Jag går runt ditt kvarter

Man kan vara ensam själv. Och ensam med någon. På något vis kommer man nog aldrig ifrån ensamheten. Även om den klingar negativt så tror jag att den klär rätt person. Precis som med allt annat. Ensamhet är en bragd, spring inte ifrån den. Lär den bli din vän. En trygg ensamhet ger plats för mycket vänskaplighet.

Åker upp till Stockholm imorgon  och stannar i fem dagar! Ska bli otroligt mysigt att träffa lilla Emma igen och gå på popaganda och se säkert!, Lykke li och those dancing days! Och typ Jenny Wilson. Och se Lars Wallins utställning på waldemarsudde och kanske gå på fotografiska och hälsa på W & L och sen bara hänga och dricka vin och äta sushi. Känns bra. Borde börja packa.

complaint department

Har ni också varit sådär peppade på att ge bort värsta feta presenten till någon som fyller år? Och så siktar man jäkligt högt och kollar på de mest spejsade grejerna som typ en toalett-golfbana, men som slutligen mynnar ut i en bukett tulpaner och en påse bilar... Varför känns det alltid som man gör det största nederlaget när man ska försöka vara givmild och ge bort en bra present? Jag låtsas att jag är sådär bra och kylig när det kommer till presenter och att jag inte alls spenderar timme efter timme för att åstadkomma en bättre tanke. För mig faller sig det naturligt med kreativiteten; jag behöver absolut inte tänka i timmar... Inte ens i tre en tisdagskväll. Shit balla bacon. Man vill måla hela världen i regnbågsfärger men har bara en literdunk av en dålig gul nyans. Känns det som.

Önskar att världen inte hade ett så stort utbud av totalt oväsentliga saker som faktiskt inte är bra till någonting.



Can't find entrance

I torsdags sydde jag en klänning. Och det kändes ganska bra. Det tog mig ungefär fyra timmar och sen hade jag bara fållningen kvar. Am I back? Back? Really? Might be! Dock var jag alldeles för uttråkad för att ligga på golvet och rita mönster (jag önskar mig en egen hantverkssal i julklapp, tack) så jag körde på mina rektangler och resultatet blev lika bra denna gång! Tänk vad fint man kan göra av små fyrkanter tyg.




Resultatet förra gången jag klippte rektangler:


I want to break free

I want to break free.

Popaganda 2011

Popaganda. Så blir det.

raise your glass

Jag älskar att min lillasyster vid middagsbordet ber mamma och pappa att dra åt helvete och sedan två minuter senare sitter golandes på toaletten och sjunger "pärleporten". Jag får en känsla av att konfirmation inte innehåller någon som helst seriositet längre. Ungdomar nuförtiden...

I follow rivers, deep sea baby

Jag tänkte att jag måste skaffa mig en ny kalender. För jag har bara två dagar i skobutiken kvar och ett kapitel i min bok är färdigskrivet. Men så undrar jag vad för typ av kalender jag ska köpa? Jag blir ju vuxen nu. Inte kan jag väl komma med en terminskalender? Men hur gör jag då när mina sidor i min nuvarande kalender tog slut, och ända fram till jul? Jag får nog köpa en in-between-kalender, sjukt onödigt, men ändå så värt. Så vuxet. Klokt. Och samtidigt eftertänksamt.

Ni vet ibland hur man kan känna sig omogen, ofärdigväxt, inte redo. Jag har tänkt tanken på hur det skulle vara att gå tillbaka till skolan igen och i ärlighetens namn så är tanken på att gå tillbaka inte tillfredställande. Det är på något vis för mycket på lek, det stora som sker inom skolans väggar. Jag säger inte att det jag gjorde, eller det vi alla åstadkom inte var bra; för det var fantastiskt. Men jag vill ha allvar. Som i att ta mig in i världens stora bubbla. Jag är redo.

Jag är faktiskt det.

