och jag minns varför jag föll för dig, varför jag alltid föll för dig

Lasse Lindh är tonårskärlek exemplifierat. Jag blir alltid askär i alla när jag lyssnar på honom. Jag tänker på när man sitter på en grön parkbänk och han försiktigt drar en hårslinga som fallit ner över ögat, bakom ens öra, ler mot en och kysser en sött och försiktigt och lite blött på näsan. Han ler sådär löjligt fånigt att man bara vill ramla av bänken. Vilket en. Vilket fynd. Bästa klippet någonsin. Den känslan framkallar Lasse.

Lasse Lindh är så jävla underbar vissa stunder på dygnet - han sjunger så... med magen. Eller ni vet, liksom spänner magen samtidigt som han sjunger, typ som att han bara får släppa ut lite luft i taget ur lungorna, samtidigt som han inte har tillräckligt med röst som räcker till, allså... ni fattar va.

Lyssna på Svenska hjärtan, Radion spelar aldrig våran sång, Satan vad ont det gör, Sommarens sista smak, Du behöver aldrig mer vara rädd, Varje litet steg, Kom kampsång, Ditt stora hjärta, Tonårsskinn och fuskchampagne, Du kan få mig hur lätt som helst eller varför inte bara klicka in på spotify och lyssna på allt. Musiken funkar nog bäst om man är sommartörstande och bara ben-efterlängtande.

inflikning med lite eftertanke

Fast det finns ju ibland inget bättre och mer uppskattat än när en människa visar sig mänsklig. Speciellt när man trodde att den var gjord av plast eller var någon slags mäktig superhjälte med avsaknande-av-att-känna-känslor-kraft. Men hela grejen handlar nog helt enkelt om timing. För det är inte okej att vara mänsklig jämt - då orkar folk inte med en. Man får välja sina mänskliga tillfällen helt enkelt.

Jävligt noga dessutom.

Jag tror på att lägga ner lite omsorg.

Ibland är jag tuff, ibland är jag hård

Du förstår verkligen inte
Det var inte länge sen för mig
Så gör det inte så svårt för dig
Jag vill inte ha något slags substitut
Jag vill bara vara med mig
För det är enklast nu
Så gör det inte svårt för mig

Så länge du är min vän går det alldeles fint
Men så fort du försöker mer, så tar du död på det du ser
Du väljer att göra dig till min ovän
Gå ett steg för långt
För måste ni alltid krossa det

Är det aldrig nog som det är

Det är så lätt att jag slutar se glädjen när man kommer närmare inpå
Det intressanta försvinner med en person
När man inser att den också kan vara rädd
Också har svårt för spanska
Inte gillar bönor

Ibland föredrar jag människor på håll
På säkert avstånd
När man på något sätt tror att dem är annorlunda
Unika
När det finns en fascination och något spännande
Mystik

När man ger sig själv på en gång går det för snabbt
Man kastar allt över bord på en gång
Överöser en
Överrumplar en
Omtumlar en
Man dränker liksom allt som ännu var meningen att komma

Man förstör tjusningen med att åka karusell
Man kväver lyckotjutet
Förhindrar pirret i magen

Det bara går inte. Som att någon ger en sanningen rakt i handen utan att man behöver söka reda på den själv.

Det bara går inte.

Min sanning vill jag hitta själv.

Och sedan ha den ifred.

ta mig istället, jag vill och kan

Japp. Tisdagkväll. Och musten har gått ur mig.

Igår passerade jag ännu en milstolpe, inte bara är jag arton - utan nu har jag kuggat på lilla uppkörningen också! En tröstade mig med att de flesta gör det, men fan, det är väl inte så jävla svårt att köra bil. Så länge man kan hålla sig på sin sida av vägen och gasa på framåt så borde det faktiskt inte vara något problem. Kan man ju tycka. Fan asså.

Idag har jag varit på banken och gjort vuxna ärenden. Skaffat mig ett betalkort (äntligen!) så nu kan jag betala i butikerna... modernt va! Dessutom ska jag få dosa och inloggning till banken på nätet och tänk vad jag kan shoppa online nu! Jag blir lite lycklig av att allt kommer bli så enkelt...

Har också kör massor bil ikväll. Vill ju ha det där jäkla plastkortet någon gång. Det rullar... men det är fan inte bättre än så alltså. Jaja, och bil letar jag för fullt, men alla är så himla tråkiga. Färg någon? Jag vill helst ha en mintgrön... Det skulle bli så himla fint till min rosa lurviga rattmuff!

Var på ica maxi förut... det var tydligen inte bara jag som tänkte nappa på lösgodiset som bara kostade 2.90:- per hekto! Omänskligt billigt ju! Jag var inte ens sugen på sötslisk men köpte ändå säkert upp mot ett kilo... Och gissa hur trångt det var framför godisbackarna... man fick fint stå och vänta på sin tur till ferraribilarna och napparna... hehe busigt.

Annars då. Har rätt mycket ångest över mitt textiltryck och matten och naturkunskapen och spanskan...

Men annars så.

se mig sa jag, hör mig sa jag, känn mig

Jag undrar hur många timmar jag har varit vaken idag egentligen? Det kan inte vara många. Nu försöker jag tvångsmata mig med fakta om mutationer, hybrid-DNA, genotyper och liknande. Naturkunskap b är kul men inte en söndagskväll dagen efter!

Såg precis min spegelbild reflekteras i fönsterrutan. Förstår egentligen inte varför jag tittade ut, jag hatar fönster när kvällen är mörk. Vad jag möttes av var otrevligt som vanligt. Äckligt mörker och en sliten Matilde är ungefär samma otäcka syn. Jag behöver en dusch. En dag med gammalt smink, utan bröstpåse och fortfarande tre fula små stämplar på handen... Det är ett hårt liv. Verkligen. Jag menar, jag har ju faktiskt varit tvungen att ligga och sova på soffan hela dagen... Det stora bekymret var att det blev jäkligt varmt stundvis under duntäcket och att jag svettades som en gris. Det är ett hårt liv. Verkligen.

