Puttinutt-semester

Tänkte visa lite minisemester i Åmmine genom lite bilder.


Fick äntligen lite ledighet och låg på stranden. Kände den varma sanden. Mellan tårna.

Läste lite Strage och löste korsord parallellt. Inget av det gjordes särskilt effektivt.

Sedan grillade vi marshmallows. Emma försökte vara effektiv. Sen mot kvällen slutade jag som godiset.

Jag visade mig vara fett bränd. Under dagen så åt jag knappt någonting och drack endast en öl. På kvällen när jag lagade mat fick jag fantastisk kvinnovärk. Jag sa till Emma att jag skulle spy, och svamlade något medan jag gick ut i vardagsrummet för att svimma av. Emma hade inte fattat någonting och skrattade åt mig där jag vaknade på golvet; "haha, vafan, du välte ju som en jävla ko". Jag och andra sidan blev livrädd för Emma som stod framför mig och flinade när det svarta väl försvann. Kvällen fortsatte sedan i frossa.

Sen hittade jag ett hus i Slite som jag ville bo i. Det visade sig vara en pizzeria. Det gjorde inte att jag ville bo i huset mindre för det.

Om jag hade det där huset skulle jag kunna ligga däri och läsa böcker.


Sen åt vi chips på Slitebron och Emma bad mig att se ut som en anka. Visst. På beställning.

Det fanns svanar i havet. Emma gnällde lite över det. Hon gillar visst inte fåglar. Hon är säkert bara avundsjuk på att dem kan flyga.
 
Emma gillade mina platta bananmuffins. Jag visste väl inte vad bikarbonat var bra till. Jag trodde det gick lika bra utan.

Min fina sommarstuga som luktar gammal eka.

Konst.


Tisdagsnotis

Två vänner avslöjade precis att de ska fara till peace and love i alla fall, efter mycket om och men. Beställde biljetterna ikväll. Tar båten imorgon. Skippar jobbet. Ah. Trots att jag inte varit ett dugg sugen på festival så började det även krypa i mig av festivallusta och den lilla ynnesten av avundsjuka. Tänk vad härligt att dra iväg och lyssna på fantastisk bra musik, och framförallt, träffa människor! Även om 35.000 känns lite väl många för mig... Hej folkskygghet.

Började googla händelser, konserter och festivaler över landet under perioden 6-8 juli. Har lyckats få mig tre dagars ledighet på raken och jag känner att jag vill utnyttja dessa dagar till fullo. Såg att Lasse spelar den 8 juli i hemstaden Linköping. Hur värt känns det inte att köra en tripp dit? Absolut ett högklassigt alternativ.

Hultsfred var ett annat fenomenalt alternativ. Men vad får jag veta. DET ÄR INSTÄLLT!!!?!?!?!?!! Det bara är inställt. "Hultsfred slänger in handuken" står det finstilt uppe i det vänstra hörnet i arial-typsnitt och i typ tolv ynka punkter. Va fasen. Det gick mig ju nästan obemärkt förbi. Herregud vad sorgligt!

Tänker ta en tyst minut för hultsfred innan jag hoppar in i duschen och rakar benen inför ett dubbelavsnitt av sex and the city på trean. Imorgon har jag ett hästpass på jobbet och vill därför inte somna. För att jag inte orkar vakna.  

Höst på min planet

Varje gång jag ser mig själv i framtiden så är det höst. Den återkommande årstiden i min framtid. Höst. När jag kom på mig själv i mina dagdrömmar häromdagen med den lövfallande tiden än en gång medräknad, så började jag fundera på varför. Det jag kom fram till var att det måste vara för att jag älskar höstkappor. Jag ser mig alltid i en fin höstkappa i framtiden. Och kanske för att jag älskar när Lars Winnerbäck sjunger om Gråa dagar. Men precis som winnerbäck sjunger så blir "hösten aldrig lika grym och svartvit som man tror". Den är verkligen mest kylig och trist. Även om den på film och i böcker och alla andra någonstans där man inte är med i den verkliga hösten, gestaltas som den mysigaste tiden på året. En tid som bådar för möjligheter och förändring. Det romantiseras så mycket att man nästan börjar tro på det själv. Men faktum är, om jag försöker dra mig till minnes, att jag enbart brukar sitta förfrusen och paralyserad och stirra rakt ut i luften den här tiden. Den luft som smakar mörker och fukt. Och den varma chokladen som aldrig smakar lika bra som man fantiserat i sitt huvud att den skall göra; när det väl blir höst.

