PEACE & LOVE

Är borta i ett par dagar nu. Det blir tomt och tyst.

HEJ BORLÄNGE, FÅR JAG SOVA HOS DIG?

Sitter och känner efter på förväntningarna som jag borde ha inför morgondagen och veckan. Jag har dem till en viss del. Men jag har lärt mig sedan länge att man helst ska ta allt med en klackspark. Med stabila förhoppningar så blir det oftast bäst. Så jag hoppas det hela blir bäst helt enkelt.

Jag trodde aldrig att vi skulle komma iväg till peace & love. Men nu sitter jag här på sängkanten, med den stora resväskan framför mig. Kläderna hänger utanför och jag funderar lite över mitt egna logiska tänkande. Det första jag gjorde var att packa ner två par jeans, tre kjolar, tre klänningar och tre par shorts plus flertalet tröjor och koftor till det. Just nu tycker jag att det känns som jag fått med mig en bra festivalgarderob, men det jag verkligen undrar över är om allt detta egentligen, ni vet på riktigt, kommer vara nödvändigt till fem dagar. Dock har jag aldrig gillat att vara låst och jag kanske gör mig själv en tjänst när jag ger mig flertalet valmöjligheter.

Imorgon åker jag. Peace & love. Fred och kärlek. Fem dagar med fred och kärlek. Ååååh.

Det finns förväntningar trots allt.

you're so tired

Min näsa slutar inte att klia. Den har kittlats i tre dagar nu. Inte nog med det så får jag utslag på ryggen och armarna så fort jag tänker på siba.se.

Vilka idioter alltså.

Begreppet fjortisar blir överkonsumerat

Midsommar firades i Åminne. Jag ber er att vänta med att tänka "surprise, hängde inte alla där ella och blev fulle och fule och kladde på varann". För jo, det gjorde dem. Men inte jag. Jag hade en såndär härlig midsommar som inte alls är överskattad, med den årliga traditionen tillsammans med släkten på fars sida.

Vi gjorde som man ofta gör. Åt rabarjerpaj, spelade kubb, några bar kransar, vi grillade grillspett, åt jordgubbar och glass, spelade familjegeni och åt chips och ostbågar. Två eller tre gånger tog vi en vända för att titta på alla fulla, fula och kärlekstörstande ungdomar. Det var verkligen inte mer än halvroligt.

Snarare generande.

Hur många som helst, i åldrarna mellan 11-18 år sprang runt. Sprang runt i mörkret. I regnet. Överallt. Beblandade med tiotalet poliser samtidigt som SOS-gute stod och filmade dårskapet för att få in lite bra material att sända på tv.

Om man nu anser att små översminkade femtonåringar som druckit lite för mycket vodka, och stapplar fram i vita pumps lånade från mamma och två storlekar förstora, är bra material.

Jag är inte fördomsfull.

Tvärtom.

Dock har jag svårt att ta när några stadsbor, likt de jag beskrev ovan (överstylade och munnputande), säger att det var "lite för mycket bönder för våran smak" såhär i efterhand. Ehm, ursäkta? Jag vill inte verka brunstíg eller något men.... vad gjorde ni i Åmmine? Kom ni inte möjligtvis dit för att det hade ryktats om att det skulle bli ett jädra stohej? Och definerar ni alla killar som bär keps som bönder? Hm.

Under de tiominuterperioder jag promenerade runt så såg jag fåtalet bönder.

Men dock flertalet tillgjorda kortkjolstjejer.

Det som är roligt är att begreppet fjortisar nuförtiden innefattar så mycket mer än billiga, korkade fjortonåringar.

De har blivit en egen "sort". Sällan särskilt hyllad.

Och ändå hör man mest just fjortisarna själva gnälla över att det finns så många.

men ursäkta mig då

Den här bloggen går på lågvarv, jag höll på att skriva nu när det är sommar, men även innan har det legat lite dåligt till. Jag har väl börjat att växa ifrån behovet av att låta er veta hur jag mår, hur livet leker och vad som känns. Jag har börjat växa åt ett annat håll, men det byter inte att jag har gjort det helt och hållet. Ibland får jag lust att höra av mig.

Och då gör jag det.

Det är ganska simpelt det här med att blogga förstår ni.

Man pular ner ett par rader när man har lust.

Så ni får helt enkelt ha överseende medans min lust fortsätter att vara icke-existerande.

utmattad

Tanken på att behöva gå upp åtta imorgon för lite äcklig gymnastik känns minst sagt olockande. Men tanken på att jag faktiskt spenderat en hel dag hemma utan anledning, gör att jag känner mig aningen förslappad och därmed också halvt omedvetet tvungen att bege mig till skolan.

Klänningen ska sys klart och förhoppningar om att jag blir färdig imorgon är rätt stora. Det känns lite pressande att ha något att tänka på. För en sån som är dålig på att ha många bollar i luften vill säga. Precis. I detta, och alla andra fall, jag.

Det är frustrerande när det visar sig att siba.se är en av de sidorna jag besökt oftast på min startsida. De är verkligen inte värda min uppmärksamhet. Hur vågar de restnotera min kamera? Och sedan när jag ringer och skäller på dem, kontinuerligt, så får jag bara tafatta och felaktiga svar. Skickas då och där och när och hi och di och si och så. Jag har redan missat tre jättebraiga tillfällen som jag behövde den till! Bergis kommer den inte ens komma till skolavslutningen.

På något sätt får jag för mig att det skulle vara värt att betala femhundra kronor till, bara för att slippa denna väntan. Men orka... krångla, som de flesta uttrycker sig i dagens gymnasieålder.

Jag behöver en dusch.

A LITTLE BIT HAPPY, AIGH'T?

