Måndagsattribut

Vilken regnig dag det varit idag. Men på något vis ändå mysig... Säger jag som om regn vore någonting dåligt. Regn är ju bra. När det inte är surt vill säga. Åh, vad vi växer av fint droppande regn.

Har samhällskunskapsprov imorgon men kan verkligen inte förmå mig att öppna boken. Nationalekonomi suger inte riktigt tag i mig sådär härligt som jag hade önskat. Det känns mest trist att behöva tänka på det när jag istället vill påbörja en ny bok av Haruki Murakami.

Det är skillnad på behov och begär, sa min naturkunskapslärare så vist idag. Jag kan inte hjälpa att mitt behov efter en overlockmaskin är översvallande stort och ont. Det är nog det största behovet jag har idag. En mobil är troligtvis det största imorgon. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Pengar rullar ut, så kan det va. Det är vanskligt...

Mamma står i köket och putsar kopparkannorna och kopparpannorna. Jag torkar. Som för i tin. Hehe.

Ett sätt att ge, ett sätt att ta

Klockan är snart halv tre och jag är vaken. Det har varit en fin dag. I eftermiddags var vi på Fridhem och åt de årliga våfflorna som vi gör varje mors dag. För varje år som går utökas sällskapet av flera släktingar, ibland till och med nya sådana. Fridhem är fantastisk fint såhär års. Jag älskar att promenera längs stigarna vid de gulmålade trähusen med vita knutar. Det är så vackert.

Idag visade jag mina två små kusiner vattenfallet och vi strosade längs med bäcken för att ta reda på vart vattnet kom ifrån. Jag lärde dem äta gullvivor och min yngsta kusin var alldeles i extas och utbrast till alla han mötte: "Kolla, det här är skitgott". Jag tror mer att upplevelsen av att få äta blommor var skitgod än blomman i sig, eftersom han åt på en och samma lilla gula blomma i säkert en halvtimme.

Jag skall åka tillbaka till Fridhem någon dag för att fotografera. Det fanns så många fina bilder jag skulle vilja dokumentera. Det får bli en dag längre fram, en dag då solen skiner, och picknickkorgen är packad.

Mamma fick en batikfärgad sjal av mig som jag gjort. Batik är kul. Mamma är fin.

Hey, I'm in a band!

Hej. Jag äger tre blockflöjtar. Två sopranoflöjtar och en alt. De är mitt allt. Man skulle kunna säga att jag är en riktig blockflöjtsvirtuos; det är en riktigt fin stämpel kan jag säga er. Jag kan spela både När guldet blev till sand och My heart will go on, men även Jag har en gammal moster och Tom Dooley. Här nedan ser ni min nybildade blockflöjtorkester. De på sidorna kan man kanske inte riktigt kalla virtuoser, men de gör så gott de kan. Vi lägger först ribban på Spanienvisan ("Spanien är ett land där man dansar tango, allra helst en spanjor dansar sin fandango"... Noter: G A H. G A H. A A A A. G G.) I'm the lead singer som ni förstår. Eftersom det är jag som äger vårat gigmaterial och står för rep(lokal)säng. I sommar drar vi på turné (a la Emil Jensen miljövänlig) och färdsättet blir fordon. Av alla slag. För vi ska lifta runt till alla Röda Korsets kupan här på gotland och spela för vår stora publik i varje storsamhälle! Kika in här kontinuerligt under de kommande veckorna för att få veta om vi besöker just ditt samhälle! Alltså; ser ni tre schyssta tjejer vid vägkanten i sommar, tveka inte på att plocka upp dem!

Ett stort tack till Frida Nilsson som tagit dessa bilder till vår nya platta. En platta fylld av ljuvliga toner (några påhittade av Therese)! 

Vår platta, The three of us going wild, snart ute i din butik!


South of the border, west of the sun

Jag låg och läste till halv fyra imorse. Jag skulle aldrig ha kunnat vara vaken så länge om jag inte hade somnat tre timmar på soffan vid fem. Det går inte nuförtiden, och jag försöker varje kväll minnas, liksom igårkväll, när jag var vaken en hel dag, från morgon till sen kväll; utan att somna någon gång under dagen. Samtidigt när jag låg och läste i morse, så kunde jag se skymningen lätta och morgonen gry. För varje sida jag bläddrade hade ljuset utanför förändrats. Det var som om jag var ensammast i världen, och som om jag befann mig i min trygga koja tittandes ut på den tomma världen och den uttryckslösa himlen. Det var så himla mysigt att bara ligga och tänka och titta ut. På ingenting som föreställde någonting, som inte alls var märkvärt.

