i want to be a part of something

Mitt hjärta slutar snart slå. Känslor är tydligen aldrig till för att visas. Bekräftas.

Livet är ett jävla rävspel.

Jag är inte med.

onsdagskväll i mörker

Luften smakar höst. Jag säger då det. Det är oundvikligt.

Jag hittade ett visakort på golvet i butiken idag. Stackars kille. Man blir nog lätt panikslagen när man inser att alla ens stålar helt plötsligt inte ligger i ens ficka. Men å andra sidan så är kanske inte fickan just det bästa stället att förvara dem på heller. Det stod killens namn på kortet, finurligt nog, och jag ringde 118118 för att försöka spåra honom.... resultatet vart inte så bra.

Ikväll inser jag att tiden inte riktigt räcker till för mig. På många sätt. Det är svårt att förklara, men jag vill hinna vara mer med mig själv samtidigt som jag verkligen vill passa på att träffa mina vänner. Och så vill jag ha mina åtta timmars sömn. Och min sex timmars långa arbetsdagslön inkasserad. Jag vill vara fri men ändå bunden. Jag vill ha vardag men ändå fest.

Jag kollar bloggar, ser filmer, lyssnar på engelska ljudböcker och läser vanliga hederliga pappersformsberättelser. Jag målar upp bilder och suger i mig historier om andras liv. Och jag nöjer mig med det för nuet.

so i write, but not with love

Jag gillar inte sena nätter så mycket. Inte lika mycket som min omgivning verkar gilla det. Mörkret faller mig inte alls i smaken och luften kyler ner mina ben, och ibland även mitt humör.

Så jag är väl en dagmänniska ändå.

När solen går ner och drar sig tillbaka och mörkret faller på, så är det ett tecken på att vi ska dra oss tillbaka med den. På somrarna är det okej att lägga sig lite senare. På vintern kan man sova mest hela dagen. Jag brukar slumra någon gång vid fyra när jag kommer med bussen. Det är skönt, men lite tidsödslande och livstidsslösande.

Godnatt.

what if

Idag har jag känt mig som babyspice. Jag har jobbat i cykelbyxor och tygskor på gummiklack och med en tofs snett på huvudet. Själva nittiotalsstuket kändes stundvis okej, stundvis obekvämt. Om jag skippat skärpet i midjan och mina trendiga glasögon så hade jag varit som hittad ur "trendtiden vi alla vill glömma".

Jag längtar till hösten. Det säger jag i mitten på varje jävla sommar. Sen när jag får min eftertjatade höst så vill jag mest kräkas på dens blåsiga och regniga dagar. Det jag längtar efter är höstkläder. Det finns ingeting som går upp emot höstens burriga cardigans och enorma halsdukar. För att inte tala om de vackra trenchcoatsen.

Och färgerna. Klassiskt. Mörkt. Komfortabelt.

Jag klär mig i vinter hela sommaren lång. Minus strumpbyxor.

Det jag inser mer ofta nuförtiden är att Sveriges klimat inte riktigt passar mig. Jag vill ha milda vårar med lagom värme och sol och vindstilla, höstar utan regn men med gråfin himmel hela året om. Förutom kanske tre veckor med snö, självfallet ska perioden i så fall börja andra advent och sluta ett par dagar efter julfirandet. Bara så man får ta del av lite tomtar och tjärvar och glitter och pepparkakor och glögg och gemenskap och glädje. Sen får det vara bra. 

Vill jag ha sommar och trettio grader värme kan jag åka någon annanstans.  

Eller så vill jag bo där det är svensk sommar året om, fast man istället kallar klimatet höst, och därmed inte blir utstirrad om man går med en burrig ullkofta, jeans och stövletter och tar en glass. Av någon anledning gör jag det inte nu, mest för att jag vill undvika att folk tänker "men för jesu namn, det är ju sommar, du behöver inte pälsa på dig så mycket" och sen se på mig som om jag vore någon slags utomjording. Faktum är att svensk sommar matchar australiensk vinter, temperaturen är ungefär samma, åtminstone dagtid. Så om vi nu inte hade varit så köldtåliga här så skulle man kunna säga att vi har vinter i vårt land året om.

