should be asleep right now

Tomorrow is today

One day just passed by. It feels kind of sad and I don't really know why. I just experienced that people aren't that frightening as they may seem sometimes. Some peolpe are actually quite nice. I wonder why I haven't thought about that before; as I live, people would be my thing. People would be my thing because I have this thing that I know (well, think I know) people before I even met them. And I mean before I've even met them mentally. Now my head is spinning, and it wouldn't be because of that tiny little glass of red wine. Tomorrow is today as Marit Bergman sings. And it's freaking true.

Tomorrow is today.

(I think I write in english because I just had a whole night full of english, and laughing. Goodnight)

känner efter om det här är att vara fri

Jag vaknar upp i en annan stad. Men det är inga pulserande hjärtslag och inga stressade människor utanför. Det känns lite som att vakna upp i ett halvtaskigt område som Gråbo. Det beror nog på betongen; grå och kall. Att vakna upp någon annanstans kan göra att man får ont i ryggen. Även detta kan ha en orsak; om jag skulle tippa hade nog mitt förslag hamnat på skumgummimadrassen i sängen. Att vakna upp någon annanstans kan kännas fattigt. Men rikt. Att vakna upp någon annnastans kan ge en möjlighet att göra precis vad som helst. För ingen kan nå mig här. Jag får äta precis vad jag vill, sova hur länge jag vill, göra så mycket och lite så lagom jag vill. Att vakna upp i en annan stad har många fördelar.

Den här stans fördel är främst kollektivtrafiken.

green papaya

Komplementfärger
Små ord
Brutala ingrepp
Handfasta tag
Massor av markyta
Men ingen bro

den ständiga rädslan att bli påkommen

Vad januari passerade snabbt förbi. Januari tenderar alltid att vara sådan. Bara dyka upp så där mitt framför näsan på en efter ett långt år och en rejäl avtackning; och sedan bara rusa iväg utan att ha koll på vilken tygel som dras i. När januari kommer känns det alltid som att det här är året som Det kommer att hända. Så vad väntar man på? Det som är Det verkar aldrig komma; men man får massa andra saker, erfarenheter och upplevelser på köpet. Det är som att man gör alla saker för att fördriva tid. Tills. Det. Det där. Alla går och väntar... vad väntar vi på?

Jag väntade på februari. På miljöombyte och ett rum för bara mig. På kvällar med gatlysen utanför fönstret och med pulserande ådror och människor som irrar omkring. Människor som vet vart de ska, människor som inte har någon aning om vart de ska, männinskor som söker, människor som gått vilse, människor som har tappat det, människor som försöker komma fram. Och sen jag. Som pricken över i:et i det eviga kaoset.

Väskan gick igen. Efter att jag flyttat över saker i två väskor till. Det spelar ingen roll hur som helst eftersom jag åker imorgon och då spelar ingenting någon roll eller i alla fall allra minst hur mycket grejer jag kommer att få släpa ihjäl mig på bussar och tåg och hur mycket tålamod och tid jag kommer behöva lägga på att hitta mitt nya boende eftersom att jag åker imorgon och stannar imorgon och packar upp imorgon och landar imorgon. Då spelar ingenting någon roll.

outside touches your inside

Man tänker sig nästan lite skyldig när solen skiner och man känner sig alldeles glad.

This is my message to you-hu-oou

Three little birds. By my doorstep.

brev från lilla stugan

Ps. Tessan, istället för att äta bulle så tvättar jag.

Så tvättar jag. Ds.

Hiss eller diss

Heliga skit vad jag har ont i stjärten idag. Efter det där skivstångspasset igår så känner jag mig som - att säga invalid vore att överdriva - men någon som är nästintill det. Jag har dragit mig för att gå på toa eftersom biten från att man knäpper upp byxorna (i mitt fall kjolen) till att skinkorna slår mot toasitsen är alldeles för osäker och framförallt smärtsam. Jag kan knappt böja på benen. Aj. Oj. Heh. E.

Jag försöker att göra många saker på en och samma kväll men det går jättedåligt när jättetråkiga saker tar jättelång tid. Jag dissar tråkiga saker idag. Bu.