Kom på en grej nyligen. En efterfest med gitarr och sång är troligtvis det bästa man kan få. Jag önskar att jag kunde spela gitarr... och sjunga. Men med rätt människor bredvid, så går det otroligt bra utan mina brister! Musik är fint kan vi konstatera än en gång.

jag gick från a till b, jag visste ingenting

Nu är milstolpen passerad. Jag är arton! Offeciellt vuxen! Myndig! Ni vet.

Det har varit fullt ös sedan våffeldagsfödelsedagen i torsdags och än nu fortsätter tiden att springa ifrån. Titta bara ut och fråga dig vart snön tog vägen. Den är nästan helt borta nu, även där jag bor. Det känns ganska stort. Och ovanligt smärtfritt, det gick ju smidigt så att säga. från noll och minusgradigt till över tretton plus i fredags. Man häpnade lite när man steg utanför dörren vid middagstid.

Igår hade jag lite bjudning för släkten och jag fick ta del av fina presenter! Jag tror jag börjar bli riktigt vuxen, för jag har i stort sett snart allt som krävs i ett hushåll. Jag har en uppsättning kastruller, stekpanna, salladsbestick, vitvinsglas, rödvinsglas, ölglas, konjakglas, champagneglas, temuggar, kaffeservis, silverbestick, tårtbestick, ungfasta former och massa skålar! Senast igår kunde jag lägga till en teflonkavel och massa teflonformer att baka kakor i, massa andra köksredskap, kokbok, ah... allt. Sen har jag fått körkortet i present (av mamma och pappa, jag måste ännu ta det nämligen) och hallonlikör från Lettland och ja, en efterlängtad fickspegel!

Och igårkväll fick jag kanske den allra finaste presenten av alla! Therese och Frida gav mig en egendesignad spyhink med en dillchipspåse i. En favorit, men jag har ingen aning om varför de just valde att ge mig en spyhink... som att de ville säga något... som att det skulle vara en symbolisk present... eh... jag antar att jag aldrig får veta... men. Hinken var i alla fall klädd i ett vackert motiv - alltså mig. Fantastisk fint! Dock tänker jag undvika att spy i den eftersom det var en trevlig bild på mig i botten av hinken också, det hade ju varit sjukt själförnedrande att spy på sig själv!

Kvällen blev sen igår, och efter ett vänligt sällskap från Oskar Annas så kom jag hem utan större skador. Halv fem kröp jag ner under täcket och var fortfarande fasligt pigg. Väldigt olikt mig!

Vaknade halv två idag och mår lite illa vid tanken att spendera hela dagen med naturkunskap. Jag måste försöka köpa mig en ny mobil också, eftersom min tenderar att vilja ge upp nu. Så jävla dålig stil. Jag trodde liksom att det var vi. Att vi skulle hänga för alltid. Och så bara väljer du att blunda för att slippa känna av verkligheten. Nokia 5310, du svek mig.

**************************************************

Shoreline. Med Broder Daniel.

MAZDA 121

Jag är en seriös, omtänksam och pysslig ägare. Jag söker en kompis som kan följa med mig på äventyr och som alltid har tid att vänta på mig. En som har tålamod, bra temperament och som inte är trög att få igång. En som gillar att lyssna på härlig svensk musik och som skulle kunna tänka sig ett liv på mina villkor.

Det här är alltså en kontaktannons. 

Här nedanför är min drömbil i min prisklass. En söt liten gullebäbis som jag skulle vilja bli adoptivmamma till. Om det är någon som har en sån här bil, en Mazda 121, och vill sälja den för lite pengar så får ni gärna höra av er till mig.

Klicka för att se nästa bild

Ödesdigra val

Jag skippade framtiden idag. Men man skulle kunna säga att jag har haft en framtidsdag själv här hemma. För idag är imorgon? Jag har åtminstone säkrat min framtid för ett tag. Jag har skrivit om EU och städat rummet ganska noggrant. Vilket innebär att Micke kommer bli glad och att mamma kommer bli glad! Också blir jag glad eftersom jag varit så duktig! Det är konstigt hur stolt man kan känna sig över att skolka, ibland är jag otroligt duktig på att göra rätt val!

Och andra gånger gör jag sämre val. Emma skickade ett sms vid tvåtiden och sa att hennes individuella val-svar kommit! Jag blev i sån extas när jag hörde att hon fått foto att jag kastade mig ur badet och drog på mig en handduk och hoppade i pappas gummistövlar för att hämta posten... Dock räddade Klara mig när hon i sista stund hojtade att hon redan hämtat posten. Jag tänkte såklart inte på att det var snö ute och att min murra skulle ha frysit ihjäl om jag gav mig ut i endast handduken...

Nåväl, det var en bagatell. Det som inte är en bagatell är att jag fick engelska c och grafisk illustration. Jag vill inte! Jag vill inte läsa engelska c för att jag är så skoltrött och jag vill inte gå grafisk illustration för jag vill läsa foto. För jag har en ny fin kamera som jag inte förstår mig på. BUHU. Panikringde till både rektor och biträdande rektor och receptionen och ja... Ingen svarade! Hallå. Hallå.

Hallå.

Hallå.

Jag vill ju läsa foto och svenska c.

Hallå.

But all the highs and the lows

Jag har inte gjort många knop alls idag. Vaknade efter tio och var helt seg i kroppen, det kändes som en rejäl bakfylla... Så jag tänkte att jag lika gärna kan dricka alkohol jämt i fortsättningen eftersom en nykter kväll inte verkade hjälpa för att hålla borta trötthetsbesvär och otrolig lamslagenhet. Well, maybe I got high, high on you baby? Det skulle förklara saker och ting.

Jag fick skjuts hem igår vid halv fyra. Och jag minns att jag aldrig ville komma fram. Jag älskar nämligen att åka bil. Dag som natt. Morgon som kväll. Helst ska man inte prata. Bara åka och känna sig fri i väntan på ett slutmål. Eller egentligen helst utan ett slutmål. Bara åka, i evigheter. Det är så skönt att bli vaggad av bilens dova brummande och se hur allt utanför bara drar förbi. Passeras.

Det är så enkelt att åka bil. Lättheten är så fantastisk. Tack för skjutsen.

Jag har precis sovit tre timmar och ändå ville jag skriva godnatt här just nu.