Jag hoppas inte att min framtid blir som hösten. Romantiserad nu men slutligen mörk och kall och trist.

Jag tänker väldigt sällan på nuet. Får jag lite tid över så far tankarna antingen till det förgångna eller till vad som komma skall. Jag är verkligen så himla dålig på att leva nu. Det är som att någon del av mig alltid är någon annanstans. Om inte så fysiskt, så själsligt. Någon annanstans. Det är som att verkligheten aldrig blir så bra som man har tänkt ut. Som att man hasplar sig genom dagen för att sedan tre månader senare sitta och reflektera över vad som hände. Troligtvis beror det på att man måste känna hela tiden i verkligheten. Känna av varenda känsla och sinnesutslag och varje liten vrå av kroppen. Nervsystemet används inte i bubblan man skapar. Allt blir så enkelt utan. Så lätt att se på. Så lätt att ta på. När verkligheten kommer, kommer också känslorna. Känslorna som aldrig är helt lätta att tygla. Som rör om. Som får utspel närsomhelst de vill. Vi har ett intelligent utformat nervsystem, men till vad för användning?

Till exempel så slapp myggorna undan ett lika intelligent och snabbtänkt nervsystem som vårt. Är det bara för att någon eller något visste att sånna som jag skulle flaxa med armarna omkring mig och försöka döda dem allihop? Det något eller den någon kanske ville underlätta för myggorna, så att de skulle orskas mindre smärta. Men jag då? Jag kan inte ens räkna mina myggbett på benen på säkert fem händer. Och om nu inte dessa bett utstrålar en pulserande smärta, så utstrålar de en frustrerande smärta. Då är det fan inte mer än rättvist att de får känna på att dö. Och få jävligt ont. Men de hinner väl i stort sett dö innan hjärnan satt ihop all information från deras lilla nervsystem, och får dem att känna smärta.

Jag tänkte att jag skulle försöka ta tag i nuet. Försöka att leva just nu. Men. Då kommer det ju kännas som att jag tillbringar sex timmar i skobutiken... vilket jag också gör. Men ändå.

Då vill man skrika, börja om

Blå
Röd
Gul

Grön.

going on a holiday

Ikväll efter mitt jobbpass så åker jag till mitt andra hem i Åminne i några dagar. Jag tar en liten minisemester och byter teven och datorn mot vad som erbjuds där; natur och böcker. Det är en helt annan natur där än vad det är hemma hos mig. Om folk påstår att jag bor i skogen i vanliga fall så är det ingenting emot vad jag gör i åminne. Där är det skyhöga granar överallt som omringar en. Och luften. Den är liite renare. Lite sköönare.

Jag kommer även att fira midsommar i Åminne. Troligtvis en fin sådan. Jag jobbar fram till eftermiddagen på midsommarafton - så ja, butikerna är öppna - och sedan far jag ut. För att sedan jobba midsommardagen och söndagen också.

Midsommar 2009. Då var jag färgglad och glad. Mycket glad alltså.
 

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut

Jag har bäddat rent sängen från laster och gamla minnen. Jag har ruskat bort de oändliga tårarna och skakat till all uppblåst ångest försvunnit med vinden. Jag har köpt nya lakan. Jag har ersatt det som en gång var nytt, men som nu är alldeles gammalt och skevt. Jag försöker städa bort känslan av det något som en gång fanns. Tron och viljan att det faktiskt kan gå, att om man verkligen ligger där på knä under mattan och skurar bort skiten som man en gång borstade under där, kan lyckas. Jag vill ha en känslofri zon som jag kan få sova i.

Men på något vis verkar det inte som att jag riktigt lyckas. Men jag förstår inte. Man kan städa ut julen. Man kan putsa bort årets flugskit på fönstrarna vid midsommartid. Man kan rensa vinden. Och samtidigt kasta ut tillhörande känslor. Men här hos mig verkar det sitta i väggarna. Som om de talar till mig, varje natt och varje morgon. Det är något ekande och pulserande som vägrar att släppa taget, som jag inte får ut. Så länge jag inte hittar kärnan. Kärnan från där allt kommer. Och av någon anledning så har jag känslan av att det här inte bara handlar om gammalt damm utan även om mig. Att kärnan finns inom mig. Och där slutar jag försöka.

För nu får jag nöja mig med nya lakan; och ta del av den lilla nya fläkt den skänker mig.

