we're not ok

Sitter bland lakan, teskedar, strumpyxor, hårspray och dåliga modemagasin. Ett glas ligger här bredvid mig, kameran i vänstra hörnet, påsar med skor under mina vader och min allra skönaste kofta under Vad fan ska du göra av dig själv-litteraturen. Min säng är stor och jag nyttjar varje del. Jag nyttjar den så fullt att det känns konstigt att kuddarna ekar tomma och hörnen känns oändliga. Mina ögon är svullna. Jag känner mig svullen. Livet är svullet. Grädden sväller.

Jag såg precis The last song och har nu gråtit mig igenom kvällen. Det gör så ont att se på andras missöden. Så ont. Samtidigt som jag tvingades gräva i mina idag. Svenskalektioner borde inte ha något med personliga relationer att göra, eller djupgående analyser. Svenska borde bara vara a, b och c. Precis som jag skriver här. A.B.C. Anna Book.

Jag gick ner och omfamnade min mamma. Sa att jag förmodligen skulle dö, om hon eller pappa någonsin dör. Hon sa att man blir starkare av motgångar och förluster. Jag tänkte att hon snackar skit. Jag är stark. Men jag kommer ändå dö om någon av dom dör. För. Det skulle inte gå.

Ett vulkanutbrott av natriumklorid och många hjärtslag i minuten. Två händer som vänder på dammkornen i luften. Söker. Dyr mascara utsmetandes på kinderna och billigt vin uthällt i duschen. Doft av snor och hallon. En grå tapet på väggen. En reflektion i fönstret. Men ingen i spegeln.

Keeping it straight

Jag är fantastiskt trött och slut på överspända människor. Jag skulle till och med i nuläget kunna yttra orden "take a chillpill", som någon annan än jag skulle nyttja i vanliga fall. Det ska vara så mycket ordning och organisation och reda överallt att man vill trampa på det och den och allt. Jag pissar på det.

Vi tre som hellre åkte på festival än stannade hemma på Gotland och lärde känna alla nya ettor som började gymnasiet, tog oss äran att göra en tipspromenad till dom människorna som skulle lära känna varandra utan oss. Vi gjorde en påtagligt ironisk och humoristisk tipspromenad, och ändå visar det sig att en av lärarna tar bort flera av frågorna. Dom ansågs tydligen inte lämpliga för ettorna. Kom igen? Är det ett skämt?! Är det någon generation som leker vuxenliv så är det fan dagens ungdomar. Dom. Jag. Vi. Kan ta skit. Kan ta skämt. Men främst: vi kan ta ironi!

Vi avslutade vår tipspromenad med att fråga om vilket band som skulle avsluta hela Popaganda 2010. Vi klistrade in några roliga bilder på oss från förra året och Emma med en ölburk i handen, och utbringade ett fint skål med stora bokstäver som slutfinish. Jag kan ju tänka mig att det var en av dom frågorna som rök bort. För det första, tolvåringar dricker öl. Alltså för det andra, sextonåringar också. Och om dom inte gör det så har de förmodligen sett en tjej med en ölburk förut. För det tredje, en festival symboliserar fest; alla vet det som har någon aning om någonting. Fest-i-val. Ditt val! Men också allas val! Alla vill festa och gör det på sin fest-som-val! Vi hade ju talande bilder till alla andra frågor, så varför särbehandla den här?

Att vi utbringade en "SKÅL!" som avslut på tipspromenaden var för oss ett sätt att säga "låt oss alla ha det så bra!". 

Men ironi. Det är tydligen varken för lärare eller sextonåringar. 

Vi borde vara bättre föredömmen. Visa ettorna att allt handlar om skolan i ännu tre år.

För att ha kul är att vara oexemplarisk.

Löjligt.

Trying to do it the superficial way

Trying to do it just any way.

Tänk om man kunde blockera folk på riktigt. Bara trycka på knappen. För allt är så lätt på internet, man kan sluta svara när man vill, kasta ur sig skit utan att behöva ta folks kroppsliga reaktioner, men kanske främst: blockera människor som gör lite ont. Ett fegt sätt att försöka överleva det man tror man vet. Jag är till och med för feg för att blockera. Är man fortfarande människa då?

Är man verkligen fortfarande människa om man är för feg?

Poppa med Popaganda 2010!

