vem är du, vem är jag, levande charader

Häromdagen satt jag på bussen och åkte förbi min gamla högstadieskola. Jag började tänka på hur det var då. Och hur de som nu går där upplever korridorerna, vilka av nittiotreorna som har makten i caffis, på signe som man fick fjäska lite för, för att hålla sig på god kant med och alla fantastiska lärare. Jag undrade nästan om inte Johan gick till jobbet varje dag och saknade klass 91. Om inte Annika saknade frida och lisas bus och om hon framför allt inte gick till skolan varje dag och saknade mig lite. Om hon inte saknade Matilde lite. 

Men den dominerande tanken när bussen fort susade förbi var nog; vem var jag egentligen då? Det skulle var konstigt om jag sa att jag inte visste. Men jag kan säga att den som jag var då, den är jag inte nu. Inte på samma sätt. Jag vet att jag förändrats och förmodligen har det varit bra för mig. Men förlusten kanske har känts stor hos någon annan. För förändringen kan nog har ingivit en del negativa saker. 

Vem var jag då. Vem är jag nu. Jag tror ju egentligen inte att det finns något sånt. Man är alltid sig själv i alla lägen, jag är matilde, men det finns saker som ändrar en. Men det innebär inte att du inte är dig själv längre. Ibland känns det som att man har tappat bort sig själv och inte vet vem man är. Men det beror enbart på utveckling av sin egen idivid. Man formas hela tiden och får nya sidor och personlighetsförändringar. Men det är alltid du som det sker en förändring i och inte någon annan. 

Ibland känns det som att man inte vet vem man är. Det är en del av utvecklingen. Det tar ett helt liv utan att man får veta.  

onsdag

Matteprovet gick så himla bra idag (farligt att säga så egentligen, det finns ju risk för att jag missuppfattat provet) och just nu sitter jag och har proppat i mig mackor. Vi har världens roligaste vaktmästare på elfrida. Och mest skrämmande. Med guldtänder och allt. Vi hade några inspektöter som var i våra lokaler och kollade ljud och ljus och arbetsmiljön i övrigt idag. Vårt gamla f-hus är ju rätt nergånget, men mysigt!!! Vi skulle i alla fall vara knäpptysta i en minut och femtiotre sekunder och det gick inte så bra, för jag var mitt uppe i ett viktigt samtal med mina kära vänner. Men jag klarade det till slut, och då hukade vaktmästaren sig efter att det var klart, ner bredvid mig och sa "nu var du duktig, och om du nu skulle ha fått några psykiska problem utav det här så får du gå och prata med skolsystern eller syon" och så log han ett guldtandsleende och så gick han skrockande iväg. Han sa att jag skulle få en semla för besväret. Men han ljög. Det är något som skolans personal absolut inte bör göra. Då tar vi efter och så blir alla som Stina - hoppar över matteprovet och går på jobbintervju istället. Men säger att hon plötsligt fått migrän.

Skolans personal får skylla sig själva, de är dem som ökar skolket bland eleverna.

Nu är det potatissortering som gäller. Ciao!

jag vet att det går över

Jag tror att det är viktigt att äta. Att ha gott om energi. Så att man inte tappar humöret menar jag. För fan vad suuuur jag kan bli när skolmaten smakar gammal skosula och sista lektionen promt ska sluta kvart över tre. Jag är jäkligt bitter. Jag är så hungrig att jag nästan bara vill gråta en skvätt. Eller kanske två skvättar. Livet är fan inte barmhärtigt ibland.

WOOOOOOOOOW

Kärleken är evig. Världen är underbar. JAG FÅR ÅKA TILL HULTSFRED!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

kärleksbrev

Om ni inte har något att göra och känner för att se en sorglig film så ska ni se A message in a bottle med Kevin costner. Inte en ny film men väldigt fin. Det är lite the notebook och ps. i love you-känsla över den. Jag tycker det i alla fall, även om det är en helt annan film. Jag kan i alla fall garantera att ni inte kastar bort två timmar av ert liv om ni väljer att se den.

you were my true north

Varför är det så här?

Skolarbete, skolarbete, skolarbete.

