I do not know

Det är skönt att vara kär! Men inte så kul att vara matarg. Om jag har låga energinivåer i kroppen så blir jag förbannad, därför att jag vill ha mat men inte får det. Så får jag huvudvärk. Då blir jag irriterad. Så blir jag sur på allt och alla i min närhet... Jag funderar på om jag borde ha någon liten matsäck med mig i väskan, som jag kan äta på bussen, på rasten, i sängen, när jag är i vilket tillstånd som helst och i behov av mat... det kanske skulle vara något att satsa på ändå.

Det har varit så skönt med lov, där man fått avskärma sig ifrån det man vill och där man fått göra saker som man bara är sugen på. Snart är det slut. Jag känner ingen ångest, men jag tycker att det är trist. Livet kan ju vara så skönt ibland, varför inte behålla det så?

Men ändå, all cred till textildesign.

Åka båt är krångligt och ångestframkallande

Tänkte göra som resten av Sveriges befolkning och gnälla så inåt i helvetes mycket på destination gotlands bokningskrux online. Själva systemet är det väl egentligen inget fel på, inte priserna för mig som ungdom heller, men när det står att jag kan klicka in saker som jag inte kan blir jag faktiskt galen. Med att inte kunna klicka in det som det står att jag kan, menar jag att jag inte kan välja kontant betalning trots att det står att det är en möjlighet om man trycker på informationsknappen. Det gör mig smått hysterisk. Inte nog med att jag hatar att boka över nätet (gör det dock ändå, för det är rätt läskigt att prata med främmande människor i telefon) utan när jag väl viker mig för världens nya moderna sätt för att få samhället att hålla sig flytande, så vägrar det att fungera. Så bra lyckades de att hålla samhället flytande. Vårt land faller samman.

Jag höll på att säga att jag tänker ställa in Stockholmsresan i ren protest gentemot destinationgotland. Men jag tror inte att de gråter för mina 150 kronor om de nu skulle gå miste om dem. Så jag sväljer den stoltheten för mitt nöjes skull. Imorgon får jag väl ringa ändå. Som civiliserade och utåtriktade människor gör.

Du vet vad som måste göras

Vill jag bli något? Och i så fall, hur mycket kan jag offra?

Klockan sju i morse åkte jag och jobbade. Det var mörkt ute då. Även om många kanske inte kan tro sina öron nu, så kändes det faktiskt helt okej att åka och jobba. Jag hade en del dåliga drömmar och sängen var felformad. Det var ingen natt för en skönhet. 
       När man sorterar potatis så finns det en hel del tid för tankeverksamhet. Fast jag som amatör, fortfarande, får begränsa tänkandet och inte gå för djupt in på något, för då slutar det med att jag glömmer vad jag håller på med. Och dem fula potatisarna åker glatt förbi. Det är alltså inte bra, man måste hålla tankarna på en stabil nivå, där jag kan koncentrera mig på vad jag är där för att göra och för att kunna ha användning av tankarna så jag kan fördriva tiden fortare.
       Jag kom in på vad jag valt för utbildning. Om textildesign är något jag verkligen vill hålla på med. Och ja, gymnasievalet är det bästa valet jag gjort i mitt liv någonsin och ja, för tillfället är det textil jag vill arbeta med. På ett eller annat sätt. Men för att komma in i den branschen krävs mycket slit, speciellt om det är textilier i modebranschen. Jag tänkte, hur mycket har jag egentligen och ge? Orkar jag viga mitt liv åt ett arbete? Är det värt att offra andra viktiga saker? Eller kan man vara så stark och kämparvillig att man inte behöver offra något? Vill jag? Ja. Har jag tillräckligt med ambition? Jag vet faktiskt inte.
       Men jag kan släppa det här för kvällen. Även om min framtid ligger i händerna på dagens val så spelar det ingen roll. Jag ska jobba i fem timmar imorgon också så det betyder att jag har mer tid att tänka på det.