Jag läste South of the border, west of the sun av Haruki Murakami. Vilken fantastisk roman. Det var länge sen jag kände att något jag läst varit fantastiskt. För det mesta klingar likadant tycker jag. Men den här var underbar. Jag kunde inte slita mig från den utan att få veta slutet. Trots att jag visste att jag var tvungen att gå upp och jobba idag så var jag tvungen. Kunde inte lägga ifrån mig boken. Jag behövde den. Dess innehåll. Jag var tvungen att veta. Skulle Shimamoto komma tillbaka? Var försvann hon? Varför försvann hon? Och vad tänkte hon egentligen hela tiden?

Fantastisk. Verkligen fantastisk. Jag låg i sängen i gryningen och blev nykär och nervös. Nervös inför något hemligt och nykär i en känsla som placerat sig i mig. Åh. Tack, vad fint.

Ett dåligt slut på en bra dag

Det var droppen som fick allt att rinna över.

Man är så jäkla otillräcklig jämt. Man. Är. Otillräcklig. Man är. Precis. Man är. Jag skriver man för att jag vill undvika att skriva jag, för jag vill inte tro att jag är den enda som inte orkar och den enda som inte klarar av att hålla alla bollar i luften. Vad man än gör just nu så känns det som att det blir fel. Och att någon jämt går ledsen ur varje situation. Den här gången var vi två, och det känns som att jag är för långsint och empatisk för att kunna släppa det här och tänka på allt bra under dagen.

För varje gång som något känns roligt och bra, verkar det som att man ändå måste rusta sig för strid. Att man aldrig riktigt bara kan åka med det skönsjungande gunget utan hela tiden måste hålla sig beredd. För är allt för bra så är det troligtvis något man missat, glömt eller missförstått. Eller något annat oförhappandes som känns som dynga.

Jag blir så ledsen. Jag har stressat ihjäl mig och klarar inte att se någon annan ledsen. På grund av att jag sagt fel.

Jag vet att det var en stor grej för dig. Att se mig. Att du är stolt över mig.

Men att säga att ingen tänker på dig, då vet du ingenting alls.

Men hur kan man visa att man är ledsen, mer än att säga förlåt tio gånger?

Klädvisning av textildesignprogrammet imorgon

Och just ja. Imorgon (torsdag 27 maj) har textildesign modevisning i säves aula klockan 14:00 och klockan 18:00. Föreställningen är cirka en halvtimme lång med kläduppvisning och dans i afrikainspirerade kreationer! Titta gärna förbi väl. Två härliga konferencierer kommer att presentera arbetena. Trevlig tittarstund på er!

In all his glory

Idag har jag köpt femton meter sammetstyg. Det verkar som att jag försöker locka mig att göra allt annat än skolarbete. Snälla gud jag önskar mig en overlockmaskin i torsdag den 27 maj-present. Tack på förhand.

Jag undrar vad som hände, vi som skrattade nyss

Vi tar en paus och lämnar rummet
och nu släpper du min hand
på varsin sida av vägen
som en främling för varann

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

- Melissa Horn, jag kan inte skilja på

I've found the greatest

Jag har ett litet problem med mig själv. Eller problem och problem. Det är väl kanske något bra egentligen. Saken är den att jag har så väldigt lätt för att tillfredsställa mig själv nuförtiden. Jag anser mig själv som en ganska bedrövlig skapelse, att så fort jag gör något annat än att sova och trycka i mig tonvis med kolhydrater så känner jag mig otroligt nöjd med mig själv. Det verkar kanske inte krävas så mycket för mig. Men jag kan lova att det är krävande när man kämpar mot sömnen och sockerbehovet konstant...