Jag satt där än en gång. Men skillnaden just den här dagen var att jag var så otroligt frustrerad. Jag hade en pojkvän som svikit mig (alltså var han tekniskt sett inte min pojkvän längre, eftersom jag hade gjort slut, men han dök upp upprepande antal gånger i mitt huvud så det kändes nästan fortfarande som att han var det, med tanke på hur mycket av min tid han tog upp).

     Just den här dagen var jag helt enkelt jävligt trött på alla otroligt blåsta människor, pojkvänner och motbjudande tjejer som bara slår sig fram hela tiden och visar upp sina slampiga sidor för att komma åt någon av motsatt kön. Och dessutom lyckas. Jag var helt enkelt utless på människor som tog mig med storm och berövade mig på stora delar av mitt liv för att sedan bara försvinna. Som om någonting aldrig hade hänt.

       Solen sken fortfarande dovt och marken var fuktig av dagg. Att kräla runt i ett jordgubbsland klockan sex på morgonen ett sommarlov var nog ingens dröm. Ingens dröm, men min verklighet.

      Jag var även måttligt irriterad över alla dessa björktrastar som varit och pickat på de absolut största bären. Om de nu var tvungna att smaka, kunde de inte ta ett bär som var proportionerligt till deras små näbbar då? Ett litet sketet pick i det största bäret räckte för att jag skulle vara tvungen att kasta bort det. Ett bär som skulle ha fyllt en fjärdedels liter, vilket skulle ha gett mig en krona i rena pengar då vi fick 4 kronor per liter. Nedrans fjäderfän. Jag blev helt enkelt lite mentalt utmattad över att jag var tvungen att kasta bort alla bär som inte dög. 

      Man vrider och vänder. Det saknas en bit. Den går bort. Lite för torr. Den kommer inte med. För vit. Går inte. Övermogen. Släng. Konstig form. Ät upp. Pigmentfläck. Funkar inte. För liten. Nix. Dålig. Sök hjälp. Allmänt ful. Kasta i huvudet på Anna.

       Precis så som jag plockar jordgubbar så delar vi in människorna i vårt samhälle. Sticker man ut anses det som annorlunda och inte alltid helt okej. Man behandlas olika om man är svart eller vit. Man får inte vara för stor eller för liten. Inte för tjock och inte heller för smal, då drar man till sig uppmärksamhet eller så har man "seriösa problem". Någon som är deprimerad och dålig. Släng den.

       Kan någon förklara för mig vad normal är? Jag kan bokstavera det för er: N-O-R-M-A-L.

      Endast de bästa gubbarna åker med.


Länge i mitt liv har jag varit en mycket fundersam människa. Jag har vridit och vändigt på många saker åtskilliga gånger och ofta har jag inte kunnat förstå det logiska i det jag tänkt. Oftast studerar jag människors beteende och jag tror att jag kan iaktta ganska bra. Jag vet hur man ser ut när man känner sig på ett visst sätt eller jag kan läsa undermeningen i något som någon yttrar. Människors beteende fascinerar mig men fascinationen behöver inte nödvändigtvis vara på ett bra sätt. Ibland kan jag bli helt ställd över hur en människa kan agera som den gör. Hur vissa aldrig kan sluta att bara se sig själva. Det jag glömde att nämna är att jag oftast brukar specialisera mig på det kvinnliga könet, med undantaget att jag har väldigt svårt att förstå mig på män.

        Jag tycker och tänker väldigt mycket om samhället i sig, över hur människor uppträder, hur människor väljer att se ut, på intelligens och annat som kan vara intressant.

        På något sätt (som jag nog inte riktigt själv kan erkänna) vill jag nog påstå att jag vet hur man beter sig som person. Jag ser ibland inte mina fel och brister, eftersom det känns som att jag inte har några. Just nu så här på rak arm så deklarerade jag just min största brist, att jag inte ser riktigt när jag gör fel. Jag har egentligen många fler brister som jag inte tänker nämna här. Det är bara saker som att jag inte alltid kan unna andra för mycket framgång, utan att bli avundsjuk vill säga, och så vidare. Sådant där som ingen någonsin har önskat någon annan människa. Alla hatar alla.