Nu mot kvällen börjar jag känna av axlarna och benen av all trevlighet som jag utstålar varje arbetsdag. Inte visste jag att det skulle vara så tröttsamt, mest påtagligt när mörkret faller på, att vara hjälpsam och glad hela dagarna. Men övning ger färdighet har jag hört.

Och idag unnade jag mig brända mandlar för att jag sköter mig så bra.

well go screw yourself

Vilken dag.

Kom precis hem från ett besök på Joda med Therese och Fia. Sällskapet var trevligt men inte servicen, den här gången heller. Jag förstår inte riktigt mig själv när jag hela tiden viker mig och besöker restaurangen igen. Det är så himla dumt. Dagens val bestod av pasta med gorgonzola, körsbärstomater och strimlad biff. Efter två tuggor hade jag konstaterat att osten var så överdriven att den gav mig magvärk, biffen så hårdstekt att jag inte visste hur jag skulle tugga den och "körsbärstomaterna", som uppfattats som fler än två i menyn, inte skulle bli fler ju mer jag letade i spagettin.

Dagens sämsta alltså.

Sedan var det optikerbesöket. Där man inte riktigt blir tagen på allvar. Där de som skall vara professionella i yrket chansar sig fram. Vem kan man ge sin tillit till nuförtiden? Det känns som att de aldrig kommer att fixa till mina linser klokt. Idag tänkte optikern justera högerögat när det är vänsterögat som krånglar, "och börja med det" som hon uttryckte sig. Att jag sedan måste be om att hon ska kolla mina styrkor är enligt mig ganska skrattretande... Var jag där för en gissningslek? Jag vet väl vad jag ser och inte ser. Det visade sig, som jag visste, att båda ögonen behövde korrigeras.

Man måste tydligen ordna allt själv.

Idag känner jag mig ganska trött på att betala pengar på saker som gör mer skada än nytta.

Men däremot pengar som ger en något i utbyte. Som mina reafynd. Det gör en belåten det.

en anananananananananas

Har nyligen sytt ihop någon slags håraccessoar, amatörsömmerska som jag är. Jag gjorde inte det varken för att jag hade tråkigt eller för att jag var sugen. Jag gjorde det för att jag skall på fest imorgon. Tror jag. Och temat var huvudbonad. Tror jag. Skulle jag misstolkat något fel så blir det väl enmansfest med spejsad hatt. Skönt att ha sina planer bestämda, vad som än händer.

I helgen åker jag till Åminne. Med eller utan sällskap vet jag inte riktigt, men till östra gotland ska jag. Och jag föredrar ju sällskap med mig, så du vet sällskapet...

Mina fötter är svullna och jag är lite sur. Mestadels för att mina fötter är svullna, men även för att jag får blåsor i munnen av chips och för att sminket inte tvättar bort sig själv. Jag blir sur när jag känner mig okomfortabel. Åh ja, jag har många liknande egenskaper.

FAN SKITANS JÄVLA PISS RUNKEPONKIDONKIKONK ARSELRÖV BANANFIS POLKAGRIS

STÅLMUTTA

Jag är slut. Jag borde logga ut för ikväll. Logga ut från alla jobbiga smärtekänslor.

Och jag har håriga ben.

En dålig/äcklig/tråkig/jobbig grej till och jag stryper mig själv.

bussen här utanför går ingenstans

Lasse går i högtalarna och det är tyst i huset. Förutom det knarrande som hörs från badrumsdörren och från bilarna som är ute och kör i den mörkblåa natten. Månen lyser inte in genom fönstret som den brukar och ingen andas vid mig. Som den brukar. Det är jag och mig själv. Det känns skönt. Men lite vemodigt. Och framförallt nostalgiskt.

Alltmer sällan gömmer jag mig. Det är som att den delen av mig som gillade att bara ligga och grubbla och vrida och vända på situationer, sakta börjar ebba ut. Det är inte, och tar inte, upp en lika stor del av mitt jag eller min vardag nuförtiden. Men jag vet att hösten kommer än. Med löv och kyla. I år ska jag skaffa en bättre jacka.