Sen undrar jag. Varför känner man sig lite mer ensam och unik när det regnar ute? Och nu tänker ni att jag helt har tappat det och tror att jag valt precis fel ord när jag säger unik. Men det är faktiskt precis vad jag menar. Och varför saknar man någon alltid mer när det är mörkt ute och man fryser? Eller när man är hungrig? Varför känns det som att hela världen kretsar runt en när man går själv på stan, men inte när man har en kompis med sig? Varför är det bara jag som tycker och känner såhär?

Ps. Ni behöver inte besvara några av mina frågor. Det finns inga dumma frågor, men jag är rädd för dumma svar.

I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Sen första gången jag blev kär och ingick i ett förhållande så har jag varit rädd att förlora. Det har nästan varit så att jag velat hålla mig borta från kärleken, för jag vet att den kan göra ont. Att det kan kännas svårt. Att det kan vara kissnödigt i allmänhet. Men framförallt för att man har något att förlora.
       Ibland tänkte jag strunta i glädjen som den gav mig, eftersom jag ansåg att det var bättre att inte vara lycklig än att vara tillsammans med någon som kanske skulle komma att såra mig.
      Jag blev förälskad i en smart och rolig (stundvis mesig) pojke när jag gick i nian. Jag jobbade på för att hålla mig över ytan, för jag hade nämligen slagit mig ihop med en pojke som hade en del arroganta drag. Och det var jobbigt för mig att acceptera. Tre månader av förälskelse löpte fort iväg och sedan började problemen. Jag som inte var van vid arrogans tappade stora delar av mitt självförtroende och började så småningom försöka ändra min pojkvän. Undermedvetet då, men nu är jag medveten om att det var det jag försökte med. Jag talade ofta om för honom att han inte kunde bete sig som han gjorde, att jag önskade att han var si och så istället och så vidare. Jag ville trycka ner honom tillbaka, för att få honom att känna hur jag kände. Jag ville få honom att känna sig värdelös. 
      Det handlade aldrig om att jag inte älskade honom, absolut inte, det var bara det att jag ville få honom att förstå vilken inverkan han hade på mig. Och försöka få honom att förstå att det inte var okej. 
      Jag blev ledsnare och mer nergången och tack vare det så blev han på samma sätt sliten och trött. Man kan säga att vår kommunikation var trasig. Samtidigt gick vi i samma klass och vi fick aldrig en möjlighet att komma ifrån varandra och tänka. Eller sakna. Vi levde ett liv ovanpå varandra.
      Sen kom en jobbig tid, precis innan sommaren. Vi gled isär mer och mer och han hittade en annan att söka tröst hos. Det var många frågetecken under den perioden och jag kan nog säga att det varit en av de svåraste perioderna i mitt liv. Jag kände mig halv. För jag hade på många sätt glömt bort mig själv vid det laget. Det var som att jag levde hans liv. Och när den dagen kom, då bägaren rann över hos mig och jag tog steget och gjorde slut. Ja, då var allt förlorat. Jag hade blivit av med den jag älskade och mig själv därmed.
      Jag var förkrossad. För det handlade inte om att jag inte hade några känslor längre, utan för att jag inte kunde göra mig förstådd. Nu så här i efterhand känns det som att vi inte kunde ha gjort på något annat sätt. Jag var tvungen. Hur mycket jag än ville att allt skulle vara ogjort så gick det inte. Och jag var tvungen att sätta ner foten. Jag hade svårt att acceptera det valet min fot gjort långt framöver. Samtidigt som jag var tacksam för att min fot varit så stark.
      Sen blev det sommar och sommarlov. Jag jobbade mycket och försökte hålla mig sysselsatt. Så länge jag hade många bollar i luften så lyckades jag hålla mig flytande och tankarna fick inte lika mycket spelrum. Samtidigt träffade jag en ny person, som kom att hjälpa mig. Han gjorde mig glad igen och ingav mig hopp. Jag är ledsen för att det blev som det blev. För den här gången var det jag som sårade. Och jag önskar ingen annan den känslan som jag bar på. Förlåt.
      Efter en månad av mycket ältande så hade jag fortfarande min tidigare partners stämma i huvudet. Men det var uthärdigt. Många stöttade mig och jag började långsamt, med betoning på långsamt, läka ihop igen. Så länge jag inte hörde hans namn eller träffade på honom så kände jag mig glad och fri och jag. Jag började så smått utveckla något som skulle komma att bli mig. Personen Matilde. Den hela.