Söndag, vilodagen utan vila

Jag är verkligen helt sjukt ren nu. Ovanligt sjukt ren. Efter att ha varit så där lagom sunkig ett par dagar så är det extra skönt att ställa sig i duschen efter ett helvetespass på friskis (jag är sjukt stark nu) och bara njuta av varmt rinnande vatten på en varm, svettig och mör kropp. Sen tar man i balsam och sätter sig i bastun och softar och hänger med andra nakna kvinnor. Man låter porerna öppna sig och man får till lite meditativ stämning i huvudet då man fäster blicken på något specifikt (och kämpar för att låta bli att fastna på någon annans kroppsdel) och sjunker sakta in i sig själv. Sedan gnäller man lite på att det är alldeles för kallt och går in i duschen igen. Använder sig av peelingen som luktar tandkräm/orientalisk gryta och gnuggar tills huden blir alldeles röd. Man tror att oönskade gropar i huden kan slätas ut då. Så gnuggar man lite till i fall om att.

Dock märkte jag en liten spännande grej i bastun. Medan jag satt där tyckte jag inte att jag blev särskilt varm, inte som jag brukar, och i vissa delar av min kropp stack det lite så där obehagligt. Då insåg jag att det var mitt balsam med mentol i som hade hamnat på lite olika ställen och runnit nerför ryggen. Det kändes precis som att suga på en Vicks blue-tablett fast i huden. Som en sval, stickande bris. Jättekonstigt. Jag luktar halstablett nu.

Det blev en helrenovering idag. Dock har jag inte rakat benen. Även om jag inte tycker att kvinnor ska behöva genomlida sånna tråkiga moment så anser samhället att vi ska det och eftersom jag är en svag individ med dålig karaktär så faller jag lätt som en plätt för grupptrycket. Inte jätteofta, men kanske så där två gånger i månaden. Eller fan... kanske mer sällan ändå. ANYWAY.

Min rumpa är typ dubbelt så stor efter skivstångspasset... jag trodde man tränade för att få bort den?!?!

friday night, we got a gig in town

Tror ni på mirakel? Jag måste säga att jag varit lite kluven. Tror ni på en gud? Jag måste säga att jag varit ganska mycket kluven. Tror ni på hoppet? Det om något gör ju i alla fall en kluven. Hur som helst. Idag har ett mirakel skett. Ett riktigt på riktigt mirakel har skett. En gud har hört mina böner. Mitt hopp har klarat att hålla i tron; tron på att till slut äntligen finna - TrUmVirVel BadabADAbaM - MIN SVARTA FAVORITBEHÅ! Den har varit borta i säkert ett halvår och nu som först kommer den fram som från ingenstans! Det här är bara så sjukt mäktigt... helt plötsligt låg den bara där på golvet och log mot mig (jag lovar, jag har hunnit städa i alla fall minst tre gånger det senaste halvåret) (!!!)

Det är en fantastisk kväll hittills.

Om (det finns alltid ett besvärligt om i allt bra) jag inte hade mått illa, varit tankspridd och haft konstig värk i kroppen.

Men till sist och till något helt annat.

Även en cool tjej kan bli lite needy ibland.

hela världen sjunger

Lyssnar på Lasses platta Kom och gud vad jag älskar Söndag 13.3.99. Jag har för mig att den 13 mars 1999 aldrig var en söndag, utan en lördag; men det är egentligen det som gör det extra fint.

Har precis sytt i fodret på min låtsaspälsjacka och jag känner mig nöjd. Den är välgjord och härlig med fleecefodret och jag tror att den kan bli klar inom en ganska snar framtid. Då innebär det att jag i stort sett lyckats slutföra hela mitt projektarbete; tre jackor och ett avslutningsvis gott humör. Det känns fan bra.

Imorgon har jag bokat in lite hängtid med Patrick. Men först skall jag gå till skolan, hänga med Tessan på almedalsbiblioteket, sedan träna dubbelpass på friskis (aerobics om det finns plats kvar, yey) och först efter det skall jag hem till Patrick. Vi ska äta varma mackor och dricka billigt vin tror jag. Och se någon rolig och dålig svensk film. Sen fick jag lov att slagga på soffan. Najs.

Matilde who?

När jag blir lika känd och högfärdig som Karl Lagerfeldt så ska jag också trycka en tygpåse som ifrågasätter min egna existens. Ironiskt kul kille!


say goodnight and go

Det gör ont nu. Jag tror precis att jag avslutade en period av mitt liv. Det kan tyckas otroligt fånigt och väldigt överdrivet för någon annan som inte är mig; men jag såg dig idag. Och jag såg mig idag. Och hur ont det än gör att gå vidare så måste man ibland. Jag kan sakna dig. Men om du är mitt öde kommer du att komma tillbaka. Det handlar bara om tid.

