Harry the Potter

Jag kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att jag skulle gå och se Harry Potter på bio ikväll. Kanske mest för att jag inte sett de fem(sex?) första filmerna.

Jag antar att det är sånt vi gör idag. En dag då frustration väcker åtrå.

raise your glass if you're wrong, in all the right ways - well yep

Jag sprang jättefort och sen så snubblade jag. Inte framför dina fötter; men det kändes så. Med utsträckta armar, med lidande höfter, med pulserande ådror efter dig. Efter dig. Men i verkligheten inte. Och dig; vem som helst. Jag blir alltid sådär när jag börjar hoppas. Handlingsförlamad och osäker. Hoppas att jag kanske kan räcka till på något håll. På något sätt. För att komma dit jag vill. Hallå liksom.

Jag tror att jag skulle kunna blir kär i vem som helst just precis nu.

Jag vill ha sushi.

well I'm gifted all natural

"Because my love is so sweet
You'll be zoom, zoom, zoom
Don't even get me started on my bada-boom-boom
One left, one right thats how I organize 'em
You know I fill my cups no need to supersize em'
Right now you probably thinking how she get in them jeans
Well I'm gifted all natural and burstin the seams"


Sån är jag. Turligt lottad.

fick en flaska i huvudet

Efter att ha varit i ständigt upptempo sen jag kom hem från Spanien i tisdags förra veckan, börjar nu energin dala så här vid niosnåret. Det är ett jävla liv om att jag slår sönder adventsljusstakarna och ett himla gnäll om mina strumpor på badrumsgolvet. Folk sparar inte på energin inte. Slösa bort den på att lägga kommentarer bara; men glöm inte att jag inte lyssnar. Dock lyckas inte Petter, trots hjälp av Veronica Maggio, överrösta varken gnällhönan eller mina tankar. Det är långt bort. Alltihop. Men det låter som precis intill.

The day's blessing

You're so beautiful. But also, you're fucking pain.

att äga, att låta gå

Gårdagen avslutades med ett verb; att äga. Denna dag har följt upp i ägandets fotspår. Skulle jag behålla pälsjackan? Skulle jag inte? Varje dag sen i torsdags när jag köpte den och fram till idag, har jag gått och haft ångest över mitt beslut. Ångest för att lämna tillbaka den. Ångest för att behålla den. Sen bestämde jag mig idag i skolan; jag lämnar tillbaka den. När jag då väl kommer till centrum så väljer jag att gå in på Åhléns och prova den en sista gång. Den kändes så där, bestämde jag mig för efter tio minuter. Sen kom jag in på Bik Bok, där pälsen är ifrån, och fick se den hänga på väggen. Men den är ju fin.... började jag. Sedan provade jag den ytterligare en gång, jag skämtar inte om jag säger att jag stod inne i provrummet i en halvtimme och bara stirrade på mig själv och pälsen i olika vinklar. Jag tänkte att jag behövde någon som skulle sparka mig i baken. Men precis när jag skulle ringa mamma (som alltid skulle hålla med mig om att jag borde låta bli att handla) kommer jag på att jag inte får ringa henne på jobbet. Jag tog femton djupa andetag och tänkte att du måste klara det här själv; Tessan kommer annars ge dig "the look" resten av veckan. Gör det nu Matilde. Jag tog av mig den där jävla jackan och min kropp nästan skälvde när jag lade den på disken. Jag kunde ju ännu ångra mig. Och skulle jag ångra mig efter att jag lämnat tillbaka den så skulle den vara dubbelt så dyr att handla. Jag fick nämligen en bra deal på den.

