Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot

What the mother fucking fuck. Det är lördag idag. Men inte en lördag som är varje lördag, utan en lördag som är en plusigradig lördag i Stockholm. Men det är inte en lördag som är varje lördag i ett plusgradigt Stockholm, utan en lördag där jag ska packa ihop mina små ytliga ting och flytta hem igen. Till gröna gamla Gotland (kunde det ha varit om det inte är för att jag flyttar hem till fruset snor och kalla tår). Det finns saker som jag inte riktigt är färdig med på ön än. Saker som påbörjats. Saker som ska avslutas. Jag ska bara avrunda det hela bra först. Sen flyger jag min kos när händerna är fria och hjärtat i balans.

Det känns konstigt att flytta hem idag. Jag känner mig nöjd med den här stunden i Stockholm och sitter med ett varmt bröst och skriver det här. Men jag känner också glädje inför att komma hem. Jag saknar min symaskin. Mitt strykhjärn. Och min säng. Kanske saknar jag just dig också. För det bor fina människor på Gotland. Kanske de allra finaste. Kanske de finaste jag stött på hittills. Det vet man när någon citerar håkan i ens logg på facebook sex på morgonen och när någon annan lockar hem en med lite kill på ryggen. Jag saknar däremot inte min bil.

Måste man duscha och göra sig ren för att möta ön igen kanske? Det må vara värt ett försök till bättre stämning.

Omfamna mig.

Suga livet ur en halspulsåder

Kan en nedsmält stekspade och en krossad glaskanna verkligen skapa oro likt pulserande ådror och hoppiga hjärtslag och apati och non-stimuli? Någon försöker förtränga alla intryck och uttryck, men kanske främst slagen i bröstet. Det här är ingenting för dig, intalar jag mig själv. Det här är ingenting för någon. Borde inte vara någonting för någon. Intalar jag mig själv.

Kan bara tänka på den desformerade stekspaden i papperskorgen.

Och det var inte jag som la den där.

Var hon vackrare än mig?

Det är konstigt när det har gått lång tid. Vad har du haft för dig sen vi sågs sist? Kanske har fåglarna sjungit färdigt utanför ditt fönster och viskar nu att allt du någonsin tagit åter är mitt. Men hur kände du den där gången? Var det bara jag som kände ånger. Ånger och panik och känslor som sa se mig igen och ett skrik och sedan inneboende kolik överallt. För vad hände när vi sa adjö? Kanske grät du aldrig mer som jag när jag tänkte på gången när du testade mina reflexer och jag svarade med tystnad. För när slutade du känna mig? Kanske lät du henne komma närmare för längesen.  

Kanske kom jag verkligenheten närmare utan dig.

Jag sjunger alltid på den högsta oktaven.

Uppdatering Stockholm

Stor stad. Stor tjej. Och med en kompis bredvid.

Gått på knä så många gånger nu

Min glass är kall. Det ilar i mina tänder. Obehag i magen.

Jag är slut. Jag omges av små prinsessor hela dagarna och snart fruktar jag för mitt liv att jag ska förvandlas till en själv. Den kommersiella modevärlden känns väldigt snedvriden och begränsad i mina ögon. När kunder kommer in och vill förändra plagg så att de inte längre är designerns egna design och kreation utan något nedtonat och finstämt som de vill ha som funkar enbart för försäljning så är det något som blivit fel i systemet. Om jag som person skulle lägga ner större summor pengar på kläder och märken; skulle jag vilja ha något extra i utbyte. Något i ögonfallande, något häftigt eller bara perfekt skrädderi. Men folk. Gud. Folk ja. Att designers måste gå på knä för inköparna på det här viset hade jag ingen aning om. Jag blir också lite upprörd när jag inser hur diskreta alla människor tycker att plagg måste vara för att de ska kunna säljas. När det som nästan är ingenting anses vara alldeles för mycket, slår det verkligen totalt slint i mitt huvud. En designer har sitt signum och man borde försöka förstå dennes tänk snarare än att rata allt som inte är svart och vitt och alldeles för lite. Det är ett jäkla träljobb; när man ska börja skapa saker som andra vill ha men som man själv inte kan säga är sitt. Jag förstår om man skulle vilja ge upp. Men i slutändan måste någon köpa för att man skall kunna bedriva en verksamhet.