       Men helt plötslig tog slumpen sitt arbete på allvar och jag minns inte riktigt hur allt hände, det var nog ett telefonsamtal i natten, en ölberusad föredetting som väckte mig och påstod att han älskade mig. Den meningen var inget jag tog fasta på, även om det gjorde mig glad. Jag visste bättre än så då.
       En dag träffades vi och tog en fika. Jag var rastlös och kände att vi inte direkt hade något att prata om. Han hade fortfarande sitt överklassutseende och jag hade lust att sticka hål på hans bubbla. För mig var det inte den här personen som jag föll för en novemberdag år 2007. Efter några timmar skiljdes vi och som hejdå gav vi varandra en kram och jag var lycklig men samtidigt ledsen eftersom jag tycktes inse att vi inte hade något gemensamt längre. Vi var skilda personer. Inte de vi en gång var. Och jag trodde mig få vetskap om att det aldrig skulle komma att bli vi igen.
       Min värld som accepterad singel höll inte särskilt länge. Men det var inte mitt fel. Han bad att få göra mig sällskap en dag på stan och vi gick ner till hamnen och åt mjukglass. Bara sådär fick jag en puss på kinden. Jag tyglade magen samtidigt som jag ville sätta den på prov. Jag tänkte, desto mindre jag känner desto bättre, och så övertygade jag mig att läget var stabilt. Jag var Matilde och ingen hade rivit min försvarsmur. Och ingen skulle lyckas med det. Än.
       Den dagen på hamnen kysstes vi (som ännu ett prov för mig att behålla mitt jag för mig själv), men så fort kyssen var över så rasade min mur, exploderade, magen blev yr och helt plötslig ville jag aldrig släppa taget. Jag bannade mig så himla många gånger på hemvägen för att jag låtit det hända. Två månaders egenterapi i huvudet var förgäves. Allt som jag byggt upp föll som fjädrar till marken. Allt var förlorat. Eller?
       Vi tog upp kontakten, började umgås mer regelbundet. Vi hittade tillbaka till något slags nyförälskat läge. Hösten gick fort och snart blev det november 2008. Vi firade ett år som om inget hade hänt. Trivdes.
       Idag är det den 25 februari 2009 och vi utgör fortfarande stora delar av varandras liv. Det senaste dygnet har betytt mer för mig än någonting annat på väldigt länge. Jag tror att det är bra med prövningar. De styrker en och ger en ett annat perspektiv på saker och ting. Även fast vi ibland blir trötta på varandra, säger några väl valda ord och kastar luren i örat när det känns som att det behövs, så håller vi ihop. Och det är jag glad för. För även om jag kan koka över ibland av saker som får mig att må dåligt så vet jag att jag inte vill vara utan min pojkvän. Så enkelt är det. Jag tycker ändå att man ska vara stolt över att man kan förlåta. Våga kämpa. Ge det en chans. För jag har alltid känt mig svag därför att jag förlåtit. Men det är ju precis tvärtom. Det är jag som vågar sätta allt på spel en gång till. Men det är bara för att jag tror att vi är något som är värt att satsa på. 
       Den anonyma kommentaren som jag fick igår gav mig stundvis en dålig känsla. Den personen som antagligen bara var ute för att såra mig eller som bara var allmänt nyfiken gör det utan att nämna några namn. Och så klart lyckas du. Det är inte så att jag ligger och gråter tack vare dig, nej, men det är klart att det är svårt att höra någon säga så. Det får en att känna sig så liten igen. Men du kanske inte har varit med om något som infekterat hela din värld. För din skull hoppas jag att du inte har det. Men jag önskar bara att färre människor skulle kunna vara hjärtlösa. Fast jag känner att så länge jag mår bra, så länge vi känner oss lyckliga, så är det det som är viktigt. Det är inte många som orkar rida stormen ut.
      Jag hoppas och tror att min pojkvän känner samma sak som mig. Att han orkar hålla ut när det är jobbigt och njuta när det är bra. För jag tror inte att gräset alltid är grönare på andra sidan.
      Så länge vi är ärliga med varann kommer allt vara bra. Man kanske inte håller ihop förevigt, men så länge man vill så är ju allt möjligt.
      Du vet, jag älskar dig.