När jag sedan satt mig i bilen på väg hem, så insåg jag en sak. Ibland får jag för mig att jag behöver saker. Behöver saker såååå mycket. Och ja; det jag behöver för att min överlevnads sak är typ tvål... och pasta. Det är saker att BEHÖVA. Men en syntetpäls från Bikbok är inget behov. En syntetpäls från Bikbok är idioti när man redan har jackor för ett helt ishockeylag. En syntetpäls, hur otroligt snygg den än är gjord, mättar inte min hunger och ger mig inte bättre självförtroende (okej, kanske lite). Jag kan låta kläder och textilier stiga mig åt huvudet och då behöver jag någon som sparkar till huvudet lite. Inte mesigt, utan hårt.

Det är så sjukt hur jag kan skaka av att lämna tillbaka ett klädesplagg. DU MÅSTE HÅLLA I PENGARNA MATILDE. Skak. Skak. Hela vägen till disken. Sen hela vägen till bilen. En retur, och min energi är helt förbrukad för kvällen.  

Jag lämnade tillbaka jackan. Och jag är en lyckligare människa nu.

my "own" life

På mindre än en halvtimme (och klockan är då ändå halv elva nu) har jag lyckats göra nästan hela dagens måste-lista. Jag satt i en ny glödlampa i min sänglampa. Bytte lampa i min klädkammare. Satt över klassens pengar för kakorna vi sålt, som jag har fått äran att besitta, på rätt konto (tror jag). Har kollat hur mycket lön som jag kan räkna med den här månaden. Har sparat det sista av jag vet inte hur många lappar den här månaden, på mitt sparkonto. Dammsugit vardagsrummet från mig. Ätit upp det sista av den vita chokladen. Och slutligen nästan bestämt mig för att lämna tillbaka den nya, och även väldigt fina, fuskpälsen jag köpte på mig förra veckan; allt i ett försök till att skärpa mig.

Mamma rensade förresten ur porslinsskåpet idag; efter mycket ångest och funderande skänkte jag en gammal och barnslig liten ljuslykta som jag fått av någon för länge sen... duktigt tyckte jag. Att jag sedan plockade på mig en spagettiburk och några skålar istället är väl bara att spara in? Två ljusstakar fick komma med till skolarbete också ja. Det roliga med min mor är att hon alltid ber mig hålla mig undan när hon ska rensa; av den enkla anledningen att jag lyckas prata ner henne till dåligt samvete om hon bestämmer sig för att kasta något eller lämna det åt kupan.

Att man ska ha sån separationsångest ibland. Och inte bara när det gäller porslin och jackor.

Nåväl, det enda jag inte har lyckats med idag är att fota 36 stycken rörelsebilder som Tina tycker att jag ska framkalla imorgon på fotolektionen. Och just ja, det där med att packa upp väskan i från spanien och göra rummet beboeligt igen också.

söndagar

Idag har varit en njutningsbar söndag. Jag har fått mycket gjort på mina jackor och jag har lärt mig typ fem ackord på piano. Jag tror att jag var lite väl ambitiös när jag sa att det inte skulle vara så svårt att lära sig spela piano som Chopin. Efter att ha övat i cirka en timme på dur-ackorden, så kan jag numera spela Blinka lilla stjärna. Enbart med helnoter. Det går sjukt långsamt och jag känner mig i ett stort behov av min gamle blockflöjtslärare Jeff! By the way är blockflöjt ett typiskt instrument som bara töntar spelar. Jag är bra på det. Så jag är väl en sjukt bra tönt då antar jag. Orkar man inte vänta i fyra år på att ta pianolektioner så får man helt enkelt nöja sig med blockflöjtslektioner... Men nu är jag i vändpunkten. Det är piano som gäller; och jag kan omöjligt vänta fyra år. Så jag försöker lite själv och ska försöka ta mod till mig att ringa Jeff och fråga om han inte kan tänka sig att köra lite privat för mig. Han vet ju att jag har talang liksom...

