stora munnar och små foster

Det är något med folk och små (kanske omedvetna) besattheter att alltid undra om man inte är gravid så fort man är illamående. Kanske bara lite gravid. Inte jättemycket gravid nödvändigtvis. Men kanske bara lite. Varför är det ingen som säger till Astrid 88 år att symptomen på hennes yrsel och illamående antagligen är en liten bebis? För att folk inte tror att Astrid ligger runt längre? Eller av det enkla faktum att hon enligt alla undersökningar och kanske framförallt odds, inte kan ha en bebis i magen lägre (läs: klimakteriet)... Vad säger att jag har sex bara för att jag är nitton och har pojkvän (vilket kan underlätta eftersom han oftast finns i närheten)? Tänk om jag har så mycket sex att jag ligger slut på alla någorlunda dugliga potentiella barn? Jag tycker att folk ska akta sig för att påstå saker. Akta sig för att tycka och tänka. Kanske bara lite liksom. För det ger mig nojor - och gud vet att jag redan är nojig nog - och för att jag inte orkar åka till ungdomsmottagningen och för att jag har varit sjuk och fortfarande är sjuk och för att mitt illamående antagligen bara beror på stress och annat dylikt.

Och tänk på folk som bara hasplar ur sig något sånt och så kanske jag har försökt att få barn (kanske ända sen jag var tolv typ) och så ba ger de mig förhoppningar. Eller så kan jag inte få barn och så säger de så och så känns det som att de metaforiskt; krampaktigt håller för min näsa samtidigt som de doppar mitt huvud i toalettstolen (vilket egentligen gör hela proceduren äckligare för dem, att hålla för min näsa samtidigt liksom, när jag tänker efter; men metaforiskt som sagt).

Alltså. Jag är inte gravid. Vad fan.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0