      

 I Amerika har man fått en ny president, Barack Obama. En imponerande man definitivt, men är han kapabel till att ena hela USA till en enda lycklig familj? När världen bara blir mer individualiserad och varje människa mer egocentrisk? Han kanske är den mest passande personen för jobbet, men räcker det? Konflikten i Gaza är ett tecken på att allt handlar om min och mitt. Vad jag får, inte vad andra mister. Världen är inte en enda lycklig familj. Ingen kan skriva under på det, inte ens George W. Bush.

       

Det kan hända att jag tog jordgubbar över huvudet den där Julidagen i jordgubbslandet. Men jag var arg. Mest för att det kändes som att jag bara var något som var enkelt att sudda ut och som man kunde strunta i över hur jag mådde. Då kände jag att ingen brydde sig om något annat än sig själva. Världen var bara en plats för själviska idioter och talibaner. Och så jag förstås, den självömkande sextonåriga änkan som egentligen inte hade det så dåligt. Som sedan barnsben alltid hade lovat sig själv att aldrig gråta över en pojke. Eller att aldrig skaffa någon över huvud taget. Men löftet gick precis som alla dessa löften som man lämnar inför nyåret, i stöpet alltså. För om alla nu var så individualiserade som jag påstod, inklusive jag, så borde inte något ha rört mig i ryggen. Framförallt inte en pojke. Då borde jag inte tänkt på någon annan utan levt livet själv. På sätt och vis är det lite här min teori går snett.


Motsägelsefullt minst sagt.


Man kan se det som att jag tillbringade alldeles för mycket tid i jordgubbslandet. Eller bara som att jag hade en fantastiskt lycklig sommar.

sick sick sick

Det här var andra historialektionen som fick mig på dåligt humör. Jag är glad att det bara är två lektioner kvar och att jag är fri sen.

om jag visste

Varför känns det som att det är nära nu? Varför känns det som att mina drömmar snart kommer bli verkliga? Ibland kan jag inte lita på någon. Det är som en mur som jag har som reserverar sig och alltid förväntar sig det värsta. Men jag känner mig rätt stark. För allt har man ju egentligen inom sig. Jag vet att jag kommer att lyckas i mitt liv. Och förhoppningsvis så sker allting som sker av en anledning. Och förhoppningsvis kan jag dra fördel av även det dåliga. Jag måste försöka se allt positivt, för jag tänker inte falla på samma sätt. Inte igen. Just nu känns det ganska lätt.

Men jag vet innerst inne att det kommer bli svårare än någonsin.

palm

Jag vill så himla väldigt jättegärna åka utomlands nu. Inte så där lite utan verkligen så där väldigt jättemycket mycket. Varmt och skönt och brunbrända ben. Aaaah.

I can be everything you like

Jag är inte så mycket för fredagsprogram som Idol eller stjärnor på is eller så, men let's dance är något jag faktiskt tycker är både underhållande och trevligt att vila ögat på. Alla är så jäkla snygga och man kan sitta och studera kroppar i alla vinklar. Om jag fått en förfrågan om let's dance så hade jag inte tvekat till att tacka ja. Med anledningen att jag absolut inte skulle ha något emot att bli runtkastad på ett golv och se snygg ut. Typ som Carl Jan.

Livet är så jäkla skönt när det är fredag, det måste jag bara få föra på tal. Fredagskvällar är nog faktiskt det bästa som finns. Och det som gjorde mig redigt glad idag var att jag fick mvg+ på min historiauppsats. Även om mvg+ är ett omöjligt betyg att få så fick jag just det. Eller omöjligt och omöjligt, ett plus hör ju inte till betyget egentligen, men jag gillade att det stod där. Och jag som skrev ihop allt i sista minuten! Ville bara skryta lite om det så jag kan få känna mig som en lite bättre människa. Ibland trivs jag med att vara jag. Ett jäkla flyt kan man ha om man heter Matilde Karlsson. Sen kan man ha det jäkligt motigt och geggamoja trögt i andra delar av livet. Men faktiskt inte just nu.

