Dagens dyra cravings

Jag vet inte hur många syintresserade människor som tittar införbi här, men tänkte ändå fråga om det är någon som har erfarenhet av en Husqvarna Viking Huskylock s15? Verkar som en ganska bra och grundläggande maskin för de vanliga overlocksömmarna. Vill rådfråga min lärare lite men känner mig lite väl oförskämd om jag skulle höra av mig såhär dags en söndagskväll. Får skicka iväg ett sms och be henne spana in den imorgon! Äntligen kan jag kanske få komma igång klokt med sömnaden hemma också. Det finns definitivt en hatkärlek mellan mig och dessa overlocksmaskiner. Resultatet blir mestadels riktigt proffsigt, men jag har inte riktigt förlåtit skolans overlock sen den klippte sönder mitt byxben... Nuförtiden hyser jag stor respekt för dessaa lockar, och en slags skräckblandad förtjusning.

And you regret all the hugs and kisses

Jag är lyckligt lottad när det gäller sjukdomar. Vanligtvis har jag ett bra immunförsvar, men ibland så drar man en nitlott och så får man verkligen känna på värk. Rimligtvis är min värk inte i jämförelse med exempelvis jordbävningsoffren i Chile, men jag lider... Ändå. Har otrolig halsont och på något vis så tenderar värken på att leta sig upp mot öronen och huvudet. Det dunkar, gör ont, ömmar - ba bam, ba bam. Fick några tabletter av mamma. Suger nu på något som ska domna halsen. Men det verkar mest bli tungan. Det känns lite knasigt. Jag hoppas också, för guds (snarare min) skull, att jag slipper alla hemska bieffekter som dem rabblar upp att man kan få.

Igår kände jag verkligen helt för en hemmakväll i Stenkumla. Ett kväll i mitt egna krypin liksom. Ella kom hit och vi åt middag. Vi pratade oss igenom hela kvällen och undrade stundvis om vi var dem sista kvar. Av oss människor. Som att alla andra muterats till några andra slags varelser. Ja. Stundvis kändes det faktiskt så. Hon sov här och åkte hem i morse och då tog jag, mamma och pappa bilen ut till Klintehamn.

I Klinte var det auktion. Mycket skräp fanns det. För jäkla mycket skräp. Det påminner mig om att jag behöver ta tag i mitt egna skit innan jag införskaffar mig nytt.

Alltså... Eh.... heh...e...

Jag köpte ett par skor idag. Sådär. Nu var det sagt (lättnad). Förlåt Tessan(!!!) men det var faktiskt ett par bruna Vagabondkängor som knappt var använda i just den modellen jag vill ha! Att storleken var rätt och att dem bara kostade en halv hundralapp (inte för att det hade någon betydelse, jag hade bestämt nästan innan jag såg dem...) gjorde att jag bara inte kunde gå därifrån! Det hade liksom varit både ohyfsat och rejält korkat. Och eh... Oansvarigt! Förlåt men jag vet att du förstår! Tack på förhand... eh... hehe.

...................

Ingen sävefest för mig igår, utan bara fest! Allt blev lite tokigt. Vi drog på förfest till en lägenhet vid los panschos (stavning?) med inte så jättemånga igenkända ansikten. Vi dansade och dramatiserade till Ebba grön, Beautiful south, Abba, Elvis... Med flera. Väldigt roligt. Hade gärnat stannat där resten av kvällen, men som det brukar vara så ville den ansvarige för festen nå sitt uppsatta mål - att ta sig till sävefesten. Så vi fick hänga på. Valet för kvällen var tio-centimeters klackar, och kombinationen vitt vin och klackar blev ganska så obalanserat. Jag minns att det var helt omöjligt att vada i en halv meter snö hela vägen ner mot hamnen... Och att jag hamnade i både den ena snödrivan, och den andra. Plus att jag, tack vare en uppmaning från en ovis man, började rulla nerför backen vid palisaderna. Jag minns att jag önskade mig bort. Till stabilt underlag och till en ren fin lever. Klockan var kvart över tolv vid det här laget. 