Det är konstigt hur man aldrig tycks få ordning på någonting. Man lyckas aldrig pussla ihop delar av sig själv eller någon annan innan de rasar igen. Man hinner aldrig uppleva godispåsen innan den är slut. Rummet hinner aldrig bli färdigstädat innan det är stökigt igen. Många saker tillhör ingenstans. Det sista är mitt problem för kvällen. /natten.
 
"Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du. Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan om du lämnade mig nu..."

Jag älskar lasses plinkiga melodier.

Jag avslutar nog så.

used to have a little, now i have a lot

Oj oj oj vilken obekvämt lugn arbetsdag det varit idag. Lite folk skådat på stan och än mer färre skor sålda. Det kändes verkligen som att alla gotlands materialistiska fingrar tagit semester för en dag. Och jag klandrar inte dem för att de valde just den här dagen, acksingen vilket vackert väder det varit.

Vaknade imorse, av för mig, en hemsk mardröm. Det var en blick, som jag nästan kan göra allt för att slippa, som tittade på mig hela tiden. Det var elakt och kallsinnat. Jag blev dumpad. Av en enda anledning. Att allt var tråkigt. Jag och världen. Haha. Jag orkade inte ens med att somna om efter jag vaknat. Tanken på att få se den där blicken igen fick mig alltså att gå upp en hel timme tidigare än planerat.

Handlade upp lite mer pengar innan jobbet på massa krimskrams. Köpte även en fin plånbok, en sån där perfekt jag velat ha så länge...

Nu ikväll äter jag chips och dricker den redbull som jag så uppskattat fick av några koffeinutdelare. Jag dricker en redbull sådär max en gång i halvåret. Jag får alltid för mig att mitt hjärta slår lite snabbare och hårdare efter att jag druckit 250 ml av den här drycken.

Idag kom jag på en smart grej. Utan att tänka särskilt mycket. Jag äger världen.


en tisdagsdag

En trevlig dag har flytt sin kos.

Jag började min dag klockan tio. Jag skrev ett lite irriterat inlägg, jag återkommer till personen i inlägget längre ner, och gick ut för att sola på altanen. Vädret varierade från sol till moln och det gjorde mig rastlös. Eftersom det kändes som att jag tvingade mig själv att ligga still alldeles förgäves.

När jag kom in insåg jag att jag hade fått soleld på tuttarna. Jag bor på landet, så då får man sola topless. Men man får egentligen sola topplös när och varsom. Om man vill. Tycker jag.

Tog mig senare in till stan och mötte upp Tessan. Vi kollade in nya gallerian och köpte lite choklad i Visbys chokladaffär och satte oss sedan och fikade på caféet bredvid. Jag insåg att mintchoklad och coca cola inte var en bra kombo. Ett sånt där konstaterande som man inte får vara med om varje dag.  

Sedan följde jag med ut till Stenkyrka mejeri och åt mat med en del av Tessans släkt. Det var riktigt trevligt. När vi kom in till stan igen så träffade vi pojken från år 2007. Det var lite knasigt eftersom vi egentligen aldrig känt varandra. Men det var inte så hemskt som jag förutspått och som jag uttryckte min fasa för, i inlägget nedan. Faktum var att det var lite häftigt att det gått två år och saker har hänt, men att man också möts igen. Fast på andra villkor denna gång.
 
Popaganda står för tröskeln nu. Ett beslut jag måste ta. Åka? Hm. Ja.

nattsamtal

Sommaren efter jag gick i åttan så träffade jag en kille som jag blev förälskad i. Jag hade aldrig varit förälskad innan och det kändes så nytt och konstigt och härligt.

Vi träffades här i Visby och bara på två korta stunder fick jag känslan av att "det är han". Sammanlagt så träffades vi bara några timmar och han var bara här på semester, så han åkte tillbaka till Stockholm ganska snabbt. Efter det pratade vi i telefon varje dag. Timtalslånga samtal. Och varje natt ringde han mig.

Det som hände då när jag låg och sov och vaknade av att telefonsignalen skar i öronen var att jag blev glad. Varje gång jag såg hans nummer så blev glad. Bara glad. Det var ju han.

Det som hände inatt när jag vaknade av samma persons ringande vara att jag blev både frustrerad och arg. Hur fan kan han ringa mig tjugo över fem och tro att det skulle vara okej? Kanske för att det alltid hade varit det. Men det som var då är inte längre. Det borde väl till och med han förstå.

