och ogärna jag dansar. Jag har liksom en liten känsla av att jag är en dunderklump ute på lite för öppen mark med lite för mycket hinder runtomkring mig (bland annat människor). Men jag lovar, jag ska försöka att inte skada er. 

Idag har jag och Ivan slöat framför MTV och det är också därför jag lyssnar på:

"I kissed a girl
And I liked it
The taste of her cherry chapstick
I kissed a girl
Just to try it
I hope my boyfriend don't mind it

It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight"

Såg ni. Hon gillade det. Maybe I should try. Öh, sa jag det där högt?

:O

Jag har fortfarande ont i hela kroppen...

intensivt

Ett intensivpass på friskis trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Erfarenheten gjorde mig dock inte till någon bättre människa utan jag önskar att någon skulle kunna bära runt på mig under hela morgondagen. Just nu undviker jag att lyfta saker, för mina armar hänger inte riktigt med. Det är som om jag inte har någon kontroll på degpåsarna. Jag förstår aldrig när tjusningen med armhävningar kommer. Och vilken hurtig tant i röda byxor som aldrig stod still, utan bara gapade mer ju längre passet framskred, jag blev nästan lite mentalt crazy.

Efter tjugofem minuter var jag redo att lämna salen. Redo att visa mig som den svaga människa jag är och som att se mig besegrad - av kvinnor (och även män) som ligger omkring 45+ på åldersskalan. Men jag höll ut och när jag såg att min syster också kämpade på för glatta livet så kände jag att det ändå var okej att vila lite. För om hon lägger sig ner och visar sig trött så är det definitivt inte konstigt eller märkligt på något vis att jag inte heller orkar. Hon är alltid den som har haft självdisciplin, den som sprungit en mil med huvudet högt och den som gett sig fan på att klara sig.

Nu blev jag den systern utan självbehärskning. Utan någon vilja. Med klägg i huvet.

Men jag tog mig igenom. Jag tog mig igenom passet och under avslappningen höll jag på att somna. Jag hade gett hur mycket som helst för att få stanna där över natten. Med svettlukt och hårda golv. För just då hade jag ingen lust att röra på mig.

Vilket jag inte har nu heller för den delen.
RSS 2.0