Jag unnar mig verkligen ikväll. En halv majsburk till maten. Säkert sju, små pommes. Och nu ett sex and the city-avsnitt. Innan jag sätter igång.

Jag unnar mig för att jag är äckligt illamående av all stress. Och äckligt illamående av mat. Vare sig det äts eller inte. Och jag unnar mig för att det regnar, och för att jag blir kall av regnet, och för att blåsten är elak mot mina öron, och för att mina skor inte orkar bära mig en skoldag och en arbetsdag på samma dag, och för att jag har svårt att hålla alla lemmar på plats. Jag är i behov av sömn, men istället åker jag tidigt imorgonbitti till Stockholm. Festival och andra festligheter vankas. Det finns inte tid för att må dåligt. Det finns inte rum för att pausa. Det är bara att go go go. Och någon gång kanske det tar helt stopp. Men det vet man ju inte förrän man sätter näsan i väggen.

Hur som helst. Jag är taggad. Ehm... wuh!

Then hell let loose

Jag känner mig så himla ovettig ibland. Vettlös. Vettvilling. Vettskrämd.

Ibland så känner jag mig så ovettig att jag vill springa tretton kilometer på full mage i ren dumdristighet, göra trettiofem upphopp, klättra upp på en stol, ställa mig på tå, hoppa så högt att jag slår huvudet i taket åtta gånger, springa fem varv runt köket, klättra på undersidan av trappen för att hämta hårfönen på övervåningen, torka munnen dammande torr, svinga mig i lian nerför trappen i mina leopardshorts, klättra upp på stolen igen (jag säger klättra som om jag vore en dvärg, det är inte lätt när det är hårt), göra världens fulaste grimas med händerna dragandes i mungiporna samtidigt som öronsnibbarna dras neråt, tungan åker ut, ena ögonbrynet lyfts upp och näsborrarna spärras ut under samma tid som jag försöker vissla. Och sen slita mig i håret för att det inte går. Sen springa fem varv runt köket igen, lägga senap på näsan, göra två armhävningar, stoppa citronskivor i armhålorna, skrika att "jag mååår brraaaaaaa" och sedan lägga mig ner på badrumsmattan, tillsammans med gurkabiten jag råkade tappa när jag skulle försöka jonglera, och göra pruttljud. På under två minuter. I ren vansinnighet.

Har ni inte känt att ni skulle behöva göra samma sak någon gång?

Well thank god

Jag mår sjukt illa om jag äter något. Inte ens tomatsoppa eller choklad gör någon skillnad. Jag vet inte vad det är som strejkar. Jag har fan aldrig ätit bättre. Det skulle vara själen dåra. Som svider i avsaknad av gelénappar. Så jävla typiskt.

Men. Vi har äntligen fixat boende till popaganda! Bag in box-vinet är kirrat. Imorgon beställs båtbiljetter och festivalbiljetter. Kan det finnas något bättre sätt att fira lönedagen på? ...Man kan ju spara.... eh fan heller!

Ehm. Jag köpte en ritbok idag. Som en målarbok fast med blanka sidor.

Och en penna som är sjukt magisk. På en penna rymmer det två uddar. Den ena är i bläcknågonting och den andra i maginågonting. Man kan alltså rita, på vanligt papper, och sedan sudda! Utan suddgummi... Det är ju ganska fantastiskt om ni frågar mig.

Nu. Är jag pank.

Take some joy in something I do

Då var det dags igen. För, få se nu... den trettonde gången på tretton år, så är det här första dagen att gå till skolan efter ett kort, genomrusat och överkört sommarlov. Skillnaden den här gången är att det är första, men också den sista. Om allt löser sig som det ska. Det känns inte så mycket i kroppen eller knoppen. Förutom att jag är galet peppad på mitt projektarbete, formgivningens utmaning och det tredje året! Har dock känslan av att jag aldrig kommer att vilja att det här året ska ta slut. Det ligger för mycket laddning i hela skollivet man levt, allt man gjort, och det gör inte att jag känner nostalgi för det förflutna utan för framtiden innan den ens varit här. Jag har för roligt i skolan helt enkelt, det borde man inte ha. Klart man borde, annars verkar man ha gjort ett dåligt val.

Allt är så fint. Även drömmarna om dig. Det var så länge sen. Men det förändrar inte så jättemycket.

