henry är en tjuv

I'm gonna rock the world the following days. Popaganda. Stockholm. Livet.

Bira bira bira bärs bärs bärs

at least you are trying, but you're still so... you

Oj så många mil bil jag har kört idag! Det har varit kalaskul och jag börjar bli riktigt duktig tycker jag. Dock håller pappa inne med all beröm och positivitet. Kanske är han lite bitter för att jag är för duktig på en gång, eller så tycker han helt enkelt inte att jag är det, eller så är han fortfarande nervös för min lätthet att bekräfta mig själv... Förra gången slöt det i en stenstolpe med min storasysters moped, ett par sprickor i kåporna och krossade lysen (!). Och orden två sekunder innan jag kraschade lät något i stil med: "fan vad bra jag är, jag har full kontroll". Boom.

Kanske är det därför svettpärlor uppdagar sig i pappas panna varje gång jag ska pilla med kopplingen och gasen. I mammas bil är svettdropparna precis som småstänk, inte lättpåtagliga men ändå där. Annat är det i pappas nya fina volvo, där går dom som ett vattenfall från hårfästet och sedan enligt tyngdlagen neråt. Stackars gubben som börjar bli stissig och smånervig. Jag kör ju bra.

Nåja nåja. Jag ska inte sitta här och skrocka för mycket. Jag gör en del småtabbar. Men det löser sig. Och det hoppas jag att det fortsätter att göra. Så länge jag kör pappas bil i alla fall.

På tal om något annat.

Jag och pappa pantade sammanlagt etttusentvåhundra - 1200 stycken - burkar och petflaskor tidigare ikväll. Vi kände oss jättetöntiga men ack så återvinnigsvilliga. Sjuhundra spänn fick vi. I pant. Jättegalet tyckte jag.

Trist att det gick till P18 IK bara, och inte till mig och far. Struntfotboll.

Jag blev trött i armen till slut. Men vilken armkapacitet jag hade. Både jag och pantmaskinen vart imponerade.

now it's turning, baby i'm burning

Återigen hemma. Från landet till landet. Bara en färd genom ön, från öst och hem till väst igen. Nu stannar jag nog på västra sidan ett tag. Och det kändes otroligt skönt att stiga in genom dörren till mitt rum och se det tomma golvet. Jag är tacksam för att jag tänkte så långt och verkligen trodde på att det skulle bli skönare att komma hem om det var rent. Det blev det. Var det. Är det. Riktigt skönt.

Känner både leda och tristess i kroppen. Samma snesteg. Samma problem. Samma böner om förändringar. Förbättringar. Om skillnad. Det svårt. Men det borde egentligen vara så lätt. Hur kan kärlek vara så svårt om båda känner likadant, vill likadant. Men sen så kanske jag inte ens vet vad den andra känner. Vill. Tycker. För det är inte alltid enkelt att dra ut ord. Tvinga fram dem. Där blir det svårt igen. Och jag hatar att tycka att saker är svåra. Då försöker man inte tillräckligt mycket eller så tror man på det för lite. Båda är sorligt.

always waiting for something lasting

All this time.

Sommaren är verkligen på väg bort, ljuset är inte längre lika klart om dagen som det var under de tidigare sommarmånaderna. Mamma och pappa flyttar hem igen ifrån Åminne och det, om något, är ett tecken på att vardagen väntar på att få ta över allas våra dagar. Huset här i Stenkumla kommer än en gång fyllas med sorl och utfyllande andetag. Hösten är kommen, jag säger då det.

Just nu borde jag egentligen plocka ur diskmaskinen, men lusten har inte riktigt ingivit sig ännu och jag väntar på att få någon slags kick som ska få mig att resa mig ur sängen och släppa datorn för dagen. Att klockan visar tio i fyra och att pappa kommer alldeles strax verkar inte vara kick nog. På något märkligt vis så uppdagar sig redan det långsamma tänkande och görandet, efter endast två dagars ledighet, det känns svårt att hålla hjärnans verksamhet vid liv. 

Om en stund ska jag övningsköra till Åminne. Det är fantastiskt vad man känner sig vuxen av att sitta där bakom ratten. Trots att hjärtat slår lite fort och benen pirrar. Man känner sig ändå så otroligt stor. Färdigväxt. Det är superkul.

will you talk, if i listen?

Trött och ledig.

en ny era

Varför är mitt rum så jävla litet för? Varför kan jag aldrig sätta mina inredningsplaner i verket eftersom kvadratmetrarna hela tiden begränsar mig? Varför är det inte lättare att riva väggar och bygga balkonger?

Varför har jag så mycket saker?

För att du älskar saker. 

Det gör jag verkligen.

Jag trycker ihop alla mina möbler och grejer för att kunna få rum med så mycket som möjligt. Tack vare mitt asymmetriska rum så kan man inte trycka hur som helst. Visserligen är väl golvyta rätt överskattat. Vem hade tänkt och dansa ändå.

Imorgon ska jag köpa krokar. Som jag kan hänga saker på. Det som inte får plats på golvet får plats på väggarna!

More is more.... har jag läst någonstans.

dagens mest upplyftande människoskara

Dagens bästa, roligaste och mest krävande - var när jag sålde tio par barnskor till en familj. På en gång. Det bästa och roligaste här var att alla paren var till en och samma unge!

Haha, jag fattar fortfarande inte.

Det mest krävande var när jag först skulle få med mig alla tio högerskor för att hämta makarna till dem på lagret. Jag insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna bära tio lösa skor och sedan de tio kartongerna som jag var påväg att hämta. Låter som, och är definitivt, ett omöjligt uppdrag. Jag fick skriva upp alla lagernummer och olika storlekar på en liten vit papperslapp och sedan leta mig igenom hela lagret successivt. Idag har jag slagit det personliga rekordet i staplade kartonger (med skor i).... 10 st! Vilken jäkla radda det vart alltså. Inte konstigt att mammans ögon höll på att ramla ut när hon insåg hur mycket skor hon egentligen skulle köpa.

Varför storhandlar inte alla kunder? Det är ju superskoj!

ERBJUDANDE: Tag 3 betala endast för 2! Nu hos Eurosko!



RSS 2.0