......

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
Kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

började inte från början

Oj så fint det är med bal! Alla är så välfixade och stiliga och vackra och alla andra fina ord som kan passa in, att man blir helt rörd... Det må vara att ta i lite, men det känns bra i hjärtat att se alla glada människor som mest bara kan njuta av sina resterande dagar som studenter. De har fixat det. Klarat testet. De har förtjänat att ha roligt nu. De har verkligen förtjänat det.

Jag, Ivan och Tessan köpte varsin glass som vi tyckte att vi förtjänade i värmen och slog oss ner framför havet. Det var blått och glittrade fint av solens strålar. Tessan försvann efter ett tag och likaså min älskade pojkvän. Stryk under älskade så att han verkligen förstår.

Jag stannade kvar på den rostiga gula saken och tittade på havet. Tittade på asfalten. Tittade på människorna. Tittade på min ben. Mina armar. Tänkte. Tänkte. Tänkte. Lyssnade på toner som flödade från mina hörlurar och blev lite nostalgisk. Lite sorglig. Jag vet att det blir så varje gång, när tonerna är bekanta och symboliserar stunder och händelser i mitt liv. Men varje gång låter jag det hända. Det finns en slags trygghet i en miserabel människa. Eller i en miserabel stund. Det finns något bekvämt med att inte behöva le när man sitter där ensam. Den enda man behöver tänka på är sig själv. Fast tankarna leder oftast till tankar kring andra människor. Vi är trots allt flockmänniskor.

Sen under vistelsen i almedalen såg jag allas systemkameror som hängde längs deras halsar. Jag ville också gå där med min kamera. Fota alla underbara klänningar. Och alla inte lika underbara klänningar. Men siba låter mig hållas, restnoterad in my ass. Snälla kamera kom.

please don't cry, i'm in you

förlora mig med vilken runaway som helst

Jag kommer inte ihåg vem jag var då
jag var jag
men inte som jag är nu

jag hänger mig kvar vid en milstolpe
vill aldrig någonsin släppa taget
den här milstolpen är mitt mål
här vill jag stanna
för all tid

men rädslan att någon skulle tvinga mig bort
kanske inte vidare
men i någon annan riktning
utan
det skrämmer mig

jag kan ha attityd
vara bestämd
tänka, tycka, känna
men det innebär inte att jag ibland är skrämd

skrämd av det som ödet kan välja att bestämma
rädd för att det inte skulle kännas rätt för mig

varför går man runt och tvekar?
funderar?
får ångest, tappar bit för bit

du kommer alltid ha dig själv
så länge du fortsätter att överleva

varför skulle det vara krångligt då


egentligen

womenizer

Modevisningen gick förvånadsvärt bra. Kändes riktigt kul att alla var så duktiga! Jag tycker dock att det är lite tråkigt att vi inte får möjlighet att se den live, utan bara inspelad. Men jag antar att det är resultatet och den riktiga underhållningen som vi i branschen missar. Det roliga alltså. Hm. Vad gör man inte för att okända människor ska ha något att underhålla sig med en tisdagskväll.

Imorgon är det samma modevisning kl 13 i säves aula. Titta gärna förbi, showen varar ungefär en halvtimme. Det är mycket gott på liten tid.

Just nu känner jag mig trött i benen. Min vän har färgat håret sådär dockigt och saknar bara två små röda rosor på kinderna. Jättekul att man vågar ta steget! Jag menar, hår och färg är så mycket mer än bara just hår och färg...

Och nu är hon inte blond för intet. Hon har valt att ge sig helhjärtat in i livet som blondin och allt vad det innebär.

Med ens känner jag att konkurrensen har hårdnat. Det är såå inte rätt.
 
Men ändå inte helt fel.

she's not a fucking television show

I love you, is that ok?

Jag skriver inte här särskilt ofta längre. Det är för att jag inte dedikerar mitt liv åt varken bloggen eller datorn. Men samtidigt som jag går och tänker på mordet jag skulle kunna utföra på min blogg, så vet jag att den måste få finnas kvar. Det finns perioder jag måste få skriva mina texter, få ge utlopp åt mina tankar skrifligt och bara berätta. Jag kan inte ha allt inom mig ibland bara. Då är det så enkelt att gå in här. Jag vet inte varför, samtidigt som jag skäms. För att ha en blogg känns inte särskilt hippt. Att blotta sina tankar för vem som helst känns inte särskilt friskt. Att folk sen ska förstå är bara ett önsketänkande.

