Varför är vi aldrig rak på sak?

På vår lilla gunghäst i skobutiken står en skylt med texten: "all lek sker på eget ansvar". Häromdagen var det en mamma med sin son inne i butiken. Sonen drogs självklart direkt till den gröna hästen. Efter ett tag tittade han funderat på alla bokstäver som var uppradade framför honom och frågade sin mamma vad det stod på den gröna ponnyn. Hon läste först ordagrant vad som stod på skylten, men förklarade sedan på ett pedagogiskt sätt för pojken att;

"Det betyder att om du slår dig, så får du skylla dig själv... typ".

En obestämd tid framför tåspetsarna

Det är så spännande att inte veta hur allt kommer att ta form.

Du, eller, jag, eller, vem, var, hur, när... då?

En dans som stack dig hårt

Idag åker vi på utflykt i det fina vädret. Aj aj aj, vad jag fick ont i ryggraden! Jag älskar regn... Men när min bil läcker in och den lilla bebisen kräver min uppmärksamhet hela tiden, det vill säga att jag ska byta blöja (torka bort allt vatten), så blir jag lite trött. Som en gammal morsa. Det är alltid något som springer läck i mitt liv.

Lilla gröna bebisen, vi ska snart göra dig frisk.

Att vara bilägare är inte alltid en dans på rosor. Inte ens en dans på tusenskönor som sticker upp överallt i juni.

We´ve been through all this before

Moneybrother dök upp i min musikspelare idag när jag var på väg till bilen efter jobbet. Helt plötsligt kom jag att tänka på min födelsedag 2008. "Det bästa till det bästa", sa du. Hm. Det var fint sagt.

Här kommer ingen förbi

Jag gick upp två och en halv timme innan jag skulle åka till jobbet, för att ha ungefär en halvtimme att göra ärende på, innan jag började. Som vanligt slutade det med att jag fick kasta mig i bilen, halvspringa hela adelsgatan, för att över huvud taget hinna till jobbet i tid. Inga ärenden alltså. Och det värsta och mest fantastiskt irriterande är att det är såhär varje morgon. Samma konstanta stress fast jag går upp i tid. Den här stressen gör att jag avskyr människor. Stör mig på dom. Svär över dom. Svär över att folk kör sjuttio på sjuttiovägen (JAG HAR JU BRÅTTOM; FATTAR DU INTE?!? DET FINNS EN ANLEDNING TILL ATT JAG LIGGER OCH NOSAR DIG I HÄCKEN). Svär över att traktorer ens får köra inne i Visby (DET ÄR FÖR HELVETE FEMTIO HÄR OCH INTE FYRTIOFEM). Svär över att massa bilar står där jag brukar parkera (VA FAN ERA JÄVLA SNÅLJÅPAR, HAR NI INTE RÅD ATT BETALA FEM SPÄNN FÖR ATT PARKERA ELLER?!) Vill skrika på turisterna som långsamt och i avsaknad av några som helst mål lommar adelsgatan fram (FÖR I HELVETE KAN JAG FÅ KOMMA FÖRBI ELLER; EN ANNAN HAR JU ETT JOBB ATT SKÖTA). Hej jobbet, vad svalt och skönt du har det (30 GRADER ÄR INTE SVENSK MEDELTEMPERATUR!!?). Nej, det är halva priset på ordinarie priset på alla skor med röda lappar och inte halva priset på reapriset (ÄR NI FULLKOMLIGT INKOMPETENTA?? LÄS PÅ EN AV ALLA HUNDRA SKYLTAR VÄL). "Stänger du nu?" (NEJ JAG STÄNGDE BARA FÖR EN HALVTIMME SEN, MEN VISST TA DIG EN TILL TITT VÄL. JAG HAR INGET LIV ÄNDÅ) Ja Matilde, dörren är låst (FAN HELLER MATILDE, DU LJUGER!! DUBBELKOLLA TRETTON GÅNGER!!).

På hemvägen. Oj, där kom du från ingenstans (DIN IDIOT! VILKEN BOK LÄSTE DU DÄR DET STOD ATT ALLA SOM INTE ÄR INNE I RONDELLEN HAR FÖRTRÄDE?!?!). Nämen oj, varsågod och svänga ut mitt framför mig (OM DU NU HAR SÅ JÄVLA BRÅTTOM, ANVÄND GASEN DÅ FÖR FAN!!). Jag ser dig i spegeln (DITT PUCKO, SER DU INTE ATT JAG KÖR SJUTTIO?! DET ÄR SJUTTIO HÄR. DU MÅSTE BARA SLICKA MIG I ARSLET?! KÖR OM DÅ FÖR FAN).