Som sagt, jag blir upprörd.

Och jag vet att det kommersiella skall ha en väldigt bred sprindning och att det ständigt är ett vinsttänkande; det är ju det kommersiellt står för. Men jag förstår inte hur det skall vara nödvändigt när människor har ett sånt väldigt tunnelseende. En bredd behövs inte till en trångsynt publik. Ge dem bara lite enkla trikåtröjor i svart och vitt.

(Med reservation för innehållet; för vi har en slutkörd tjej här)

Godnatt fan.

I'll be beside the phone

Inga hundra procent. Inget apatiskt rullande på golvet. Men ett oändligt universum.

Ibland vet man inte om det är mer frustrerande än bara fint och bultande.

I passed your place, I saw your car, I though of you

Som jag ordnat idag. Till slut fick jag medicinen utskriven så då kände jag mig genast lite friskare; tills jag stod i kassan och skulle betala fyrahundrafemtio spänn. Fyrahundrafemtiofem spänn om vi skall vara helt korrekta; jag behövde lite näsdukar också. Sedan tog jag mig suckandes till söder, och oj vad kallt det var vid vattnet, och gick en sväng på fotografiska. Jag tror att man gör bäst i att gå på museum ensam. Då får man titta hur länge och hur kort och hur upp och nervänt och rakt framifrån rättvänt som man vill på allting. Lady Warhol utställningen var fin. Jag har insett att jag gillar androgyna människor. Jag känner mig lite som en själv; fast inombords. Jag vågar liksom inte göra så mycket med mitt utseende utan förblir så där som jag alltid sett ut. Jag vet inte om det är något safe-kort jag dragit ur högen för egentligen så behöver jag ju klippa mig och egentligen så behöver jag färga mitt hår rött också. Men allt som inte är som det alltid har varit känns inte som jag. Jag har ju trots allt ändrat till mittbena på senare tid. Jag tog och köpte mig en ny jacka istället, som egentligen är gammal, men ändå; så då fick jag känna mig lite ny, fast egentligen lite gammal, men ändå. Den var fin hur som helst.

Den andra utställningen på fotografiska var himla melankoliskt vacker. Jag blir så tagen när jag går runt och ser människors arbeten. Under ena skylten står det .... 1991 och på andra .... 2009. Tänk att ha hållit på i nästan tjugo år med bilder innan det lönar sig i en utställning. Måhända att det varit en resande utställning under en längre tid; men jag fascineras ändå av människor som inte ger upp. Som ser målet där långt borta bakom dimma och åskväder, regn och berg, dalar och oro. Jag själv har ett problem med att jag alltid måste se mållinjen innan jag börjar ge allt. Måste skymta lite vad som finns där bakom innan jag blir motiverad. Jag måste ha en deadline; en som är inom räckhåll. Jag skulle nog aldrig kunna jobba på något i tjugo år utan att få visa det. På så vis är jag döende för nytt nytt nytt och ombytliga saker. Men det är tryggare att förändra omgivningen än att förändra sig själv. Jag önskar att jag inte var så otålig.



Nu. Nu. Nu.

Jag panikar ut snart. Vet inte vart jag ska ta vägen. Måste ha min jävla allergimedicin. Nu. Nu. Nu. Står inte ut en enda jävla minut till. Måste ha min jävla allergimedicin. Nu. Nu. Nu. Förstår mig inte på systemet, alla samtalstider uppbokade, väntetid väntetid. En läkare som hatar människor. Jag, en hatad människa senare. Måste ha min allergimedicin. Nu. Nu. Nu. Bara ett litet elektroniskt recept till S:t Eriksplan. Snälla. Men nej. De kastar ju inte direkt mediciner efter folk. Går på knäna. Måste ha min medicin. Nu. Nu.

Jag blundar i en frusen tyst minut

Jag litar på dig
och jag kan ha fel
Jag förstår inte allting själv
Jag måste lösa upp det här
Jag har klätt mig i för mycket hud

Se mig, sa jag
Hör mig, sa jag
Känn mig

Jag vet inte hur han gör det. Men att han gör det är ett faktum. Winnerbäck sätter ord, och rätt ord; på allt.