Vi var framme vid hamnplan strax innan halv ett. Det kändes mer än ovärt att gå in för endast en halvtimma. Mina hundra kronor som jag nu sparade in på att hellre befinna mig utanför, ska jag köpa åtta semlor för. Känns som en deal fair enough.

Jag frös som fan igår när klockan närmade sig ett och mamma kom och hämtade oss. När jag kom hem gick jag raka vägen upp i mitt rum pratandes i telefon. Eftersom den största delen av min 1.40-säng var belamrad med kläder, skolböcker, väskor och gud vet vad, så hade jag endast lite plats längst ner vid fotändan av sängen att lägga mig på. Jag la mig under täcket, så raklång som det bara gick att ligga på kortsidan, och försökte balansera på de cirka trettio centimeterna jag hade till godo innan jag skulle ramla ner från kanten. Jag fortsatte prata i telefon. Minns inte vad jag sa. Och minns inte att jag sa varken godnatt eller hejdå. Vilket jag inte gjorde heller, fick jag reda på senare... När jag vaknade halv sju imorse av att pappa väckte mig så fattade jag först inte vart jag var. Sen insåg jag att det var morgon och att det var dags att gå upp. Taklampan lyste rätt in i mina ögon och jag låg färdigpåklädd med allt smink och alla kläder på mig från gårdagen... Fräscht. Tittade ut. Fick för mig att dimman var snöstorm och bestämde mig för att sova ett par timmar till, till nästa buss.

Gick upp, färdigpåklädd. Bytte dock kläder av någon anledning... Sedan missade jag bussen med två minuter, då var jag redan en timme försenad till skolan, och blev hiskeligt förbannad. Mamma med, fast på mig. Vi försökte köra ikapp bussen men det gick åt skogen.

Min morgon kändes himla lycklig alltså.

Sedan glömde jag mobilen hemma. Man blir ju helt handikappad av att inte vara kontaktbar. Men det blev en nyttig dag med lite avgiftning.

När jag kom hem så fick jag ett sms där det stod "Jag måste erkänna att jag aldrig sovit med någon i telefon förut! Haha". Det var kul, för då hade jag ju inte sagt godnatt ändå. Fick sedan reda på att samtalslängden låg på fyra och en halv timme... Ett mycket givande samtal...

Ikväll. Är jag ensam. Skönt! Sorgligt. Känslorna kommer ifatt mig tror jag. Lika bra att bara låta dem komma, så att dem sedan kan lämna mig igen. Får försöka läsa en bok så länge. Det är inte alltid kul. Visst inte?

Var inte rädd för mig

Jag älskar svensk musik! Det gör jag. Så ni vet.

Sävefest ikväll. Jag hatar att inte vara arton. Alla andra är arton förutom jag.... Jag vill dricka mig redlös. Köpa snus och cigaretter. Jag vill ha körkort. Och ett bankomatkort som man kan betala i butiker med. Jag vill göra allt som man får när man är arton! Jag vill ha sex. Det får man ha när man är arton. Snälla låt mig bli arton.

Minspel

fred och kärlek baby

Jag är nästan helt säker på att jag blev utsatt för en Mystery Shopper idag. För er som inte vet vad det innebär, så är det alltså en kund, som kommer in i butiken helt anonym och som ska köpa sig ett par skor. Mystery Shoppern arbetar med att kontrollera butiker. Hon synar en rakt igenom... En kund som kontrollerar hur lång tid det tar innan man hälsar på kunden, vilka öppningsfraser man använder, hur man har koll på kampanjepriser, vad man vet om skorna, hur man läser kunden och försöker hitta skor som passar kundens önskemål och hur man sedan gör merförsäljning i form av skokräm och vidare.

Usch.

Han den där killen gjorde mig så nervös. Mest för att jag nästan förstod att det var han. För att han verkade nervös... En liten notis här är alltså att jag inte kan veta, inte nu, om han nu verkligen var en Mystery Shopper eller bara en vanlig förvirrad bita-på-naglarna-nervositet-kille.