Kjolen här nedan sydde jag i onsdags. Och linnet/livet sydde jag igår av en gammal tröja med breda axelband som jag bokstavligt talat vände upp och ner på. Det  tyget som nu är över bysten var förut placerat på magen. Enkelt att klippa och göra om och lägga till lite spets! Dessutom miljövänligt och eget! Så go wild!

Ps. Min far tyckte att jag såg ut som pigan Lina. Man tackar, det var precis det jag ville uppnå.

vi har skuggorna bakom oss trots allt

Såg en dokumentär, eller ett reportage eller något i den stilen, vet inte riktigt vad jag ska kalla det, om Lasse Winnerbäck igår. Det var roligt att se att han verkligen var så nervös och inte allt för gillande innan sina framträdanden överallt. Han är ju inte riktigt någon speaker, utan han går upp på scenen och kör sina låtar och sen går han av. Inget onödigt mellansnack utan bara Lars winnerbäck rakt igenom. Och såklart är det inte för någon ståuppkomik eller historiaberättande som man går och ser på honom (går och hör kanske jag ska säga) utan det är ju just för att det är musiken som alla gillar honom för. Musiken.

Jag har alltid fått för mig att han varit rätt folkskygg och det visade sig ju stämma när jag såg "solen i ögonen" igår. Han har gått i terapi fyra timmar i veckan i tre år för att han känt sig så obekväm med att bli igenkänd på stan. Dock är liksom det lite en del av framgången och det är så roligt att han är dyrkad av så många när han mest verkar smårädd för sina fans... Han sa efter en spelning "det är rätt roligt ändå så här efteråt, om det nu ska vara så jävla kul att komma hit och lyssna så, ja så är det väl egentligen bra allting". Han dumförklarar i stort sett sina fans som är honom trogen och kommer och lyssnar. Så jäkla charmigt. Kom igen, höhö, ryck upp dig grabben.

Någon gång per år så har man alltid en Lasseperiod. Det kan vara en kort, en lång, en lagom, men alltid kommer en Lasseperiod. En artist som man alltid vet finns där och som inte gör en besviken. En som man kan lita på även om man inte lyssnat på honom på evigheter. En av de stora anledningarna att jag vill till hultsfred är att Lasse ska spela där. Det blir liksom aldrig riktigt någon klok sommar utan honom.

don't let it get away

Idag var Bea Szenfeld hos oss. Det var otroligt häftigt att få höra allt hon varit med om och att om man bara anstränger sig lite extra, så går det att nå otroligt långt. Man ska inte bry sig om pinsamheter eller risken att bli förudmjukad, man ska pressa på och alltid försöka. Vi skulle återanvända gamla plagg idag för designa om dem. Jag gick in med bra inställning i min första idé men jag kastade den åt sidan ganska snabbt. Det hela slutade att jag började sy en kjol - och detta är märkligt - utan något secondhand plagg. Det var bara det som var grejen men ändå. Får väl kompensera det där återvinnande tänkandet och sy om en tröja till ett annat liv. Men det får bli en annan kväll, för ikväll sitter jag redan framför symaskinen och gör klart min kjol. Jag visar den sen eller imorgon, lite beroende på hur den slutgiltiga touchen går.

She knows how to dress om man säger så.

allt som vi gjorde den stunden

Tänk egentligen vad häftigt det är att bli älskad av någon som inte är tvingad till att älska en. Det jag menar är att man blir älskad av en person utanför familjen. För det är ju faktiskt lite som att mammor och pappor liksom uppfyller en slags naturlag när de älskar sina barn och tar hand om dem tills de är redo att ge sig av hemifrån och stå på egna ben. Precis som fågelmammor matar sina barn i väntan på att hennes ungar ska lära sig flyga. De biologiska banden gör det nästan omöjligt för en förälder att inte älska sin avkomma som är utformad som en avbild av sig själv och också den man älskar. Oftast. Det är som en fälla nästan.