Någon i sig själv

Jag är inne i en period just nu. I en period där jag inte orkar diskutera världsangelägenheter och stora globala frågor. Jag ryser vid bara tanken och stänger av mina sinnen och min hjärna på en gång. Jag kan komma på mig själv med att sitta hela lektioner utan att lyssna på vad någon har sagt. För just nu låter jag det som är svårt vara svårt. Jag låter fullkomligt bli med att försöka hjälpa till. Allt får ha sin gång, jag orkar inte med allt i förebyggande syfte... Jag låter det som är obegripligt vara obegripligt. Jag orkar inte vara nyfiken. Jag är inte ens intresserad. Jag bryr mig faktiskt inte.

Vad är man för världen egentligen då.

Igår gick jag nakenmodevisning. Idag är jag trött. Imorgon tänker jag nog vara hemma ifrån skolan.

Men jag gör det bästa av situationen och dicsostädar i mina paljettbyxor.

Promenera mera

Igår pratade jag med Anne i telefon, mammas kusin, och vi diskuterade hur viktigt det är med egentid och att få stanna upp ibland. Hon tyckte att jag skulle börja ta promenader som skulle vara till för just egentid och reflektion. Så när jag satt på bussen imorse och tänke "åh vad jobbigt att niobussen stannar vid pastavagnen och inte går ändra fram till skolan, nu måste jag gå, vad jobbigt, vad tråkigt, jag har ingen lust" så kom jag att tänka på Anne, jag försökte rycka upp den ytterst sällsynta optimist inom mig och insåg att det kanske är den tiden man måste ta hand om. Mellantiden. Rasten. För har man ett fullproppat liv så kanske man får börja se det som att den tiden man ägnar åt att transportera sig, till jobbet, till skolan och hem från ärenden t.ex. som just egentid. För man måste ändå gå till jobbet. Och då kan man kanske låtsas att promenaden egentligen är frivillig och att man tar sig lite härlig egentid!

Haha, aj fy fan.

"Är du typ deprimerad?"

Den frågan fick jag igår. Är du typ deprimerad. Är jag det? Typ?

Nej. Jag inte deprimerad. Men jag är utmattad, trött, lider av panikångest, stress. Jag skulle tro att jag känner av ständig klaustrofobi också. För jag känner mig så otroligt instängd. Fast. Som att jag faller nerför en bergsvägg och försöker greppa i varje utbuckning eller gren det bara går för att hålla mig kvar och inte fortsätta falla. Därför går jag på fest och super mig dyngrak istället för att göra måsten. Därför ska jag gå underklädesmodell på lördag för att det verkar som ett mycket bättre alternativ än att plugga matte. Därför jobbar jag mycketmycket fast jag inte borde. För att jag vill inbilla mig själv att mitt liv inte bara är måsten. Och eftersom jag täcker över mina måsten med andra saker att göra så hamnar någon slags konstant underliggande stress i mitt psyke. Jag är så glad att jag är själv nuförtiden. För jag är inte kapabel till att ha och göra med en annan människa. Bry mig om, tänka på, vårda. Man skulle kunna tro att jag är inne i en väldigt självcentrerad och egoistisk period, men faktum är att jag knappt ens kan ta hand om mig själv.   

Jag tänker skolka från matteprovet än en gång imorgon. Förra gången var det "tandläkartid" men imorgon blev det ett ärligt "hej, du jag kommer inte till lektionen imorgon eftersom att jag inte fattar någonting och du förmodligen kommer att tvinga mig göra provet om jag kommer. Hejdå". Jag är en usel människa. Usel på matte. Jag avskyr att jag måste förstå och inte bara kan glida igenom kursen. Det var så enkelt förr. Min lätthet för skolan är inte längre vad den brukade vara. Det gör mig än mer omotiverad och sur. Skitsur faktiskt. För varje sida man pluggar är det som att en bit av ens själ ger sig av.

Jag har matteprov, spanskaredovisning, samhällskunskapsuppsats x 2, engelskauppsats, byxor på hantverkstekniken som jag ligger efter med... Och mitt i alltihop så ska jag ta körkort - läsa teori och köpa bil och det är så svårt att få tiden att räcka när man jobbar hela loven och aldrig får en ledig stund. 

Jag har knappt tid till att fylla arton känner jag.

Natten får spenderas i vaket tillstånd helt enkelt.   

Well if you never try you never know

Hm, hur hamnade vi egentligen här... Idag ska jag nämligen till Malmgrens och prova ut underkläder efter skolan. Underkläder som ska vara till modevisningen på borgen. Underkläder som jag ska gå med på modevisningen på borgen. Aj, va fan. Jag har redan börjat tröstäta....

Men hela grejen är väl ett steg framåt. Man måste våga. Och ställa upp. Jag menar, om jag inte testar att gå halvnaken inför folk så kommer jag ju aldrig få veta hur det känns. Förresten, hörde jag inte något om att alla erfarenheter är bra erfarenheter? Kan så vara. Det är en erfarenhet att känna sig totalt blottad. Som man ändå gör på stranden hela sommaren. Förutom att man kanske inte går på en kattgång då.

Matilde, alla erfarenheter är bra erfarenheter. Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Alla erfarenheter är bra erfarenheter.

Matilde, alla erfarenheter är bra erfarenheter.

Video killed the radio star

Hej. Jag lever inte. För imorgon på spanskan kommer jag att bli dömd. På provet. Jag somnade redan vid åtta ikväll och har därmed krossat all potentiell pluggtid. Jag är så besviken på mig själv. Jag ger fan upp - jag är ett omöjligt problem, som det uppenbarligen inte går att få bukt på.  

"En tidig morgon, född till tönt"

Ja. Igår morse vaknade jag upp och insåg att jag gillar Kent. En plötslig ingivelse. Det var tokigt.

Det kurrar i magen; de låter som att jag ätit typ tio katter. Och tråkigt nog har jag inte det. Jag har inte ätit något alls. Kurr kurr...

Annars har jag precis varit och haft omkörningen på körskolan, det var riktigt kul! Fett kul å gase och hålle på. Det va som å köre racing liksåm. Har bara halkan och lilla uppkörningen innan det är dags nu... ehm. Jag är inte redo Göran!!!

