hello

Once you go black. You can never go back.

snälla värld, klamra dig fast

Paus. Stopp. Frys. Stanna. Stilla. Fast.

När madrassen känns lätt men du ligger där naken och tung tung tung. Takets längsgående brädor skänker dig lugn men snirklorna i träet gör magen till en enda stor virvelvind. Du försöker fokusera på en punkt men inom dig bubblar tio, tusen, hundra miljontals punkter upp. Listor. Oändliga. Paus. Snälla paus. Snälla värld stå stilla.

parisafton och trubbiga kanter

Oj vilken dag. Det var nog ett ganska långt tag sen jag var såhär arg. Det började med att jag klickade mamma för att hon sa gumman till mig och skrattade lite efter. Sen skrek jag till min lillasyster på gamla signalen-parkeringen att hon skulle hoppa in i bilen och när hon började hånflina skrek jag att jag skulle slå ihjäl henne om hon inte gjorde det. Jag var så arg arg arg. Varför?

Kanske för att dagen börjat så bra. Med lång sovmorgon och ett avklarat prov som gick bra. Sedan hade vi fransk afton med baguetter, brieost och fikonmarmelad efter skolan, fast fortfarande i skolan, som en liten försmak till Parisresan vi ska göra i maj. Sedan såg vi film. Det var här det dåliga började, för jag gillar inte att se på film. Det tar alldeles för mycket energi. Vi såg La vie en rose och den var så trubbig och hård och ärlig och insiktisfull. Tänkte på att livet är alldeles för kort (hej dödsångest) och på hela biten med stolthet och ensamhet. Men jag blev inte upprörd förrän jag fick ett sms av fina kompisen som sa att hennes morfar blivit sjuk och åkt med ambulans till lassarettet. Det blev inte bättre av att hon sa att det kunde vara KOL. Det blev inte bättre av vetskapen om att HON röker. Allt bara kändes så himla dumt. Varför måste folk bli sjuka/vara ledsna/ha ångest/känna sig värdelösa/sakna kraft/sluta andas hela tiden? Livet är så verkligt att det är som rena skräckfilmen.

Jag gillar inte ens film. Och allra sist på gilla inte-listan efter film, kommer nog skräckfilm.

Och så ligger man i badet och kommer på sig själv med att tycka att ens lår är alldeles för stora i omfång. Så här kan man ju inte se ut, tänker man. Och så fort glömde man att livet är kort, bla bla bla...

happy monday, sunny tuesday

Ännu en dag med halvtaskig sömn och tunnelseende. Ännu en dag då gårdagen var värd det.

För första gången på länge kändes det som att jag åstadkom något i skolan igår. Tina sa att jag hade MVG-material på fotot. På grafiskan blev jag helt klar med mitt linoleumtryck. Efter skolan handlade jag en klänning och en sporttopp. Efter skolan handlade jag inte ett par byxor. Efter skolan handlade jag inte ett par byxor och gick därifrån. Jag gick därifrån. Jag gick därifrån och åkte och tränade. Jag svettades mycket. Kände mig nöjd med mig själv. Åt bra middag utan kolhydrater. Åt två kakor till efterrätt. Läste lite arbetsmiljö och säkerhet. Fick förslag på hängsällskap. Jag tog chansen. Sov över i stan. Och pussades.

Idag känner jag mig väldigt oproduktiv. Klockan är nio och jag kan redan säga idag, som om detta kommer hålla i sig hela dagen. Vilket definitivt inte skulle vara omöjligt. Balklänningstyget skänker mig glädje, men draperingen ger mig ångest. Ibland vill man bara lägga över allt på någon annan.
RSS 2.0