Tänk då att bli älskad av någon som inte måste älska dig och som får bestämma alldeles själv. Och tänk då vad underbart det egentligen är när man är tillräckligt bra för att en annan människa ska vilja pussa på en frivilligt och till och med dela med sig av sin kärlek till en. Jag är lite småfånig ibland, och nu förstår jag egentligen inte varför jag ursäktar mig för att jag tycker så här, men det är fan jävligt coolt. Att bli älskad av någon annan helt utan några genetiska anledningar. Det är fan jävligt coolt.   

just like you've done before

På torsdag kommer Bea Szenfeld till oss på textildesign. Vi ska ha en dag med redesign, där vi gör om secondhandkläder till något annat finurligt klädesplagg. Det ska bli otroligt roligt. Hon kommer ursprungligen från Polen och verkar ball så det är något att se framemot. 

Vill ni kika in och se vad hon gör så kan ni kolla länken här:  http://www.szenfeld.com/

Även det här. Uppmärksamma klänningen som enbart består av tårtpapper. Fab! 

hey, what time is it?

Precis just nu längtar jag in i den ordinära vardagen igen. Med det menas att jag faktiskt känner för att gå till skolan på måndag. Eller faktiskt redan i skrivande stund. Att vara sjuk är ingen höjdare faktiskt men som jag tidigare ältat så är jag definitivt på bättringsvägen. Till och med så frisk att jag tagit - på ett cirkus - hundra fåniga bilder. Motiv: mig själv. Surprise. Genom att läsa det här så kan man nog lätt få för sig att jag älskar mig själv. Och faktum är att det gör jag faktiskt. Oftare och oftare nu för tiden.

Och ni kan ju tänka er hur mycket bilder det kommer att komma upp här på bloggen under de kommande - få se nu - sjuttio dagarna. Om jag nu ska publicera alla dessa bilder jag tagit ikväll. Möjligtvis så är det ju så att några är lite för sexistiska/groteska/diffusa/galna för att postas i offentliga inlägg så därför nöjer jag mig med bilder för de kommande sjuttio dagarna istället för de kommande hundra. Rätt enkelt.

BEEEEEEEE STROOOOOONG AND VÅGA VÄGRA

* * * * * *

Den här videon och låten är så himla fin. "All beauty must die". Bedrövligt vackert.

On the second day I brought her a flower
She was more beautiful than any woman I've seen
I said: "Do you know where the wild roses grow
So sweet and scarlet and free?"

On the second day he came with a single red rose
He said: "Give me your loss and your sorrow?"
I nodded my head, as I lay on the bed
"If I show you the roses will you follow?"

On the third day he took me to the river
He showed me the roses and we kissed
And the last thing I heard was a muttered word
As he knelt above me with a rock in his fist

On the last day I took her where the wild roses grow
She lay on the bank, the wind lied as a thief
And I kissed her goodbye, said "All beauty must die"
And I lent down and planted a rose between her teeth

jag hörde alla viska om natten

Nu känns det som att den gamla skutan börjar komma på rätt köl igen. Det vill säga mig. Det kalasas här hemma och jag är sugen på bio ikväll - igen. Dock är det inget jag tänker sträva efter. Förmodligen blir det en hemmakväll för att återställa mig helt men ack jag saknar närhet. Men en halvskjukling som jag har inte så mycket att erbjuda förutom snor och pms. Skojar bara. Bara det första nämda, jag lider sällan av det andra.

Förut var jag så varm att det kändes som rena rama sommardagen i min kropp.

inte jag inte jag inte jag

Hur förjävligt är det egentligen att bli sjuk över natten? Jag trodde i stort sett att något sånt skulle vara omöjligt. Ändå vaknade jag imorse efter en någorlunda pigg och kry gårdag i minne och kände hur tungt huvudet var, hur rinnig näsan var och hur halsen liksom retades med kli och ömhet. Fan. Idag hade vi både fackteckning och estetisk verksamhet på schemat, men mitt påtvingade val var att stanna i sängen. Visst såklart så har jag ingenting emot att gå upp klockan kvart över elva en vanlig skolvecka, men det kändes verkligen inte nödvändigt just nu. 