en jävla tisdagsmorgon

Jag orkar inte bli så arg att jag sätter mig och gråter. Jag orkar inte. Jag är så jävla trött på att inte bli förstådd, när jag pratar så jävla pedagogiskt det bara går utan att verka dum. Jag vill bara be alla dra åt pipsvängen. För ingenting funkar längre, för det är ingen som orkar försöka. Ingen som vill försöka. Alltid göra det sämsta av situationen. Hela jävla tiden.

Bara dra åt helvete allihopa. Gör det.

waiting for your call

det är svart ute, som ett oändligt hav av sot
jag sitter ensam bredvid lampan
känner mig trött
utmattad
drömmer
om en arm
runt mig
en natt
med dig
en kyss
i nacken
ett liv med dig

sängen är kall
tom
oskuldsfull och ensam
jag kramar en kudde
jag kramar två
men ingen uppfyller mig med närhet
eller kärlek
jag kramar tre
söket efter känslan känns brutal
den finns inte
du förstår nog inte

allt går bara snett
och därför sover jag ensam
ikväll
igen

där skogarna tog vid, där bodde jag, där bodde du

"Förlita dig aldrig helt på någon annan människa.
Livets största prövningar möter vi alltid ensamma"        - Agnes Mac Phail

Det är skönt att bli påmind ibland.

hela helgen blev en fest

En annan har ju gått och skaffat ny dator. Och med den kompetens jag har inom datortekniken så har det alltså tagit mig fem dagar att installera och fixa internet. Enligt mina uppdatering här på bloggen. Det kan mycket väl stämma.

Det har hunnits med en hel del på andra håll och kalas har firats, landet har välkomnats, husvisningar har det gåtts på och massor har det ätits.

Min nya dator glänser jättefint. Och fingrarna bara glider när man tar på den... mmm.

one to the left and one to the right

Jag har precis eldat tyg. Japp. För vi som går på textildesign vet att man kan kolla vilket material tyget innehåller genom att bränna upp en bit av det. Så det har jag pysslat med den senaste kvarten. Dock gick det inte så bra...
    Jag har nyligen köpt ett sidentyg (som hon i affären sa) och därför skulle jag kolla om det verkligen var äkta siden tack vare den billiga penningen jag fick ge för det. Så jag hämtade en pinsett och ställde mig framför diskbänken... Och började elda. Det sägs att siden ska lukta som bränt hår när man eldar det, men jag kunde bara känna lukt av... rök. Så då tänkte jag "aha! jag provar att elda lite av mitt polyestertyg, så kan jag se om det luktar någon skillnad" (om man bränner polyestertyg så ska det lukta som bränt plast). Sagt och gjort, men allt jag kunde dofta var... surprise... rök. What the fuck? Provade att elda en del av mitt viskostyg också och inte luktade det annat än rök det heller. Så nej käre lärare Annika, jag tror inte att en amatör kan få reda på vilket material tyget de ska köpa är av genom att elda det. Det krävs en proffessionell näsa, helt klart.