Tänkte bara posa med mitt oduschade jag och mina nya tofflor. Svårt att få med allt på samma bild som ni ser. Cam-fönstret är väldigt litet så jag fick vika ihop mig. Sjukt vig tjej bah.

saturday morning fever

Vaknade upp på soffan för en halvtimme sen. Det var ett medvetet sovplatsval, under en alternativlös kväll. Det här med städning kan balla ur lite väl ibland kan jag tycka. Men det skulle jag aldrig erkänna för mamma. Snart ska jag till jobbet, men innan dess ska jag försöka skotta upp en gång i mitt rum för att kunna nå underklädeslådan.... Att gå utan trosor i skobutiken skulle kanske ta det hela till ännu en högre nivå.

Update: vart fan finns skyfflarna då? Underst?

satisfaction

Nu läcker min bil in igen. Och det är satans så kallt ute. Dock är jag kreativ och lyckades ösa ur de fem litrarna som bildade pool vid framsätet. Hard working woman.

Onsdag, blodpropp i foten

Har ont i min fot och försöker skriva ett tal. Jag avskyr det. Än mer att hålla ett. Kanske har jag fått en blodpropp i foten? Det verkar ju kanske mest orimligt nu när jag inte käkat p-piller på snart två veckor. Men det gör ont. Och jag kanske dör...

Försöker få ihop ett tal som inte är så töntigt. Min infallsvinkel är "är poesi att måla med ord?". Det är ju bara töntar som gillar poesi... och jag, tjejen med blodpropp. Jag vet inte hur jag ska kunna argumentera för min sak. Presentera mig sak. Framföra min sak. Poesi är BRA. Fatta ni ella? Ni som inte fatta de ä jävla tröge tölpar som bah "åååh ja gilla intä poesii". Ni är fegisar. Allihopen. ÖÖööÖJjjj.

måndagkväll

Vill. Hem.

Jag får sitta längst fram i taxin

Ikväll blir det tydligen karaoke. Efter några glas vin kommer jag säkert känna mig sjukt taggad och få för mig att jag är någon slags Celine Dion (tråkig och finstämd...?). Än så länge äter jag bara chips och är förskräckt av tanken.

Esto es africa (pero en realidad una persona muy confusa)

Jag blev så sjukt imponerad av lillkillen i familjen förut som kunde hela texten till Waka waka. Tänk att han lärt sig den utantill, och på spanska och allt! Visserligen har den väl spelats ganska mycket på radio, även om jag råkat missa den typ alla miljarder gånger (=jag lyssnar helst inte på radio), och det är väl klart man kan lära sig en låt utantill. Men liksom på spanska och allt! Jag vart ganska oförstående, här kommer jag och ska vara tio år äldre och anamma saker fortare än en åttaåring och så står han framför mig och artikulerar ut orden i rätt ordning, med rätt uttal och med rätt grammatisk finkänsla. Och jag; dansar lite töntigt och hittar på ord för att få meningarna att funka och samtidigt kunna hålla takten. Sen kommer jag på: han är ju född in i det spanska språket! Genast imponerade jag lite mer på mig själv.

Waka waka på dig va, Matilde.

La españa

Hänger i Spanien sedan tisdagkväll. Det går rätt bra. Förutom att jag tappade bort mig igår, och lappen som Ninnie gav mig för att jag skulle ha min adress med mig. Så jag kunde inte utveckla efter att jag frågat flera personer om vart jag var någonstans. Eftersom jag själv inte visste. Och inte heller visste var jag bodde. Nu vet jag dock: la calle Christina de Hoyes. Det är inpräntat. Jag hör av mig när jag är återfunnen.

