pekpinne och piska, nödvändigheter ikväll

Jag har verkligen tappat det. Förmågan till att göra saker med bravur; trots att det är aptråkigt, ointressant och onödigt. Nu kan jag inte. Jag har en svenskauppgift, som skulle ha varit klar innan sommarlovet, att skriva. Jag har en deadline på en argumenterande text imorgon. Jag kan inte förmå mig till att skriva. Jag kan inte förmå mig till att argumentera. Inte så där på kommando och när jag mycket hellre lagar en virkad kjol. Jag har helt snöat in på mig själv nu. Jag har bara mina fyra jackor, mönsterkonstruktion, knappar och böljande tyger, skor och skobutiken, men kanske främst höstluft; i huvudet. 

Jag vill liksom inte göra något annat. Tänker inte göra något annat. Om inte någon ber riktigt jävla snällt. Den någon... är mest troligt inte min svenskalärare.

Sept. 30, 2010

Jag är trött på åsikter. Jag vill inte höra dem. Bryr mig inte om dem. Jag skiter fullständigt i vad ni känner om att gubben i lådan petar i näsan, om att svenskaläraren spelar pingis eller om allt annat innehållsfattigt. Måste folk spotta åsikter på folk hela tiden? Som att de har rätt att kladda ner en med sin skit. Yttrandefrihet borde fan inte gälla alltid. Ber man om en åsikt; är det artigt att ge en. Men om ingen ber om en persons åsikt, kan man faktiskt välja att hålla tyst. Man behöver inte delge personer med sitt tyckande och tänkande. Vissa har uppenbarligen tokbra självförtroende som kan tycka, tänka och känna utan att ha en aning om ämnesområdet och fortfarande tro att ens yttrande är så himla viktigt. Så man kan faktiskt vara tyst. Det är ett alternativ. Absolut.

Så mycket meningsvåld och ordövergrepp överallt. 

Snubblade in på Soda idag. Hittade världens, men utan överdrift, Gotlands finaste klänning/jacka från Ida Sjöstedt. Jag blev lite yr där ett tag. Det fanns bara en jacka i varje storlek, så nu måste jag fundera på om min hjärna håller med mitt hjärta. Och om min lön håller med mina spenderarbyxor. För tvåtusen kronor. Kan den faktiskt bli min.

En onsdagsdag

Jag brukar inte hinna med särskilt mycket om dagarna. Jag känns som ett ganska hopplöst fall på så vis. Men igår. Det var en dag det. Jag steg upp halv sju, tog bilen till skolan, kom fem minuter försent. Jag hade projektmöte, konstruerade en luva, konstruerade en schalkrage; svårt. Jag åt äckliga snabbnudlar till lunch, mådde lite illa, dog. Sen hade vi mönsterkonstruktion, mycket verskstad och lite tid. Schemalagd på jobbet, fick kuta dig, var på dåligt humör. Stannade och köpte godis innan, träffade på en saknad människa, blev lite gladare. Träffade på flera trevliga människor direkt när jag steg inför skobutiksdörren, hade en mycket trevlig jobbeftermiddag. Stängde butiken. Tog en rask promenad till bilen. Körde till solberga. Klädde av mig, och på mig, och simmade 42 längder. Kanske till och med 44. Men jag valde att inte räkna till min fördel. Bastade länge. Andades. Duschade länge. Andades. Klädde på mig. Tankade bilen. Körde hem. Åt makaroner. Såg idol. Läste Samtal med Kafka. Somnade. Med kläderna på.

Det vackra sa farväl, och jag försvann

Bristande tonårshjärtan. Glödande tonårshjärtan. Ömma tonårshjärtan. Röda tonårshjärtan. Urkramda hjärtan.

Saknar jag smärtan som det åstadkom? Saknar jag passionen? Saknar jag det där eldröda och korpsvarta?

Saknar jag kontraster?

Saknar jag dig?

Om mindre än ett år kommer mitt tonårshjärta ersättas. Men. Av vad för slags hjärta?

Ett vuxenhjärta?