Jag är helt splittrad. För jag vet att imorgon när jag vaknar så kommer jag må dåligare än idag när jag vaknade och min lust till att gå upp då kommer inte vara särskilt stor. Men jag vill inte missa första mönsterkonstruktionen och dessutom ska jag färga håret imorgon efter skolan... ah, varför händer det här mig nu? Jag trodde jag var immun mot förkylningar i alla dess slag, men nu när jag tänker på det så är det faktiskt i Januari som jag brukar ha de mesta problemen, eller alla problem med förkylning då. Men jag vill inte. 

Jag har säkert snutit ut halva mitt hjärnkontor under dagen plus säkert tjugo kilo fint snor. Inte cool.   

en kopp sur mjölk

Om man väljer rätt tidpunkt, är det lättare att få ett positivt svar då? För jag trodde nämligen att det var en bra tidpunkt att fråga mamma om hultsfredsfestivalen när jag nu är hemma och är sjuk och det bara är the two of us hemma... Fel. Mamma tycker inte att jag ska åka iväg på någon festival där jag kommer att bli knivhuggen, våldagen, utsatt för narkotika och en väldig massa alkohol. Eftersom det bara är "sjuka människor" som åker på sånt. "Men mamma" sa jag, "det är typ det roligaste man kan göra en sommar"... "att åka på festival". Svaret jag får är som en näsrynkning "sånt där? Nej du". Hallå? JA. Och så fortsätter hon "jag tycker inte att jag säger nej till dig ofta och hindrar dig från roligheter, men det här gillar jag inte...". EH. "Aja, men om jag inte får så tänker jag rymma i alla fall."

Hm. Simpelt.
 
Tur att det är långt kvar till sommaren och saker hinner ändra sig fortfarande.  

School's out forever

Att veta att man måste gå upp klockan kvart över sex imorgon och inse att klockan fortsätter att ticka mot senare tider, så kan helt enkelt sammanfatta det som ett påfrestande läge. Hela det här lovet, jag har nämligen aldrig tillåtit mig själv det annars, så har jag sovit till ungefär halv tolv varje dag, mer eller mindre. Så känslan av att tvingas gå upp när sängen är som varmast och skönast och allt utanför fönstret är som natt är ganska obehaglig. Det får mig att längta till våren igen. Ljuset. Och värmen.

Men ash.

När jag ändå gnäller på att jag över huvud taget måste stiga upp och leva leva livet imorgon så kanske jag egentligen skulle ta och hoppa i säng direkt. Det är nog faktiskt så det måste få bli.

Imorgon gäller det. Säg att jag fick högsta betyget på historiainlämningen. 

 

and not too old for sex

Såg nyss en film på ettan, galen i kärlek tror jag mig minnas att den hette. Och för en gångs skull så var det en bra och välformulerad film för att ha fått fyra stjärnor i tidningen. De filmer som får flest stjärnor tycker jag mest är obegripliga och inte alls, hur att säga, helt genomtänkta. Eller vad vet jag egentligen. Men jag vägrar att tycka att jack nicholson är het. Det går inte. Tyvärr Sofia.

Jag vet inte om det bara är min magkänsla
Eller om jag bara trampat snett
Mina tankar far så lätt iväg
Likt en fotbollscoach pushar jag mig själv
Vad spelar det för roll
Du vet att du fortfarande är aktuell
Kom igen, var inte barnslig
Enkelt att vara sin egen coach
Men lika lätt att trilskas och opponera sig emot

Ändå har jag växt
Lyckats lite
Lite daglig pepp och allt går bättre än dåligt
Det finns inga förberedelser
Inga som bereder en bra för vad som skall komma
Strunta i det
Ta smällen när den smäller
Andas
Nu

Å andra sidan, lita aldrig på en kanin















.

why don't you just kiss me

Tiden springer iväg med alla dessa människoben som existerar på denna jord. Och jag mår så bra att jag önskar att jag kunde få vara ledig hela januari ut. Vilket är omöjligt som jag förstår om jag vill komma någonstans här i livet. Mest känns det som att jag kan skippa skolan och ge mig direkt ut i arbetslivet. Vara kreativ. Köpa en lägenhet.