nooo-ho-ho-oow

Hur många inlägg börjar jag inte med att förklara hur apatisk och omotiverad jag är till att göra olustfyllda saker. Den som vill lägga ner energi på att räkna; varsågod. Ikväll är det den stora festen för alla svettiga och lortiga GGN-män och deras respektive storbystade (för minimum D-kupa är väl ett kriterie för brudar till motorsportkillar) kvinnor i rackethallen. Jag är sjukt glad att jag inte är där. Jag kan faktiskt inte tänka mig något värre än att trängas med massa "spårade"-, "nu kööör vi"- och "all in"-människor. Herrejissus alltså. Det låter alltid som ett jävla maratonlopp som ska gå av stapeln och någon försöker peppa. Maraton har aldrig varit min grej. Det är själva springdelen och mentala peppningen som jag faller på. Ingenting för mig. Dock är det väl kanske lite "röj" jag borde dragit mig ut på ikväll. Med ett hjärta som slits i två delar, ett huvud som dunkar ångestladdat och en mage som har en dålig känsla, så hade kanske enda botemedlet varit en flaska vin. Jag hatar att packa och ha ångest. Jag vill vara i Spanien nu.

Jag har blivit muntligt inbjuden till "ta en fika/gå ut" av två personer den senaste tiden. Dock kommer det aldrig till själva bjudningen. Den första skrämde jag bort. Och den andra....skrämde jag också bort? Det är för roligt det här. Hur kan folk få reda på så himla snabbt hur man är! Det är tur att det finns folk runtomkring som kan informera... jag är dock rädd för att alla har glömt att nämna hur rolig jag är och enbart berättat om hur svidig jag blir när jag är okomfortabel och när saker är tillkrånglade. När någon istället valt att berätta hur jag avskyr när människor pratar, eller tror att de pratar = lägger innehållslösa kommentarer, och hur jag kan äta keso ur handflatan när det faller mig in. Jag lovar, jag har bra kvaliteter också! Bara för att det dåliga kanske väger över så borde faktiskt inte folk vara så dömmande innan man ens skapat det första utkastet = gått på första dejten.

Människor är fan sjukt dömmande. Men jag är nog den som dömmer bäst.

I keep dancing on my own

Drömde om en föredetta pojkvän inatt, och det slutade med att jag tog hans tröja på mig till jobbet. Eller den är ju min nu, för jag fick den. Mest för att det blev så bra till klänningen. Den luktade inte som dig längre.

Jag tror det finns ett samband med varför jag drömde om denna gamla pojkvän inatt. Igår när jag och Nils skulle gå och luncha i dessan så sa han lite lågmält; "får jag fråga dig en personlig sak?" Javisst, svarade jag. "Hur lång tid tog det för dig att komma över Ivan?". Bam. Och så började tankarna snurra igång. För det var så himla konstigt den här gången. Jag grät nästan ingenting. Mest grät jag innan det hände. Sen var det som om tårarna tog slut och likgiltigheten satte in. Sen har bara månaderna gått och när jag tänker på det undrar jag mest vad som hände. Det var ju ett beslut vi tog. Men vad konstigt det kändes sen.

Jag avskyr när man pratar om att "komma över" människor. För i min värld så kommer du aldrig över en människa. En människa är en människa och det går inte bara att gå förbi. Vi är inte skapade så. Det handlar om hur lång tid det tar att läka. Läka såret, hålet och hela magens innehåll. Sen när man läker, kommer det alltid finnas ett spår efter personen. Det finns alltid något kvar. Ett ärr. Men kanske inte alltid synligt för andra.

Jag kan sakna honom ibland för att han är så himla rolig. Men jag blir jämt förvånad, även när jag minst anar det, över hur han hanterar situationer. Och jag tycker inte alltid att han är rättvis mot mig.