Anledningen till att jag känner mig dubbelt så nöjd med mig själv just idag är för att jag igår fick reda på att jag skulle ha spanskaprov idag (ett prov som jag egentligen skulle ha gjort för två veckor sen). Eller inte därför, utan för att idag när jag kom till lektionen så fick jag möjlighet att skjuta fram det än en gång och lyssna på steg 5 när de pratade om resan till Barcelona istället. Tro det eller ej, men jag flyttade inte fram det! Jag tog mig i kragen, bet mig i tungan, tyglade mina hästar, bet i det sura äpplet, bäddade så att jag skulle få ligga skönt... ja ni vet. Jag gjorde helt enkelt provet fast jag knappt trodde att jag kunde. Men jag kunde ganska bra. Och se vad nöjd jag sen var av att kunna lägga det bakom mig. Befriande.

Det problem som kanske skulle kunna finnas i det här är att jag blir för nöjd. Känner mig för duktig. Det mynnar liksom ut i att jag känner att jag är värd lite paus. Så därför har jag varken skrivit klart mitt engelskaarbete som är en vecka försenat och inte har jag gjort ett arbete som jag kan lämna in på svenskan imorgon.

För jag är ju ändå så duktig. För att jag gjorde spanskaprovet idag.

Jag är ju ändå så duktig.

Dårskap med en gitarr

Det var proppfullt på min buss idag. Det brukar det aldrig vara. Men idag var det det. Och eftersom vi är svenskar så väljer vi vanligtvis hellre att stå än att slå oss ner bredvid någon annan. För dem kan ju smitta. Alla som åker mot Klinte. Äh. Men just idag var det alldeles helt fullkomligt fullt. Nästan.

Vi säger att vi var sju personer som accepterat det faktum att det fanns ett enda säte kvar i bussen, som var upptaget... av en gitarr. Killen som satt bredvid verkade inte göra några ansatser till att vilja flytta på den trots att han såg att vi stå-uppare inte riktigt njöt av att leka dominofallande brickor i varje sväng. Men ingen sa något, eftersom det vanligtvis mestadels faller sig naturligt för folk att dela med sig av saker som inte ens är deras egna, som till exempel gotlandsbuss. Men man orkar inte bråka med idioter som inte förstår, för att få slå ner rumpan en stund när man ändå skall gå av fem hållplatser fram. 

Men sen klev en medelålders ljushårig kvinna på. Hon stod och suckade typ åtta gånger innan hon trängde sig förbi alla och undrade om inte killen kunde ha sin gitarr i knät istället. Killen gapade förvånat mot kvinnan som, kanske inte med den trevligaste tillgjorda rösten, bett honom flytta på sin gitarr. Killen gapade som om hon hade bett honom att flytta på sin gamla farmor. Troligtvis hade han hellre flyttat på sin farmor, men ändå...

Jag kan inte sluta att slå ihjäl människor i mitt huvud som sitter och har två säten för sig själva när andra människor får stå upp. Vem fan tror att man äger sitt egna lilla sätesparti i gotlansbuss linje 51? Tja, någon uppblåst idiot som säkert inte ens betalat för resan och åker gratis precis som alla oss andra ungdomar.

Moderatjävel.

Du skulle hämta lite vatten, du tog dig över hela sjön

Hur gick allt så fort. Och hur hamnade vi här. Vi människor. Vi människor som verkar avlösa varandra, i något slags konstant kretslopp, som vi med kraft hela tiden försöker störta. För ett liv som släcks är bara till förmån för att ett nytt liv ska födas. En gång vinkar man adjö utan att återvända och lämnar därmed sin plats. I livet. Till ett nytt liv. Till ett liv som är så väldigt konstigt egentligen genom allt vad vi hittar på. För som Emil Jensen säger "livet är ett evigt lidande och alldeles för kort". På samma sätt menar han att livet inte är någon win-win-situation och inte heller någon loose-loose-situation utan snarare mer en strange-strange-situation. Emil Jensen är en av mina idoler. Dock skulle jag nog inte kunna påstå att livet är för kort. Eftersom jag inte har någon aning om jag kommer att vara uttråkad av livet redan vid femtio. Åttio. Hundratjugo. Eller aldrig. Det kan man faktiskt inte veta och avgöra nu bara sådär. Livet kanske är aslångt, man kanske inte ens dör när folk tror att man dör. Man kanske teleporteras till någon Disney world-liknande värld istället. Det kan man ju faktiskt inte veta. 