Jag hoppas inte jag gjorde bort mig. Jag vet saker som jag kunde gjort bättre. Alltid såhär i efterhand. Men när jag blir nervös så börjar jag tänka så mycket och då glömmer jag ibland bort att jag pratar samtidigt och så säger jag osammanhängande saker... Utredningen kommer ju sedan chefen få, så snälla säg att jag var utmärkt. Fast jag vet att jag inte var fullt så utmärkt som man kan vara. Men fan. Anställ en ny väl.

Idag har tålamodet varit halvkasst. Känner att tiden inte riktigt räcker till när det gäller all sömnad jag håller på med. Varför tar det så lång tid att sy? Hantverk är långsamt. Men jag älskar det. Jag gör det. FUCKING ÄLSKAR DET. Ge mig bara mer tid.

Ikväll har jag lovat mig själv, och hela världen trots att ingen vet om det, att göra spanskan. Att förstå spanskan. Att lära mig spanskan. Kan väl inte vara så svårt kan man tycka. Många gånger tycker man fel. Fast inte jag förresten. Aldrig.

It's a blast

Läste genom Annies blogg (www.poplockar.webblogg .se) i en annan blogg, ett fint inlägg om kärlek. http://leloveimage.blogspot.com/2010/02/patience.html. Det här inlägget träffade mig känslomässigt nu. Kanske särskilt i såna här göra-slut-tider. Allt är möjligt, varför glömmer man det? Oftast bli väl allt bara bättre, det gäller att ha lite tålamod och acceptera att läget är såhär nu. Och att det som varit kanske inte alls kommer vara. Men att inget är omöjligt.

I skolan är det nu kulturvecka, vilket innebär - saft, te eller kaffe och delicatoboll för endast tio kronor! Råkade tjuvkika lite på baksidan av skylten i kaffis...
Vi har under dagen placerat våra neighbourhoodies i harrysalen omsorgsfullt. Sedan har jag sytt på mina byxor, och jag vet att det är farligt att säga det jag kommer att göra nu - men det verkar som att det faktiskt kan bli bra! Förövrigt tycker jag att min klantighet borde ha tagit slut nu. Jag har redan lyckats locka sönder byxbenet (hål i byxan) och fått för korta framstycken. Men nu ska ni se så har jag nog fått ordning på torpet, och sånt gör ju en rörande stolt över sig själv.

Kom med andan i halsen till körlektionen idag igen. Varje gång jag sitter och syr så glömmer jag bort tiden och nu råkar det vara sådär att det händer ungefär innan varje körlektion. Men jag brukar vara ganska duktig ändå. Det största problemet jag verkar ha nu är att jag inte kan hålla reda på höger och vänster. Pinsamt. Pinsamt.

Men snart är det mitt. Körkortet.

Ibland blir man förälskad, ibland inte

Elva dagar in i november stod vi där
med himlen över oss och asfalten under våra sulor
Luften smakade frysgrader
men du förblev varm
Min kind letade efter hud,
ömtålig och mjuk
Genom flera lager av tyg och polyester

Vi hade passerat varandra många gånger
Men aldrig mötts
Förrän nu

Det var första kyssen
Läppar som var blöta och fnasiga
Munnar så fyllda av lust
Hungrande omslutningar

Jag minns
hur du drog din näsrygg mot min
Sökte efter mitt öra och viskade "jag älskar dig"
Mina fjärilar var som höga på amfetamin
Allt i magen tumlades runt som ett oroligt hav av känslor
Vågor
kraftiga och höga
Jag blev yr
Det var en känsla av frihet
Samma pirr som i en karusell
Och jag svarade
"Jag älskar dig också"
men hann att rädda mig själv
"eller... kanske imorgon"

Jag ville inte ge mig själv på en gång
Ville inte säga något förhastat
En osanning
Något som jag inte menade

Det var inte det att jag inte älskade dig från början
Det inser jag nu
Men hur skulle jag någonsin kunnat veta
att en bergochdalbana i magen
endast skulle kunna betyda
Kärlek


Den här sanna texten fann jag i mitt arkiv. Ett fint minne för mig. Den skrev jag 2009-09-03.