Man skulle kunna vara anonym. Bara för att få skriva. Skriva på samma sätt som jag gör nu. Eller kanske djupare. Men med vetskapen om att jag lika gärna kan vara en blå smurf snarare än en sjuttonårig förvirrad tjej.

Med lite skinn på näsan ena dagen.

Jag förstår inte varför jag fortsätter skriva här. Men eftersom jag inte förstår och tänker fortsätta att skriva ändå så uppmanar jag er. Sluta läs.

Ångest. Beslut. Lite mer ångest

Människor har förmodligen ångest för mindre. Det är säkert många fler än jag som tros lida av någon slags beslutsångest. Ska jag. Ska jag inte. Hur mycket. Hur lite. Hur stor. Hur liten.

Det är svårt att bestämma vilken kamera man ska köpa. Skitsvårt. En systemkamera tar självfallet mycket bättre bilder samtidigt som den tar tio gånger så stor plats i väskan jämfört med en liten kompaktkamera. Det finns för och nackdelar med allt och jag får lite ont i huvudet över att behöva ta sånna här viktiga beslut.

Jag har hål i magen av det här. Det liksom suger till lite då och då. Kan möjligtvis även bero på hunger.

what's new pussycat?

Jag hatar regn. Jag hatar blåst. När den kombinationen komponeras så blir det inte direkt några jubelrop eller liknande från min sida. Jag hatar våta skor och fuktiga ben. Blåsten pinandes i luggen och näsan nedkyld. Hu.

Vissa dagar tycks jag inte förstå tjusningen med att bo i Sverige. Ska fundera över framtida bosättningsplaner.

Skolan pinar på, känner dock mig inte särskilt motiverad till någonting. Dock får Shakespeare och fackteckningspyssel mig till att vara lite ambitiös. Dagarna utstår jag i hunger.

Återigen funderar vi på festival, tessan och jag. Det verkar som att två är veliga.

För trött för mitt eget bästa

Den första svenska jordgubben svalde jag idag. och den andra. Och den tredje.

Och säkert den tionde också.

Klockan är ofantligt mycket för att det ens ska vara hälsosamt för mig att vara uppe, men mest med tanke på att jag har mattenationella imorgon klockan åtta i aulan. Det känns lite knökigt när jag tänker på det. Men om jag nu inte presterar så bra som jag borde så är jag väl helt enkelt inte värd ett mvg. Det är väl så man får tänka antar jag.

Heartbreaking. Eh. Jag tänker i tungor. Godnatt.

Självständighet

Längtar efter ett eget krypin. En egen lya. Mitt egna ställe.

Där jag får välja färgen på väggarna, hur stor soffan skall vara och hur lamporna skall vara möblerade.

Jag vill bo där med en älskling.

Den. Och jag.

För kärleken är viktigast i mitt liv.

Och den bör vara viktigast för en älskling också.

Annars går vi isär.

Och isär när man är ihop och itu när man är hel och av när man är på.

Det är bara så hemskt förvirrande.

Så det är lika bra att vi är enade om vad kärleken betyder från början.

Annars är det inget värt.

Är det ingenting värt så blir allt bara så sorgligt.

Och sorgligt är så himla jobbigt och svårt.

I'm scared of lonely

Jag tycker det är konstigt ibland. Med känslor alltså. Hur man kan få en sån ilande smärta i bröstet och få hjärtat att dunka överansträngt och hårt utan att man rört sig ur fläcken. Det enda man gjorde för att starta det här pinande förloppet var att tänka. Man föreställde sig en situation. Med sig själv. Utan en annan. Men framförallt med sig själv.

Jag är rädd för ensamheten. Men inte det som kanske klassas som ensamhet i första hand, när man inte har några människor som bryr sig om en, inga vänner, ingen familj, ingen pojkvän som finns där för en. Nej inte den ensamheten. Utan den när man känner sig ensam bland hundra. Ensam bland tusen. Ensam bland sina vänner. Ensam bland sin familj.

Varför blir det så? Kommer man alltid att komma över alla förluster?