Jag tänker mer på hur människor avverkas under ens livsgång. Hur vissa liksom lämnar obemärkt och hur andra  sätter sina spår i en. På en. Runtomkring en. För vad är dessa spår för någonting och vart etsar de sig fast egentligen? Spår som inte går att spåra och som inte lämnar några synliga avtryck efter sig. Men som känns, utan att ha någon slags utgångspunkt någonstans. Spår som är osynliga. Luft. Inga sårskorpor och inga ärr. Spår som är omöjliga att borsta bort. För hade det varit så enkelt hade troligtvis våldtäktsoffer bara borstat bort förnedelsen efter ett överfall och sedan lämnat våltäktspersonen stirrandes och kanske förvånat gapandes. Men det blir aldrig så. Man gör aldrig så. Aldrig har jag ens läst i aftonbladet att det skett.

För vad gör att man behöver en människa mer än en annan? Att en viss människa helt plötsligt bara kan bli en del av ens dagliga behov. Dagliga beroendeintag. Som om människan vore frukost, lunch och middag. Och ett toalettbesök då och då. Medan man kan gå förbi en annan människa på stan och bara lyfta på axlarna. Ibland bara gå förbi utan att lyfta på axlarna. Liksom helt obemärkt bara gå förbi. Medan den andra fastnar. I en. På en. Runomkring en. Den bara smittar av sig, av sig, på en.

Är det olikheten i ens egen personlighet jämfört med en annans personlighet som gör att man trillar in på en människa? Eller är det likheten, känslan av att se sig själv, som gör att man vill ha mer? Är det för att en person är jävligt snygg eller är det för att en person lyssnar på löjligt bra musik? Hur vet man vad man gillar? Hur vet man vem som är snygg? Hur fan kan man bestämma det som om man liksom bara vet? Ikväll känns det diffust.

Tydligen så vet man bara ibland. Men jag vill inte riktigt gå med på det. Något måste göra att det är så. 

Vem är ni människor att gå förbi mig utan att synas. Och vem är ni människor som har mage att sätta spår i mig utan att fråga först. Vem är ni sedan att komma och gå som ni vill. Vem är ni.

vi ska vara fria, men varför och från vem

Jag gillar mitt land. Landet där jag bor. Det är någonting med känslan av att vara hemma. Inte någonstans kan jag totalt koppla ifrån, och framför allt av, än här söder om visby. Det är lugnt och fridfullt och jag... älskar det. Speciellt nu när sista skolstressen, som har varat nu de senaste veckorna, verkligen infunnit sig.

I nuläget känner jag mig ovanligt levande. Det var någonting som hände med mig i onsdags när bankmannen Anders från Swedbank var hos oss och informerade oss om vardagsekonomi på samhällskunskapen. Det låter säkert helt ovettigt men han var så himla skön att det kändes som att han väckte upp mig från en längre tid i ide. Han var så positiv och samtidigt kritisk. Och fick mig att skratta. Väldigt mycket. Alltså vi pratar om en helt okänd bankman från visby som bara får en att vakna upp och känna - wow - solen skiner!

Känner dock att jag inte har någon att dela den riktiga glädjen med. Känner mig fruktansvärt otålig och tycker att överflödig konversation är onödig. Jag vill i stort sett bara bita alla. Alla som inte är enkla och bara klagar. Sånna som mig... typ då. Fast, jag är ju charmig samtidigt å andra sidan. Mestadels åtminstone.

Har numera haft en mysig kväll. Trängde mig på Ninnie och hennes vänner i hopp om lite trevligt sällskap - det fick jag, förhoppningsvis var jag inte till alldeles för mycket besvär i rollen som jobbig lillasyster.

Achmed, the dead terrorist

I don't even care

När jag är sådär skeptisk och tvär som jag var igår, så älskar jag att dra på The Donnas, och speciellt låten I didn't like you anyway. Jag lyssnar på den även i nuläget. Även om jag inte är jätteskeptiskt. Jag menar, jag sitter ju bara här helt snällt och skriver en engelska bokjournal...

"No, I'm not sad
I don't even care
Cuz dumb boys like you are everywhere

Yeah, that's right

(So) B-O-R-I-N-G"

Utkast: Maj 18, 2010

Nu har jag spytt fula ord på min syster om livet, känslor och människor i säkert en timme. Jag har svurit och haft mig och varit så bedrövlig att jag nu faktiskt tror att det är en känsla av lättnad som infunnit sig. Jag darrar nästan lite fortfarande av all frustration som flödat ur mig. Dock tror jag att det ligger mycket kvar än och gror, och det får det göra. Jag spar gärna lite som jag kan plocka fram när jag känner mig alltför lycklig.