Måndagssång

Jäklarns vad det var kallt. Att gå runt i linne inomhus är inte ens möjligt längre. Det känns som att denna snöhysteri tagit oanade höjder. Jag har aldrig sett så mycket mjukfryst vatten förut. Jag är helt fascinerad. Och lite förstummad. Främst när jag går och håller på att blåsa bort, och mina kinder håller på att stelna i ett läge som skulle kunna vara föralltid... Då, om nån gång, blir jag så jävla förstummad av all frustration och irritation som bubblar upp. Men det är vackert. Visst är det.

Det har varit en perfekt lugn dag idag. Känner mig riktigt nyttig. Så vad har jag gjort för att förtjäna den känslan? Jag lyssnade på naturkunskapslektionen när Laila pratade och lärde mig lite om kromosomer. Jag åt ganska många nuggets till lunch och tog säkert två slevar sås. Jag blev riktigt nöjd när min engelskalärare visade sig vara hemma för vård av sjukt barn. Jag blev riktigt glad när Micke hellre lät bli att ha lektion för tre personer. Jag sydde, nästan helt, klart min neighbourhoodie. Jag smakade lite av Emmas hallonpaj. Gick inte och fikade efter skolan på Hedbergs. Gick istället till Tyglagret, ångrade mig snabbt och bannade mig själv, och fick rysningar av all skit som finns där. Gick till Atelje Anita och tackade henne för hennes trevliga ordning. Handlade två dragkedjor och en knapp. Gick till Specsavers, testade brillor. Tog hem tre par som var balla. Beställde synundersökning. Gick in på Veromoda. Köpte ingenting. Gick in på Indiska. Köpte ingenting. Gick in på Hemtex. Och vände. Gick in på Bokia och hittade världens finaste bok: Sushi-en samling klassiska japanska recept. Skojar. Lars winnerbäck - 112 sånger. En riktig dyrgrip. Kom på att jag önskar mig pianolektioner i födelsedagspresent. Och ett piano. Och sushiboken. Jag skulle vilja förverkliga min dröm att göra som Samantha i Sex and the city. Ni vet. Täcka min bara kropp i sushi och vänta på en älskare... Åkte bil med rumpvärmare hem. Åt spagettigurra och korv. Sjöng singstar i tonläge tragik och hamnade här och kände att jag behövde skriva. Någonting.

Nyttigt.

I can't settle, no no

Ikväll saknar jag dig lite. Pussipussipuss. Nussinussinuss. Gosigos. Mysipysipys. Ah. Jag skriver det hellre här, än skickar iväg ett sms, därför att sms leder till vidare konversation och egentligen var det mest det jag ville säga. Och att jag har ångest. Fast det ville jag inte säga bara till dig, utan jag vill skrika ett frustrerat vinterskrik över hela världen och säga att det individuella valet tar sönder mig! Sööönder mig. Sönder mig.

Vill jag gå engelska c? Orkar jag det? Är jag kapabel till att klara den kursen med det högsta betyget? Skulle det inte vara kul med CAD-teknik? Eller fotografisk bild? Nu när jag ändå har en fin kamera och allt... Skulle inte grafisk illustration passa mig perfekt, jag som älskar att vara kreativ och påhittig? Textiltryck, är det möjligt att välja den kursen med tanke på att jag lär missa ungefär 12 timmars praktisk arbetstid p.g.a min praktik?

Jag vill läsa allt. Och ändå ingenting. Jag vill läsa allt för att det är bra och ingenting därför att det är ansträngande. Hjärtklappning, muskelförslappning och ont i tårna. Allt tack vare beslutångesten. Att jag ska vara så jävla duktig jämt. Jo ni, bror duktig. Man ska inte tänka på vad som är kul, utan man ska tänka på vilken kurs som ser bäst ut på papper.