Han kom tydligen ner till Gotland inatt och ville komma och bo med sin kompis hos mig. Eh. Jah. Klockan tjugo över fem i nättras försökte de sova över två stolar mitt i stan. Mitt svar blev kort: "är du så jävla korkad att du åker till Visby utan någonstans att bo så kan du mycket väl skylla dig själv".

Numera så känns hamstern i denna pojkes hjul ganska död.

Förr tyckte jag han var charmig.

Nu: Inte så värst.

Tanken på att träffa honom som han sa, känns minst sagt inte lockande. Jag har mitt liv nu. Så han kan ta sin dryghet och sin tro på att jag finns där till hands när han behöver och stoppa upp det någonstans.

När man blir kär så utstår man mycket. Utan att veta att man kanske faktiskt utstår något. Som dessa eviga nattsamtal. Då var det glädje. Nu är det mest sorg.

Förlåt, jag är nog inte kär längre.

Dina blommor har dött.

I never knew

Jag tänker på varför människor beter sig som de gör mot varann. Vårat kapitalistiska samhälle har gjort oss förvirrade. Det är något som jag anser högst troligt. Vi borde leva bättre. Hör ni det. Bättre.

Jag lever så gott jag kan med kärleken vid min sida. Det känns skönt när ett flertal hinder har rivits och när ett förhållande har växt sig starkare med tiden. Det känns fint. Ninnie hade några vänner över på fika och jag hörde dem säga "det tar hälften så lång tid som man varit tillsammans med en person att komma över den". Jag säger bara hold your horses. Jag tror egentligen att det finns anledningar till varför det tar så lång tid att komma över någon. Släppa taget.

Att bli dumpad är aldrig särskilt meritkryddande. Att inte bli omtyckt av hela världen kan vara svårt att acceptera. Man känner rädslan av att bli lämnad kvar, ensam. Det är tufft. Det är tufft. Riktigt jäkla tufft.

Ibland brukar jag säga till singelvänner; "ni som ändå lyckats rädda er från förhållande, håll er kvar. För ni är ännu inte förlorade. Ger ni en gång efter för tvåsamheten, så kommer ni aldrig klara er i ensamheten igen". Det är precis så jag menar, även om jag kanske inte uttrycker mig så poetiskt i tal alltid. Men det är poetiskt.

Jag kommer inte ihåg hur det funkar. Hur man kunde somna varje kväll utan att få ett fint kärlekstextmeddelande. Hur man kunde känna sig betydelsefull trots att man inte hade någons uppmärksamhet dygnet runt. Hur man kunde känna sig hel.

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara tillbaka på ruta ett.

Jag skulle vilja ha en snabbtitt, en kort känslomätning. En snabbvisit.

Men sen skulle jag ändå vilja stanna där jag är. Föralltid.

måndag

Det känns lite felvänt att ligga i solariumet den här tiden på året, men jag kan inte hjälpa att jag också vill vara lite härligt brunfräsch. jag har varit ledig i tre dagar nu och inte har jag fått någon möjlighet till att kasta av mig kläderna i ett sommarvarmt och soligt väder. Det var det första jag önskade när jag vaknade idag. Men insåg redan innan jag öppnat ögonen att det jag väckts av var smatter på fönsterbläcket.... nitlott dragen.

Så idag får jag väl städa lite istället, raka benen och kanske ta mig in på stan en vända. Alltså bara helt nödvändiga saker har jag planer på att göra idag. Känns både bra och lite sådär.

you're no big deal

Bilderna från peace & love är nu officiellt släppta. Och för att klargöra, jag sitter ganska nära en annan pojke ¨på någon av bilderna, nära men inte på något annat sätt än just nära. Alltså inget mer än så. Har inte varit. Skulle inte ha kunnat vara. Jag hittade en rolig kompis för en dag. Enkelt. Vilket innebär att jag fortfarande älskar min pojkvän gränslöst och som jag gjort nu i över arton månader, också inklusive under festivaltiden. Inget krångel.