So should we keep on keeping on? Keep on keeping on

Du är ett skämt

Jag är helt urpumpad. Jag har legat i sängen hela dagen, och jag kan inte hjälpa att jag under hela tiden har ångest över att jag borde göra...si...så...borde....det där...det här....borde....men...orkar...inte...än...borde...inte...sen...borde...orkar...aldrig någonsin.

Pappas påhopp om att jag borde ha liggsår saknar inte belägg och ryggen svarar ett ekande ärligt svar. Det ömmar. Hur jag än ligger. Men om jag inte ligger. Då äter jag bara. Och eftersom jag inte får äta vad som helst så blir ätandet aldrig lika roligt som det brukade vara och inte heller lika tillfredställande, på det där viset att varje kolhydrat måste hamna rätt. Det på sitt sätt är dock tillfredställande. Jag älskar att reta upp mig själv. Pina mig själv lite. Det kan jag ha. När jag är så inaktiv och okreativ.

Jag borde... men om jag slutar ignorera ryggen så kommer det att innebära att min nödlägeschoklad kommer att slukas. Och det är absolut inte meningen. Så jag kedjar mig fast här, kvidandes. Jag är så hård.

fredagnatt, skvatt galen

Jag tror att jag kokade över lite där för ett tag. På alla tre. På alla fem. Det blev för mycket av samma sak. Från olika personer.

Människor som saknar argument, förutom sånna som man kan blåsa omkull, borde hålla tyst. I stället ber dom en dra dit pepparn växer, för att man på ett konkret vis lägger fram dens felsteg och dens förbannat respektlösa framfart. Och man svarar att man ändå är på väg dit. Till dit pepparn växer. För att där finns så mycket mer att hämta än att stanna kvar vid ett vägskäl, utan skäl och utan kompass.

Alltså om folk inte gillar att jag är dum i huvudet, då kan de dra! Eh. Ja. Precis. Det är därför alla gör det...

Det känns ju lite väl onödigt att framställa sig själv som fantastiskt korkad.

(Eh... Amen duurååå!)

Never forever, never once more

Oh yes, I am wise
But it's wisdom born of pain
Yes, I've paid the price
But look how much I gained
If I have to, I can do anything
I am strong
I am invincible
I am woman

I am woman. OH YES.

Peppad.

Helen Reddy – I Am Woman

Skogsdoft och halvdant förnuft

Jag försöker verkligen hitta det där hälsosamma jag:et inom mig. Jag letar på alla olika stigar och söker i varje snår, och ibland tycks det finnas lite ljuspunkter. Men mest av allt är jag sugen på havrefras. I ren frustration syndade jag på en ruta mörk choklad. Jag är lite ledsen för att jag är tjejen med dålig karaktär.

Gick upp klockan nio imorse för att steka kycklingfilé. Stekte fem medan jag ändå hade gått upp, jag är liksom inte den personen som gärna steker kött av olika slag. Grönsaker, visst. Ägg, visst. Men kött.

Är fullkomligt askissnödig. Mest hela tiden. Så mycket citronvatten dricker jag ju inte!

Är att skjuta sig i huvudet

Nulägets GI-tillstånd: Otroligt fnissig och fånig.
Senaste GI-krubbet: Tre glas med supersurt citronvatten. Tre frysta jordgubbar och två stora slevar keso.

"I trafiken", blir rubriken för detta inlägg:

Man sänker hastigheten på vägar där det bara finns skog runtomkring. Man tycker att 70 kilometer i timmen är lämpligare än 90. Även om alla som använde vägen tyckte att 90 var en alldeles utmärkt hastighet. Eller varför inte höja till 110 liksom? Jag ska tala om för er att man INTE är en trafikfara när man kör för fort. Däremot är man en jävla idiot (och trafikfara) när man ligger och kör 55km/h på en 70-väg; med bara skog runtomkring. Det borde vara högre böter på att köra för långsamt än vad det är för att köra för fort! En fartdåre blåser ju bara förbi de andra bilarna, sen är man av med honom. En långsam jävla jävel skapar köbildning och lägger så otroligt stor frustration i bakomvarande bilar att personerna i dem sitter och kokar och eldar upp sig och väntar på det rätta tillfället, vilket är hela tiden, för att lägga sig på tutan, veva ner rutan, peka finger och köra förbi. Men man får inte köra om, om man inte kan göra en omkörning med hastighet inom ramen för vad som är bestämt på vägen man kör på. Ska man snigla förbi idioten framför med 10km högre hastighet, när man kan blåsa på i hundratjugo och se frän ut? Ju fortfare man gör något, ju mindre är risken att det ska hinna hända något farligt. Lagen är så himla oigenomtänkt många gånger.