Idag skall jag, tillsammans med några hundra språkelever från Richard Steffen och lyssna på Dogge Doggelito. Känner mig inte sådär jättefrälst vid tanken, men han skulle tydligen ge oss inspiration (?) till vårt kommande poesiskrivande... Poesi. På spanska. Skriva poesi. På spanska. Känns som ett moment för en som går steg fyra.


Måndagskväll i leda och variabler

Sex sidor framåt i matten. Det är fan inte sämre än typ en. Men det är helt jävla jättesvårt. Jag fattar ingenting. Vad är det man räknar ut med alla andragradsekvationer? Inte är det hur mycket en tröja kostar med 25% rabatt och inte är det hur stor volym en basketboll har i alla fall. Det är ju bara siffror. Skolan borde definitivt hellre satsa på sudoku. Där finns det i alla fall en anledning till varför man placerar siffrorna som man gör...

evolution baby

Vilken händelserik dag! Idag är första gången på väldigt väldigt länge som jag har utstått en skoldag utan ångesttankar. Det har nästintill varit helt okej faktiskt. Vi körde rollspel på naturkunskapen bland annat, där jag slumpades till att bli en 21-årig manlig konstnär som tillhörde ett bioteknikföretag. Jag fick även den självsäkra karaktären och ni kan tänka er hur sjukt det är när man ska argumentera för all möjlig genteknik! Som att göra korv av genmodifierade grisar och låta föräldrar designa sina barn... Haha, jag hoppas verkligen inte att det är så bioteknikföretagen tänker - att allt handlar om pengar. För det är jäkligt mycket etik och moral i det hela. Det är galet vad man kan gå in och pilla.

Till exempel...

EU har precis godkänt att börja odla en genmodifierad potatis till industrin. Efter att ha diskuterat frågan i tretton år så har nu EU gett klartecken. Det här innebär att man ska odla upp en potatis med endast en stärkelse i. Vanligvis i potatisar så finns det två stärkelser. När man nu ska göra papper av den här potatisen så har man tidigare fått ta bort den oönskade stärkelsen på kemisk väg. Nu ska man alltså odla upp en redan färdig potatis med bara en stärkelse i. Det lät som, på min lärare, att det var ett hastigt beslut. Som att man helt plötsligt blev trötta på att diskutera frågan och därför sa ja. Bara sådär! Man vet inte riktigt hur den här potatisen kan påverka andra växter, vem vet, den kanske smittar av sig av sina gener... man vet ju aldrig vad det här kan mynna ut i. Till slut kommer vi kanske ha enorma köttätande potatisar som jagar oss!

Jag är rädd för utvecklingen. Vi stör ju på något sätt evolutionen. Vi vill in och pilla överallt. Förenkla för oss. Troligtvis kommer man inte kunna prata om naturligt urval i framtiden om man ger forskare händerna fria.

Men ändå är det så spännande.

Lite rädd är jag också att livet på jorden kommer att sluta som i en overklig skräckfilm.

På tal om skräckfilm. Det har ju gjorts massa filmer om den globala uppvärmingen och jordens undergång på senaste tiden. Ni vet t.ex. 2012 och The road. Undra när filmer kommer göras med missbildade kloningar och enväldiga potatisar?

jag gillar samhällare och naturvetare

Jag fick en liten upprörd kommentar om att jag klankade ner på program som natur och samhälle. Och det kanske jag gör. Jag vet inte! Ehm ...det är klart att jag inte gör. De har säkert inte alltid tråkigt... Nej, det jag menar är att vissa är ämnade för teoretiska ämnen och tycker väl då självfallet att det är roligt. Andra är mer åt det praktiska hållet, och då tycker de självfallet att det är roligt. Men jag tror att det är lätt att man inte vågar välja det man egentligen vill inför gymnasiet på grund av att vad många andra säger påverkar ens beslut.

Jag tycker att det är tråkigt att det blivit så att det är som att de enda kloka alternativen för gymnasieutbildning är just de ovan nämda inriktningarna. Man får en sådan bred utbildningsgrund och fulla möjligheter och hur många öppna dörrar som helst när man har gått ut skolan - man kan göra precis vad man vill, och det blir något av en. Absolut (men jag skulle nog våga påstå att det är en ganska salig blandning av människor och utbildningar som hänger på arbetsförmedlingen). Men det kan du få på en praktisk linje också, och det jag ryser vid tanken på att höra är just hur konservativa många människor är när det gäller gymnasieutbildningar. Inte att förkasta att våra kära syokonsulenter är likadana. En typisk och vanlig grej är ju att när man som niondeklassare går till syokonsulenten med skapliga eller riktigt bra betyg, vanligtvis blir hänvisad till just samhälle och natur. För de som kan något och är ambitiösa skall självklart välja någon av de två alternativen. Är man lite sämre i skolan, har lite svårare för sig och därför inte når upp till de riktiga toppbetygen så kan man kanske föreslå en praktisk linje med lite mindre teoretiska ämnen. För det är bara människor som har det lite svårt för sig som väljer dessa estetiska och praktiska utbildningar.

Att man sedan gillar att vara kreativ eller har talanger inom praktiska områden är en annan grej. Bra betyg ska tas om hand, det vill säga att samhälle och natur är den rätta vägen.

Så fel.

Textildesign jag går, har ju samma behörighet till högskolan. Jag kan välja högre kurser om jag vill öka möjligheterna att välja olika vägar i framtiden. Man behöver inte vara dum i huvudet för att tycka att sticka vantar, plinka på en gitarr, eller måla seriefigurer är viktigare i livet än att läsa geografi. Som jag förövrigt tycker är ett väldigt roligt ämne trots att jag är hantverkare.

Alltså.

Det är dumt att alla "skrämmer" upp folk med att man ska ta hand om sina betyg (vad som nu än menas med det, bara att man väljer att läsa vidare på gymnasiet tyder ju på att det är just det man gör - tar hand om sina betyg) genom att man bör fortsätta på enbart den teoretiska linjen. Kunskap hittar man inte bara i böcker. 