Stolen from africa, brought to america

Jag har fått in trehundrafemtio kronor på mitt konto för några dagar sen. Bara sådär. Har ingen aningen om vart de pengarna kommer från eller varför de valt att landa på just mitt konto. Jag kan inte minnas att jag gjort några speciella tjänster eller att någon varit skyldig mig trehundrafemtio kronor. Så varför de hamnat hos just mig är ett fantastiskt spännande mysterium. Troligtvis inte så fantastisk spännande om jag finner avsändaren. Men ändå. Än så länge är det ett mysterium.

Jag tyckte väl att det kändes lite skumt att jag kunde köpa ett par skor för femhundra och en klänning för trehundrafyrtionio, plus mat; när jag bara hade sexhundra kronor på kortet. Det framställdes som ologiskt även för mig. Men jag tänkte väl att det mest var bra. Och sen tänkte jag inte mer. Hoho.

Det är första gången på länge, om inte någonsin, som jag väntar på lönen. Sparade nämligen i stort sett hela min lön förra månaden (åh ja, duktigt) och den ska spenderas på annat än skor. En liten utomlandstripp, en undabar festival eller också en overlockmaskin. Allt annat än på skor och sushi i alla fall. Förresten, om det finns någon erfaren, eller oerfaren, sushilagare som skulle ha lust att lära mig, eller hjälpa mig, eller bara vara med, och skapa sushi med mig. Så är jag helt och hållet öppen för förslag. Det hade liksom varit intressant att testa på att laga annat än makaroner eller nuggets i ugnen.

Och jag är ledig idag! Det är så jäla gutt! Sovit länge. Ätit mycket. Vattnat blommor. Ska snart läsa. Det är så gutt så gutt. Skall vara barnvakt ikväll för mina favoritbarn också. Tror att jag ska lära dem baka.

Gutt Gutt.

Lilla bebisen.

Bröllop!

Varför hade kronprinsessan bara fem meter långt släp till sin klänning? Är man en kunglighet så borde man ha råd med ett par hundra meter till. Man får väl bjuda till lite när man ändå spärrar av halva Stockholm stad för att få visa upp sig. Nä, det var lite klent tycker jag. Annars såg hon vacker ut, damen.

Jag tyckte att det såg fantastiskt mysigt ut i Storkyrkan. Trots hur många människor som helst som packat ihop sig därinne, så lyckades de få in den där "hemma"-känslan, utan uppstyltade överdriverier. Vet inte varför det kändes lite som ett buddhistiskt tempel. Kan bero på mattorna som täckte kyrkans golv. Kändes nästan som om alla satt barfota på knä i någon slags kyrkans barntimmar-samling, men istället i just det här fallet tittade på ett kungligt par som står framför prästen inför sin vigsel. Har dock aldrig varit i ett buddhistiskt tempel, måste jag väl kanske tillägga.   

Det är roligt att vissa människor retar upp sig på hur mycket bröllopet blåses upp i media och att man har bevakat det under hela dagen. En hel dag! Tänk. Tänk att ett svenskt kungligt bröllop som bara är sådär vart trettiofemte år, får så mycket uppmärksamhet och sändningstid i tv. Det är ju absolut inte någonting i jämförelse med fotbolls VM där man visar tre matcher per dag i över en månad. Åh nej. Så himla dåligt att kronprinsessan får lite tid i TV.

Sitter just nu och ser på SVT1 direkt. Något som står fullständigt klart är att detta bröllop kommer att vara dokumenterat så väl så väl in i minsta detalj. Får se om vi får följa med under bröllopsnatten också.

Inget förvånar ju direkt. Inte ens att varenda gäst får äta på silverfat. Fint.

Undra om maten smakar bättre på ett sådant fat. 

Den som är kunglig får se. 


Juni 18, 2010

Ikväll dissar jag Mange Schmidt. Som alla andra dagar. Han spelar ju på gute ikväll vilket jag inte tror att någon har missat. Hade några härliga grabbar, med kedjor runt halsen, som var i butiken idag och handlade skor. De tyckte att jag skulle hänga på till Gutekällaren. Men något sa mig att inte ens dessa Bad Ass Boys, som det stod på deras ryggar med en fint tryckt illustruerad bild på ett stort långfinger, inte skulle kunna övertala mig. Lät annars som min typ av grabbar.