Thanks for nothing

Såg precis färdigt filmen 3:10 to Yuma för andra gången i mitt levande tillstånd. Himla bra rulle. Minns dock inte om jag erkände att jag gillade den första gången. Jag blir lätt tvär. Så lätt tvär att om inte jag får ha någon åsikt i ett filmval, så sitter jag garanterat och tjurar varje minut tills filmen är slut. Spelar absolut ingen roll vilken film det är. Det är principen.

Principer är himla bra. Tycker ni inte det.

Skolan blev lite annorlunda idag. Vi fick sluta vid lunch, men eftersom jag hade bokat möte med syon (på hennes intiativ) så var jag tvungen att stanna kvar. Hos syon skulle vi titta närmare på min framtid. Inte med lupp, men på ett sådant vis att vi vet att snart är den här. Min framtid. Hej nya sekunden. Hej nya minuten. Hej min konstanta och fullt levande framtid. Hon tyckte självfallet att jag var splittrad i mina potentiella karriärsval; mäklare, jobba med möbel- och/kläddesign, inköpare för företag, inredningsarkitekt, textilkonstnär, psykolog... eller svenskalärare?

Kreativt. Ett någorlunda genomsyrande karaktärsdrag hos de upprade yrkena/arbetsvägarna. Jag skulle kunna jobba med reklam också. Eller som kostymör. Eller vad som helst egentligen.

Ikväll ska jag vara så kreativ som jag bara kan. Jag ska konstruera en stor luva, med fint fall, till jacka nummer 2. Jacka nummer 1 står stilla. För tre veckor sen beställde jag tygprover. Idag kom de ekologiska tygproverna. I stort sett alla prover ur hela eko-sortimentet FÖRUTOM den eko-hampatwillen och eko-bomullsflanellen som jag ville ha tygprov på. Tack för besväret swelogent. Tack för tre veckors väntetid till.

come on and dance

Det var inte så här jag trodde att det skulle bli. Jag hade aldrig någon aning om hur det skulle bli. Men det var  inte så här jag trodde att det skulle bli. Jag känner mig som en sån som drar sig längs väggarna. Rädd för att nudda. Snudda. Vid något obehagligt. Rädd för att släppa inpå. Rädd för att låta gå.

Jag är ändå rätt nöjd med steget jag tog. Många gånger brukar man inte ens våga ta ett. Man borde uppmana folk till att ta steg. För vare sig det mynnar ut i söder, norr, öst eller väst så är det ett steg. Och det är ett mod.

Just nu känner jag mig väldigt inom ramarna. Det är jag och projektarbetet. Inte så många fler. Jag är fan livrädd för människor.

Är livrädd måntro, ett annat ord för ointresserad i det här sammanhanget?

you must be hungry

Det är ett jävla liv jämt. Överjävlaallt. Jag är så stressad. "Men varför ligger du bara och stirrar i din säng om du är så himla stressad?". För att jag är TRÖTT. Apatisk. För att jag inte prioriterar skitsaker. Städa. Någonsin.

Och jag är så trött på normer. På alla kollektiva handligar. På folk som säger att "ingen annan förälder/man/hustru/pojke/flicka/son/dotter/husdjur/person skulle tillåta att...." bla bla bla. Vadå ingen annan förälder/man/hustru/pojke/flicka/son/dotter/husdjur/person? Snälla källförteckning tack. Sen när gjorde du en statistisk undersökning på vad som är rätt och fel? Som hur ofta man bör städa enligt den och den? Hur man borde bete sig enligt den och den? Hur man borde göra enligt den och den? Så jävla trött på att folk inte kan lyssna till sig själva, utan hela tiden måste lägga styrkan i orden på någon annan. Jag skiter väl i vad andra gör? Hur andra gör? Om andra gör?

Hur gör DU?