Sen att nu vår käre skolminister och många andra politiker vill ändra om gymnasiereformen och begränsa en människas framtid och val redan innan början av gymnasiet är ju en annan sak. Medan många andra länder tar beslut för att få en hållbar och positiv utveckling i samhället, så väljer vi att ta några steg bakåt istället, i tiden.

Jan björklund gick den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Och han verkar ändå inte vara mer kapabel till att vara utbildningsminister än typ... mig.

En mur är bara en bro på högkant, eller hur älskade

Jag har gjort ett riktigt bra val i livet. Ett. Ett fenomenalt bra val i hela mitt liv. Och det var att välja textildesign-linjen här på Gotland. Onsdag, torsdag och fredan går jag helt frivilligt till skolan. Det är knappt svårt att komma ur sängen. Eller det är ju alltid svårt att komma upp så det räknas inte... men det är i alla fall mycket mindre svårt de här dagarna. Varför? Jo, för att vi har karaktärsämnena då. Hantverksteknik, mönsterkonstruktion, textil färg och form, formgivning... Jag älskar det. Jag fullkomligt och heligt avgudar hantverk.

Vad hände idag då? Varför samlade vår kära rektor oss för ett möte med hemligt ämne? Inte för att säga det han sa va? För det han sa var; att med största sannolikhet så kommer textildesign inte ta in några nya elever i år. Med största sannolikhet så kommer linjen att försvinna. Helt. Om två år. Jag blev lite arg och ledsen att inte fler än två sökt som förstahandsval. Förstår verkligen resten, ni, vad ni missar? Troligvis inte. Och viilken tomhet vi kommer att få sen i våra lokaler efter ett tag... Tänk när bara våra nuvarande ettor blir treor och är ensamma kvar och sedan ska hålla i en modevisning, alldeles själva. Det här är ligg-ner-tragik hörreni. Ni är för jävla fega för att våga bryta mönster faktiskt. Man måste inte gå samhälle eller natur och tråka ihjäl sig. Man behöver faktiskt inte det när man kan få pyssla med helt underbart roliga och kreativa saker man har i tankarna! Det är ert fel. Alltihop. Vart ska alla symaskiner ta vägen när vi gått ut? Och varför tar ni inte ert ansvar när det gäller att hålla kulturen levande? Snart är det väl bara dalgångarna som blommar. Av blåsippor. Och det är bara för en kort period. Det räcker inte. Det räcker inte.

Jag var vid optikern idag också ja. Och när jag frågade henne hur dålig syn jag egentligen har (eftersom jag noterat att jag fasen inte ser något utan linser) så svarar hon att jag har 5% av en normalt seende persons syn. Fifan, inte konstigt att allt och alla ser ut som dunbollar. 

En liten notis här bara: jag har inte somnat någon gång ikväll. Ganska duktigt gjort. Dock kanske det skulle varit det bästa för min egen skull, eftersom jag har en redovisning imorgon som jag mer än gärna vill sova bort.

Åminnes gräsmatta är fin om sommaren. Jag låg där med dig. Men du njöt väl inte ens av gräset. Inte ens när det kittlade dig mellan tårna. Inte ens när solen sänkte sina varma strålar över oss. Inte ens när jag log.

Att fånga en fjäril

Jag tänker börja även det här inlägget med mitt mående. Jag är utmattad. Helt och fullt. Och jag undrar, är det någon som har något seriöst tips på uppåt-piller? Vi pratar mirakelkurer och sånt där. Droger har jag förkastat, jag tror nämligen inte att det är något för mig - i det här tillståndet. Jag har testat Chi San som är ett naturläkemedel, och det funkar inte. Dessutom smakar det så illa att jag först får ångest innan jag ska ta det och när jag sedan lyckats får ner det, får kväljningar och ibland får upp det igen. Ändå handlar det bara om typ 10 ml. Knappt en mun.

Jag vill bli glad och sprudla igen.

Vackert solväder har vi i alla fall. Det hjälper en lite att få lite av D-vitaminkvoten påfyllt. Man får lite solljus inombords också, vilket behövs i dessa tider och jag ber till gud att det bara är en svacka. Att det bara är en tillfällig period. En tillfällig sinnesstämning.

Och man märker att svenskar älskar sol. Verkligen älskar sol. Det pratas om vädret året om och alltid är den långa längtan efter sol. Året om längtan efter sol. Vi går ju typ mer än ett halvår i mörker. Och kyla. Och tristess... Och ändå bor det 9 miljoner människor i vårt land?! Eller vi kanske ska säga att det är därför det bara bor 9 miljoner här... Invånarantalet är ju ganska medelmåttigt i jämförelse med andra länder, även om 9 miljoner är jävligt mycket folk. Tänk bara att ställa dem på rad. Undra hur lång kö det skulle bli? Intressant, men jag vet icke.

Slog mig ner och höll andan

Det känns verkligen som att jag håller på att kasta min skolgång över bord. Jag har slutat att fatta. Greppa. Se lampan. Jag förstår inte och orkar inte förstå och vill inte förstå och får ångest för att jag måste förstå och måste göra bra. Tills alldeles nyss insåg jag att jag är för dålig på spanska, men innan har jag ansett mig för bra för att inse det. Naturkunskapens korsningsscheman kan göra mig galen. Andragradsfunktionerna är inte att tala om. Jag genomgår en period då jag känner mig otroligt korkad - Och jag hatar det. Samtidigt som jag accepterar det, och det gör bara saken ännu värre. Min vilja är försvunnen och jag behöver vår och prickiga solglasögon nu nu nu. Annars kommer jag aldrig att klara det här.

Mamma hade stött på Ammie som jobbade ute hos Anette Branting idag. Ni vet Branting wear, klädesmärket. Jag praktiserade ute hos henne under hösten och det var stundvis fantastiskt och stundvis skrämmande. Mamma hade stött på henne i tygaffären hon jobbar i och hälsat från mig (utan att jag hade bett om det...). Då hade hon blivit så glad och förklarat att alla hade gillat mig så mycket, även säljagenterna, och att jag var så duktig och att alla trodde att jag skulle gå långt och bli något stort... Så började jag gråta i telefonen när mamma sa det. Kanske mest för att jag känner mig väldigt oduktig och viljedöd och allmänt hemsk nu. Vilket känslomässigt vrak jag är. Herregud. Mata hajarna med mig väl.