Moron.

snölandskap

Vill mest sitta hemma och sy idag. Men det är mycket annat som drar i mig först och som vill ha förhandstur. Först ska jag in och rabbla några repliker till den där kortfilmen, det blir ett spontangöra av hela skiten. För jag har självinsikt. Sen tror jag att jag skall ut till farmor i bro en stund, så får jag lite övningskörning på köpet. Sedan har jag en liten nätt hög med studier som väntar. Efter det kanske jag kan få sy... Just det. Efter att jag tagit disken och bäddat undan grejerna från igår. Djup suck. 

Här skulle jag kunna ägna några rader till känslor för dagen. Men jag känner inte för att dela med mig. 
............................................  

Back to black

Ska försöka sova strax. Klockan är efter tre och tjejerna ligger nerbäddade i vardagsrummet. Själv har jag stängt in mig på mitt rum, med en enorm säng, och ligger här och njuter likt en kung. Medans de andra sover på den smala soffan. Jag är en sån bra vän.

Sitter och funderar över mitt individuella val. Det är omöjligt att få ihop. Verkligen. Eftersom vi går på praktik i fyra veckor så är det inte, på grund av det, möjligt att välja alla kurser. Blir väldigt trött på hela skiten faktiskt och även om jag vet att jag kan - så överväger jag inte att strunta i att välja något och bara vara ledig varje måndag istället. Jag har nämligen läst 200 poäng utöver de vanliga kurserna som håller sig inom 2500 poängsramen, så jag kan, om jag vill. Men jag blir ändå tokig.

Så vill jag ha min praktik i Spanien. Ja se ni, det vill jag. Vem känner jag som jag kan bo hos i Spanien? Ingen. Vem eller vartstans skall jag praktisera? Vet inte. Känner bara att jag vill förbättra min spanska och det skulle ju vara ett ypperligt tillfälle. Sen får vi väl se vem som skulle kunna tänka sig att betala för hela kalaset. Enbart Stockholm verkar svårt i sig, att bo i en månad. Bara för att jag lider brist på släktingar jag kan utnyttja... så jäkla dåligt. Och orättvist.

Nä. Godnatt.

Längs vägen den natten

Ska iväg och jobba strax. Igårkväll fick jag ett lite annorlunda samtal. Det var en tjej som undrade om jag ville provspela för en roll i en kortfilm som ska sändas på SVT och på filmfestivaler över hela Sverige. Jag kan inte agera, det hoppas jag att ni förstår. Men hon sa att hon var intresserad och gärna såg att jag testade. Jag har ingen erfarenhet. Alls. Om man inte räknar min så väldigt imponerande statistroll i Rosa - the movie. Men nu har vi bestämt att jag ska dit på söndag och så har jag fått ett manus jag skall lära mig, och provspela för två karaktärer. Det låter så stort allt det här när jag skriver det, men det är det inte. Jag ska bara gå dit, visa upp mig, göra det bästa jag kan och inte ha några förhoppningar alls. För jag kan inte agera. Har aldrig kunnat. Kommer troligtvis aldrig lära mig, även om jag skulle vilja. Jag menar, vem vill inte bli filmstjärna? Hade jag fått en av dem här rollerna i den här kortfilmen så hade jag nog hamnat i chocktillstånd. Det är inte ens troligt, jag kan ju knappt vara naturlig i vanliga fall... jag kan inte ens skratta normalt! Det är ingenting jag räknar med som ni förstår, en roll i filmen alltså. Men vafasen, man får ju se det som en kul grej och testa!

Tänke därför ta med mig manuset till skobutiken och om det nu skulle råka vara dött lopp på stan, så skulle jag ju kunna nyttja tiden på ett bättre sätt än att damma hyllorna...

Ikväll kommer brudarna hit. Vi tänkte baka pizza (åt förövrigt nästan upp hela min pizza på kanonen, bra gjort, eftersom köpt pizza inte är så gott och jag vanligtvis brukar bli mätt på en kvart) och mysa med spel, melodifestival och singstar. Behövligt!

som en pacemaker som tickar

Klär mig i svart ikväll. Sorgens färg passar mig. Dock ska jag vistas i en lokal om ett tag med halvtaskig lysrörsbelysning, om jag minns rätt såklart. Det var länge sen jag bowlade nu. Man kanske kör discobowling jämt nuförtiden? Nåväl, mig spelar det ingen roll.