Så. Äntligen hemma. Lika lugn och harmonisk som alltid.

Något säger mig, när jag nu sitter och stirrar på min mage (SOM PUTAR), att de tre kilona som jag samlat på mig extra den här sommaren, har något att göra med att alla är dumma i huvudet.

Men ingen vet.

A story of boy meets girl

Jag älskar verkligen soundtracket till 500 days of Summer. Filmen tar inte andan ur en. Men musiken. Det är på gränsen. Riktigt fint. Hårfint.

[500] Days Of Summer - Music From The Motion Picture – [500] Days Of Summer - Music From The Motion Picture 

 

Tell me when you hear my silence

Det förflutna. Något förflutet. Att vara förfluten.

När dagarna fortsätter att gå och man inser att allt faktiskt inte är som förut. Att det som en gång var så himla länge, inte längre är så himla mycket längre. Att det faktiskt inte finns någonting kvar alls. Och man undrar om det som försvann bara är det som förflöt ljudlöst förbi, eller om man själv tillhör det förflutna. Man undrar om en känsla kan vara förfluten. Om en riktigt människa kan vara förluten. Man undrar om båda två kan vara förflutna om de fortfarande faktiskt finns kvar. Fast man inte träffar på någon av dem såhär års.

Sen fortsätter dagarna fortfarande att gå. Även fast man insett att de faktiskt rör sig. Man tror ju att tiden ska stoppa då. Tror att när lampan en gång tänts, aldrig ska slockna igen. Att alla klockor ska stanna, att alla bilar ska frysa till is, att alla känslor ska domna bort och att allt och allas tillstånd ska frysa till ljummen is. Som fryser till is som varken smakar eller luktar eller syns. Eller känns. En otempererad is. En is som inte är is utan bara en jävligt dålig metafor för att förklara att allt står jävligt stilla, att allt är blint, att allt är stumt, att allt är smaklöst, otempererat och fruktansvärt still. Så stilla någonting bara kan bli. Helt otroligt jävla still.

Och ju större och bättre och livsglädjande; men kanske framförallt omrörande, en bubbla har varat, desto längre tid tar det att förstå att det tillhör det förflutna. Men desto starkare när man väl förstår det, känns det. Det blir så överväldigande verkligt en dag, att det känns som att det förflutna faktiskt aldrig varit aktuellt. Att känna en sån känsla kan jag inte ens beskriva med mitt otroligt överreklamerade ordförråd. För inga konstigt formulerade meningar kommer att kunna sätta fingret på den eftersom den är precis sådär ingenting som jag försökte förklara ovanför; men ändå på samma gång sådär allting som gör det så himla konstigt. Och så slänger jag såklart in ännu en dålig metafor därför att ingen någonsin kan sätta fingret på en flyktig känsla, som bara är luft, men som inte är luft. Bokstavligt skrivet.
 
Jag är arton år, hundratrettiotvå dagar och med bara knappa två timmar kvar till min hundratrettiotredje dag på det artonde födelseåret. Många dagar har jag ägnat åt andra saker och figurer än mig själv. Många dagar har jag samlat på mig erfarenheter och relationer. Några av båda blev inte sådär bestående som jag trodde att de en gång skulle bli. Många dagar har jag trott alldeles för mycket. Trott på för mycket av allt. Men många dagar har jag också klarat mig bra. Många dagar har jag varit lycklig. Och jag är lycklig. Inte varje sekund, inte varje minut.

Men många dagar av alla dagar. Är jag just lycklig. Men det betyder inte att man aldrig ser tillbaka.

För att se tillbaka kan göra en mycket lyckligare. Det är en bit på vägen man vandrat som påminner en om hur man hamnade här.

Och ingen har väl någonsin sagt att lycka inte kan göra förbannat ont?

Det borde ingen någonsin ha sagt.

För det gör många gånger förbannat ont.

Sånt påstår jag.

Utkast: Juli 23, 2010

Skratten hänger i trädkronornas höjdläge som luftvågor som vibrerar. Hjärtat slår hoppigt och glatt. Lusten sinar ibland mellan fingrarna, men fångas kvickt upp av rosa grodyngel och polkagrissaft med violsmak. Fotnödvändigheter propagerar jag om som om jag visste, och nya människor låter sig köpas. Staden är försjunken i bara ben och långa ögonfransar. Överallt gör sig rökdoften påmind och stadens igendimmade aura siar mest om framtiden. Den otillgängliga friheten. Solen smälter ihop noggrant utlagda gatustenar och näsan agerar plattform för pannans ditmålade vattenfall. Himlen håller så ofta det går tillbaka. Men släpper ibland till och glömmer bort. Såpbubblorna som faller ner tvättar våra kläder och blusarna far längs strandpromenaden. Folk säger att folk är. Att folk är överviktiga. Underviktiga. Men vad krävs för att bli lagom viktig? Eller varför inte skitviktig? Det undrar jag ikväll.