Lykke Li till peace and love. Även så jag!!!! LIFE. IS. GOOD. Det är ren konkret fakta idag.

And for you I keep my legs apart
And forget about my tainted heart
And I will never ever be the first to say it
But still I, yes you know, I..I..I..
I would do it
Push the button
Pull the trigger
Climb a mountain
Jump off a cliff
Cause you know baby I love you love you
A little bit

¤¤¤

you know that love can do you like a shotgun

crazy kind of day

Fick en plötslig skrivkramp. Jag som tänkt lära er lite om livets hårda skola. Det får bli en annan gång. Nu börjar linserna snurra, vilket är ett tecken på läggdags.

Tänkte bara nämna att i förrgår cyklade jag fyra mil, varav två mil i en riktigt äcklig motvind, jag menar så att det inte går någon förbi att jag faktiskt kan vara aktiv. Sen ska jag inte hymla med att jag höll på att börja lipa, jag mådde illa, kände mig yr, var genombränd av solen och hade ont om dricka. Att jag ville gråta berodde nog mest på solsting och den jäkla vinden, men jag kände mig konstig redan innan vi begav oss av på hemfärd.

Och sen på det så har jag världens sämsta tålamod när det gäller att motionera. Det är skitonödigt att känna sig ansträngd, det är både obehagligt och obekvämt.

När jag kom hem (det tog två timmar hem från tofta jämfört med en timme dit) så sov jag från halv fem till halv tolv. Jag gick upp då för att kissa när jag fick känna hur ett illamående bara sköljde över mig. Istället för att göra något åt det så tänkte jag att jag fort skulle ta mig tillbaka till min säng. När jag reste mig från toalettsitsen så kände jag hur det började svartna framför ögonen. Ni vet som när man reser sig för snabbt och har lågt blodsocker. Men den här gången visste jag (efter att ha sett mig i spegeln och mött en hamsters spegelbild pga den hemska solelden, jag brukar bli svullen som reaktion) att om inte flimret skulle försvinna snabbt så skulle jag tuppa av. Känslan av att vara på väg att svimma är enkel att sätta fingret på. Jag började därför ruska på huvudet som någon slags nödlösning men hann inte inse att det var för sent innan jag låg där på golvet. Vaknade sedan upp av att pappa skrikit till och undrat vad fasen som hänt (det måste varit en bra duns) och jag hann så småningom att inse, att jag svimmat, igen. Det var inte så länge sen sist.

Jag svimmar av för hög belastning och för litet matintag i samma kombination.
Jag kan tuppa av när jag har bränt mig för mycket i solen. Så brukar jag svullna i ansiktet upp på det.
Jag kan svimma om jag dricker för många olika sorters alkohol samtidigt.
Eller när jag cyklar ner i diken. Hm.

Jag har ofta ansett mig själv som stark. Men jag vet inte i vilken benämning det skulle vara i så fall.

ni är fina

den som inte dödar mig först, dödar jag först

Jag är så förbannat trött. Trött på människor som hela tiden ger sig på andra, kastar skit och inte uppskattar någonting. Som tror att hela jävla världen kretsar kring dem själva. Jag orkar inte gråta mer, men ändå kan jag inte sluta, det fortsätter i någon slags hysteri. Gör jag något så är det fel, låter jag blir så är det lika fel. Säger jag något så skulle jag ha varit tyst, och är jag nu tyst så är jag bara nonchalant och massa andra fula ord. Ibland undrar jag om man är tvungen att älska människor som man har biologiska band till. För jag ger snart upp. 

Jag orkar inte ta att allt är mitt fel. Med tanke på att jag gör så lite jag bara kan för att irritera. Andra kan ligga på sina feta arslen och klaga på hur de blir serverade. 

Just idag klarar jag inte mer. Jag faller ihop psykiskt. Min mamma förstår ingenting. Hon tror att jag mår dåligt för att jag skulle ha pms eller för att jag är trött. Men det handlar för i helvete inte om det. Jag är ledsen att det tyvärr inte går att skylla på pms, det hade varit möjligt förra veckan. Jag är ledsen för att jag inte har en diagnos, så ni kunde ha det skriftligt på papper att det verkligen är fel på mig. Jag är så jävla ledsen för att jag är ledsen. Min pojkvän förstår heller ingenting. Utan blir sur för att jag mår dåligt. För det är ju inte så roligt med en ledsen flickvän. Nej, det är inte roligt. Hur fan skulle det kunna vara roligt. Livet är noteringsvärt inte alltid särskilt kul.

Den senaste tiden har jag skämts för att ta hem vänner. Till mitt egna hus. Mest för att jag vet att mina syskon inte drar sig för att vara som de alltid är. Bortskämda, otrevliga och elaka.

För jag skiter om jag hänger ut någon här. Skiter i om någon blir sur. För det har ni ingen jävla rätt till.

För på något sätt känns det som att gränsen är nådd. Våra föräldrar gör allt för oss och det enda jag får höra är massa gnäll och fula ord ägnade just dem som fött oss in i den här världen.

Hur svårt kan det vara att växa upp? Få lite självinsikt? För det är jävlar på tiden.

Här skulle jag kunna skriva alla fula ord som finns i hela världen. För just så arg är jag.

in desperate need

Snälla kamera kom. Snälla kamera kom. Snälla kamera kom. Tvi. Tvi. Tvi.

...

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

ingen får ju se

Mina ögon vägrar att återställa sig efter nattens sömn. Att försöka spärra upp dem verkar meningslöst. Jag får acceptera att se halvdant idag. Så är det.

Dagen känns rätt lång när jag sitter här på andra sidan. Klockan är åtta, det är många timmar tills dagslut.
RSS 2.0