Det är som att en människa inte enbart kan förlita sig på sig själv. Man måste alltid ha någon annans åsikter eller någon annans öra för att känna sig tillfredställd. Man måste alltid få berätta sin historia, för annars har man ingen historia. Om ingen vet vad man gjorde med den där killen den kvällen; då gjorde man inget med den där killen den kvällen. Om ingen vet att jag såg sex and the city igår; ja då såg jag inte sex and the city. Om ingen vet att min farfar dog för över tio år sen; så dog han inte för över tio år sen. Vi är i ett sånt behov att behöva dela med oss av våra liv, att vi blir osäkra på vår ställning och vår tillvaro när vi inte får det. Är det därför vi har vänner? För att kunna ventilera om våra liv och ge varandra bekräftelse på att vi lever och har roligt? Kan man inte bara veta själv att den där kakan som jag bakade igår blev himla god. Utan att behöva få någons fåniga leende som respons och "vad duktig du var igår då".

Det kanske är därför jag bloggar. Se mig, hör mig, rör mig. Här är jag. Jag. Jag.

Jag tänker, om jag inte skulle visa mig ute bland folk några gånger i veckan; finns jag verkligen då? 

Sveriges (tele)vision

Först trodde jag att kvällen skulle bli lite halvdan. Men sen såg jag i tidningen att Skavlan har säsongsstart! Det resulterar i att jag genast har en trygghet att luta mig tillbaka på. Kvällen kan inte bli halvdan.

Vika kläder. Suck. Jag har för många tygbitar.

You're a love killer

Åh. Ah. Gudars. Vad skönt.

Inte ett enda nödsubstitut för att trappa ner; går upp emot säsong fem av sex and the city under två filtar. En hel eftermiddag. Medan himlen går från bebisblå till sjömansmössefin så har man inte märkt någonting. Det här var precis vad jag behövde. Få komma in i någon annans värld. Ligga helt stilla. Men inte sova. I tre timmar. Själv. Ensam i ett stort hus.

Gudars.

Nu låter det trappsteg på altanen. Jag antar att jag kommer få känna på att jag lever men inte gör någonting. Just för de senaste timmarna. Jag är livrädd för att bli som mina föräldrar. Inte så mycket av den biten att jag alltid är rädd för att behöva ställa upp för alla, eller laga mat; men för att inte bara kunna vara och ändå känna sig tillfreds med sig själv. Det är alltid något man borde göra. Alltid något man måste göra. Alltid något man kunde gjort bättre. Alltid något som aldrig anses klart. Jag är helt färdig. Jag äter konstiga tider och konstiga saker. Drömmer mardrömmar om olika jackkonstruktioner. Skakar när jag inte får socker. Sviker människor med mina handlingar. Är trött och otålig som satan.

Jag har haft fina dagar i veckan. Jag och Emma hade en jättemysig stund på Hedbergs i tisdags - jag älskar det caféet - och såg på bio. Vi såg I rymden finns inga känslor och jag vet inte om jag var ensam om att vilja ha aspergers efteråt. Jag vill också kunna säga "jag kan inte ändra mig, för jag har asperger. Men du kan ändra dig; för du har inte asperger" och kunna gå runt med en pin där det står "rör mig inte, jag har asperger" och folk skulle acceptera det. Filmen var underbar.

Och igår fick vi finaste tomatsoppan hemma hos Tessan. Så väldigt trevligt intiativ av henne att bjuda dit oss på mat, yatzy och te. Såhär dags är hon troligen framme i Tunisien. Jag bara antar att hon har det bra.

Puss till er alla. För en gångs skull. Det humöret är jag på ikväll. Mys och gosigos till alla. Puss puss.

mihi

Just det. Vaknade till lite sjuka sms igår morse. Låt oss gå till inkorgen:

"Hur får man en bebis att sluta krypa i cirklar? - Man spikar fast den andra handen också".

"Vad kallar man en död bebis som hänger på väggen utan armar och ben? - Konst".

Vaknar upp och känner mig lite dekis

Det pratas om att det äntligen (?) har blivit lite action i svensk politik. Jag har absolut ingenting emot lite förnyelse, men om det äntligen har blivit lite action för att Sverigedemokraterna lyckats ta sig in i riksdagen och för att moderaterna får härja i fyra år till; då undrar jag om vi inte klarar oss utan lite action? Se en jävla actionrulle istället.