För mycket respekt

Ända sedan Garda skola brann ner så har jag utvecklats till att bli, vad jag nu kan kalla, mentalt instabil. Och man kan ju fråga sig vilken koppling egentligen Garda skola har till mig? Jag har inte gått där, känner ingen elev som går där, vet ingenting om lärarna, jag vet knappt vart Garda ligger... men. Men the thing är att jag insåg en sak den dagen som jag läste om branden i tidningen. Det var 17 maj 2009, och jag insåg det faktum att eld är fullkomligt obarmhärtig. Eld låter ingenting sätta stopp för den utan suddar ut varenda millimeter den driver över. Suddar ut så många barns minnen från sin barndom och alla lärares enorma arbete och saker saker saker som tillverkats och gjorts och skrivits. Någons första teckning på en häst. Någons första teckning på en häst som man kan fatta att det är en häst på om man tittar noga. Någons första gångertabellsprov. Någons finaste pennskrin. Och det handlar inte om materiella grejer utan om att så mycket har gått förlorat. Så mycket som man fick plats med i ett pennskrin. Det pennskrinet som mamma köpte till en innan man skulle börja skolan. Det som man valde själv och fyllde med suddgummin som såg ut som små figurer. Allt detta på grund av några pojkar som "lekte med elden" (väldigt lustigt skrivet av mig) men bara sådär - puff - var skolan i lågor. Det var inte så mycket svårare än så.

Det elden en gång tagit, kan man aldrig få tillbaka, insåg jag. Och jag inser det varje dag numera när jag maniskt kollar att spisen är av varje morgon och att lampan inte lyser i garderoben. Men det jag också kollar är att ingen kran i hela huset droppar, att kylskåpsdörrarna är till, att alla kontakter är urdragna, att alla datorer är av, att strykjärn inte står på, att inget ljus är tänt, att inte brödrosten sitter i, att micron är stängd, att toaletten är spolad... Jag kollar inte bara en gång. För jag kan aldrig lite på vad jag ser och känner. Utan för att kunna vara säker att dörrar är låsta så står jag och rycker i dem i tillräckligt lång tid för att det skall kunna bli till ett så pass klart minne att jag inte kan tvivla på att jag inte gjort det. Det handlar alltså inte om antal ryck eller antal gånger jag kollar, utan om hur länge jag kollar, så att jag kan minnas. Ni kommer inte kunna förstå hur lång tid det kan ta för mig att komma hemifrån varje morgon.

Från att bara vara livrädd för att det alltid skall börja brinna när jag lämnar något bakom mig, så har det hela mynnat ut i någons slags sjuklig påverkan på ödet. Det skall inte finnas något öde; för jag skall kontrollera allt omkring mig. I min värld finns det inte längre någon spontanitet. Inte ens för misstag. Misstag skall vara planerade så att jag vet hur jag skall kunna tackla konsekvenserna. Jag är rädd för att om jag en gång glömmer kolla någonting eller dra ur en kontakt, att sannolikheten direkt blir till - puff - 100 procent trubbel.

Jag har oändligt stora nojor. Ta ett exempel när jag skall parkera min bil. Först måste jag gå kvarteret runt för att inte se att jag missat några skyltar. Sen när det är skyltar så måste jag titta på dem tillräckligt länge för att verkligen förstå vad de säger. Och inte är jag dum i huvudet, även om det verkar som den rimligaste förklaringen. Sedan måste jag kolla tusen gånger om handbromsen är i, om bilen står i rutan, om lyset är av (böjer mig ned framför lyktan så att jag förmodligen skulle bli blind om lysena för en gångs skull skulle vara på) och tar sedan fem varv runt bilen för att dra i alla dörrar tio gånger innan jag förstår att det är låst. Vi ska inte ens tala om att dra i dörrar när det kommer till stängning för mig i skobutiken. Trots detta har jag ändå lyckats få två parkeringsböter och glömt lyset på så att jag varit tvungen att ringa bärgaren för att kunna bryta sig in i min bil då batteriet tagit slut och nyckeln tappat minnet med sensorn, då nyckeln inte passar i låsen på min bil. Ni fattar ju sannolikheten av att nyckeln som man har till att starta sin bil inte kan användas i bildörren. Varför kollade vi inte det innan vi köpte bilen? Nästa gång får jag nog kolla 30 gånger...