När vi var på festivalen och satt där i ring så tyckte jag inte att det var ett dugg märkligt. Att en kompis (men också pojkes) hud nuddade min axel var självfallet inga konstigheter. Men sen kom jag hem. Fick se bilden som var uppladdad på facebook och min kära undrade vad nu det här var, och insåg att det såklart tolkades på fel sätt. På det sättet vilket jag också skulle tolkat bilden om det varit min pojkvän som varit iväg och inte jag. Hm. Det som var en liten grej blev en stor grej helt plötsligt. Jag kunde inte mer än förklara att det inte var någonting och min pojkvän litade såklart på mig.

Det är självklart bra att han litar på mig.

Men.

Jag förstår inte hur vissa kan tycka att det är så enkelt. Att lita på någon. Jag är ständigt misstänksam och har svårt för att lita på någon överhuvudtaget. Kanske är det för att jag skulle känna mig så himla svag och ihopknycklad om jag en gång gett min tillit till någon till hundra procent och sedan blev blåst på den. Kanske just därför. Kanske för att jag är en kontrollmänniska och inte skulle klara av att tappa kontrollen på grund av någon annan människa. kanske just därför. Jag vill ofta bestämma hur allt ska vara, och ibland önskar jag säkert lite undermedvetet att jag kunde styra och forma min omgivning just efter mig. Och när jag väl förstår att det är möjligt att det är såhär det står till, så lyckas jag nästan skrämma mig själv. Med mig själv. En bedrift som jag inte uppfattar som enkel.

Och jag inser att jag inte tagit en bild med min pojkvän nära någon annan tjej bra alls. Inte ens med fem meters avstånd. Hej svartsjuka och misstänksamhet, ta er i brasan.

Det främsta som jag ville förklara i det här inlägget var:

1. Min pojkvän är förstående.
2. Inte jag.
3. Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

ever thine, ever mine, ever ours

det är så jag säger det ikväll

Jag känner mig trött
frustrerande svag
irriterad
på snor, halsont, öronvärk
jag skulle kunna säga smärta i allmänhet

Jag vill sova
men i samma stund som tanken letar sig fram, så ser jag klockan
tiden
sekundvisaren
livet går fortfarande framåt
märkligt
jag trodde nästäppan var slutet
the big end

Jag är ingen nattmänniska
ingen morgonmänniska
ingen dagmänniska
jag har inte hittat min tid på dygnet än
då allt klaffar
då allt känns som varm hallonsås över iskall glass
men runt klockan två brukar det mesta kännas okej

Svetten uppdagar sig i pannan likt små kristaller
mer ständigt än sällan
dock varken så vackra eller lättuppburna som man kanske kunnat hoppas att kristaller skulle vara
ibland blir det fel

Och vädermanin hos oss svenskar håller i sig
på jobbet, på fritiden och i mataffären ojar vi oss
ojar oss
om värmen vi så maniskt och beroende har längtat efter
vi har det alla gemensamt
och det är så vi får en närmare social kontakt med människorna runtomkring
vädret för oss samman
stackars den som gillar regn
som aldrig får vara med

Jag undrar vart jag gömt fläkten
jag hade den förra sommaren
jag la den
någonstans
kanske ingenstans
den är borta nu

Det blir varmt under täcket
halsen kvävs lite av den kvava luften
förkylningen hjälper trycket
som till slut exploderar i en hostattack
det är klart jag tycker synd om mig själv
det är sommar
jag tänker inte försvara mig för att jag lyfter det till ytan (läs: klagar)
prova ni att leva i min kropp
det är snorigt och tätt och dant

Men kanske är det mindre synd om mig än de som dödfödde i Barnmorskorna - Norge, på svt24
kanske jävligt mycket mindre synd om mig
barn är likamed mirakel
jag lär bli världens bästa morsa
tack big bang för att jag fick leva

jag älskar livet
jag älskar mig själv
jag älskar en annan
jag älskar två annan
och fler än så

jag är lycklig
om än lite förkyld

Jonas Gardell skriver mycket bra om M.J i expressen

 


Varför vi älskar att hata Jackson


Jonas Gardell reagerar mot en efterhandsnormalisering.