Igår hade jag världens skönaste lediga dag. Jag sov länge efter en trevlig utekväll på Rosengården i förrgår, med vin och ost, för att sedan äta en stor och god frukost. Fullkomligt välförtjänat. Sedan packade jag den flätade väskan, och tog filten på sidan av, och tog bilen till stan. Där strövade jag omkring och unnade mig två klänningar. Jag unnar mig väldigt sällan kläder faktiskt. Blir max ett plagg i månaden eller så. Hrmf. Stön. Jag fann mig en fin midsommarklänning och en till fin klänning till något annat viktigt ändamål. Sen köpte jag mig en 200 grammares mmmm... Marabou. Har inte köpt mig en sån stor marabou chokladkaka på år och dar. Jag är helt ärlig. Fick smaka en bit Marabou polka hos Tessan för några veckor sen. Men innan dess. Oändligheter sen denna choklad rörde vid mina läppar och förtärdes på ett njutningsfullt vis. Jag kan ju säga att det inte var den bästa dagen att handla choklad. Men vad fan. Nöden har ingen lag.

Jag tog mig ner till almedalen. Och betalade fjärde parkeringsavgiften (jag är en väldigt motståndare till dessa skitavgifter). Jag hade plockat med mig min underbara bok som aldrig vill ta slut och planerade några timmar i solen med boken i handen. Dock stötte jag på fina Anton, Elin och Christian. Redan vid anblicken av deras existens så insåg jag att jag inte skulle läsa en sida. Men det visade sig att det blev riktigt härligt ändå. Spenderade en lång eftermiddag med Anton och vi lyssnade på grym musik och snackade. Om allt och om inget. Och ibland om det som förekommer däremellan. En väl spenderad ledig dag.






Sleepwalker

Varför har drömmar om prostituerade lagts till på min drömlista drömmar-som-upprepar-sig-ofta? Och nu även blandade med välkända ansikten. Som om jag förvånat går förbi och observerar och medans jag stöter på folk så tänker jag bara helt utan förvåning "ah, shit. Du försörjer dig så". Killen den här gången vet jag inte vad han heter med jag har sett honom flertalet gånger på borgen. Det handlar absolut inte om förutfattade meningar. Han ville bara vara med i drömmen. Som en kroppens prostituerad. Hm.

Det här är första dagen på en lång ledighet som förväntas bli skön. Dock kommer mycket jobb stå på schemat och jag vet inte riktigt hur man laddar upp för det. Men om jag känner mig själv rätt, vilket är möjligt att jag inte gör, så skulle jag dö av uttråkning om jag hade varit ledig hela sommaren. Det hade blivit många timmar någon annanstans. Och just nu får jag kämpa lite för att stanna här. I den här världen. Man får hålla ut. Det är nog bäst så.

Tiden går och jag följer med. Men jag har en tendes till att snubbla till ibland.

Och inte direkt orka resa mig upp.

Idag skiner solen och den skiner även upp mig.

Juni 14, 2010

Ibland förundras jag ditt sätt att se på mig, och lika många gånger önskar jag att jag kunde se på dig på samma sätt. Önskar att du kunde lära mig. Hur du gör. Hur du ser på mig. Som om jag inte vore någonting. Som om jag vore mindre intressant än en spelare i amerikas landslag. Som om jag vore en förbrukad nedkladdad plastask framför dig på bordet, som du åtnjutit en god hämtmatsmåltid ur, men nu bara ser besvär med. Först ska den diskas, sedan sorteras. För att sedan lämnas iväg. En sopa. Sopor. Sopor är jobbigt och trist.

Och ibland förundras jag över mig. Hur jag kan ligga i min stora säng och titta upp i taket och låta blicken svepa över träets alla konturer och snirkliga former. För att sedan vila blicken på den planka där träets ringar i illusionen, bildar ansiktet av en björn. En kramgo nallebjörn som jag så gärna hade gett liv. Och sedan tänka på dig. Hur tomt det känns ibland. Hur ont det gör. Varför du inte minns. Varför du inte... si. Varför du inte... så. Varför du inte. Och hur jag kan må alldeles utmärkt ena dagen. Känna mig hel. Och ren. Stark och fri. Men ändå inte ta in människors närhet. Jag öppnar mig för människor. Det har aldrig varit mitt problem. Men jag lyssnar inte på mig själv. Jag hör inte vad jag säger. Det enda jag vet är att jag maler på om någonting, samtidigt som jag sitter försjunken i tankar. Det känns som att alla människor jag möter befinner sig i en annan värld. Och här är jag. Bakom oförstörbara plexiglas. Jag ser vad som händer. Men jag är inte medveten om det. För jag är inte där. Jag är en fågel som sitter på guds axel och stirrar ner över oändligheten. Ingen skulle förstå.