Chris is alive

Jag skrev för typ tre inlägg sen att Chris is dead och relaterade låten till Billie the vision and the dancers. Haha, säger jag; eftersom låten är gjord av Johnossi. Det kan bero på att jag är ett större fan av Billie the vision som gör att jag därför fick för mig att den utsökta låten tillhörde dem. Men för att vara sådär obehagligt korrekt så felanmäler jag härmed mig själv.

A town made of glitter

Jag är konstant sugen på mint. Och choklad. Mintchoklad? Där har vi det.

Don't let the weight of the world bring you down

Hur mycket snor kan en kropp producera på en dag? Hur många gånger under en kortare period kan man nysa utan att man dör? Är det möjligt att svettas ut två liter saltvatten, när man inte druckit något vatten och bara ätit några chipsblad? När tar allt det här slut...................?

Jag kanske borde fråga min sambo Rene, alias Tysken, om det här. Eftersom han studerar medicin på karolinska; borde han ju ha koll på biologi. Eftersom han har koll på mig när jag somnar med lampan på och när jag inte somnar med lampan på så känns det som att han allmänt har ganska bra koll och det känns ju allmänt ganska tryggt.

Han märker när jag köper nya skor också; det tycker jag är roligt! Hans flickvän var på besök här en vecka och berättade att hon bara fick ha 10 kilo i packning med, när tysken såg mitt oförståeliga ansiktsuttryck och min mun som formade ordet W-H-A-T så tittade han bara på mig menande, lade huvudet på sned och sa "maybe she doesn't need shoes for every day...". Jag kontrade med att jag faktiskt bara hade med mig fyra par skor för en månad, och mumlade lite när jag efter insåg att jag nu faktiskt hade sju, men liksom vadå... Jag är en god världsmedborgare. Jag lovar.

This fact remains; Chris is dead

När man inte vet, för det inte handlar om kunskap. När man inte vet, för att man inte vill vara tjej. När man bara går runt och undrar och tänker och inte vill tänka försöker fokusera men tänker igen och vill radera små saker som är hela världen och vill sudda sånt som känns och glömma bort andningen smekningen längs huden i teorin men glömma bort tankarna viljorna begäret i praktiken inte vilja hålla kvar vid något någonsin för det gör ont så mycket för ont och det är dumt lite dumt för man kunde lika gärna gå där själv och sen fokuserar man och tänker och tänker sen inte bara på lena tinningar utan på att fan inte tänka igen och sen blir allt jobbigt och svårt och så sitter man på bussen med dålig hållning och hoppas att prisxtra ska ha något som kan övertyga en om livets val men prisxtra har ingen lindrande effekt och flingorna är alldeles för söta så man hamnar i sängen och försöker tänka på att inte tänka och man är verkligen jättedålig på att tänka att man inte ska tänka och sen får man veta att Chris är dead igen och så sjunger man löjligt till Billie the vision och ska jag förutspå resten så somnar jag nog snart.

Genuina känslor spelas i Billie the vision. I mig, spelas bara spratt.

(Chris is dead!!!!!!!!!!!!!!!!!1!!)

Vilken underbar dag det é

Jag har aldrig haft problem med att vara sjuk. Det är inte så att jag nödvändigtvis har uppskattat det när det kommer, men jag har ändå känt att kommer det så kommer det. Liksom inte tackat, men ändå tagit emot. MEN. NU. Nej. Jag KAN INTE bli sjuk. Jag FÅR INTE bli sjuk. Jag VILL INTE bli sjuk. Jag skall ju jobba så stumpar står om det hela veckan och hela helgen och då kan jag inte gå runt och kvida som ett litet barn och hosta och ha huvudvärk och framför allt inte feber. Det funkar inte så. Jag måste till apoteket idag. Fan. Jag tänker inte missa Stockholms modevecka genom att gå runt och vara som ett moloket får.

Medan jag ligger och tycker synd om mig, så funderar jag på om jag ska orka att ringa lilla Nils. Tanken är att vi ska se en modevisning i Solna på Miele gallery. Min tanke är att vi ska fika efter. Mysigt.