Jag har fått för mig att jag verkligen skulle vilja ta en lång promenad ikväll. Gå i stadens gatubelysning och följa trottoarkanter. Dock inte utan att vända huvudet om ibland för att se om någon är efter. Inser också att jag inte skulle våga göra det själv. För jag är rädd för både mörker och människor. Även katter ibland när det är mörkt. Men bara gå. Gå gå gå. Gå gå. Gå.

Jag vill gå. Men hur fan hamnade jag här? Har jag någonsin velat gå förut?

"Det är så konstigt att försvinna
det känns så dumt att stanna kvar
och så befängt att leta svar
finns ingen eld som orkar brinna
inga röda mattor och ingen stolt fanfar

Men stjärnor glittra vackert
och vimlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himlar
över dom som inte lyckas

- Lars winnerbäck, mera kär i kärleken

My head is going down

Jag sa till Tessan häromdagen att jag skulle spara min oöppnade chockladhjärtanask, som jag fick av mamma på alla hjärtans dag, tills det verkligen var en krissituation. Jag har varit hemma i säg max fem minuter, och första raden har redan slunkit ner nu...

På något vis, när jag satt där vid Tessans mammas moderna matbord ikväll, så tänkte jag på henne och mig. Försökte se oss från någon annans vinkeln, till exempel från fönsterperspektivet. Två ljushåriga tjejer, båda två sittandes halvt miserabla. Båda samspelta, lät en prata i taget. Vi satt och lyssnade på varandras historier. Försökte känna med varann. Skrattade. Hängde med mungiporna.

"Att komma över någon" har alltid klingat konstigt i mina öron. Jag vet inte riktigt varför. Kan kanske vara just ordvalen att "komma över". Komma över? Komma över. Som att man ska försöka ta sig förbi en person. Klättra över. Simma under. Komma över som i att ta sig över ett hinder och sedan springa därifrån utan att se tillbaka.

Jag och Tessan verkar båda ha problem med just "komma över". Vi tänker, grubblar, minns, drömmer, återberättar, återskapar, drar upp det förflutna. Vi ser bakåt, utan att skämmas. Om man inte ser tillbaka så kommer till slut det man en gång sprang ifrån ikapp en. Man blir tröttare med åren, men känslorna kommer ifatt oberoende av vilken årskull du tillhör. Jag försöker inte ens komma över. Eller gör jag?

Jag vill åtminstone inte komma över. Det finns ingen anledning till det. Vad ska man komma över? Om inte tröskeln i farstun varje morgon två minuter innan bussen går. Eller två minuter efter ibland. Det finns inget att komma över. Inte den här gången. Mest känner jag glädje när jag tänker på dig. Och även om det kanske gör det svårare så ser jag ingenting som skulle få mig att vilja glömma och förtränga och sluta tänka på dig. Du är du. Jag är jag. Så har det alltid varit. En gång var det du och jag, en gång inte, sen blev det du och jag igen. Sen en gång inte till. Det kanske blir inte den här gången. Eller inteinte. Eller båda. Ingen vet. Ingen jävel vet.

För båda är vi så, Tessan och jag. Ingen av oss är kapabla till att spå den andres framtid. Ingen av oss kan med hjälp av känslan sia om tiden som komma skall. Vi säger: det blir som det blir. Men... kan inte det bli som det blir nu då? Så vi får veta hur det som blir blir. Om man ändå vore superhjälte eller spänningstörstande.

Och.

Jag ljög.

Nyss.

Jag inledde med att säga att första raden av chokladhjärtanen redan var uppätna. Jag tänkte faktiskt att ni kan ju ändå inte veta, och det låter ju faktiskt mer klingande och mer hetsigt tragiskt att säga att första raden är uppäten istället för att säga endast två hjärtan. Tänkte att jag ljuger för att få till det. Som säkert många gör flera dagar i veckan.