Hela den här proceduren resulterade i att köket nu luktar rök. Mamma vilar middag och vet ingenting om det här, jag drar snart och sorterar potatis och slipper därför förmodligen höra frågan "hm, vad är det som luktar bränt? Brinner det någonstans?". Och lite extra pengar kan jag behöva, jag fick nämligen en uppenbarelse igår och beställde hem en dator. Sex lax fick jag hosta upp. Det enda positiva med att stockholmsresan inte blev av på lovet var väl just det. Att jag behåller lite utav mina resterande stålar.

Ha det så bra och gå för guds skull inte och bränn ner din mammas gardiner eller köksdynor "bara för att du är nyfiken på vilket material de är gjorda av". Om du gör det ändå, skyll inte din mammas reaktion på mig.

jobbelijobb

Nu har jag precis skrivit mitt cv. Om jag inte får någon intervju med meningar som "min dagmamma trodde att jag skulle bli statsminister när jag blev stor" så vet jag faktiskt inte vad som krävs för ett ultimat cv. Men men, vissa kanske inte förstår tjusningen med mig... Vilken miss av dem då vill jag verkligen säga.

Måndagsbarn

Om man bortser från det tjocka lager snö som ligger på marken, den vita ångan som uppstår när man andas ut och att det är väldigt kallt - så kan man faktiskt tro att det är vår ute. Solen skiner så fint och det gör mig faktiskt väldigt glad. Snart ska jag och Tessan redovisa om Virginia Woolf. Vi får hoppas att det ska gå vägen.

Fridens liljor and ciao

Himlen runt hörnet. Vilket hörn?

Varför känner man så mycket som tonåring? Eller kommer man alltid känna så här om allt i hela livet? Kommer man alltid grubbla såhär? Eller får man som vuxen eller äldre människa större erfarenheter om just grubblingarna? Har det något att göra med att man bli klokare med tiden? Är det i så fall att man blir så klok att man inser att man inte behöver grubbla? Varför skulle man inte behöva det? Men varför måste det vara såhär?

Jag orkar inte anpassa mig hela tiden. Det är något som inte klaffar och det gör mig så ledsen. Eller är det bara en svacka. Sådana som alla går igenom. Inte bara på alla hjärtans dag. Tvivel och tankar som får en att må dåligt. Något som gnager och som man försöker skjuta åt sidan. Men det uppdagar sig så fort igen. Och man vet inte varför man känner så här, när man inte vill, varför det är såhär, när det inte måste vara så.

Men vet inte om man ska vänta och se. Som man alltid gör. Eller om man ska försöka tro, om man ska försöka tro på det man en gång tagit för sig. Men... varför varför varför i hela friden känns det såhär? Man är lycklig samtidigt som man är olycklig och man vet inte vad man ska göra åt saken. Att rensa ut är kanske inte det man behöver, men att spara på allt funkar inte heller. Men vad ska bort och vad ska stanna?

Varför bryr sig alla bara om sig själva? Varför bryr sig ingen om alla? Varför bryr sig inte alla om allt? Varför finns det så många frågetecken... Varför är Fredrik Reinfeldt statsminister?

Varför snurrar hela jävla jorden när man själv står stilla?

----

Alla hjärtans dag. Jah.

what are we smoking tonight

Den här dagen har förgyllts med ett par uppiggande skratt. Flams på en acceptabel nivå är helt okej! Mikkel har en gul mattebok... alla andra har en grön. Och jag hatar allt som har med skala att göra. 1:4054950945809854 fattar jag mig inte alls på. Om jag inte verkligen måste. 

Jag hoppas det blir stockholm på sportlovet. Det skulle vara undabaert om man säga så. Livet är bara helknas och jag orkar inte hålla på och ta tempen hela tiden! Jag flyter mest med och fattar ingenting. Jomen visst serru. 

Asså, I don't know what to say liksom. I'm like a tomate which doesn't fit in the salad. Blaj.