 

I den störtflod av artiklar och kommentarer som publicerats dagarna efter Michael Jacksons död - om man googlar Michael Jackson får man just nu 377 miljoner träffar! - är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det "bisarra" i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det "goda", den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger.
Att han själv många gånger vittnade om hur ofantligt olycklig han var som drillad barnstjärna kan vi ignorera. Washington Post skriver rakt ut: "Men låt oss lägga det åt sidan och tänka på honom när han var på toppen av sin karriär, när han sjöng och dansade så bra... "


En av de vanligaste verserna i dödsannonser lyder: "I minnet Du lever, Du finns alltid kvar. I minnet vi ser Dig, precis som Du var."


Etnologen Ingeborg Svensson beskriver i doktorsavhandlingen Liket i garderoben: en studie av sexualitet, livsstil och begravning (2007) hur just denna vers används av en mamma efter att hennes son dött i aids. Sonen hade varit aktiv läderbög i storstaden, i den annons som pojkvännen satte in var där en nallebjörn med harnesk istället för svart kors.
Modern valde att helt bortse från sonens vuxna, självvalda liv. Pojkvännen var utesluten ur denna annons, och den döde presenterades som "Min älskade son" och "Vår käre bror", som om han inte haft något vuxet liv alls, så följde versen om "I minnet vi ser Dig, precis som Du var", och avslutningsvis uppmanades man att lämna bidrag till cancerfonden.
Vad vi ska minnas är alltså "Som Du var".
Före.
Före alltsammans. Före sjukdomen. Före homosexet. Före mardrömmen.
Då, när den döde var "son" och "bror", inte det där konstiga som storstaden gjort honom till, det som till slut dödade honom.


På samma sätt uppmanas vi nu att minnas Michael Jackson "precis som han var", det vill säga före.

Före den konstiga Michael Jackson. Före den bisarra Michael Jackson som, enligt tidningen The Guardian, ägnade sina sista år åt att "muteras till en allt konstigare version av sig själv, för att bli ett föremål som bäst passade på ett kändis-zoo." Med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv.
Och vi upplever oss dessutom som storsinta när vi gör det. När vi bortser från vem han faktiskt var.
För först föds man och blir den andra säger att man är. Sedan kan man föda sig själv på nytt om man måste, om man orkar, om man har kraften och modet.
Det är en stor sak att göra. En modig sak.


Jag har under åren emellanåt skrivit om Michael Jackson och i mars i år fick jag ett brev från någon som skrev: "Jag blir skrämd av Michael Jacksons ansikte. Det verkar ju inte äkta om man säger så."
Så har vi alla enats om att Michael Jacksons ansikte inte är äkta. Vi tycker synd om honom, för vad gjorde den stackaren med sig! Vi utgår ifrån att han var olycklig. Han som var så snygg som han var, och sjöng och dansade så bra!
Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna, kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville. Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut.
Kanske motsvarade det hans självbild.
Kanske tyckte han att han var vacker.
Kanske var han vacker.


I min monolog Scheherzad från 1999 beskriver jag den engelske excentrikern Quentin Crisp: "Det gällde ju att göra det bästa av situationen och det gjorde jag med hjälp av tjocka lager av puder, ögonskuggor, läppstift och mascara.
Det märkliga är att ju mer jag målade mig, desto mer lik mig själv blev jag.
Genom sminket framträdde det som var jag. Ju mer konstlat, desto mer äkta. Till slut var jag absolut mig själv. Nöjd gick jag ut på gatan och blev omedelbart arresterad för förargelseväckande beteende."


Det som betecknas som "bisarrt" är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn.
Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv.
Och vi hatade honom för det.
Såsom varje avvikare blir hatad.
Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande.
Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat?


När han nu är död tar vi honom tillbaka. Liksom föräldrarna till bögar döda i aids på 80-talet tog tillbaka sina barn, avhomosexualiserade dem och gjorde dem åter till "son" och "bror".
Ofta som en akt av hänsyn och storsinthet.
Vi lägger det "bisarra" åt sidan och tänker på Michael Jackson "när han var på toppen av sin karriär, när han sjöng och dansade så bra... "
I minnet vi ser Dig precis som Du var.
Och begår på så sätt ännu ett övergrepp på den döde.




Jonas Gardell
kulturen@expressen.se

RSS 2.0