baby it's cold outside

Att köpa en bikini i slutet av november månad känns lite ironiskt får jag väl lov att erkänna.

Det var kanske just därför som jag beställde två.

vackert

conclusion

Sitter i skrivande stund och tänker på kläder. Kläder i alla sina bemärkelser. För kläder handlar inte bara om att täcka nakna ytor på kroppen, det var mycket länge sen det endast handlade om det, utan kläder är så stort och har haft en enorm betydelse i vår världs historia. Mode är mycket fascinerande. Inget jag personligen dyrkar och följer, annat än om jag gillar det. Men jag tycker fortfarande att det är rätt fantastiskt. Hur man kan få så många människor att vilja se så lika ut. Det är en otrolig makt klädjättarna och de stora modehusen har.

Jag älskar kläder. Och många gånger funderar jag på hur ytlig jag egentligen är och verkar. Jag älskar kläder i all sin prakt. I sin fina form. I sin fula fom. I sin assymetriska form. I sin döljande form. I sin avslöjande form. Jag tycker kläder är roligt.

Vad är då egentligen roligt? Frågar jag mig själv när jag väl skrivit ner att jag tycker att det är roligt. Det är inte så att jag brukar skratta åt dem, utan snarare i dem i så fall. Egentligen har det väl inte mer med kläderna i sig att göra än att det krävs att jag känner mig bekväm för att kunna slappna av. Ibland skrattar jag fast jag är spänd visserligen. Det har nog mest att göra med nervositet och att jag använder skrattet i nödfall. Eller för att jag känner att jag måste skratta någon gång för att inte verka som en person som är tråkig och som tycker att allt är tråkigt. Men ofta saknar jag riktig humor, riktigt saftigt härliga berättelser, som jag kan kissa på mig av. Därför blir det lätt att jag skrattar åt mig själv mestadels.

Kläder ja.

Jag gillar att känna mig fin. Man skulle kunna säga att känslan jag bär runt på när jag känner mig ful och grå liknas vid när man skäms, eller känner sig lite skamsen. Som att jag tror att alla kommer tro att jag saknar både själ och personlighet. Det är typiskt sånna där saker som kan göra en sådär lagom labil, obalanserad ibland.

Jag inser att jag får ut något bra av att bli glad av kläder, när jag bortser från att plånboken skriker. För jag får leva mitt intresse och min hobby hela dagen ut. Det kan ju inte anses som ytligt att klä på sig varje morgon i alla fall. Och varje morgon är det kul. Åtminstone nästan varje morgon är det kul.

Det blir ju dessutom som att jag tar hand om mig själv. Mig själv som jag självklart borde vårda. Eftersom det är jag som alltid finns kvar i slutänden, vad som än händer. Att smycka sig med fina saker borde vara en självklarthet för alla, för att visa att man vill vara snäll mot sig själv. Att man vill ge sig själv så stor chans som möjligt att, hur ska vi säga, marknadsföra sig. Kom igen, kläder är inte ytligt. Det är tacksamhet mot en själv.

Det borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till en stor garderob.

From now on, I hate being sick

Det här med att vara sjuk är något jag på många vis längtat efter. Jag har sett de ljuva sovmornarna framför mig, hur jag skulle stiga upp när ljuset redan infunnit sig och äta en lång härlig frukost. Sedan ligga hela dagarna och se på film, ta tag i skolarbete som har hamnat efter och bara njuta av ledig tid.

Man skulle kunna säga att alla möjligheter fanns i teorin. Dessvärre har jag mest lidit de senaste dagarna. Febern knockade ut mig totalt i måndags. I tisdags sov jag över arton timmar. Under mammas kalas på tisdagskvällen klarade jag mig relativt bra. Troligtvis tack vare iprentabletter. I onsdags hade jag ont överallt. En öm känsla i hela kroppen. Så fort jag satt mig ner, reste mig upp, gick en bit, la mig ner så muttrade jag aj, aj aj. Jag kunde inte se på tv, tv-skärmen utstrålade något förfärligt bländande ljus som fick mina ögon att slå ut mitt huvud av smärta. Lyssna på musik gick inte därför att mina öron höll på att ramla sönder av minsta decibel. Hänga vid datorn var möjligt i sådär två minuter tills ögonen började rinna och ljuset än en gång skapade huvudvärk. Tanken på att ta för mig skolarbete fick huvudet att kapitulera totalt. Och på det hade jag ingen jävla aptit alls. En macka var det jag lyckades få i mig på en dag. Resulterade visserligen i att jag hamnade på 59 på vågen. Men lär ju ändå inte stanna där. Mina lungor verkade sönderrökta också, hostar och gormar. Så var man ofräsch också. Hårkris. Jag kunde inte heller duscha eftersom det skulle innebära att jag var tvungen att lyfta armarna över huvudet. Försökte mig på ett bad men insåg väldigt fort att det inte var någon idé att försöka, och klev upp utan att tvätta mig. Vad var njutningen i det här?

De senaste två mornarna har jag vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Ont överallt. Vrida och vända. Inatt låg jag vaken i tre timmar. Muttrade för mig själv. Slog lite i väggen och smålipade.

Vilken jävla skit.

Så kom man till idag, fredag. Då det ändå känns som att man är på bättringsvägen. Men så badar jag i snor istället. Mamma säger att det tyder på att jag håller på att bli frisk. Bara det låter ju vansinnigt.

Se mig, sa jag. Hör mig, sa jag. Känn mig

Mycket runtomkring påverkar mig. Nästan varje dag påminns jag om att livet är skört. Kort. Men främst fint. Påminnelserna gör mig mest ledsen. Eftersom jag inser att man kanske tänker lite för mycket på sig själv ibland, inte uppskattar livet, inte tar vara på dem som man har runtomkring. Man känner sig ogenerös. Jag känner mig ogenerös. Som att jag inte ger mig själv helt. Och det gör jag ju givetvis inte. Eftersom att det för mig, skulle vara så smärtsamt. Inte under proceduren utan snarare efter. Om något skulle hända. Om inte personerna som får mottaga mig, kan ge sig själva tillbaka, på ett sätt som känns bra för båda. Jag är rädd för att bli sårad helt enkelt.

Rädd för att ge men inte få något tillbaka.

Jag skulle nog aldrig kunna ge mig själv till någon som var helt ointresserad. Jag kan knappt ge mig till någon som bara visar minsta ynnest till att inte vara intresserad. Jag väljer att tycka att jag klarar mig bättre utan. Vilket förstås oftast jag får ta konsekvenserna av.

Jag ser nog väldigt mycket mig själv ofta. Kräver uppmärksamhet och bekräftelse. Därför har jag svårt att ge men inte få något tillbaka. Att då inte få något tillbaka är för mig en gest om att det inte passar. Att det inte duger det man gjort.

Men så blir jag också ledsen av att människor inte tänker på det viktiga i livet. Och så kanske jag framstår som tvär. Det gör ont i mig av att människor inte förstår. Så då slutar jag tycka att viktiga saker och handlingar är viktiga. Jag blir som alla andra obekymrade och oberörda och oförstående. En i gänget, trots att jag inte vill vara där.

Det krävs en del av sig själv i praktiken. Det märker jag.
RSS 2.0