Jag lyckades slita mig ifrån datorn efter tre sex and the city-program. Och jag tänkte precis säga att jag är en sådan där person som bara ääälskar att sluföra projekt som jag tagit för mig. Förutom att ta mig igenom sex säsonger av SATC så försöker jag konstruera och sy upp fyra jackor till jul. Dock förstår jag inte varför jag inte fastnar i mönster-ritningen? Jag ääälskar helt enkelt inte att slutföra projekt lika mycket som jag trodde...

Känner mig lite dekis efter att ha haft på min radar hela dagen. Ni vet, ens sökare funkar som både skyddsköld men samtidigt som spaningsredskap. Ni fattar förmodligen ingenting och jag kan inte utveckla. Det är för personligt. Too personal, som man säger i New York.

Ett glas vin hade varit gott. Kanske två.

The endless chewing

Tuggar febrilt på mitt hallon-lakritstuggummi som jag fick av Emma. Tuggar hårdare och hårdare, och pressar ut så mycket smak det bara går mellan tänderna. Jag mår lite illa av allt tuggande, men jag vet att det är fullkomligt onödigt att slänga iväg ett tuggummi som fortfarande har potential. Därför tuggar jag. Och tuggar. Hårdare och hårdare. Tills det inte finns något kvar som tillfredställer mig längre.

Livet är som att tugga tuggummi. Man försöker suga ur det allra bästa, men är lite för förnuftig för att kasta iväg allt halvdant. Det handlar många gånger om att man inte vågar kasta iväg allt halvdant, att man är rädd att det är det bästa man kan uppnå. Det bästa man kan hitta. Det bästa man kan få. Så man stannar kvar. Behåller det halvdana. Lever med det halvdana.

Man accepterar halvdant. Lite för ofta. Och då pratar jag inte om halvsnygga skor eller halvdan snabbmat.

Man kan ju inte gå runt och vara rädd jämt.

To be, or not to be

Det slog mig precis att jävlar vad nervöst det borde vara att vara Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt idag.

GÖR OM, GÖR RÄTT

Det är dags att gå till vallokalen nu. Det är en stor dag idag. En lång natt idag. Imorgon. Faktum är att det är ett otroligt jävla viktigt val. Det handlar om fyra år till. Det handlar om att ena sidan vill ändra hela Sveriges struktur. En (infra)struktur som man inte bara kan ändra tillbaka med ett fingerknäpp igen. Det handlar om ödesdigra val. Det handlar om ditt val.

Jag hoppas verkligen att alla tar vara på sin röst, nyttjar den på bästa sätt; men också avstår från att vara egoistisk. Vi är nio miljoner i det här landet. Du kan när som helst få ändrad rang i samhället. Så tänk ett steg längre fram.

Solidaritet. Är ett ord vi alla borde tänka på. Det gör partierna. Men det är inte alla partier som använder det och förstår dess innebörd. För några partier verkar det bara vara ett fint ord att slänga sig med. Ett ord som lovar trygghet, men som kräver mänsklig handling. Alla vet inte vad den mänskliga handligen innebär.

Kom igen nu. Låt inte Sverige utvecklas till att bli något det inte är.

Forecast of tonight

Nauseous.

Fill the gap

Sitting. Reading a book and having a cup of tea. It's a dark night and the clock is about to turn midnight. You know you got loads of other stuff to do; but you've had enough for tonight. How is it that it feels like you always have to sacrifice something? Like this time; a good night's sleep. Because you try so hard to fit in some spare time and entertainment in the very busy schedule you got. But you keep on failing. Either way you have to sacrifice this great book or the necessary at least five hours of sleep. It's like you can never receive both.

I wonder; will you ever get yourself and all your parts in life harmoniously balanced?

Rödgrönt på televisionen

Jag tycker Mona Sahlin sköter sig bra i utfrågningen ikväll. Och Lars Ohly är sådär gulligt söt som vanligt.

I'm right over heeere!

Somebody saaaaid you got a new frieeeend. Does she loooove you better than I can?! Huh?! There's a big black sky over my town... I KNOW WHERE YOU AT (I bet she's around). WELL I KNOW IT'S STUUPIID, but just got to seeee iiit foor myself!

IIII'M IN THE CORNEEER, WAAATCHING YOU KISS HER (WOOOO-OOOH)
IIII'M RIGHT OVER HEEERE, WHYYY CAAN'T YOU SEE ME...?! (WOO-OOOH)

WOOOOOOOOOOOOOOH.