Förra gången hann jag bara reduceras till hälften. Jag stannade där ett tag. Jag försökte jobba mig framåt men förblev liksom halv. Som om livet vore något jävla skämt. Men sen ändrades allt efter ett tag. Jag blev hel igen. Tack vare att det som en gång var förlorat kom tillbaka.

Det jag tänker då är att jag aldrig fick chansen att reparera mig. Jag hann aldrig bli sådär stark som man blir efter att man varit på botten. Jag hann bara hitta tillbaka till mig, det som var jag, och visserligen var det något jag behövde.

Men nästa gång jag förlorar, för det lär bli en nästa gång, människor försvinner, människor dör, saker händer. Det kan man konstatera. Så kommer jag att få det svårt. För jag har aldrig reparerat mig från noll. Jag har aldrig reparerat mig enbart av mig själv. Enbart av min egen hjälp. Jag hade det enklare. Allt kom tillbaka.

Nästa gång blir det nog svårare.

Säg då inte till mig att allt kommer att bli bra. Det är inte det jag vill höra. För allt blir inte bra.
 
Tvinga mig bara att fortsätta vara mig själv. Och tvinga mig att le.

I shall be released

Livet är ett spel. En ytlig, strategisk och målsinriktad lek som ageras under en begränsad period av tid.
 
Ändå har jag för vana att alltid lägga ner för mycket känslor i allt. Bli blödig. Dö bort.

På något sätt så är jag alltid the second best.

Amor para mí

Igårkväll efter födelsedagskalaset fick jag privilegiet att sova med min pojkvän. Jag skulle faktiskt vilja utdela en eloge till honom för att han cyklade, få se nu, drygt en mil hem inatt medans regnet hängde i luften. Jag blev glad, för då fick jag sova mysigt hela natten.

Sen vaknade jag halv ett i middags, helt otroligt. Jag vart helt klubbad under natten. Det var skönt att få sova ut och följande timmar som vi spenderade tillsammans var som en lång "måste-morna-oss-stund". Vi såg på Rena Rama Rolf. Utsökt bra. Vi åt frukost i två timmar. Utsökt gott. Vi duschade mycket länge. Utsökt mysigt.

En återhämtningsdag helt enkelt. Om något, så var det precis det jag behövde.

Och ursäkta mina tjocka kinder på bilden nedanför. De är självfallet inte särskilt smickrande.

mina meningar är inte förutfattade

Fenomenet bloggar. Det är ett stort fenomen det. Och många personer har åsikter om det.

Jag blir lite fnissig ibland.

Jättefnissig blir jag.

Scrollade nyligen igenom en helt totalt hjärndöd blogg. Förargligt. Men jag ryser längs ryggraden först när jag får se det igenkända ansiktet, det som jag är säker på att jag sett så många gånger förut. Det ser ut något i stil med väldig kontrastrik hud som drar sig lite åt det morotsfärgade hållet, vackra mörkbruna kinder, välmarkerade ögon och sannerligen väldigt fylliga läppar. Det är vad jag kan konstatera av flickans min i alla fall. 

Sen blir jag lite fnissig till.

Inte nog med att hon gillar EMD.

Varje "dagens outfit" består av svart linne och jeans. 

Hihi.  

Det är skönt det där med bloggar. Det bygger upp självförtroendet om att folk verkligen skulle vara intresserade av ens liv. Och det räcker med att man kan posta "dagens outfit" så känner man sig genast moderiktig och rätt.

Vad gjorde vi innan denna bloggmani startade?

Jag skriver en. Troligtvis du också. Om inte, så läser du bloggar i alla fall. Åtminstone min.

Nu behöver man inte lära känna människor längre för att få reda på hur deras liv fungerar. Utan vi blottar oss totalt i våra bloggar. Man behöver inte ens se en människa för att veta hur hon ser ut dag till dag.

Man behöver fasen inte ens ta ett steg utanför dörren för att få lite socialt utbyte. Vi konverserar via de resonemang och överläggningar vi publicerar i bloggen. Man kan läsa sig till folks åsikter. Läsa sig tills folk sorger. Ta del av deras lyckliga stunder. Sedan kan man kommentera det. Ge tips, ogilla, gilla, kanske trösta eller gratulera.

Vi bloggmänniskor kanske inte uppfattas som de mest mysteriska av människor.

Eller är det kanske just det vi gör.