Och såhär byggs mängden av grejer att hela tiden hålla koll pås varje dag på. Det finns inget stopp. Och det hela stressar upp mig något ofantligt så att jag kan få sammanbrott och bli till ett nervvrak och ännu värre är det om jag försöker låta bli att kolla tio gånger för då får jag för mig att jag missar saker och så blir jag galen av det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här sörjan... Att skriva det här enormt långa inlägget och erkänna för mig själv och mina tre trogna bloggläsare att jag faktiskt är helt sjuk i huvudet är ganska jobbigt. Men så jävla sant.

Jag vill bara inte vara den som glömmer mobilladdaren i och råkar få hela huset, mitt liv, andras liv, att brinna.

When it hurts the most, I push a little more

Bloggen behöver lite ytlighet i form av schyssta pjucks. Ah. Jeffrey Campbell är inte överskattad. Bara väldigt hajpad.



Minimarkets från aw10 är ju bara. Ehm. Så. Snygga. Gula.

Time for fall

Vaknar upp och trots att fönstret är stängt så fryser jag. Ett tomt påslakan räcker inte för att väga upp rummets temperatur. Tar två. Det är med nöd och näppe jag somnar om. Klockan ringer. Dags att stiga upp. Ryggar tillbaka när tårna når golvet. Ullstrumporna på. Hösten är kommen!

what you desire

Sitter och kollar igenom gamla kvitton (inte för att jag inte har bättre saker för mig, eller antagligen inte men)... och slås av en större förvåning över att varje matkvitto består av antingen yalla drickyoghurt eller chips. Varierad kost är bra har jag hört. Men så blir jag lite sådär vemodig. Tänk om man skulle ta och spara alla kvitton från hela sitt liv och sedan kunna, genom kvittonas unika utveckling, studera hur man har levt under olika perioder! Tänk så otroligt fascinerande och spännande det skulle vara! Unika studier borde promotas och lyftas fram oftare.

what goes around comes around

Blev inte väckt idag med förhoppningarna om att jag skulle gå upp och vara frukostsällskap. Just av den anledningen att inte bli väckt så gick jag upp frivilligt. Det är något med den här damen och inte vilja att bli styrd. Så nu är klockan efter åtta och jag har ett par timmar innan jag börjar jobba. Känns lyxigt att ligga kvar i sängen och stirra på den blå himlen med de konstiga molnformationerna som drar förbi. Det känns djupt. Deep. Poetic. Sushi är en annan sak som är lyxigt, men obetydligt mycket dyrare.

Branting kom in i butiken igår och sa att hon letat efter mitt telefonnummer överallt. Hon sa att hon hade ett jobb till mig om jag inte tackade ja till det på W&L. Hos en tjej som är vd för säljagenturernas någonting och som är ansvarig för och organiserar modemässorna. Efter det så sa branting att jag självfallet hade jobb hos henne också. Att hon ville ha mig i sommar om jag tänkte tillbringa min tid här på ön då. Jag är så glad! Inte visste jag att jobben skulle söka upp mig och inte tvärtom. Jag säger bara en sak, ta vara på all tid.

Ta vara på praktiktillfällen och fega inte ur. Kontakter, åh kontakter! Det känns lite som att jag är bara nitton år och har redan riktigt bra jobberbjudanden. Lite så känns det. Det är värt allt slit. Man tror aldrig det. Men jag skulle faktiskt kunna slå mig i backen på att det nästan alltid är det.

stora munnar och små foster

Det är något med folk och små (kanske omedvetna) besattheter att alltid undra om man inte är gravid så fort man är illamående. Kanske bara lite gravid. Inte jättemycket gravid nödvändigtvis. Men kanske bara lite. Varför är det ingen som säger till Astrid 88 år att symptomen på hennes yrsel och illamående antagligen är en liten bebis? För att folk inte tror att Astrid ligger runt längre? Eller av det enkla faktum att hon enligt alla undersökningar och kanske framförallt odds, inte kan ha en bebis i magen lägre (läs: klimakteriet)... Vad säger att jag har sex bara för att jag är nitton och har pojkvän (vilket kan underlätta eftersom han oftast finns i närheten)? Tänk om jag har så mycket sex att jag ligger slut på alla någorlunda dugliga potentiella barn? Jag tycker att folk ska akta sig för att påstå saker. Akta sig för att tycka och tänka. Kanske bara lite liksom. För det ger mig nojor - och gud vet att jag redan är nojig nog - och för att jag inte orkar åka till ungdomsmottagningen och för att jag har varit sjuk och fortfarande är sjuk och för att mitt illamående antagligen bara beror på stress och annat dylikt.