Men varje gång jag ser dig. Minns jag den del av mig som en gång väcktes till liv. En del av mig som var så rörande förvirrande. Där jag blev till ett känslosammare jag, med fjärilar i magen. Ett jag konstant högt på amfetamin. Men där jag också blev till ett förlorat jag. Ett tillbakahållsamt jag. Ett jag som aldrig visste var hemma var. Ett jag där du blev min drog och drogen min livsmelodi och livsmelodin mitt öde.

För så fort jag inte hade dig. Så ville jag ha dig. Jag ville ha dig något så fruktansvärt att det skar i hela kroppen och blodets pumpade takt kändes som spikar hamrandes in i bröstet. Jag behövde dig och din bekräftelse. Jag levde på den länge. På den tiden som du fortfarande såg på mig. Utan att vika med blicken.

Du kommer aldrig att förstå det här. Säger jag, som jag alltid har sagt. Tar förgivet att du inte kan, gör eller vill. Men. Du kommer aldrig inse vad du har betytt för mig. Men jag måste sätta ord på det och jag skiter i om det är i en fånig jävla blogg. Men jag har kommit till ett slutgiltigt konstaterande. Jag älskade dina lovord. Du var aldrig en som hasplade ur dig komplimanger på rullande band och heller visade du inte särskilt mycket känslor för folk. Med särskilt mycket känslor menar jag inga alls. De gångerna du öppnade munnen var du antingen rolig eller sarkastisk. Gärna på andras bekostnad. Men till mig. Du kunde ge mig allt. För den stunden gav du mig allt. Jag någonsin önskat och hoppats på.

Men sen en dag insåg jag vad det maniska bekräftelsesökande gjort med mig. Jag höll mig över ytan tack vare de dagar du såg mig. De andra dagarna sjönk jag. Men så fort du var där igen, och visade mig att jag var okej; så flöt jag magiskt till ytan igen. Dette skedde upprepande antal gånger. Jag insåg att jag underkastades det här bekräftelsesökandet och insåg att varje gång jag låg där på knä och bönade och bad att jag skulle vara tillräcklig, så försvann jag också, bit för bit. Mitt själv. Min självkänsla. Och mitt självförtroende. Jag trodde att bekräftelsen skulle göra mig lycklig och få mig att bli starkare, men istället tärde jag ner mig så pass att jag förändrade mig själv.

Du präglade mig. Jag såg upp till dig. Jag var kär i dig. Och jag klandrar inte dig. För du vet säkerligen inte att allt detta har skett. Mitt framför ögonen på dig. På mig. Att det var såhär jag faktiskt kände. Även om jag någon gång försökte berätta det för dig. Överflödig konversation existerade inte.

Du var verkligen den där drogen. Underbar att förtära på alla sätt. Men spåren som sattes efter dig i mig; gjorde mig svag och bröt ner mig bit för bit. Jag kan fortfarande känna hur jag behöver dig. Hur jag behöver dig så jävla hårt. Men hur det inte fungerar i längden. Ett långt drogmissbruk har bara en utväg. Men jag saknar dig. Och jag önskar att jag kunde prata med dig. Och du med mig. Att du kunde se på mig sådär som du en gång gjorde. Jag önskar att du kunde försäkra mig om att det verkligen inte var ödsleri med tid. Du och jag. Från din sida. För många av mina lyckligaste stunder som jag har i mig, var med dig. Jag försöker bara vara ärlig.

Jag önskar så gärna att jag kunde prata med dig. Att du kunde stiga in i min värld för en stund. Och lyssna och förstå.  

Förstå att jag älskade dig hur mycket som helst.

Jag undrar om någon någonsin kommer att kunna påverka mig såhär igen.

Jag behöver den där sista bekräftelsen innan jag går sönder.

Med en enkel tulipan

Igår firade jag en vän till mig som fyllde arton år. Anton Cöster. Denna vän och jag har haft våra duster och ett tag tror jag att jag ville slå ihjäl honom. På låtsas. Bara för att testa på. Denna gång var runt valborg förra året. Men det var länge sen sist och jag tror vi har kommit en bit på väg för att strunta i att prata om det.