En bra söndag, allt som allt

Det har varit en skön söndag. Jag gjorde små ansatser till att ta tag i min plugg-hög, men det gick inte så värst bra och jag begär uppskov å min samhällskunskapsuppgift! Den är hemsk. Den ger mig sådan avsmak av politik att det känns som att hans intentioner till att försöka göra oss intresserade och få oss att ta ställning, har gått käpprätt åt helvete... helt ärligt, från hjärtat, uttalat.

Imorgon ska jag tillbringa ganska många timmar på körskolan. Men jag känner mig fortfarande så hängig att jag tänkte försöka få låna en viss soffa några timmar imorgon då jag inte är på körskolan, istället för att vara i skolan. Jag är så förkyld och utmattad... och kluven i allt som jag tar för mig och allt som jag inte tar för mig. Jag ifrågasätter livet och livets normer så många gånger per dag att jag knappt orkar med mig själv. Det är som att det är något slags självdestruktivt beteende jag har tagit för mig nuförtiden. Fast jag har väl alltid varit sådan om man tänker efter. Det blir väl kanske lättare med tiden? För man säger att man blir klokare med tiden - men det tror inte jag på. Eller... jag tror snarare på att man lär sig bättre överlevnadsknep. Som att man inte ska ta åt sig och lägga för mycket energi på småsaker och på andra saker som ändå alltid kommer att vara som de är. Man lär sig att inte grubbla och vrida och vända på allt som man stöter på och man blir kanske ytligare. Mer avstötande. Som i vattenavstötande. Fast typ känsloavstötande. Eller åtminstone något i den stilen.

Min tillvaro känns totalt raserad. Mitt rum ser förjävligt ut.

Maybe it's not enough

Uppdatering till föregående inlägg: Jag sitter i TV-soffan och har samma frisyr som Pernilla Wahlgren i melodifestivalen.

Jag sitter här alldeles ensam och ser ut som Pernilla Wahlgren. 

Ah. Haha.

Jag dör av rolighet!

My hair is sacred!

Vaknade halv tre inatt av, egentligen vet jag inte vad, men jag vaknade i alla fall och insåg att alla mina kläder var på och att jag delade säng med miljontals andra ting. Jag somnade igår. Igen. Jag somnar så ofta huxflux nuförtiden att jag mår dåligt av det. Jag mår dåligt av att vakna mitt i nätterna och undra vart jag är, vem jag är, hur fan jag kom hit och varför jag har alla kläder på mig. Jag är en sån dålig kvällsmänniska. Och det kan man relatera till min optimistiska shoppingsida. För jag ser ingen anledning. Det är relationen dem emellan. Jag ser ingen anledning till att vara uppe när det är mörkt ute (Notis: lite jobbigt när det blir mörk vid ca 16.00 på vintern) och när det gäller shopping så ser jag ingen anledning till att låta bli att handla. Även om det inte alls är nödvändigt eller ens tillräckligt förtjusande.

Jag har varit på jobbet också. Ganska mycket kunder och trevliga människor att prata med idag! Kom på vid klockan ett, eller jag noterade det nog först imorse när jag såg mig i spegeln, att jag inte stod ut med mitt hår och att jag behövde klippa mig. Och det var idag. Nu. Det såg så förfärligt stripigt och äcklig ut att jag knappt stod ut med mig själv! Och jag lider nämligen av dåligt tålamod så när jag väl bestämt mig för en sak så måste det ske. Helst bums. Jag sprang snabbt över till Hair Cut och lyckades få mig en tid kvart över tre. Till och med de där två timmarna var svåra att vänta...

Klippningen i sig blev bra, som vanligt. Grundjobbet är alltid till min belåtning och jag får alltid behålla massor med hår - som jag också alltid ber om att få. Det roliga är dock bara att min frisör envisas med att göra "en speciell styling" på mig. Denna alltid så speciella styling innebär lockar a la hollywood mode. Jag om någon, vantrivs något fruktansvärt i fejkaktigt skruvade lockar. Mitt ansikte får oanade proportioner och allt blir så böljande och vågigt att jag blir sjösjuk. Som tur var skulle jag inte på stan efter, förra gången ville jag sjunka genom jorden när jag fick gå så en hel dag! Tanken är god från min frisörs sida, men jag tror mig veta att jag nämnt flertalet gånger att jag inte gillar mina lockar (jag har tendenser till lockigt hår i vanliga fall), men det verkar inte riktigt räcka. Haha, jag blir så småbubblig av skratt varje gång hon triumfaktigt säger att jag ska bli speciellt stylad! Och varje gång ser jag henne ta fram platttången och blir jättelättad, ett litet tag, innan jag inser att hon ska använda den som locktång...

Resultat:

Ps. det gör sig bättre på bild. Tro mig. 

Destination unknown

Såhär tänker jag.

"And you said:
I think I know how you're feeling
And I replied:
I don't think so at all
And then we wouldn't be here
A reuniting cup of coffee
Trying to recall

I know God
What have we done to each other, and tell me dear
where did we go wrong?
And did we grow apart?
Or did we just not grow together,
living our dreams?

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore"

Ikväll säger Marie Lindberg allt. -Trying to recall.

When the morning comes, I think of you

Jag vaknade för tjugo minuter sen. Av att en stor stark skimrande sol lyste precis in i mina ögon, även om jag flyttade huvudet lite åt höger för att försöka undvika ljuset i mina ovanda morgonögon. Den klarblåa himlen la känslan i mig att det kändes som vår och arton grader ute. Det kändes väldigt lyckligt och värmande inombords. Och det gör det i och för sig fortfarande, även om snön ligger halvmetershög och det säkerligen är några minusgrader ute. Men vi är ändå på väg framåt. Årstiderna påminner om det, för i varje skede då det är dags för en förändring, något som mynnar ut i något annat, precis som i livet, så vet vi att ingenting är förevigt. Men att det också kan komma tillbaka. Att saker är flyktiga, men att de sedan i loppet av tid slår sig ner igen. Kanske i olika former. Kanske i samma former.

Åh.