Ni vet. Love kills. Men de överlevande är starka.

ser du stjärnan i det blå

När jag körde hem idag så lyckades solen blända mig från alla vinklar. Det spelade ingen roll om jag bytte riktning, som en retsam liten illvillig fluga följde den mig. Till slut bestämde jag mig för att inte vika av; med blicken. Jag tänkte minsann inte ge mig. Så där satt jag i bilen och bländades av solen men vägrade vika av i ren dumdristighet. Efter det, när jag hade solar runtomkring mig vart jag än såg så funderade jag på om D-vitaminerna kan gå genom glasrutan. Antagligen inte; det är bara spöken som gör sånt. Annars hade det ju varit himla praktiskt tänkte jag, då skulle jag ju kunna köra runt i bilen och göra ärenden i stället för att springa ute i blåsten, och ändå få i mig nödvändiga vitaminer. Sen tänkte jag på att solen kan lysa så jävla starkt. Även om det ungefär är samma känsla av att stirra på min 60-wattslampa till nattlampa som det är att stirra på solen; så är det inte samma sak. För solen lyser upp hela vida världen, inte samtidigt, men jävligt många ställen samtidigt. Och den är ju typ jävligt stor. Solens diameter är 109 gånger större än jordens (säger min vän wikipedia) och fattar ni hur enormt det är! Som en stor jättepåtänd marshmallow. Plus att den är fett varm. Inte sådär aj jag brände mig på en plåt-varm utan AJ I HELVETE JAG BRINNER UPP-varm!

Solen är så jävla sjuk. Och ändå är den bara en mellanstor stjärna. Tänk er då en jättejätteenorm!!!

Typ fett fett varm.

genuin lycka

MITT PASS HAR KOMMIT!!!!!!!!!!!!!!!!

adios amigos

Allt går så trögflytande. Allt förutom den där jävla klockan. Den envisas med att ticka på glatt och reta en med varje sekund som passerar. Vanligtvis finns det glädje i varje sekund som går; men nu behöver jag tiden. Idag är dagen då jag känner mig oambitiös, omotiverad och oklanderligt uttröttad. Det är efterliggande svenskauppgifter som ska göras och tal som ska skrivas. Det är kreativa lösningar som ska både kommas på och lösas. Det är jackor som ska sys och Monet-inspirerade plagg som ska skapas. Det är ond bråd död. Som jag har att göra med.

Sen är det pass som ska komma. Pass som måste komma. För på tisdag åker jag till Spanien.

Plus att mitt betalkort också är spärrat för att någon har kopierat mitt kontonummer. Alltså är det också både kontokort och kod som ska komma. Innan tisdag. Om jag inte är alldeles för naiv så är det väl faktiskt torsdag idag.

Biter lite på naglarna mellan hostattackerna.

river en vacker dröm

Funderar faktiskt på att bara lite så där random sätta saxen i mitt hår. Något måste göras.

Emil Jensen, du är min man

Hämtat från Emil Jensens blogg (angående oroligheterna i Malmö):

"[...]Det svåra är att det inte finns mycket att göra. Det känns bara så jävla sjukt att sitta och vänta på nästa offer. Jag har alltid retat mig på folk som säger ”Ja, jag är mycket säkrare när jag går på en gata på natten i New York än jag är i Malmö.” Nu känns det som att det ligger något korn av sanning i det. Vilket inte gör dom som säger det mindre retfulla. Vissa människor är extremt retfulla oavsett vad som är sant.


Om det är en ny laserman vi har att göra med, så har han verkligen lyckats med alla sina föresatser: polisen uppmanar nu alla mörkhyade att stanna hemma och inte gå ut på kvällen. Fan, vad man önskar att man istället kunde uppmana alla rasistmördare att stanna hemma och inte gå ut på kvällen."

Åh. Hallå. "Fan, vad man önskar att man istället kunde uppmana alla rasistmördare att stanna hemma och inte gå ut på kvällen". Han gör det så himla lätt; trollar med ord. Ändå kan ingen göra det så bra som honom.