Jag tror att jag är ganska rädd för, eller kanske främst dålig, på att vara enkel. Enkel? ...Sen har jag också så förfärligt svårt att förstå varför någon någonsin skulle vilja vara enkel egentligen. Det verkar tusen gånger jobbigare än att vara skitkonstig och svår. För hur mycket jag än försöker vara enkel i tanken och hålla pengarna på banken, så går det inte att släppa hur allt runtomkring oss ser ut och fungerar. Hur fan vi lever och spelar våra spel. Jag får rysningar av att hela min ö är någon slags monoton måndagsbortstressad snabbspolande mr muscle-reklamfilm. Korkad och framställd som överdrivet tillfredställande under för mycket prestationsångest.

Det är grönt och fint ute. Och jag tackar för det. För nu tänker jag försöka få upp mig på fötter och unna mig själv lite tid. Åt att läsa fint. Ska kasta mig över Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Att läsa böcker är så himla fint. Ord kan vara det vackraste som någonsin uppfunnits. Och att sedan få ta del av en historia, där en person med egna ord berättar för en, gör en glad. Att läsa en bok. Att läsa en bok. För det är väl så man skriver grammatiskt rätt. Att läsa en bok. Det går inte att jämföra med att se en film. Det ligger närmare musiken. Som förövrigt är bland det bästa som finns.

Nu ska jag krypa ner under ett mysigt täcke och kanske, kanske, kanske, ge med mig och dra av mig offerkoftan som tvingat sig på mig. Min syster bad mig åtminstone kasta den åt skogen. Hon gillar uppenbarligen inte mig när jag är som mest tvär och utgör mig för att vara den värsta skeptikern någonsin.

Känns som söndag, grått och dant

Det är då fan vad jag drömmer hela tiden. Obehagsdrömmar. Mardrömmar. Idiotidrömmar.

Vaknade tio i sju imorse efter att ha sovit hela natten på soffan. Inte bara det att all min energi gått åt i mina drömmar utan soffans komfort satte även väldiga spår i min kropp. Aj. aj. Åh. Eh. Öh. Aj. Gick upp klockan tio i sju, drog på mig stövlarna och marscherade ut för att tvätta mina bilmattor. Japp. Man måste vårda sin lilla bebis förstår ni.

Imorgon åker jag till Stockholm. Tänkte spendera helgen där med therese. Det skall bli otroligt skönt. Hoppas på mycket promenader och storstadslusta. Och en fin utekväll på lördag med förhoppningsvis trevligt, om än okänt, sällskap.

Ikväll skall jag fira Rebecca som fyller arton år idag. Man gratulerar! Det får bli en kväll med drickbart i form av... fanta. Båten går för tidigt imorgon...

Magnus Betnér är skeptisk

Det är jävligt roligt med arga folk.

Tomorrow is today

Åh herre gud. Marit Bergman. Nostalgi. Så himla himla fint.

Klumpen i magen hamnar där. Varje gång. Allt går att relatera.

Klumpen lägger sig där som om dåtiden var full av obehag.

Det är inte alls sant. Det var jävligt bra då. Många gånger. 

Räknar ner, andra skoldagen denna vecka...

Klockan är tre och jag är vaken. Jag slutar aldrig förvånas nuförtiden. Jag somnar tidigare och tidigare varje kväll. Ger upp mer och mer. Orkar mindre och mindre. Men främst; jag har ingen lust. Jag har absolut ingen lust till någonting annat än sånt som är kul. "Man kan inte har roligt hela livet" är ett äckligt jävla citat. Vad fan ska man göra hela livet då? Gå runt och känna sig utmattad och oduglig? Jag menar... kan vi inte sluta att marschera runt som robotar och istället bara sätta oss och hänga? Liksom chilla och relaxa; chillaxa.

Det är det enda jag vill. Och har energi till.

buah

Jag är helt slut. Jag har suttit och snickrat och pysslat hela kvällen ända sen jag kom hem. Trevligt nog har jag åstadkommit lite fint. Mycket bra. Klockan är tolv nu. Borde sova. Jobb imorgon - kom och handla skor!