 

you will never be free

Tänk om man kunde få ha en mask med skönhet på sig varje dag. Som alla stylade människor på tv. Som alla snygga modeller i tidningarna. Som alla lyckligt lottade och genetiskt rätt födda. Tänk att få gå runt och vara äckligt snygg jämt. 

Något att sträva efter så att säga. 

Kvällen känns död, huvudet orklöst, natten känns kort och morgondagen inom räckhåll. Tuggummit börjar tappa smak och jag känner att det är dags för mig att dra mig. 

Potatissäck.  

sweet sexy summer

För mig symboliserar dessa fötter, mer än någonting annat, sommar. De återkommer varje år, och det är just det som är så himla underbart.

(Hoppas inte ägaren hittar hit och skäller på mig)









kyss min rööv

Jag ska göra en redovisning som är max fem minuter. Jah, lycka till. Det är inte det att jag gör långa utläggande redovisningar för att jag gillar att prata framför människor. Tvärtom, jag ogillar det rätt kraftigt. Men det är just det att om jag ändå måste säga något så vill jag helst säga något vettigt. Och helt plötsligt finns det så mycket jag vill ha med. Jag har försökt banta mitt manus ett bra tag nu, en jäkla överhängande minut som vägrar ge med sig, med det lyckas bara inte. Allt är viktigt att ha med. Så jag tänker köra på övertid och se alla andra sucka.

Att vara miss jobbigt pratkvarnig är bara såå min grej.

what the fuck

Okej, jag är en fågelholk. Mamma kläcker vid köksbordet ut sig att hon skulle kunna tänka sig flytta till ett nytt hus. Jaha, tänker jag då... "Ja, det ligger ungefär femhundra meter bort". Det är här någon slags fråga börjar formulera sig i min skalle i form av "WHAT?". Relevant för er att veta är att jag just nu bor på landet. Och det min mor vill göra är att köpa ett hus, femhundra meter härifrån?! Vart tog tankeverksamheten vägen? "Amen, det är ett stenhus, vi slipper allt underhåll. Och fönstrarna är nybytta. Förresten kostar det ju bara två miljoner, det är ju jättebilligt!". Men hallå?! För det första ligger det femhundra meter längre ifrån stan. Säkert trehundra meter längre ifrån busshållsplatsen. Jorden är full av sten (man kan omöjligt spela kubb någonstans) och grannlaget är ju gråare än här. Om man säger så.

Egentligen vet jag inte varför jag tänder till, med tanke på att min mamma aldrig kommer att gå hela vägen fram i hennes nya projekt. Som alltid. Hus hit och hus dit och ändå är det väl märkligt att vi fortfarande är stationerade på samma plats som i sexton års tid. Men ändå! Hur fan vågar hon ens ta upp det i min närhet. Förhoppningar hit och förhoppningar dit, förhoppningar som tänds och förhoppningar som släcks. Hus i stan. Bo kvar. Hus i stan. Bo kvar. Och nu dessutom hus längre bort på landet! Jag fick genast migrän. Hur fan ska jag nu kunna orka lyssna på Af Ugglas i melodifestivalen... Jag brukar ju ha svårt med det annars. Jag känner att hennes röst inte är vad jag behöver när huvudvärken är igång.

Som pappa brukar uttrycka sig när det kommer till Caroline Af Ugglas: "Jag är ful, men hon är tammefan ännu fulare!"

Och så brukar han betona ännu.

min far hade en dröm

"De vet för mycket, vi har alla sätt för mycket, för att kunna ta mina föräldrars korta förening - en svart man och en vit kvinna, en afrikan och en amerikan - för vad den var. Följden blir också att somliga har svårt att ta mig för den jag är. När människor, svarta eller vita, som inte känner mig upptäcker min bakgrund (och en upptäckt är just vad det brukar handla om eftersom jag slutade torgföra min mors hudfärg när jag var tolv eller tretton och började misstänka att det var ett sätt för mig att ställa in mig hos de vita) ser jag den blixtsnabba anpassning de måste göra, hur de söker i min blick efter något avslöjande tecken. De vet då inte längre vem jag är. Jag antar att de för sig själva grubblar över mitt plågade hjärta: det blandade blodet, den delade själen, den spöklika bilden av den tragiske mulatten."