När löven faller av, och kvar är vi

Jag tror att jag periodvis lider av ätstörningar. Det är kanske inte de slags ätstörningar man tänker på vanligtvis, men just ätstörningar är det. För mestadels av året så måste jag äta. Typ äta var femte minut; gärna oftare om det är möjligt. Helst ska det vara så mycket som möjligt och så gott som möjligt. Det finns ingen botten. Ibland är jag verkligen som en bottenlös brunn som kan fyllas till dess bredd och höjd. Det är otroligt plågsamt att gå runt och inte kunna tänka på något annat än ris, köttbullar, salta katter, chips, kakor, bullar, minimajs, vanlig majs, banan, sura nappar, söta nappar, färglada nappar, svarta nappar, fina nappar... Det är ett störningsmoment som faktiskt inte kan anta ett annat namn än just ätstörningar. Jag har försökt mig på bulimi-grejen men jag är sjukt dålig på att spy. Det spelar ingen roll hur mycket jag ätit eller hur många fingrar jag stoppar i halsen, eller hur mycket jag kör runt där med fingrarna; det funkar inte på mig. Den enda gången det faktiskt har funkat är när jag blandade vin och bacardi en kväll. Den gången däremot; gick det sjukt bra.

Sen tänker jag varför jag faller in i dessa perioder. Vad som gör mig till ett kostant matpsycho. När jag satt på toaletten förut insåg jag att det handlar om uttråkning och brist på stimulerande saker att ta sig för. Med tanke på att jag nu noterade att jag ovan precis skrev att jag var i den här perioden mestadels av året, så måste jag erkänna att det känns lite tragiskt men kanske främst sorgligt. Va fan. Just nu är jag dock inne i en period där jag äter precis lagom, är inte särskilt sugen på någonting någon gång (förutom korv med bröd) och det känns bra. Och vet ni varför jag har en sådan stimulerande period? För att jag har stimulerande saker att ta mig ann! Jag sitter och syr på löpande band om kvällarna och det blir för mig som lugnande meditation. Med undantag när jag råkar komma över till andra sidan lite för länge, och gör fel. Men efter ett tag kommer man över det också.

I grund och botten är jag nog en ganska harmonisk person. Tror jag.

Ps. (note to self) varför skulle ni bry er om vad jag är för person. Det finns ju sjukt mycket brudar överallt som bladdrar på om sig själva. Fast just ja, inte tänker jag sluta med det för det. Jag kanske borde utöka jag-mig-själv-snacket... så att jag konkurrerar ut alla andra! There can only be one.................................

dom sa se

Det här har varit den konstigaste dagen i min kropp på länge. Jag vet inte sen när jag senast kände mig som en kokt sparris. Som när man viftar på stjälken, sladdrar där uppe. Idag är mitt huvud sladdrigt. Men också tungt, vridet, spänt, likgiltihetsformat och obekvämt. Jag känner mig orkeslös. La mig i sängen förut och spretade med lemmarna som en stjärna. Tänkte att det var det. Jag ger upp.

Men innan jag kom till ge upp-stadiet, så lyckades jag ta mig till stan. Jag lyckades registrera mina pekfingrar, ta kort på mina ögon och skriva en namnteckning till mitt pass. Jag bestämde mig nämligen lite halvspontant för att åka till spanien - på måndag. Och medan jag satt där och kollade igenom biljetter så tänkte jag lite på vad man skall ha med sig. Passet. SÅKLART. SÅKLART hade det också gått ut den 20 augusti. Klockan var fyra, jag blev upprörd, ringde polisen och fick veta att passavdelningen var stängd för dagen. Jag fick också veta att det tar upp till fem arbetsdagar att få sitt pass. Få se nu: tisdag, onsdag, torsdag, fredag - BAM. Jag får nog åka på tisdag istället. För säkerhets skull. Men oj så snygg jag blev på fotot. Precis som i vanlig ordning.


den första måndagen, november 2010

Önskar att jag var ledig hela veckan. Jag är liksom inte rastlös än. Dock kan det bero på att jag bara haft två dagar ledigt i sträck hittills; men det är så himla skönt. Trots felklippet igår så ser jacka nr.1 bra ut. Jag har verkligen lyckats hitta det perfekta tyget till den. Projektarbetet rullar på nu. Det är så roligt!

RSS 2.0