The times they are a-changing, Dylan

"Det är konstigt att man ibland bara vill ha någon för att veta att ingen annan får den personen. Man vill ha personen för att slippa dela med sig av dens leende, dåliga skämt eller bara olyckan och naiviteten som den för med sig. Eller kanske avskyn och kärleken. Ingen ska få känna på detta vis gentemot denna människa som jag gjort. Jag har patent på dem känslorna. Det är ju helt sjukt. Jag är paranoid. Ändå gillar jag det. Det är ändå lite så jag är. Paranoid. Men man kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt. Det är omöjligt. Jag om någon borde veta.

Ändå hatar jag att dela.

Utan att äga, så hatar jag att dela. Hatar att dela med mig av något som inte är mitt.

Maybe i'm a girl who's in the middle of something, that she doesn't really understand."


-Hämtat ur arkivet, hjärnkontoret; 2008-05-23

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg och kommentarer. Jag har trots allt haft bloggen i ungefär tre och ett halvt år. Mycket har hänt och mycket har förblivit som det en gång var. Det är konstigt. Tokigt.

Genom att följa kommentarerna, är det som att resa i tiden. För alla gamla vänner, periodbekanta och pojkvännen man var tokigt kär i; har alla sitt kapitel i den här bloggen.

Stundvis var man saknad, älskad och efterlängtad. Av människor som man nu inte ens talar med. Eller ens tittar åt.

Ibland gör det ont att inte längre känna människor. Och inte någonsin höra deras konstanta andetag.

Man är jävligt långt borta. Från det förgångna. Och ibland suger det.

I am fucking doing this

Detta är den kvällen då jag helt och fullt bestämt mig för att bekämpa elakheter. Jag har börjat med GI.

Jag bekämpar alltså mig själv. Det kanske ni förstod. Man kan verkligen vara nog med tydlig ibland.

Jag gick runt på ICA atterdags idag i säkert en timme och läste på innehållsförteckningar och kolhydratsmängder per hundra gram. Ett tag blev jag deprimerad. Såg min spegelbild och mig själv förtvina till en liten blå pöl. Varför den var blå finns det antagligen ingen logik i. Men så var det. För det fanns i stort sett ingenting på atterdags som jag fick äta förutom kotletter och keso.

Den här gången så hade jag verkligen bestämt mig för att vara öppen för att prova nya saker. Så jag kollade alla möjliga sorters frön och konstiga saker. Bestämde mig till och med för att överväga att käka linser. För jag är i ett stort behov av något slags substitut för pasta, ris och nudlar. Som jag råkar älska. Känner att det här är den absolut rätta dieten för mig. Den tillåter mig inte äta en enda grej (förutom keson igen) som jag gillar. Ris, pasta, nudlar, majs, banan och bröd går fetbort. Vad är kvar att leva för? Jo chips. Och det är ju ett minne blott om nått.

Vad jag påträffade på atterdags mitt uppe i min ångest, var att linserna bestod av 71 gram kolhydrater på 100 gram. Vilket skämt! Det är alltså i stort sett lika dåligt att käka linser som att äta pasta i GI-sammanhang. Alltså, när man inte ens får äta saker som är äckliga? Vad finns det då att äta?

Antar att det kommer bli många irriterade, frustrerade och kanske framförallt hungriga inlägg framöver.

Jag älskar att plåga mig själv! Jag är en slags mat(mas)ochist! Jag bara kööör!

Tut tut.

Där ute är det sommar, här inne är det höst

Jag har nu putsat upp alla mina höst- och vinterkängor och packat ut alla sommarskor i garaget. Jag har lagt på mig fem kilo för att kunna hålla värmen de kommande månaderna. Jag lämnar den vita linnekavajen oanvänd hängandes på stången. Ändå slår det mig, det är ju fortfarande augusti.

Att jag alltid måste rusa igenom allt.