Det enda jag tänkte säga är egentligen att hela raden är uppäten nu i alla fall.

tomorrow, nothing special

Igår när jag var hemma tänkte jag på en sak. Eller egentligen på två och kanske tre saker, men den saken jag ska berätta om ängnade jag ändå inte så lång eftertanke, om man jämför med de andra två sakerna, och ändå tänkte jag på den saken minst halva dagen.

Jo. För jag vill så mycket. Jag drömmer så mycket. Önskar så mycket. Jag ser höga berg och gröna skogar. Jag ser ljusblå himmel med vita luddiga moln. Vita kaniner som springer. Bäckar som porlar.

Det jag främst tänkte på igår var att jag många gånger blir påmind om saker som jag vill göra i mitt liv. Saker som jag önskar ha lite extra tid med. Enkla småsaker, men som blir tidskrävande i vardagen. Sen när jag väl har en dag ledigt, så ligger jag där handfallen, utan mer ambition eller kraftansträngning än någon annan. Jag blir rastlös. Undrar varför det aldrig händer någonting någonstans. Det är som att man alltid går och tänker på saker man vill göra, men sen när det finns tid så har man inte lust eller tålamod. Den långa startsträckan är ett stort hinder. Men samtidigt, skriver jag min samhällskunskapsuppgift... vad är då den för världen? Vad är något för världen? Varför måste man hela tiden vilja göra stordåd? Jag vill inte känna mig såhär liten.

Jag kan ge upp saker för mina drömmar. Jag tror på godhet och bättring, som Winnerbäck sjunger. Man ska aldrig känna sig för nöjd, helt tillfredställd, utan alltid försöka lite till. För att hålla lågan uppe. Men under tiden skall man själv ha beröm. Och gärna ge andra beröm. Vi måste göra livet till någon mer än vad det är! Vi måste skapa stordåd! Ikväll känner jag att vi verkligen verkligen måste det!

Jag försöker peppa mig själv, att allt trist jag måste göra kommer ha någon slags påverkan på världen eller mig, även om jag tvivlar på att lite fakta om centerpartiet kommer ha det.

Vad är väl en bal på slottet?

Inte direkt överreklamerad ikväll.

i hope you're not lonely without me

Det är faktiskt ambitiöst att vara kvar i skolan 2,5 timme när man egenligen slutat. Speciellt när man slutade klockan två.

Det var så komiskt att stöta på dig just idag. Så nära efter det som hänt. Precis som förra gången. Kunde faktiskt nästan inte hålla mig för skratt, men jag gjorde det, ifall att du inte skulle förstått och tänkt som jag. Det var trevligt att prata, om än väldigt lite, för egentligen har jag velat säga förlåt ett  ganska bra tag. För att jag var elak. Även fast du inte riktigt lyssnade. Och du kanske inte tog åt dig. Men jag tror du gjorde det... Men du verkar glad. Det gör mig glad. Då har du gått vidare. Finemang.

Något som kan få mitt tålamod att vrida sig i graven är textiltryck. Det är fantastiskt roligt, men också fantastiskt krävande. Jag som tenderar att vara hårdhänt förstörde även min screenram idag. Fick göra en ny. Den blev inte bra. Åh. Tröjan som jag trycker på skall vara färdig till kulturveckan som håller hus nästa vecka. Självfallet är det öppet för alla och de allra flesta är riktigt välkomna.

Jag hörde att vi skulle få mer snö på radion. Förut har jag låtit bli att reagera, eftersom jag föredragit snön framför det vanliga vinterslaskvädret i Sverige. Men nu. REAKTION. För det första kommer det redan bli så jäkla blött av den snön vi har när den väl smälter och för det andra så vill jag ha lekande solstrålar och vår. Inte sommar. Vår är mycket mer min melodi. Snälla kom vår.

how it must get better

"You're like an Indian summer
In the middle of a winter
Like a hard candy
With a surprise center
How do I get better
Once I've had the best
You said there's
Tons of fish in the water
So the waters I will test"

- Katy Perry

I just woke up

Välkommen dagen. Du känns ny och fräsch. Eller?