Och tänk på folk som bara hasplar ur sig något sånt och så kanske jag har försökt att få barn (kanske ända sen jag var tolv typ) och så ba ger de mig förhoppningar. Eller så kan jag inte få barn och så säger de så och så känns det som att de metaforiskt; krampaktigt håller för min näsa samtidigt som de doppar mitt huvud i toalettstolen (vilket egentligen gör hela proceduren äckligare för dem, att hålla för min näsa samtidigt liksom, när jag tänker efter; men metaforiskt som sagt).

Alltså. Jag är inte gravid. Vad fan.

we are all a part of god's great big family

Jag vaknade nyss med en jäkla huvudvärk och satte mig absurt snabbt upp i sängen måste kolla hotmail, måste kolla blocket och inne på hotmail har det inte hänt någonting. Jag skrev ändå på uppemot åtta lägenheter igår direkt när de lades upp. Jag antar att jag inte är den enda som kavlar upp armarna och bereder mig för fajt. Kan inte bara alla bo tillsammans?

There's no time to spend, and there's nowhere to run

Så, vad gör man när man precis tagit studenten?

Jag tänkte flytta till Stockholm. Men hur flyttar man till Stockholm? Jo, man tar med sig massa grejer och köper en båtbiljett. Men vart bort man? Det vet man egentligen inte, för det är ju likzåm inte så att lägenheter växer på träd (kan ni ens tänka er det, hur sjukt hade inte det varit om alla bodde i trädkojor typ?). Jag och Jesper skall hitta något tillsammans, vi bara flyttar ihop, bara så där, puff. Känns inte som att det kan gå så jättemycket fel. Och om det nu skulle göra det så, ju förr ju bättre, eller nått sånt. I am positive.

Fick ett telefonsamtal förra veckan. Samma dag jobbade jag i skobutiken som vanligt och min chef berättade att några hade sökt mig i butiken när jag varit ledig. "Av någon anledning fick jag för mig att det var de du hade praktik hos i Stockholm" sa han. Samma dag alltså, har jag ett missat telefonsamtal på mobilen och ett sms om att de saknar mig på W&L. Jag ringer upp och hon berättar att de vill ta in ett nytt märke och i så fall skulle behöva en säljare till. Jag skall inte hoppas på för mycket säger hon, men hon erbjuder mig en "potentiell" fast tjänst som säljare på W&L (som har sitt showroom i Stockholm modecenter). Om ekonomin tillåter vill säga. Jag svarar lite uppåt väggarna för jag kan inte riktigt smälta vad jag nyss fått frågan om; men uppmanas att vända och vrida på saken. Först raseras min tillvaro. Men. Vart. Va. Jag skulle ju. Men. Oj. Hur gör jag nu då. Varför. Om. Men. Inte. Nu. Kanske. Sen. Våga. Inte. Fast. Jobb. Typ. Men. Spännande. Ju.

Nu är det annorlunda. Jag inser vilket bra arbete det är. Att det är en chans man sällan får vid min ålder. Att jag har hur många år på mig som helst att plugga sen och att jag har all tid i världen. Faktiskt. All tid i världen tills jag dör.

Det enda jag egentligen är lite rädd för är att mina tankar ska begränsas vad gäller mitt form och design-tänk. Det är det farliga med att arbeta kommersiellt, men kommersiella kläder, eftersom det är så otroligt påverkade av efterfrågan. De lever på att kunden vill ha det du skapar och säljer. Vill kunden inte det så måste du gå ifrån din egen idé och tillfredställa dennes behov. För du måste kunna finansiera ditt företag. Jag gillar inte direkt det där. Men det är ett givande och tagande som med så mycket annat.

Jag väntar med spänning på svar. För just nu är det här jag vad jag verkligen vill.
RSS 2.0