Medan folk i min umgängeskrets dumpas på löpande band så är jag glad att mitt förhållande verkar vara någorlunda stabilt för tillfället, om jag inte missat någon vink eller speciell signal. Kärleken är ju lätt förblindande.
 
Blir nog hemma ikväll, eller jag vet inte riktigt. Har varit en hel del övernattningar den senaste veckan men ändå är jag inte trött på att dela säng med någon. Eller umgås med människor för den delen. Får se vad jag ger mig in i.

these streets have too many names

Idag gjorde min väns pojkvän slut. Utan att ens hört av sig innan. Vilka jävla stövlar med skit det finns. Jag blir så trött och arg.

Annars har jag varit på 70-årskalas idag, en redig ålder att fylla om man säger så. Jag köpte ett par supermegasnygga skor häromdagen som jag tänkte ha på mig, men såklart skulle det vara fem centimeters snö och storm med stora tefat till snöflingor imorse när jag vaknade...

Så de är ännu oanvända, vilket jag tycker är väldigt synd.

det osagda

Jag har aldrig känt mig som en rastlös människa och har aldrig heller varit rädd för att ha tråkigt. Men samtidigt som nya år kommer så har just den sidan av mig också förändrats. Som jag sagt så vet jag inte varför, men jag gillar det inte riktigt. Det känns fånigt att inte vara tillräckligt härdad gentemot allt det trista. Eller var det bara en vanesak och nu har jag slutligen fått för mig att jag ska bryta mig loss... We will see about that anyhow.

Idag så fick jag ett upprört sms av en nära vän till mig vars pojkvän varit bortrest i flera veckor och nu kommit tillbaka till Sverige. Han har inte kommit till Gotland ännu utan firade nyår på fastlandet och idag när min kära vän går in på, den ibland hatade och ibland älskade (nä, den är nog aldrig älskad) sidan kallad facebook, så har hennes pojkvän blivit taggad som en annan flickas strul. För er som inte tar för er och blir medlemmar på massa gratis internetsidor så innebär tagga att någon skrivit om personerna på en bild. Under tiden sitter pojkvännen på båten och min vän kan omöjligt få tag på honom via telefon när han är mitt ute på havet. Förmodligen så ställer nog min vän sig först frågan; Är det sant? Vem skulle inte. Och sen sitter hon förmodligen och grubblar på om det är det, vad som kommer hända, varför, om han kommer att vara ärlig när hon ställer honom mot väggen etc. 

Ut med det. Jag förstår henne. Jag förstår henne så väldigt väldigt väl. Trots att pojkvännen skrivit att han saknat henne så otroligt så är det mycket möjligt att han har gjort det här. Hur tänkte han? Och varför i hela friden tror människor som ingår i ett partnerskap att man kan ta sig friheter till vad som helst? Jag ska inte dömma då min vän inte pratat med sin pojkvän än, men jag spekulerar bara i själva tesen. Själva grejen med människor som hela tiden sviker. Då är man inte mogen, man är helt enkelt barnslig som går och gör saker bakom ryggen på sin "kära". Hur kan man säga att man älskar någon och sedan umgås med andra intimt under samma period? Det har jag själv fått erfara och ni behöver inte ens fråga hur många gånger jag själv frågat mig: varför? Jag kan omöjligt räkna så långt. Det sätter sånna otroliga spår hos en när man inte känner sig tillräcklig för den man tycker om mest av allt i hela jäkla universum. Man känner sig värdelös, så obetydlig, så oälskad och på något vis skamlig. Man skäms för att man på något sätt inte duger och man skäms för att en annan människa har gjort något sånt emot en. Varför ska man skämmas? Det är väl någon humanistisk känslo/instinktsgrej. Även om man själv aldrig gjort fel så är man fortfarande betydelselös. Man är en förlorare. Man är förlorad.

Och man gråter floder. Man frågar sig återigen: varför? varför? varför?

Ja, varför?

Självförtroendet hamnar sen i botten. Och vem som helst som kan få en att återfå minsta fotfäste igen klamrar man sig fast vid. Man söker bekräftelse på att man fortfarande är människa.