Ta mig

Jag har gått från att vara helt jävla fullt frisk och eländig, till att vara helt jävla nersnorad och eländig på bara en natt. Jag ger upp. Jag kastar in handduken. Händerna i luften. Ni fick mig till slut. Ni fick mig.

En enda ansträngning jag gjort idag

Idag har jag omvandlat den sista kvar. Jag har skaffat facebook till Emma. Hon kommer numera kunna ta del av alla roliga fester, event och påminnelser om födelsedagar. Hon kommer veta vem som har ihop det med vem, egentligen, och hon kommer att kunna uppdatera alla andra om att hon existerar. Fint. Hon är inte längre oförstörd.

some heavy shit

Jag sprang. Och det är konstigt hur man kan känna sig så totalt tyngdlös men ändå så ofantligt tung på en och samma gång.

Emma ligger i sängen som en nedslagen och säger att klockan är halv sex en torsdag morgon och att jag inte är riktigt klok.

Klok har jag väl ändå aldrig varit. Varför börja nu?

Man måste vara fattig för att vara rik

[ingenting] är så övertygande. Och de bevisar för mig att jag gjorde ett klokt beslut.

Det fina med nuet är att jag kommer att hålla mig varm och snygg om fötterna i höst.

onsdagsmorgon

Varför gör det alltid så ont att inte veta? Och varför gör det ibland ännu mer ont att veta?

Det är bara så himla jävla konstigt.

there's hope for anyone

Jag var tydligen oanständigt klädd i en jeansskjorta med hål vid axlarna, två knappar uppknäppta vid halsen och en knapp uppknäppt nere vid benen, där kjolen var knälång, på jobbet. Vad fan farmor? Skämtar du? Du har ju verkligen ingen aning om hur man säljer eccoskor.

Känner mig väldigt mätt nu för tiden. Och det borde jag göra. Med tanke på att jag gått upp nästan fem kilo. Arslet hänger och magen putar. Jag önskar att jag kunde säga skämt åsido. Men det är den bistra sanningen. Jag tror jag försöker kompensera för all jobbtid jag utsätter mig för och unnar mig därför lite för mycket majs och mackor. Och saker, såklart. På tio dagar lyckades jag spendera över sjutusen. Sju jävla tusen. Hur gick det till liksom. Problemet är att jag bryr mig nästan inte. Det rör mig inte nämnvärt i ryggen. Pengar kommer alltid att komma in på ett eller annat sätt. Jag vägrar att ändra på min livsstil. 

Men. Lite ska jag försöka. Jag ska inte ändra något annat än min behärskningskapacitet. Jag ska bara låna en tusing av pappa för att beställa de där underbara kängorna. Sen ska jag inte köpa något mer. Förrän det är popaganda.... det ger mig tjugo dagars tid för andrum och göra saker som man gjorde förr i tiden. Jag får helt enkelt läsa böcker, putsa kopparkannorna och skriva brev med fjäderpenna och bläck. Jag får brodera med den tråd jag har och annars börja odla lin för tillverkning. Äh. Vad fånig jag är.

Jag är såhär jävla fånig för att en fluga tenderar att göra livet surt för mig. Vilken idiot. Så snabb och äcklig. Man kan aldrig veta vart dom där insekterna har varit. Häromdagen låg det en död fågel på vår altan, och på den fågel satt flera flera flugor och gjorde sjuka saker (åt? luktade?). Vem vill att en sån fluga sen ska sätta sig och fälla ner sin snabel på osten när man sitter och äter frukost. Eller traska runt på en när man sover? Så jävla ohygiensiska varelser.

En tanke, svår att rubba

Det kändes att stöta på den som har betytt något så otroligt mycket för en, i en matbutik en kväll. Och som fortfarande betyder; det är ju uppenbart. Det känns så konstigt att jag aldrig kommer att få bara vara i dens vardagsrum igen. Med dens familj. Och det känns ibland ont när man inser att deras soffa inte längre har en plats för mig.

Att vara oförmögen till att stoppa tiden

Missade tåget till Stockholm. Som resulterade i att båtbussen och själva huvudmålet båten också missades. Och sen efter det så missades ytterligare ett tåg till Stockholm. Hej, jag ska jobba imorgon.

Måndagsmorgon

Har nu hamnat i Uppsala.

RSS 2.0