Jag vaknade nyss. Bestämde mig för att spendera dagen hemma. Ensam. Det är sån jag är nu. Tänkte försöka rensa systemet, hitta en utgångspunkt. På något sätt trodde jag att det skulle vara svårare än såhär. Men jag dog inte.

Igårkväll var jag försatt i någon slags likgiltighet. Jag kunde inte känna någonting till slut. Trots att jag knappt ätit på hela dagen så kunde jag knappt ens känna hungern. Jag lät bli att äta för att åtminstone ha den lilla känslan kvar. Jag var rädd att smärtorna skulle döda mig. Men det gör inte ont. Det känns som att jag accepterar allt för skrämmande bra för att det skall vara sant. Jag kanske inte riktigt förstår än. Jag kanske är i chock. Eller så hade jag mig själv så nära till hands den här gången, och dig på min sida.

Jag drömde inatt. Förutom att jag var i Barcelona och mammas syster körde bil på en tågräls över sjön så fick jag just upprepa och omformulera orden till föredetta. Det är så tråkigt när sånt här händer, men det är bäst för nu. Jag är bara rädd för att jag inte är kär i samma person som jag alltid varit. Den där tryggheten. Hur allt du gjorde betydde någonting. Jag borde egentligen vara tacksam för att jag inte ligger här och vrider mig isär. Och jag är det. Men fortfarande ledsen och besviken. På alla känslor.

Men det har knappt gått en dag. Överraskningar kanske kommer. Jag får vänta och se.

om kvällen

Hej bloggen, du får lov att bli min terapi för nu.

Idag tog jag adjö från en älskad underbar person. Inte för alltid. Men för nu. Och det gör så ont i hjärtat att jag går sönder lite. Men egentligen gör det inte bara ont i hjärtat, utan varje vrå av min kropp smärtar, varje lem skriker, allt säger stopp. För jag blir så ledsen. Att jag aldrig varit tillräcklig. Att du aldrig varit tillräcklig. För jag har älskat dig. För att jag vet att du har älskat mig.  För jag vet att du har det.

Tiden får utvisa hur allt blir. Mest går jag runt och är rädd hela tiden. Rädd för vad jag gjort. Rädd för vad vi har gjort. Rädd för alla beslut som har fattats. Rädd för alla beslut som ännu ska fattas. Rädd för mig själv. Rädd för att förlora dig. Samtidigt rädd för att vi ska glömma varandra.

Det gör ont.

Ni förstår inte.

Det gör så jävla ont.

men dom kom ju försent varenda kväll

Jag lämnade min föredetta sambos hus förut med lite vemod i blicken. Efter mer än en veckas tid av god mat och trevligt umgänge och vin så är det inte så konstigt att skiljas kändes pyttelite svårt. Men jag tog mitt pick och pack och drog, målmedvetet, som alltid, eftersom jag vet att andra tider måste komma... eh. hehe.

När jag kom hem från teorin till min dåvarande sambo så fick jag en fin avskedsmiddag och efterrätt i form av ballerinakex med kladdkakssmak! Vilket påfund. Men det var gott.

När jag kom in i mitt egna hem ikväll kändes det lite konstigt. Här bor jag ju. Egentligen. Den här veckan har verkligen trollat bort mig till en annan värld. Stadsbornas värld. En värld fylld av gatulysen och icaaffärer runt hörnet. En riktigt fantasifull värld som ni förstår. Här hemma är det som vanligt antar jag, kläderna hänger där de ska och inte ska - precis som det alltid varit. Redan i bilen på hemvägen börjades hämtningar och lämningar planeras. Ett liv på landet går inte utan bil. Och jag har inte bil. Så det är en omöjlig ekvation att lösa. Och på tal om ekvationer så är jag kass. Jag är så underlägsen matte att det finns inte. Det finns nog ingenting som kan tråka ut mig mer. Det skulle vara kolhydrater i så fall. Men gympaprovet gjordes idag så numera behöver jag aldrig mer änga tid åt att lära mig varför det är bra att träna och äta rätt. Det, om något, är en omöjlig ekvation.

RSS 2.0