As the old pine fell we sang

Med filten omkring mig och ett tomt inlägg framför mig känns det ändå som någon slags nystart. Att flytta hit. Det känns som om jag varit med om så mycket, för inom mig finns mängder av saker i omlopp. Det snurrar och snurrar och jag tänker att jag inte bara kan vara nitton år. Har jag redan tagit mig igenom skolan? Vad som tycktes som en omöjlighet och evighet när man var åtta. Nu minns jag knappt hur det var. När man hade sina bästa att hålla i handen varje dag och vad som nu känns som ett ganska påhittat liv. Att man liksom gick till skolan varje dag. Varför inte vara ledig? Man ifrågasatte sällan utan såg det som en självklarhet att vara där varje dag. En större självklarhet än vad det är för mig att äta frukost på morgonen. Varje dag. Dag ut. Dag in. År ut. År in. Aldrig lita på att klockan gick. Nu. Förbi. Adventstider och rusning och efter lite distans så klarnar saker och ting. Åtminstone vissa. Andra tycks bli som världen bakom det igenimmade fönstret. Ibland känns allt bara så självklart och ibland undrar man hur det kunde bli. Jag skulle ju bli sångerska. Statsminister. Dagisfröken. Jag skulle alltid bära klänning i varje avseende. Men det var inte klänning jag skulle bli.

Och nu sitter jag här med nål och tråd. Försöker genom nålögat förutspå om det är min framtid. Eller om bara orden framför mig är det som jag ska bli. Något av det kan man ju önska. Att jag var född till att bli en berättelse. På ett eller annat vis. Alltid på ett eller annat vis.




Ben Howard – Old Pine


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0