Disco in the house of Karlssons. Jag har sovit bort kvällen och käkat en påse paprikachips. Jag spyr. Jag har så sjukt dåligt begrepp om vad det innebär att gå ner i vikt. Funderade på att börja käka pulver idag med mor min. I väntan på ett beslut satte jag i mig en halv påse chips. Jag är tröstätarnas tröstätare. Dumskallarnas dumskalle. Och för tillfället otåligheternas största otålighet. Och lite allmänt bitsk och repellerande.

Vaknade helt kallsvettig förut och visste inte vem jag var eller vart jag befann mig. Men det enda jag visste var att jag hade pulserande huvudvärk för att jag var tvungen att konstruera en kjol och att det nu var efter deadline. Jag drömde mardrömmar om mönsterkonstruktion och cirkelkjolar i nättras också. Det börjar stiga mig åt huvudet nu.

Jag åker visst till Stockholm imorgon med vår klass och tvåorna. Packa? Jaja. Skulle försöka göra en sallad förut. Kylskåpet kunde erbjuda en rutten tomat. Det är jävlar i mig mycket till sallad det.

This time, I don't like mondays

Så dåligt som jag sov inatt har jag inte sovit på hur länge som helst. Armar och ben ömmade. Nacke och rygg. Drömmarna ömmade och tinnigarna ömmade. Under täcket var det alldeles för varmt och över täcket var det alldeles för kallt. Och försökte jag hasa av mig täcket så det bara täckte hälften av kroppen, så frös jag där det saknades och dog av värmeslag där det låg. Vilket vrak jag var i morse. Tog till nödsubstitut. Fyra gånger idag.

Det som känns bra är att jag har ett mål. Ett mål efter studenten. Jag vet att det egentligen inte är någonting som håller mig tillbaka från att åka härifrån. Det enda skulle vara tryggheten i så fall. Men man får inte låta den lura en. Jag skall till New York. Efter studenten och efter sommaren 2011 så skall jag till New York. Förhoppningsvis både jag och Tessan. Kanske Emma. Fast hon säger att hon är dålig med barn. Vi tänkte köra det klassiska au pair-jobbet. 195 dollar i veckan. Betald mat och husrum. Fy fan. Iväg iväg.

Nu: projektarbetsplan. Sy fyra jackor till jul? Dags att lägga på ett kol fröken.

Jag står på mig och håller fast

Jag har så himla svårt att kasta saker. Det handlar om allt från strumpor med utsliten resårkant på, till klistermärken med nallar på. Däremellan kan man finna skor med hål i, urväxta tröjor och trasiga hårsnoddar. Det är lite sorgligt att förbruka saker. Uttjäna saker. Att nyttja något sådär helhjärtat och frekvent och sedan bara slänga det så fort det inte längre kan fylla sitt syfte.

Det är att vara att ytlig tycker jag.

Sept. 12, 2010

Det är hemskt vad man blir trött fort. Efter knappt en timme av ett försök till att reda ut min misär i rummet; så behöver jag en paus. Jag behöver andas. Lite lugn. Vila ryggen. Aj aj. Skrock skrock.

Jag gjorde en lista över dagens måste-göras. Listan slutade på sex punkter. Det jag är lite orolig för är att tiden inte skall räcka till. Och kanske inte mest för att varken entra datorn eller skriva på bloggen fanns med bland punkterna. Jag gillar listor förstår ni. Det är ett konkret sätt att uppmärksamma hur mycket, slash lite, man får gjort under en dag. Återstår alla punkter vid dagens slut; då har man gjort ett dåligt jobb. Väldigt enkelt. Men sen har vi ju känslan av att stryka en punkt. Känna att man faktiskt har åstadkommit något, även om • Byta lakan-punkten, om vi pratar realistiskt, kanske inte skulle kräva åtta timmar. Man har ändå åstadkommit något. Och det är känslan man får hänga kvar vid.

Nu ska jag ta nästa punkt på listan; • Se klart tolv Sex and the city-avsnitt. Eller vänta... det var ingen punkt?