Men är det inte behändigt så säg.

mitt lilla fejs och jag

Idag fyller en Tessan år så vi skall såklart göra det bästa av situationen och supa oss till IQ 0-nivå, så att vi därmed kan få möjligheten att glömma denna förfärliga dag när denna underliga människa blev till.

Typ.

Not.

Utan vi ska fira det med att äta tårta och dricka lagomt och vara glada och sådär! Sånt som man gör när tessor fyller år.

För att byta samtalsämne snabbt innan jag pyser: jag höll på att tappa bort mina nycklar idag igen. Och efter ett kort, men även relativt lindrigt, raseriutbrott och lite om och men så hittade jag dem till slut mellan soffkuddarna inne på hantverk. Det krävs noteringsvärt inte särskilt mycket för att få mig på fall. Jag blir lätt överhettad av småsaker. Småsaker som förvirrar mig.

Gah.

idag

And though there are times when I hate you
Cause I can't erase the times that you hurt me
And put tears on my face
And even now while I hate you its pains me to say
I know I'll be there at the end of the day

I don't wanna be without you babe
I don't want a broken heart
Don't wanna take a breath without you babe
I don't want to play that part
I know that I love you but let me just say
I don't wanna love you in no kinda way, no no
I don't want a broken heart
And I don't want to play the broken-hearted girl no no

Sängtid

Vissa dagar har man förstånd till att förstå att gräset inte alltid är grönare på andra sidan.

Andra dagar är förståndet helt åt skogen.

Och andra båten sa: klart jag vill vara med och kryssa

Människan tvingar sig själv till förvirrelse. Det är vad jag tror. Ibland är allt så självklart att det blir svårt och krångligt.

Vilken jäkligt lång dag det varit idag. Jag förstår knappt hur jag lyckats stå ut. Efter mycket om och men och många telefonsamtal så gick jag till polisen i alla fall. Inga nycklar fanns där. Och frustrationen sköljde över mig. Innan jag valde att titta införbi polisstationen så ringde jag till alla butiker jag var i i tisdags förra veckan och som kunde vara potentiella nyckel-upphittare. Jag nekades tre och fyra och fem gånger.

Sen sa mamma till mig att ringa och se om någon var i skolan och be dem klippa upp låset. Dålig idé tyckte jag till en början, eftersom jag med nästan 99.98 procent visste att några nycklar inte kunde finnas där. Men när jag gått och smakat på idén ett tag så tänkte jag att det är lika bra att prova allt. Tanken på att göra om flera "slutarbeten" fick mig att få migränkänningar. Så jag gick till skolan, bad "kickan" hämta tången och så klippte vi låset.

Hittade vi något?

Ja, det kan ni slå er i backen på att vi gjorde!!! Mina kära nycklar låg där på botten av skåpet och blänkte som aldrig förr.

De små sekunderna från att kickan satte tången i låset och till att jag öppnade dörren för att sedan få se mina underbara usbminnen.... den stunden, den tiden. Det är ett tillfälle i mitt liv som jag kommer spara i minnet. I evigheternas evighet.

Så nu känner jag mig lite... ehm... ägd. Ovärt men ändå värt.

alla svärord i världen utnyttjar jag idag

Mina nycklar är så jävla borta. Så jävla puts väck. Och jag blir skitsur självklart, inser att jag inte kommer ha någon jävla ro att börja skriva på min historiauppsats som vid det här laget förövrigt skulle vara klar. Idag är ingen bra dag. Alls. Det finns forfarande möjligheter att den ska bli okej. Men det ser fan inte ljust ut.

Att det var en vecka sen de försvann är ju en annan femma. Jag trodde bara att dem var bortaborta som vanligt, lagda på något fel ställe. Därför har jag inte börjat leta på allvar förrän imorse. Jag har letat på alla felställen. Ingenting. Tomt.

Jag har fan försökt spåra mina nycklar ett bra tag nu. Ringt till polisen, ett flertal butiker, men det är bara skitsvar jag får. Om det visar sig att jag inte hittar dem, så är jag körd. Jag har två jävla usbminnen fulla med skolarbeten. Sånt som är klart men som ännu ska lämnas in.

Idag hatar jag fan allt.

Och ja, jag är upprörd.

It's a saturday night, oh wow!

Ständigt på språng känns det som nu. Imorgon blir det förmodligen annorlunda.

Ha en trevlig kväll. Ja tack.
RSS 2.0