Det undrar jag ikväll i min nya röda klänning som imponerar på mig med sin otroliga smak för att välja musik.

Collections of stamps

Och om ni undrar varför blogginläggen är så glesa nuförtiden så ska jag förklara för er, och några av mina skokunder som inte verkar förstå, att jag faktiskt har ett liv! Där har ni! Där fick ni! BAM! Det är alltså sant! Hon har ett liv! HUH?!

Jag sitter faktiskt inte alltid hemma och tänker på igår och i förrgår och dagen innan det och alla andra dagar som inte är imorgon, övermorgon och dagen efter det. Så är det. Bam. Jag sa det.

Och när man väl ska göra det en kväll så bestämmer sig kunderna för att dröja sig kvar en halvtimme efter att jag egentligen, i mitt huvud och enligt mitt schema, har stängt. Sen så krånglar kassan och självklart ska kvittorullen ta slut mitt under dagsavslutet som är den där jätteviktiga lappen som jag kan bevisa att jag inte tagit pengarna själv i fickan, istället för att ha satt in dem på skobutikens konto med. Och den går inte att skriva ut igen. Jag får hämta en ny kvittorulle (för att jag nonchalerade polkagrisränderna på kundernas kvitton som säger: Observera! Pappret är snart slut!)(en grej om det handlat om toapapper... men.)) och sätta i. Sen släcker jag hela butiken och tror att allt är frid och fröjd fyrtiofem minuter efter stängningsdags. Men. Var är kassaskåpsnyckeln?!?!?!!?!1! Så jävla borta. Efter en hel jäkla timme kom jag utanför skobutikens dörr. Efter en och en halv timme kom jag inför min egen dörr. Och vem ringer och längtar efter mig då? En jävla telefonarbetare som försöker stjäla all min tid!

Ååååååååååååååååååh. Aaah. VA FAN.

Jag vet att de också är människor. Eller nej... fan heller.

Bah ringer och är tråkig

Varför är jag så nedrans korkad att jag tror att när en telefonkvinna-ringuppare ringer och frågar mig om hon kan få ställa några frågor, tror att några frågor innebär färre än fem? Jag fick säkert svara på uppemot trettio frågor! Ibland skulle jag betygsätta med en skala från ett till fem, ibland bara svara ja eller nej och ibland skulle jag även bilda meningar. Allt efter hennes order och villkor. Och det värsta var att hon inte ens verkade genuint intresserad av mina svar! Här ringer hon och ber snällt att jag ska yttra mig, och sen så är hon bara så himla nonchalant och tråkig! Hon pratar som om hon hade ett manus framför sig istället för att spexa lite. Det här samtalet hamnade lätt på min topp 50-lista på helt värdelösa, uttråkande och fantastiskt tidsförödande samtal.

Hon verkade inte ens intresserad. Pffht.

Och jag gillar leverpastej med gurka på mackan. Rätt sjukt egentligen.

Du har visor i ditt hår

Det händer så mycket hela tiden att jag knappt hinner med. Timmarna att sova om nätterna blir allt färre och jag är inne i en förändringsfas. Sällan kan man sätta fingret på vart man är på väg, och likadant är det den här gången. Igår bakade jag äppelpaj. Idag gick jag upp vid sju på min lediga dag för att mata en vän som skulle till jobbet.

Hittade en räkning som av någon konstig anledning var adresserad till mig... Tio dagar sen var betala-senast-datumet. Grattis fan. Jag trodde inte ens att man skickade post nuförtiden.

För dig Lars. För dig. Har jag solen i ögonen.

Om någon timme drar jag och Tim till Linköping för att se Lasse på hemmaplan. Det är Winnerbäcks första konsert på sommarturnén 2010. Det kommer bli otroligt grymt!

Jag har bränt nödvändiga skivor inför den 20 mil långa bilfärden. På återseende!

Du måste ut för att hitta in

Jag omringas av så himla många fina människor just nu. Jag känner mig riktigt lycklig över att känna att jag kanske tillhör litegrann ändå. Ibland. Till nån. Till några. Istället för att bara hela tiden tvinga mig till att göra och vara med det och dem som istället gör mig olycklig och vantrivandes. För att man tror att det ska göra en lycklig. För att andra gör det och är lyckliga av det. Men. Inte jag. För det och dem är fel. För mig.

Blev introducerad till surfan av Simon och jag älskar verkligen det stället nu. Både taket och människorna är klädda i blommor och det känns ju himla idylligt. Plus att alla dessa tofsar är sällsynta där; undantaget är Nils som är Nils, och därför är snygg i det.

