Lead me gently home father

Tåget går snart. Hemåt. Och när jag väl landat kommer så småningom tåget gå hemåt igen. Det känns bra att ha hem i varje riktning. Ikväll lyssnar jag på Johnny Cash och tvättar. Har slagit in alla julklappar förutom en och känner mig på gång. Fick en vinflaska i julklapp häromdagen. Älskar att ingen förstår att jag är nitton på riktigt. På sätt och vis skall det bli tråkigt att bli tjugo, då är man ju både fysiskt och psykiskt åldrad. Mycket roligare att förvåna folk. Hej, Matilde 45. Hehe, trodde ni ja. Bara 19 ja.

Måste städa. Vill inte att ena hem ska vara äckligt. Men vill heller inte städa. Ska tvätta mitt hår med silverschampo senare. Torka av spisen. Packa sådär jobbigt mycket grejer som man måste ha fast man inte vill släpa. Måste ha som i begär, släpa som i skitheavy som fan.

Annars då. Tänker ta sovmorgon imorgon. Och kanske äta frukost.

Man står inför så många spännande val i livet.

thinking, feeling

Funderar på hur personliga julklappar måste vara.

Kanske ge bort ett par använda strumpor?


I rätt kretsar

Stötte på namnet Café Opera av någon anledning igår och tänkte att dit kanske man skall gå och hänga någon dag. Jag menar man måste ju springa på de stora bollarna när man nu bor i Stockholm. Gick såklart in på deras hemsida för att veta mer. Jag skrollar ner lite och när jag kommer till öppettider kommer denna information så småningom upp:

Entré: 220:-

Åldersgräns: 23 år

Vårdad klädsel.

....Finn tre fel?

hopelessness, am I the only one

Vilken dag. Mina dagar tycks gå långsammare och långsammare inför jul och andras tycks bara springa iväg. Livet verkar ganska kontrastrikt så. Idag har jag köpt finaste julklapparna till min familj. Känns så himla bra att ha det klart. Jag har även lagat mat. Av pannkakorna vi gjorde igår. Funkade att steka på en igen, kasta på massa kyckling, fetaost, vanlig ost, paprika och ruccola. Plus honung på det. Denna kvinna kan när hon vill.

Det ska bli så himla skönt att vara ledig två veckor under jul. Kram på den.

As the old pine fell we sang

Med filten omkring mig och ett tomt inlägg framför mig känns det ändå som någon slags nystart. Att flytta hit. Det känns som om jag varit med om så mycket, för inom mig finns mängder av saker i omlopp. Det snurrar och snurrar och jag tänker att jag inte bara kan vara nitton år. Har jag redan tagit mig igenom skolan? Vad som tycktes som en omöjlighet och evighet när man var åtta. Nu minns jag knappt hur det var. När man hade sina bästa att hålla i handen varje dag och vad som nu känns som ett ganska påhittat liv. Att man liksom gick till skolan varje dag. Varför inte vara ledig? Man ifrågasatte sällan utan såg det som en självklarhet att vara där varje dag. En större självklarhet än vad det är för mig att äta frukost på morgonen. Varje dag. Dag ut. Dag in. År ut. År in. Aldrig lita på att klockan gick. Nu. Förbi. Adventstider och rusning och efter lite distans så klarnar saker och ting. Åtminstone vissa. Andra tycks bli som världen bakom det igenimmade fönstret. Ibland känns allt bara så självklart och ibland undrar man hur det kunde bli. Jag skulle ju bli sångerska. Statsminister. Dagisfröken. Jag skulle alltid bära klänning i varje avseende. Men det var inte klänning jag skulle bli.

Och nu sitter jag här med nål och tråd. Försöker genom nålögat förutspå om det är min framtid. Eller om bara orden framför mig är det som jag ska bli. Något av det kan man ju önska. Att jag var född till att bli en berättelse. På ett eller annat vis. Alltid på ett eller annat vis.




Ben Howard – Old Pine

Have yourself a merry little Christmas

Lukten av nejlika på påse som nyligen entrat den blandsmakande luften når näsborrarna denna söndag. Försöker flitigt låta julen kliva över tröskeln men den verkar mer storbjuden för vart år som kommer. Trots de nyupphängda apelsinerna i fönstret och de röda rosetterna känns det ändå som något saknas. Kan vara känslan av att den inte är vår. Lägenheten. Julen. Tänder ljus som luktar som pepparkakor för att döva känslan av någon annan. Det är ju vi som bor här nu. Funderade på att baka pepparkakor på riktigt, på riktigt på riktigt, men gasugnen är trilsk och det känns modernare med doftljus. För modernt är ju bra. När man lyssnar på vrickade småparodier av julmusik och tänker att på Frank Sinatras tid så var det inte så här. Då var det julen som bjöd in till dans och ingen var storbjuden. Att alltid fastna i att förr var bättre. Det var nog inte bättre, bara lite mer annorlunda än nu.

Trodde att det vardagliga diskandet skulle försvinna med julen. Det idealiska hade ju varit att slippa diska under hela december månad. Man hade ju kunnat göra ett försök, men det är svårt att äta rödbetsallad direkt från bordet när de ynka fem tallrikarna är använda. Så vi inväntar väl och ser. Vad som händer.

Who's gonna bring you back, to life

Shit(översättning svenska: skit, herre jissus) vad långt tid sen sist jag uppdaterade internet om min närvaro. Jag har lyckats skaffa mig en okristen plastgran och hunnit åka till Strömstad sen sist ju! Just nu hänger jag på ett äkta sjuttiotalsvandrarhem i Ljungskile och vet inte om det är platsen man bör vara på. Det vet man ju dock sällan menar jag. Om det är platsen att vara på. För i fredags var inte mitt fina aspudden platsen att vara på förvånande nog heller, och jag känner mig ganska tacksam för min nya och omprövade storstadslivsstil. Ni vet när det är hela treeee minuter till tuben går (översättning: tunnelbanan) och man väljer att hoppa på ett annat tåg som också funkar men som man får gå lite längre från men som man säker ändå kan tjäna in hela 35 seeekunder på att ta istället. Jag försökte tjäna in några härliga seeekunder i fredagsnatt vid fyra och ungefär samtidigt då våldtogs en tjej vid aspudden station, dit jag åker varje dag för att komma hem förutom just den här natten.                                                                                                                                                                                                                                                                                           
Folk säger att man aldrig borde få gå själv. Jag anser att det är våldtäktsmännen som aldrig borde få gå själva.

Stronger. Faster. Longer

Jag är så förbannat trött. Så innerligt trött på att vara förbannat trött. Hela kroppen bara skriker efter energi men var fasen hittar man den? Tur att jag har ett sånt himla bra jobb att jag kan förtära åtskilliga koppar te under dagen. Jag är ensam på kontoret och radion spelar högt. Jag längar efter mamma och pappa och mina syskon. Och efter Gotland. Men inte som hemstad utan som plats att alltid återvända till. Och mina fina vänner. Idag känns som en liten sån där fin dag. Jag är totalt plöjd som människa och jag tycker att allt annat som inte handlar om mig verkar himla fint.

Nu får jag dra av tre minuter på lunchen för det här inlägget...

Potatissallad. Smakar sommar.
RSS 2.0