Själva Anton Cöster, helheten Anton Cöster, skulle man kunna säga är ett slags begrepp. Ett fenomen. Han är allas stöttepelare när det är svårt. Allas rådgivare när man behöver hjälp. Han är lugnet i kristider. Allas vår bajendyrkare, som gärna påminner en om det, om man någonsin skulle tvivla på sin religion. Han är klokheten personifierad. Han är nog faktiskt den mest ordentliga person jag någonsin träffat. Så ordentlig att han skäms över att han och en kompis kastade ägg på några hus i hans unga år. "Vi vandaliseeerade ju..." och så suckade han högt, satte två fingrar mot pannan och rörde huvudet bekymrat åt sidorna. Anton Cöster. Han är allt det här om man bara så vill och sträcker ut handen till honom.

Vi firade honom på Black sheep arms där alla, utav press och krav från Anton, höll tal. Mitt tal var allt utom planerat och låg nog på botten om man skulle rangordna allas tal efter utmärkthet.Nåväl. På Black sheep köpte jag, och drack, min första öl någonsin. Drack min första hela öl någonsin alltså. Det var ett evigt velande om man uttalade ölen Kill-Kenny eller Kilkenni. Kilkenny var namnet i alla fall. Skummet var inget gott, men första halvan av glaset förvånansvärt god. Dock efter halva insåg jag att den smakade lite vattnigt.

Sedan gick vi till Wallers och tog en cider, älskade infravärmarna och sedan begav vi oss hemåt. Med ett stopp på McDonken för äppelpaj. Väl där fick jag veta av herr Bogegård, att herr Bogegård, fått MVG i spanska. Fast han inte förtjänade det... Intressant.

Jag gick och whinade, som ungdomarna säger, hela vägen till Tessan. Jag fattar inte hur stadsbor orkar gå överallt i alla möjliga sorters väder och temperaturer. Det var skitkallt igår. En annan tar bilen. Använder pappa. Eller tar bussen om det nu skulle råka vara möjligt. Bekvämlighet står högt på min lista.

Rainy day women #12 - Bob Dylan

Det finns tre saker som jag drömmer om nuförtiden. Endast dessa tre saker och ingenting mer. De tre olika drömmarna varvas på ett sätt som gör det nästintill omöjligt för mig att vakna överraskad. Men mindre omöjligt är det att inte vakna helt kallsvettandes och pulserande öm i varje liten ådra och vrå i kroppen.

1. Det första är krig. Artilleri. Skott. Granater. Explosioner. Flykt. En ständigt högljudd tillvaro full av rök, lidande, gas och blod. Och det värsta. Skriken. 

2. Gamla pojkvänner. Ingenting händer någonsin i drömmen. Det finns bara ett namn som upprepar sig genom natten. Ibland är det som om tankarna på dagtid bara fortsätter in i sömnen. Som att jag har en miniatyr-föredetta-pojkvän som bor i mitt huvud natten igenom. Sova ensam? Nej, det gör jag aldrig.

3. Min spanska... lärare. Total ångest råder inom mig. Vill inte gå till lektionen imorgon. Samtidigt som det kommer att bli obehagligt spännande. Typisk mardröm, då man vaknar som om irritationen knockat ut mitt irritationsmätarinstrument och tårarna sprutat av frustration en hel natt. Man är helt slut när man vaknar. Hur klokt det är att läsa vidare steg fem nästa år vet jag inte...

Tre timmars fikande på Hedbergs har idag åtnjutits med Jonna. Vi har planerat inför en födelsedag men mest pratat om alla saker runtomkring. Hedbergs café är så himla fint. Med fina gamla röda fåtöljer, goda mackor och fina tavlor målade av treåringar. Till och med toaletten är fin. Dock nyser jag ibland när jag är där, då någonting i luften framkallar min partikelallergi. Kan vara damm. Det kittlas i näsan, luftvägarna och ögonen.

lördagnatt

Lyssnar på Markus Krunegård och gillar det. Hans musik. Hans stil. Attityd. Fet Kille.

Små facebookstatusar är lättare att sammanfatta läget på än här. Här tenderar allt att bli långdraget och invecklat. På fejan räcker tre ord, en mening, max fem rader. Fejan accepterar en som man är. Eh. Heh.

"Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting

Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?

Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?"

Trött

Åhåhåjaja vad jag är trött. Orkar. Inte. Vara. Vaken. Längre. Måste. Ännu. Duscha. Vill. Inte. Gå. Upp. Tidigt. Imorgon. Vill. Bara. Sova. Lite. Till. Varje. Dag. Och. Äta. Ferraribilar. Nu. Inte. Sen. Hungrig.

Sa jag trött? Jävligt. Trött.
RSS 2.0