Vilken idiot är det som har skrivit den här listan egentligen?!

Older, older, older...

Efter att jag såg Robyn live på Popaganda så är jag lite frälst. Så hon får genomsyra min kväll. Nu: tiominutersklubben på hemlig plats! Trevlig kväll på er. Jag säger som Robyn: you can cry when you get older.

Pieces of what

"When the world has turned
Paralyzed and wrong
Cold blooded claws
Never offered anything at all
Past the point of love
Shattered and untied
Waiting to pick up the pieces
That make it all alright

But pieces of what
Pieces of what
Pieces of what
Doesn't matter any more

Moonlight on my floor
Shining through the roof
They got the city surrounded
As if I needed proof
I forgot my fear
Feelings on the rise
Burying all of the pieces
Falling from the sky

But pieces of what
Pieces of what
Pieces of what
We used to call home"

MGMT – Pieces of What

Forfarande klar. Men låter lite sippra igenom.

The handshake - 10 september

Emma påstod idag på formgivningen att jag inte tycker om särskilt mycket människor. Jag tittade mig omedelbart omkring och räknade personerna i rummet. Sa att åh ja, nog med det, bara i det här rummet finns det sex personer som jag tycker om. Jag tror att det handlar mycket om vilket rum som man vistas i.

Kroppen försöker återställa sig efter för lite sömn och för mycket av allt annat. Den verkar aldrig få tillräckligt mycket tid. Aldrig dom där sista timmarna som gör att man kan dra ur stickproppen när batteriet är fulladdat. Så jag går runt med dåligt batteri och kopplar om till standby-läge när det anses som en praktisk nödlösning.

Jag tror att man som person måste få ett slut klart för sig. En punkt utsatt. Ett tillräckligt stort tecken för att man ska ha kraft att gå vidare. Gå förbi. Men fortfarande ha ögonen öppna. Och känna att det känns okej. Det är ibland lite oroväckande, men kanske framförallt fånigt, hur mycket energi en person kan suga ur en. Sånt där som min mamma pratar om ofta, energi och auror och som jag med den viftande handflatan avfärdar gång på gång. Nonsens. Men något slags energifält har vi alla levande organismer runt oss. För när man lyckats komma inför någon annans fält, så kan man enkelt påverkas av den andra personens mående. Jag tror att det är något oudvikligt. Och jag tror att det är ännu ett sätt att dela känslor; utan att egentligen visa, eller prata om dem. Det handlar bara om att släppa in någon. Låta den korsa revir, och låta den entra nya territorium. Vilket ofta i slutet kan kännas jävligt dumt. Men kanske inte var det. Hela tiden.

Ibland känns vissa saker sorgliga. Och ibland får man sitta i en vit soffa och ta den där killen i armen och fråga hur den där andra killen egentligen såg ut sa du, som han ville spöa på. Som en rakad fitta. Och vad innebär det? Att personen har ett hål rakt in i huvudet och stora fladdrande blygdläppar i ansiktet? Ibland får man ifrågasätta andras beskrivningar då de lätt blir obscena och jävligt sjuka när man får fantisera själv.

Vilken del av över var det som du inte förstod. Har jag frågat mig själv tills nu. Nu minns jag inte ens. För det känns för självklart. Hur går över att misstolka? Uppenbarligen väldig lätt. Men. Ändå. Jag är klar. Typ.

speaking of what

Vad konstigt. Jag vaknar upp av att mamma väcker mig vid åtta och undrar om inte jag skall till skolan. Jag mumlar hjälplöst fram några ord om att jag har sovmorgon. För det har jag ju på fredagar.

Visst är det fredag idag?

Man in the mirror

Varje år suckar jag över säsongstarten av idol. Men varje år påträffar jag mig själv i soffan, tittandes på idol. Det är något med det programmet som inger så mycket glädje och sorg, men kanske framförallt hopp; att man inte kan låta bli att titta. Det är ganska likt biggest loser så, bara det att alla som söker inte är tjocka. Väldigt snarlikt.