Ibland önskar jag att jag var svart. Bara för att få känna hur det känns. Förmodligen skulle jag inte vilja byta. Barack Obamas bok "min far hade en dröm" frustrerar mig, samtidigt som den försöker lära mig att förstå.

Men jag kommer aldrig att förstå. Jag är vit måhända. Men inte rasist.

like a warm summerbreeze

Kom precis hem från min pojkvän. Det är så jäkla skönt att fylla på kärleksnivån i kroppen. Vi har mest bara sovit. Sovit sovit sovit. Och har vi inte sovit så har vi ändå stannat i sängen. Och gosat. Den största och nödvändigaste ansträngningen hittills idag var när vi hoppade in i duschen och sen åt några mackor.

Ganska skönt.

Ungefär så där skönt som man bara kan ha med någon som man tycker om väldigt mycket.

a monkey needs to dance and so do you

Jag diggar verkligen den här duon. Världens bästa sommarmusik. Johnossi for the win.

¨

Barack Obama är en bra man.

i will be running with sun in my eyes

Jädrans vad skönt det var att vara ledig idag. Jag ska bara ägna dagen åt nyttigheter som att bada, skriva klart min svenskaredovisning och sen blir det nog sävefest! Blev äntligen väldigt sugen på att dansa. 

Bloggen känns trist och tråkigt. Så kan det vara ibland.  

kärleksbrev a la matilde

Dear Emily,


For each moment which passes you are in my thoughts. For each thing I do, for all the things I try to put some faith in, you're still in my mind and I am falling headlong and flat on the ground. It was never my purpose to hurt you. If I ever did, please forgive me. I can't help myself for crying, and soon my tears are running dry. Before, crying was a way for me to release my feelings and the tears used to come out like big plates of salt water. Nowadays I can't cry like that, the tears just seem to get caught inside of me. But they don't fill me; nothing fills me anymore, nothing like you did. You were my sunset in the cold dark night. You were the only sweet in an empty bag. You were my true dream. And someone I always could feel safe with.

      You were the happiness during these grey days. And when I was away from you, you were always my true north. Although we were fighting, I always loved you. I admired your way to be so simple, your way to always see the good things even though they were bad. But it wasn't just me who saw you like the only shining star on the big blue sky. Wherever you went, people were looking at you with excitement for the way you moved, for how your lips curled when you talked and for how your hair was shining in the sun. I'm sorry if I never let you know how beautiful you really were.

      I wished I hadn't yelled at you like I did sometimes. I wished I'd never got as drunk as I sometimes did. I was so tired of everything and I didn't realize that you were always there with me. Sharing my pain. God, I was so selfish. I didn't see how this affected you. For Christ's sake, I didn't notice how much I did hurt you. I hate myself for being so narrow-minded. I hate myself for many things, for what I've been and for what I've never been. To you.

     Even when you were fragile as an unboiled egg, I didn't take care of you the way I could have done. I couldn't understand how mean this god could be. You were an angel wandering on earth and he was taking you back. He was taking you from me. It was so unfair.

     Your death became my final fall. I couldn't tremble for something to hold on to anymore, when the last thing which kept me from falling down this endless black hole; were you.

      I'm so sad. I'm so sad so sad so sad if I never were for you what you had been to me. And what you are to me; still. The memories I had with you were the only ones who kept me alive and now when they are starting to get blurred into something unreadable, I don't have anything left to make me stay on this unmerciful planet. My body will follow my last breaths to the bottom of the big blue. By the time my lungs are filled with water and my mind gets blocked, my soul will leave me, and fly on its spread wings up to heaven. And calmly settle down beside you. Where it really belongs.     


I can't live, if living is without you. All my love to you my heart,


Your B.

RSS 2.0