För mycket respekt

Ända sedan Garda skola brann ner så har jag utvecklats till att bli, vad jag nu kan kalla, mentalt instabil. Och man kan ju fråga sig vilken koppling egentligen Garda skola har till mig? Jag har inte gått där, känner ingen elev som går där, vet ingenting om lärarna, jag vet knappt vart Garda ligger... men. Men the thing är att jag insåg en sak den dagen som jag läste om branden i tidningen. Det var 17 maj 2009, och jag insåg det faktum att eld är fullkomligt obarmhärtig. Eld låter ingenting sätta stopp för den utan suddar ut varenda millimeter den driver över. Suddar ut så många barns minnen från sin barndom och alla lärares enorma arbete och saker saker saker som tillverkats och gjorts och skrivits. Någons första teckning på en häst. Någons första teckning på en häst som man kan fatta att det är en häst på om man tittar noga. Någons första gångertabellsprov. Någons finaste pennskrin. Och det handlar inte om materiella grejer utan om att så mycket har gått förlorat. Så mycket som man fick plats med i ett pennskrin. Det pennskrinet som mamma köpte till en innan man skulle börja skolan. Det som man valde själv och fyllde med suddgummin som såg ut som små figurer. Allt detta på grund av några pojkar som "lekte med elden" (väldigt lustigt skrivet av mig) men bara sådär - puff - var skolan i lågor. Det var inte så mycket svårare än så.

Det elden en gång tagit, kan man aldrig få tillbaka, insåg jag. Och jag inser det varje dag numera när jag maniskt kollar att spisen är av varje morgon och att lampan inte lyser i garderoben. Men det jag också kollar är att ingen kran i hela huset droppar, att kylskåpsdörrarna är till, att alla kontakter är urdragna, att alla datorer är av, att strykjärn inte står på, att inget ljus är tänt, att inte brödrosten sitter i, att micron är stängd, att toaletten är spolad... Jag kollar inte bara en gång. För jag kan aldrig lite på vad jag ser och känner. Utan för att kunna vara säker att dörrar är låsta så står jag och rycker i dem i tillräckligt lång tid för att det skall kunna bli till ett så pass klart minne att jag inte kan tvivla på att jag inte gjort det. Det handlar alltså inte om antal ryck eller antal gånger jag kollar, utan om hur länge jag kollar, så att jag kan minnas. Ni kommer inte kunna förstå hur lång tid det kan ta för mig att komma hemifrån varje morgon.

Från att bara vara livrädd för att det alltid skall börja brinna när jag lämnar något bakom mig, så har det hela mynnat ut i någons slags sjuklig påverkan på ödet. Det skall inte finnas något öde; för jag skall kontrollera allt omkring mig. I min värld finns det inte längre någon spontanitet. Inte ens för misstag. Misstag skall vara planerade så att jag vet hur jag skall kunna tackla konsekvenserna. Jag är rädd för att om jag en gång glömmer kolla någonting eller dra ur en kontakt, att sannolikheten direkt blir till - puff - 100 procent trubbel.

Jag har oändligt stora nojor. Ta ett exempel när jag skall parkera min bil. Först måste jag gå kvarteret runt för att inte se att jag missat några skyltar. Sen när det är skyltar så måste jag titta på dem tillräckligt länge för att verkligen förstå vad de säger. Och inte är jag dum i huvudet, även om det verkar som den rimligaste förklaringen. Sedan måste jag kolla tusen gånger om handbromsen är i, om bilen står i rutan, om lyset är av (böjer mig ned framför lyktan så att jag förmodligen skulle bli blind om lysena för en gångs skull skulle vara på) och tar sedan fem varv runt bilen för att dra i alla dörrar tio gånger innan jag förstår att det är låst. Vi ska inte ens tala om att dra i dörrar när det kommer till stängning för mig i skobutiken. Trots detta har jag ändå lyckats få två parkeringsböter och glömt lyset på så att jag varit tvungen att ringa bärgaren för att kunna bryta sig in i min bil då batteriet tagit slut och nyckeln tappat minnet med sensorn, då nyckeln inte passar i låsen på min bil. Ni fattar ju sannolikheten av att nyckeln som man har till att starta sin bil inte kan användas i bildörren. Varför kollade vi inte det innan vi köpte bilen? Nästa gång får jag nog kolla 30 gånger...

Och såhär byggs mängden av grejer att hela tiden hålla koll pås varje dag på. Det finns inget stopp. Och det hela stressar upp mig något ofantligt så att jag kan få sammanbrott och bli till ett nervvrak och ännu värre är det om jag försöker låta bli att kolla tio gånger för då får jag för mig att jag missar saker och så blir jag galen av det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här sörjan... Att skriva det här enormt långa inlägget och erkänna för mig själv och mina tre trogna bloggläsare att jag faktiskt är helt sjuk i huvudet är ganska jobbigt. Men så jävla sant.

Jag vill bara inte vara den som glömmer mobilladdaren i och råkar få hela huset, mitt liv, andras liv, att brinna.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0