Det som brukar hända ungefär minst en gång varje kväll, är att jag antingen sitter tårögd eller hoppar hysteriskt överlycklig och hejar på någon. Ikväll var det en mysigt mjuk kille som sjöng Bon Jovis Everyday. Han sökte för andra året i rad och gjorde feting comeback efter att juryn sågat honom förra året. Och jag satt och hoppade i soffan och skrek att jag ville höra en gång till för att han var så... trevlig i början av programmet. Och sjöng bra. Men kanske mest för att han sparkade i underläge och lyckades kicka ner allihopa.

Men kanske sitter jag mest där och hejar för att jag önskar att det var jag som kunde sjunga. Som kunde blåsa folk av stolen genom min röst. Eller bara få någon att häpna litegrann. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte sjunga. Men mamma är ändå snäll och tröstar mig och säger att jag visst kan sjunga. Och lägger sedan snabbt till "och du kan sy också". Vart kommer det ifrån liksom?! Är det bara jag som känner att hon försöker släta över den ena komplimangen genom att ge en till? Hon tände just eld på mina sista drömmar.

Jag har alltid velat bli sångerska. Stå på sen. Se fantastisk ut. Sjunga fantastiskt. Bara vara så jävla cool.

Jag tror att det hade varit skoj.

Problemet är bara att jag har scenskräck. Och inte kan sjunga.

Making small changes while being confused

The rejection is hard to take. Hard to deal with. And it's creepy how you feel so pushed away when somebody haven't even touched you. Without a touch it hurts. Maybe it was everything except the touch. That hurt.

And it might be more creepy that I tend to change languge in my head each time things get difficult or sad. Or when I am making up a conversation in my mind. The thing is, when you try it in spanish... I have to say you get quite limited. Especially when all you can say is "tengo un perro azul" or "una cerveza por favor". Which means the situation, or the conversation; always has to do with a blue dog or how to order a beer.

B-e-autiful.

Ett kallt liv som dom sörjer

Titta på din datorskärm. Titta sen ut genom fönstret. Det är ett annat liv därute.

you're always up to no good

Oj, vad det blåser storm kring allting. Och jag är inte den som inte nappar på att hänga med. Jag flyr gärna med vinden.














Don't wanna do this

Pälsen får åka tillbaka. Jag har nu gått runt och nysit och snorat och kippat efter andan i snart en timme. Och jag provade bara pälsen i cirka en minut. Halsen har tjocknat igen, ögonen kliar röda och jag börjar att vänja mig vid smaken av snor i gommen. Det är fantastiskt löjligt hur man kan vara allergisk mot en pälskappa. Eller min ullhalsduk. Hur fan kan man vara allergisk mot klädesplagg? Det är ju inte att stå med båda fötterna på jorden i alla fall.

Man kan fan inte vara allergisk mot en halsduk.

Man kan fan inte det.

Så sorgefullt

Det borde vara förbjudet att nyproducera pälsar. Jag köpte en persianpäls idag second hand. Väldigt fin. Men den är gjord av nyfödda karakul-lamm, och det låter lika orealistiskt som det faktiskt är. Jag inser att det är så hemskt att jag vill gråta lite. Men det har hänt. Och jag är ägare. Jag tänker vårda den, dem. Ömt. Mina små lammbäbisar.

Fast, jag tvekar lite. Även om det känns bättre att den kommer till användning än att den hänger och skräpar, så går det inte att undgå att den känns fylld av sorg.

Kanske för att små lammbäbisar är så fina.

Kanske borde jag lämna tillbaka den.


Annars kändes min dag lite såhär:

keep chasing pavements

En fin eftermiddag utan p-böter med tre vänner och cola light.

Relator

En lång lockig blondin tipsade mig om Pete Yorn & Scarlett Johanssons relativt nybildade band. Låt oss säga såhär: det är mycket fint! Inte är hon bara en framgångsrik skådespelerska och otroligt vacker. Dessutom kan hon sjunga. Jag slår vad om att hon kan dansa också!

Visserligen släppte hon en skiva (Anywhere I lay my head) innan Break up-skivan med Yorn. Men det visste ju liksom inte jag förrän för typ två minuter sen. Man har ju liksom nästan nog med att hålla koll på sig själv.



RSS 2.0