Igår var en bra kväll. Först var det grillning vid upphöjningen vid Solhemsgluggen, där majskolvar och mycket vitlöksost sköljdes ner med vin. Sedan bar det av till surfers där jag hittade hela 70 kronor på golvet! Blev ganska så lyrisk... Sedan pausade jag i två sekunder på en trapp för en pytteliten ensamstund. Sedan till munken. Där jag fick en cola. Spillde ut den. Fångade glaset då hälften slagits ut. Tappade det igen. Och fick sedan en cola till. Och det mest obekymrade var att jag satt kvar på samma plats hela kvällen ändå, trots att jag kunde känna hur coca cola sipprade ner mellan springorna i träbordet på mina bara ben...

Med mycket fin musik vandrade vi sedan östergravar fram i dimman. En Alex förde oss mot norra Visby för att visa något. Vad jag minns så tog vi oss dit, men fann inget att se. Hamnade sedan hemma hos honom. Låg på soffan alla fyra och tittade på Familjen morrhår på animal planet fram till klockan sex. Då somnade jag och Maria.

Efterfesten slutade idag vid tre. Efter att ha hängt i almedalen. Fått Patrick att konvertera till folkpartist. Löst korsord och käkat nuggets. Nu är min näsa röd av solen.

Ett kyrktorn sträcker sig mot himlen

Hade värsta fina kvällen igår.

Flaskpost nummer två väntade

Idag när jag kom hem, sunkig och dan efter en utekväll, så stod flaskpost nummer två utanför min dörr. Även den här gången var brevet inlindat i ett rött band och stod i en vas av glas. Det här brevet började med Kära Matilde precis som den första posten och avslutades på samma vis som förra gången. Det är himla fint med ambitiösa människor. Hela det här känns nästan lite som på film. Och det passar mig verkligen så himla bra. För jag vill alltid ha det som på film. Kräver att det ska vara som på film. För rätt filmer framhäver ju alltid det bästa ur livet. Småsakerna. Detaljerna. Lönsamheten av att kämpa. Det är sällan man får se de stunder av det verkliga livet där man bloggar, chattar på facebook, kliar sig i naveln eller köper en klocka. Utan främst är det hur folk agerar och vad folk gör. Det är mer intressant.

Det känns lite spännande det här också. Det finns nämligen ingen avsändare på breven. Och det står avslutningsvis på båda breven att jag inte får fråga avsändaren om det. Avsändaren som jag inte vet helt säkert vem det är. För jag har ju mina aningar. Jag ser dig mellan raderna av bokstäver som du radat upp. 

Pappret är sådär skört. Luktar lite smågammalt och är flammigt brunaktigt med eldade kanter. Texten verkar nästan skriven på en gammal skrivmaskin. Men hur skall jag kunna vara säker. Det är fint hur som helst.

Lasse på hemmaplan

Sitter på helspänn och väntar på att chefen ska svara på mitt bedjande sms. När jag bad om ledighet nästa fredag så svarade han att det skulle bli lite körigt och att jag därför var tvungen att jobba. Men vad jag anser så är lite körigt och helt kört två skilda svar. Så jag knäbad på sms till honom och vädjade att han skulle tänka på det en gång till.

Jag ska till Linköping nästa vecka och se Lars Winnerbäck spela på hemmaplan. Den känslan är obeskrivligt bra och jag älskar att jag har ett sådant spontant resesällskap som knäppte med fingrarna och fixade ledighet från jobbet bara sådär. Nu är det bara min ledighet kvar. Får jag inte den innebär det att vi bara får en dag i Linköping och att vi måste köra nästan direkt efter lasses konsert mot båten, så att jag kan komma hem till skobutiken och stå där uppe på golvet anständig och klar prick klockan ett. Phfft.

Jag vill åtminstone ha två dagar i Linköping!! Snälla snälla skochef. Och vad fan kan man göra i Linköping undrar ni då? Jo, men det ska jag svara på att det vet väl fan inte jag. Men jag vill ändå vara där. Jag vill ändå vara där.

För hjältarna har redan dött

Ännu en dag, jag vaknar upp igen. Naken vid min teve som visar jordee-en... Ehm. Nej. Jag är inte Thomas Di Leva. Ännu en dag, jag vaknar upp igen. Efter en natt av vilda fantasier som visar mer verklighet än mitt riktiga liv. Samma dröm. Samma liv. Men det är ändå så himla fel. Fast inuti mig så väldigt rätt. Så verkligt att det blir overkligt. Eller kanske egentligen tvärtom. Ingen midsommarnattsdröm direkt.

RSS 2.0