Aftonvals i dunkel hals

När man inte har tid, borde man offra sömnen eller prestationen då? Om man tänker sig att hjärnan bara kan gå på halvfart utan sömn om man väljer att prioritera prestationen och måsten. Duger då halvfart så att man kan bli nöjd? Eller hade man lika gärna kunnat sova ändå eftersom det dåliga resultatet endast skulle mynna ut i långvarig ångest? Ångest som i sin tur stöter bort både sömnen och andra prestationer och tar upp all existerande tid... 

Det är konstiga svar jag kräver av mig ikväll. 

Snark. zzZzZzzZZzz...

5 maj i mitt hjärta

Vilken lååååååång dag som snart passerat. Inte bara det att det är min fyrtioförsta dag som artonåring, utan för att jag har hunnit att gå i skolan och prata om inflation, sett en fantastisk dansuppvisning i aulan och sedan varit äckligt jävla pinknödigt nervös inför min uppkörning som gick... galant!

Nu mera får jag lov att köra runt på vägarna helt ensam och lagligt dessutom! Kände mig otroligt vuxen när jag tog bilen hem från jobbet...

Som ni förstår så jobbade jag alltså idag. Och min chef visste såklart om anledningen till att jag skulle bli sen till jobbet, så jag fick ett minst sagt pressande sms innan det var dags att köra upp i stil med; "Nu börjar det dra ihop sig. Du får en kaka när du kommer med körkortet. För du kan ju köra".

Typiskt att alla ska försöka pressa en alltså. Pappa som lämnar nyckel och bil till mig. Och chefen som lockar med kakor från Skafferiet. Det är ju liksom inget man vill gå miste om för sitt liv.

Mormor och morfar köpte smörgåstårta till mig, och alla andra, ikväll för att fira. Så himla gulligt. Dock kände jag mig inte så himla gullig när jag förut hamnade framför toaletten i en hostattack och spydde upp lite räkor och kräm i rena farten. Fy fan. Ögonen håller ju på att trilla ur som jag hostar. Och hör sen, vad otacksam jag är som spottar ut maten.

Hur känns det annars? Fett brao jao.

Imse vimse spindel

Jag vet att jag nyligen stoltserat med att jag älskar att vara kvinna, men det finns nackdelar och svagheter... så jag tänkte härmed konstatera att dammsuga är ett mansgöra! För det är det sannerligen. Jag som kvinna får nämligen otroligt ont i ryggen av att dammsuga. Jag mister min charm när jag blir sådär ihopsäckad. Det faller liksom sig naturligt för en kvinna när man får en dammsugare i handen att brösten blir så mycket tyngre att man inte klarar att hålla uppe sig själv. Och när brösten är tunga förtjänar man inte att bli totalt uttråkad. Det här är ren vetenskap. Jag är vetenskapens bevis exemplifierat. Personifierad.

Finns det några vetenskapliga teorier om hur en spindel överlever i dammsugarpåsen?

Överlever den ens?

Kommer den att krypa ur slangen och krypa in i min mun som hämnd när jag sover?

Varför har spindlar så många ben och varför är de så äckliga?

Jag hatar att dammsuga upp spindlar. Än mer att röra vid dem. Brrrrrr.

Ingen aning om vem som vann

Väldigt ofta uppskattar jag mitt kvinnliga kön. Inte bara på grund av vad det kan åstadkomma, utan främst bara av den enkla anledningen att jag får klassas som kvinna. För det spelar inte världens roll (eller ja det gör ju givetvis det för rättvisans skull) att vi inte har samma lön som män, samma förutsättningar. För jag älskar att vara kvinna! Och jag kan tjäna dubbelt så mycket pengar än en man om jag bara vill. Yeah. I'm  a woman; single and fabulous!

Min förkylning(förkylningen som nu blivit ett med mig, blir numera tilltalad och omtalad som min; även om jag hatar att ha monopol på den) tar kål på mig och under gympan kunde jag inte ens förmå mig att ta en promenad. Vilket var tanken. Så jag gick till hantverk. Blockerade hela soffan. Läste en bok. Samtidigt som jag sa till min lärare att jag var på en promenix i det fina vädret. Sen somnade jag, i avsaknad av någon som helst energi, och missade den obligatoriska uppsamlingen. Vaknade sedan av mina vänner som kom från gympan och sa att de sagt att jag var på toaletten och sedan försvunnit. Ehm, tänkte jag. Jag som verkligen behöver min närvaro bestämde mig för att jag drar ihop något om "personliga upptäckter som jag inte var beredd på" under mitt påhittade toalettbesök. För att vara allmänt matt lär troligtvis inte vara tillräckligt som ursäkt. Och ibland är det så positivt att vara kvinna. Man kan skylla på lite mens och sen kan man vara säker på att ens manliga lärare inte kommer att fråga några extra frågor. Det är liksom way out of their leauge; personligt. Och jag tror inte att dem hade velat ha det på något annat sätt. Faktiskt. Ändå.