Jag ska jobba idag.

friday night, we got a gig in town!

Vet inte riktigt vad jag ska uppdatera med här! Kanske säga att jag avsade mitt lördagspass i skobutiken helgen jag fyller arton, då jag för första gången egentligen skulle stänga själv, och inser att jag förlorar typ... 966,13 kronor på det. Är det ens något att fira, jag menar arton år, arton år?!

Har mest bara jobbat och snorat de senaste dagarna. Helt okej. Men känner mig nu avhuggen vid anklarna vid tanken på allt pluggande jag har kvar. Jag funderar på att skicka ett mail till Micke the samhällskunskapslärare aka oraklet i hansahuset och fråga om man verkligen måste skriva en uppsats om varje riksdagsparti om man redan vet att man är socialdemokrat? Det verkar ju egentligen helt vettigt, eftersom den här uppgiften är till för att vi ska kunna ta ställning genom att få ett hum om vad alla partier står för. Låt mig se... Inget bra! Jag är rädd för att han ändå är lite för trångsynt och omöjlig för att jag skall få slippa. Men!

Handlade en kopp te på Siesta idag för 22 kronor. 22 kronor. För 22 kronor fick jag en ful vit kopp, typisk sånna koppar man har i arbetsrummen på företag med lager och lastbilschaufförer, och en påse svartvinbärste. För 22 kronor. Jag kan få en hel back tepåsar för 22 kronor! Sanslöst. Ändå handlade jag en te häromdagen och häromförrförrdagen och så vidare. Det är inte så att jag inte betalar för mig, åh jo, det gör jag så gärna. Vanligtvis. Men idag var knäna nära på att vika sig när jag fick se den lilla fula koppen. Så oartigt. 22 Spänn. Och den var inte ens god att dricka ur.

Jag köpte ett par skor idag (biktar mig lite här istället för att säga det direkt till the T). Dom var fina. Det var lätt värt det.

Begränsad till en viss gräns

Det är så skönt att ha en blogg ibland. Där man kan få föra en personlig monolog, en envägskonversation, och bara kunna sitta och svara sig själv efter varje fråga man ställer sig. Man för en schysst öppen och ärlig konversation med sig själv till man inser att man faktiskt inte har en helt privat samtalsstund, utan klickar istället, mekaniskt, på "spara och publicera"-knappen och - vips! - kan alla få vara med och åtminstone ta del av mina tankar. Och kommentera dem om man så vill. Det är det extra roliga. Många bloggare får massa skit i kommentarerna, som om de vore någon slags återvinningscentral, dock har jag varit väldigt förskonad från personliga angrepp och påhopp. Är det såå 2009 eller vad säger ni?

Fler anledningar till att ha en blogg är för att man kan få spy ut alla aggressioner man har inom sig. Beklaga sig. Uttrycka sig i ord som känns, men kanske främst syns. Plus att man kan beskriva enkla händelser, och så fort en händelse kommer ner i ord, så har man helt plötsligt romantiserat livet. Berättat en historia. Man känner sig lite som skönlitteratur. Och det är inte dåligt. Jag älskar ord.

Just nu har jag förbannat tråkigt. Känner mig tom och har kramp i benen. Kramp i benen tyder troligtvis på sockerfall, i mitt fall, och det beror mycket möjligt på att vår juice är slut. Älska juice. Och oj vad jag känner att jag vill göra något! Hångla med någon. Revoltera! Hoppa på alla pojkar och män som finns på denna ö! Slita och dra dem i stycken och bara göra revolt!! Mot jävla skitförhållanden och försök och skitförhållanden ändå.

Dock vet jag inte om det är så jag egentligen vill göra min revolution. Känns som en ganska lam en. Jag menar, män kan man ju få tag på överallt. När som helst. Jag behöver nog komma utomlands. Och dricka vin och handla skor. Jag behöver sol och solhatt och saltvattenslitet hår! Snälla vänner åk med mig härifrån!

Sen lovar jag att jag kommer tillbaka med entusiasm. Min lilla hydda på typ noll kvadrat blir rätt klaustrofobisk och olevande efter ett tag. Man tröttnar. Även på Heminway om man råkar ha honom som sällskap. Det går till en viss gräns. Allt går, men bara till en viss gräns. En viss gräns. En viss gräns. En viss gräns. En viss gräns.

Allt går till en viss gräns.  

Jag fucking hatar begränsningar.

The sun is shining, fucking light everywhere

Jag tog mig utanför dörren idag. På en kort promenad. Jävlar vad ljust det är! Vilken smärtbomb som slog sig ner i mitt huvud. Solen slog strålarna i mig. Ögonen ur mig. Fan vad ljust det var. Jag blundade fasen hela tiden.

Och jag är mörkrädd mitt på ljusa dagen. Jag såg en bil med en man utanför mötesplatsen, Stenkumlas gamla avrättningsplats, på min promenad. Mannen som hade skägg, stod utanför och rökte - i mjukisbyxor och gympadojor. Trots att solens strålar fanns där vakande över mig, så kunde jag inte hjälpa att just den här mannen, vid avrättningsplatsen, kändes ganska kuslig. Tjugo meter innan jag skulle passera honom, tog jag upp mobilen - han kan ju inte anfalla mig om jag pratar i telefon, rent taktiskt sett - tänkte jag. När jag gick förbi tittade han knappt åt mig. Men jag kände ändå bakom ryggen hur han öppnade bagageluckan och tog fram en spade och ett rep och sedan började springa efter mig. Jag började gå fortare, men till slut var jag tvungen att vända mig om. När jag kastade en blick bakåt stod han kvar på exakt samma plats som han gjort när jag först passerat honom. Jag låtsades då som att jag skulle kolla efter någon bil innan jag gick över till andra sidan av vägen. Och helt plötsligt hörde jag hans fotsteg efter mig igen. Försökte inbilla mig själv att jag inbillade mig, för att inte vända huvudet om för femte gången. Sen fortsatte jag gick raskt hem. Blundandes. För solen. För honom. För hemskheter. Och logiskt sett så fanns det ingen logik i att blunda när mannen ändå var bakom mig.