Om det är någon som skulle vilja invända och säga att det här på något sätt skulle vara förstorat så har ni fel. Det finns en tid då jag inte kände mig som människa.

Jag hoppas att den dagen då någon skulle vilja bryta upp med mig, att den personen är så pass ärlig att den säger det till mig. Berättar vad som är fel, att det inte funkar, att han träffat någon annan... vad fan som helst. Men att gå bakom ryggen på någon är som att se en människa som ett vitt a4-papper, som man sedan med all sin makt knycklar ihop. Man klämmer hårdare och hårdare. Hårdare och hårdare. Till slut river man. Det känns så i kroppen, på en människa, som att någon sliter en i stycken. 

Och om man nu varit tillsammans och en gång älskat varandra så är det väl inte svårare än att inge lite respekt och förklara hur det ligger till innan man gör något dumt. Ja, det skulle fasiken varit bättre om min väns pojkvän ringt mitt i natten och sagt "nu tänker jag strula med "den här tjejen" för att jag känner för det". Ja men varför inte. Då var du ju i alla fall öppen från början. 

Spänningen kanske går förlorad för den som är otrogen, men jag tycker att man kan ha överseende med det som idiot.

Efter alla dessa rader så är det enda jag egentligen vill få fram att jag tycker så otroligt mycket om min vän och att jag aldrig skulle önska henne en sån här incident. Och att det som hänt praktiskt taget inte hänt egentligen då allt bara är ett missförstånd. Det är min önskan för ikväll. Och jag vet att den kan bli uppfylld.

Kärlek är så mycket mer. Trevlig kväll allihopa.

En nytt år

Middagen igår blev väl kanske inte som förväntat. Det var lite fnurrigt med både människorna, stekpannorna och stället vi var på. Vi handlade fryst kyckling (inte så smart att handla en nyårsafton då utbudet av kött och liknande är väldigt litet), pommes frites, bearnaisesås, chokladmousse och lite snacks och läsk. När vi väl skulle börja laga maten så var det väldigt svårt med kycklingen med tanke på att flickorna som bodde i lägenheten inte hade någon mikro. Hur skulle vi nu kunna tina den frysta kycklingen? De hade nämligen inga fler plåtar än den som vi hade pommes fritesen på... Så vi fick ställa in kycklingen i några skålar i ugnen och försöka tina den samtidigt som pommesen skulle bli klara. Det gick kass alltihop. Vi tog ur kyckligen för tidigt, fick inte ner den klokt i stekpannorna därför att stekpannorna var väldigt små och kycklingen väldigt stora. Kyckligen brändes på för hög värme och stället hade ingen fläkt vilket innebar en stor risk för att utlösa brandlarmet. Trots fönstret öppet så såg stället ut som en rökig klubb och det hela resulterade att vi en gång fräsha människor inför kvällen inte kände oss så mysiga längre. Hm. 

Det hela slutade med att vi enbart åt pommes frites och bearnaisesås till nyårsmiddagsmåltid. Kycklingen kastades ut genom fönstret på lägenheten som uppskattningsvis troligt låg på tredje eller fjärde våningen.

Jag och Julia kände att det nog var dags att dra, så vi sprang iväg innan efterrätten serverades och hamnade hos min pojkvän. Vi blev kvar hos Ivan resten av kvällen med flertal människor och det blev en relativt lugn nyår med skip-bo spelande och tuggummitjuvar.

Sen hamnen. Som inte längre är ett självklart alternativ. Där träffade jag såklart många läskiga människor, men även sånna som jag saknat och gärna vilja önska gott nytt år. Kvällen var kylig som f a n och jag trodde mina fingrar skulle ramla av. Vi flickor var inte sugna på efterfest och bestämde oss för att ta en taxi hem. Men det föll så knasigt att jag hamnade i min pojkväns säng och Julia och julius i julias säng. Alla var nog rätt lyckliga.

Mitt nyårslöfte till nästa år är att nästa nyårsmiddag inte, inte, ska bli misslyckad. Det har bara hänt för många gånger i mitt liv...

RSS 2.0