Tredje maj

Mamma och pappa börjar nu bli misstänksamma emot mig. Säger pappa. För att jag aldrig, som han uttryckte det, går i skolan. Åtminstone inte dem tre första dagarna på veckan var han också noga med att poängtera.

Men det är inget faktum att påstå att jag inte går i skolan. Speciellt inte av den enkla anledningen att jag faktiskt går i skolan mestadels flera flera dagar per vecka. Jävligt ofta alltså. Ibland smärtsamt ofta. Ni förstår inte hur ansträngande det är. Och jag har inte tid just nu. För jag måste ligga hemma i min säng och sova jättemycket och titta ut genom fönstret där solen skiner och läsa lite och tänka lite och äta lite och fundera lite till. Jag har inte tid att lära mig saker. För jag har så mycket annat att göra.

Tredje maj känns som en speciell dag. Ett speciellt datum. Har ingen aning om varför. Minns inte att det har hänt något speciellt de senaste arton åren på just den här dagen... och ändå känns det såhär.

en vinröd söndag klockan 13:45

Vilket underbart väder det är ute! Har i och för sig knappt snubblat över tröskeln... men det ser varmt och härligt ut genom mitt fönster åtminstone. Jag får hoppas på att inte skenet bedrar. Jag funderar nämligen på en tur till almedalen.

Kom och bo hos mig

Än en morgon vaknar jag efter en natt med dig. I drömmen. Dessa drömmar om dig, och med dig, är alltid på gränsen till att nå en viss sjukhet - men de stannar alltid med millimeterprecision innanför ramen och förblir bara överväldigande och skrämmande verkliga. Det är sånna drömmar som är värst. Jag blir livrädd.

Nu när det nalkas blå himmel och fräkniga kinder så tänker jag på dig och blir förälskad igen. Du var så fin. Du är fin. Där du nu än är och befinner dig. Vi känns så långt bort.

Jag vill äga dig och en liten ask. Och jag vill behålla dig i den här asken. Det ska vara en ask med fina glimrande pärlor; och närhelst som jag vill ha dig vid mig och känna doften av dig - så lyfter jag på locket. För jag vill inte att du skall vara fri som en fågel; jag vill ha dig i min guldglänsande fågelbur. Men jag vill vara fri. Mig fångar du aldrig.

Det kanske handlar om egoism. För det vet ju du vad det är. Du levde ju i princip med det ordet sittandes på din axel. Nu verkar det som att ordet som du bar på har delat sig, i och med hur vi delade oss. Och följt mig. Fast jag inte vill. Fast jag vill. För det är själviskt att tänka som mig att ingen annan borde få ha dig. Inte för att du är för fin eller för gullig eller för underbar eller någonting sånt; utan för att du är du. För så jävla gullig var du inte jämt. 

Jag vill ha dig i min ask. Så ingen annan kan få titta på dig. Så att ingen annan kan få smaka på dig; så länge jag inte bjuder vill säga. Jag vill ha dig för att jag inte vill att någon annan ska få dela dåliga skämt, kassa låttexter, fågelkvitter, smärta och tråkigheter med dig. Även om du aldrig var särskilt bra med de två sista. Torka tårar, det var nog ingenting för dig. Du sökte nog något annorlunda jobb. 

Men jag vill ändå ha dig i min lilla ask. För att jag inte vill att någon någonsin ska få bli helt darrig i benen i tanken på dig. För att jag inte vill att någon ska känna andan går ur sig på grund av dig. För att jag inte vill att någon ska kunna krama om dig ömsesidigt och hårt. 

Ingen annan får älska dig. Som jag gjorde.

Det är nog bäst att du bor i min lilla ask. Så att jag kan ta hand om dig, lilla lilla vän, och skydda dig från världen utanför. 

RSS 2.0