Annars då. Som ni märker försöker jag göra allt för att bli frisk. Det går inte alldeles jättebra, men jag försöker åtminstone. Jag tar det lugnt, försöker att få ur så mycket slem ur mig som möjligt, inte för att det krävs särskilt stor ansträngning när jag ofrivilligt nyser ut floder varannan minut - men ändå. Imorgon vill jag verkligen jobba, jag känner mig så elak som ställer till det när vi har så ont om personal. Jag är elak som är sjuk. Att jag ens får gå fri på den här jorden. Va.

That's what she said

Jag har i stort sett bara sovit hela dagen och ändå stiger febern. Känner mig så himla död. Varje liten led ömmar och jag orkar knappt ta mig ur sängen för att gå på toa eller äta. Och nej, det är inte som vanligt. Nu orkar jag verkligen inte ta mig ur sängen, annars är jag bara för lat. Så imorgon blir det inget jobb för mig. Och det känns inget vidare för att jag hade sett framemot att arbeta lite. Får se om det blir något jobb överhuvudtaget i veckan. Snälla det måste det bli.

Har snart sett två säsonger av Sex and the city, och mycket kan jag relatera till dig. För du var min Mr. Big. En gång. Men okänsligt nog blev det så att det som gjorde att jag först en gång föll för dig, blev mitt nuvarande öde. Det man först fascineras av hos en person kan lätt bli störningsmålen efter en tid. Men det värsta för mig var nog att du aldrig var beredd på att ändra dig, i den mån att bara lägga manken till. Du kunde aldrig se det från mitt perspektiv. Eller ens försöka. Det blev de små sakerna som höll mig kvar. Hur du fick mig att skratta, hur väldigt attraktivt allmänbildad du var och hur spännande du var som person. Jag gillade att du inte gillade alla. Alla människor. För det gör inte jag heller. Men till slut började jag önska att du åtminstone kunde börja gilla några människor som var betydelsefulla för mig, som några av mina vänner och min familj. Du tog alltid det säkra före det osäkra. Såg alla begränsningar istället för möjligheter. Allt var svårt utan att du ens hade provat. Du var nöjd som det var. Jag ville mer. Jag vill mer. Jag vill så mycket att jag snart inte vet vad jag vill. Trots att jag aldrig kunde få dig helt, så var det något som drog mig till dig. Hur du rörde mig. Hur du kunde få mig att känna mig som den finaste flickan i världen. Även om det var länge sen nu. Hur du, utan att knappt behöva anstränga dig, kunde få mig på fall. Och hur du sen, genom att inte ens försöka lite, kunde förstöra något sånt fint. Du måste kämpa för vad som för dig är värt. Jag kanske inte var tillräcklig. Och därför blev inte du tillräcklig. För mig. Men i fortsättningen måste du kämpa, för den som en gång kommer vara tillräcklig för dig. Ha drömmar. Håll fast vid dem och se möjligheterna. Du vet att du fascinerar mig, och stundvis önskar jag att jag kunde vara med dig. I dina armar. Och vara respekterad.

Tell me what the fuck's going on

Fyfan vad jag mår alltså. Hostar och snorar som en galning och det känns allvarligt talat som att jag badar i snor, är hög på snor, lever i snor. Satt i telefon förut med Monica på Gotlands trafikskola för att boka körlektioner och herrejesus vilken hostattack jag fick - gick absolut inte att hejda. Vi var tvungna att lägga på snabbt och direkt efter så - blööuää - i diskhon. Oj, lite kräk. Jag är så äcklig...
Passade på att ta tempen innan jag kollapsade och visst har jag lite feber också. Det känns för fantastiskt.

Botar mina egna kärlekstankar och sorger med Sex and the city. Man blir helt klart peppad på att ha kul och ligga runt. Eller... Snarare på att hitta Mr. Big. Om ett par år eller så.

Sen en fråga. Varför har romantiken dött hos er män? Killar, gubbar, pojkar, sorkar... Alla inom kategorin. Varför?

Sen vill jag bara säga att jag är ledsen för att ingen förstår dig. Ditt sätt, hur du är. Jag gjorde det, och jag erkänner - jag kunde inte alltid acceptera det, men jag älskade dig för det. Det är mer än vad andra gör. Jag önskar att jag kunde vara den för dig som jag en gång var. Hur du tittade på mig. Men det var och är nog lite så att ingen duger åt dig, fast du aldrig försöker göra något för att duga åt någon annan. Det är inte riktigt rättvist. Du är inte riktigt rättvis. Men jag förstod dig. Du förstod inte mig. Nästan ingen gör. Nästan ingen gör.

Ändå tycker jag inte att jag är så himla svår. Jag är ju bara jag. Mig. Matilde.

Nylagat: Makaroner och köttbullar. Tidsåtgång: 5 min.

Fem i åtta i morse stod jag utanför Gotlands trafikskola. 07:55. Fem i åtta. På ett lov. Det kändes faktiskt som att de inte riktigt hade tänkt till... jag menar, vem är inte en trafikfara så tidigt på morgonen? Den som kan svara på det får en gratis macka i säves cafeteria. Extra jobbigt att gå upp var det för att halsen är tjock och ond och för att snoren tenderar att rinna konstant. Låt mig va liksom.

Eftersom jag bor på landet så kunde jag inte komma hem direkt efter min körlektion, så jag gick till Märtas café och fikade. Hinkade i mig grönt te och läste Hemingway. Det var fint. Kände dock att jag hamnat lite fel i min kavaj, för just vid niotiden var det en rush av småfeta bygg-gubbar. Jag skämtar inte om jag säger att jag var den enda utan både arbetsbyxor och skagenbaguette trots att hela cafét var fullsatt.

Gick en vända på stan. Konstigt nog är det inte särskilt svårt att ha köpstopp nuförtiden. För jag spyr, inte bokstavligt talat, på alla jerseytoppar och trikåklänningar. De är överallt. Anfaller i varje butik. Det är lätt att känna sig uttråkad.

Lyckades ta mig igenom sex avnitt av sex and the city innan jag somnade igår. Det är mycket sex. Som titeln avslöjar. Mycket sex. Men vem gillar inte.

Nu får jag väl sätta igång och börja sy mina egna kläder.
RSS 2.0