Mysigt med huvud i kortslutning.

woop woop

Jag älskar att vagabonds nya kollektion består av massor med platåer! Så himla många schyssta pjucks.

Jag tänker baby spice vs sjuttiotal.

Hur kan man tycka om skor och design så mycket? Det är fruktansvärt tillfredsställande...

Och lite obehagligt just för att det är så tillfredsställande...

Energin kom precis tillbaka!

fo' real, fo' real

Gud vad det har varit blåsigt i Stockholm idag. Jag har gått runt och känt mig som en ganska otaggad Carola när håret har flugit åt alla håll och kanter. Ja, ni ser; jag nämnde till och med gud i första meningen. Jag har varit så fruktansvärt trött idag. Trött, hungrig och med konstant huvudvärk. Man tror ju att när man tillfredställer en av grejerna, att de andra ska svalna lite då; men icke. Inatt sov jag tolv timmar; bam vaknar jag med huvudvärk och är utsvulten. Så jag åt; bam vad trött jag blev och aj för huvudet. Så drack jag; bam blev jag utsvulten och sömnnarkoman.... Aj men ni hajar.

Det är inte direkt hektiskt här uppe. Jag har min praktik (dock med väldigt oregelbundna arbetstider), jag strosar på stan och tittar och tar lång tid på mig på hemköp. Jag vet inte om det är tiden innan praktiken som kommit ifatt mig nu; när man kommer ner i varv lite känner man plötsligt efter och bam; hungrig, trött, huvudvärk. Å andra sidan är det ju inte så att det inte skulle kunna vara hektiskt här uppe, jag menar att jag har ju en hel del grejer att göra. Typ ta fyrahundra bilder, skriva en projektarbetsrapport och rita modeskisser. OCH RITA MIN BALKLÄNNING. Det är ett fördärv det där sista. Jag vill inte se ut på något jävla vis uppenbarligen! Jag har kollat Wera Wangs bröllopskollektioner, Oscar de la rentas festblåsor och Chanels underbara kreationer... och vad har jag kommit upp med? NOTHING! Jag skriver till och med dålig svenska... kommit upp med liksom... come up with... ah. Det är för att jag måste prata engelska med tyskens, som jag bor med, flickvän. Det snurrar till det i skallen.

Jaaaaag är snurrig i skallen. För jag är på riktigt trött.

fire alarm

Jag har det verkligen bra här. Det får mig att undra om jag någonsin vill åka hem... Förutom de aquafärgade väggarna i mitt rum och leksakerna i garderoben så känns det nästan som mitt. Jag gick upp nio efter att ha sovit säkert tolv timmar. Mornade mig framför facebook. Provade mina nya skor, hiss eller diss. Gjorde frukost. Frukost med röda bär och flingor och god macka med gurka. Apelsinjuice. Tittade ut en stund. Tog en klunk till. Började läsa En kortfattad engelsk-kinesisk ordbok för älskande. Andades lite. Tittade ut.

Jag funderar på att tappa upp vatten i badkaret.

Jag tycker att jag sköter mig bra. Jag tycker att det är bra av mig att jag drar ner på fetthalten i osten och att jag sen käkar pringles till middag. Man ska helt klart tänka på figuren.

Det har snart gått en vecka med mig här i stan.

Ett mättsamt inlägg

Jag vet inte riktigt varför men mitt humör känns lite såhär typ hela tiden: "WOOOOHOOOOOOOOOO!!"

Jag har ätit sen jag kom hem och började laga mat. Konstant. Det var för ungefär två timmar sen och nu mår jag sjukt illa. Men som alltid äter jag bort mitt illamående... Oj, rap. Herregud vad jag är mätt! Två stora portioner med ris och kyckling, kokosmjölk, böngroddar och minimajs med curry och sweet chili... och godis efter det.... massor med godis på det.... Gulp. Illamående. Toaletten är för långt borta.... öh.... suck... blä... aj... oj.... HehehEHhehhehefniZZhehEheh..... hHeh. Hoh. Hih. Hah.

Typ mätt.

Typ fett mätt.
RSS 2.0