Liksom första kyssen aldrig bleknar bort, kan man spara en känsla i olika ting och plocka fram den när man vill eller behöver. I åttan såg jag tre säsonger av the OC. Jag andades OC. Levde OC. Musiken, känslan, pirret, frustrationen, humorn. Jag var först kär i Seth, sen i Ryan och nu vet jag inte längre. Nu är jag mer kär i känslan av att ha fått vara femton igen i några timmar. Jag har gråtit mig igenom hela säsong fyra, som jag aldrig klarade av att se förrän nu; och det känns plötsligt tomt och ödsligt. För nu är det klart. Alla försvinner åt sina olika håll från Newport Beach. Ingenting blir som förut. Alla har sitt kall. En era har fått sitt slut. Min era har fått ett slut.

Mitt kall.

Jag är vuxen nu.


så trött på sanningen, behöver en ny

Det krävs en riktigt skarp människa för att klara att hålla huvudet högt i alla situationer. Det krävs en människa med karaktär och självkännedom för att inte totalt balla ur när saker händer. Det krävs en tålmodig person och en kompromisslös person för att inte släppa iväg sig själv för mycket i stundens hetta. Det krävs målmedvetenhet och en lättsamhet under ironins stora strid.

Det krävs.

Någon som inte är jag.

Men det är okej.

En dag.

Kommer jag.

Spela i matchens bästa lag.

Buy me a star on the boulevard

Jag borde inte vara runt människor. För alla frustrerar mig med sina divalater och sätt att vara. Alltid samma skillnader. Alltid samma man vid rodret. Alltid samma skit. Det är så skrattretande patetiskt. Det är så patetiskt skrattretande. Det är fnittrigt och så inåt i helvete töntigt.

Som om jag skulle vara tacksam.

Hah.

Lick me in the face väl.

Slip inside the eye of your mind; don't you know you might find a better place to play

Klockan är tre. Det är söndag. Vad har du hittills gjort idag?

Vi har köpt en ny soffa med ett maxihörn. Där kan man ligga två personer och mysa. Men jag är inte två längre. Jag fick låna en gos häromdagen men det är inte häromdagen längre och när det inte längre är längre så blev det lite knasigt och konstigt och lite jobbigt knöligt. Det blev lite vad-är-det-här, är-det-här-något-annat-än-vad-det-är eller skall-det-bara-vara-såhär-aktigt. Jag är så dålig på att vara ingenting. Och ibland på att vara allting. Men främst ett mellanting; det är jag extra dålig på. När man inte vet om det är bäst med marmelad på mackan eller utan. Ett mellanting. Superlite marmelad bara. Så att man kan smaka sötman, vilja ha mer och sedan försöka låta bli att ta mer. Socker har dålig inverkan på en. Liksom pirrande känslor.

Jag skall nog hålla mig till syandet. Det är mer min grej.

fuck the system

"Jag går inte med på att jag fått en p-bot på 600 spänn. JAG GÅR INTE MED PÅ DET. Jag tänker inte betala... varsågod, kom och hämta mig bara. Jag tänker inte betala. Jag tänker pröva hela skitsystemet. Skicka inkasso på migrå!!!!!!!!!"

Ovan var mitt tillstånd för en liten stund sedan; förbannad, besviken, upprorisk, illvillig. Nu är jag lite lugnare. Det har ju varit en bra dag trots allt. Men jag fattar inte. Pappa säger att man skall vara uppmärksam (a) han är den största bildåren någonsin (b) hur skall man kunna uppmärksamma en skylt som aldrig suttit där förut (c) jag är student. Alltså, jag parkerade som vanligt på den lilla mellangatan vid skolan utan några som helst konstigheter. När jag sedan kommer tillbaka efter min skoldag så inser jag att jag har fått parkeringsböter. Varför? Jo, för man får tydligen inte parkera där. Jag letar reda på den obefintliga skylten som egentligen var befintlig men som ärligt talat är en jäkla skitskylt. Vem uppmärksammar en skylt om att man inte får parkera på ett ställe som man alltid fått parkera på, när man är en kvart försenad till sin lektion? Och inte kan de ha överseende heller. Inte fick jag någon trevlig liten lapp där det stod att förutsättningarna ändrats utan de trycker en bot på sexhundra kronor i fejat på mig. Men... jag är ju student?

Tror ni det senaste funkar som ett bedjande konstaterande och argument i en överklagan?

För.

Jag är ju student.

måndag i sin alldeles unika skepnad

Det har varit en rolig och tråkig och trevlig och ful och irriterande och glädjefylld och effektiv och slö och bråkig och lagom pjåkig måndag. Det som var roligt var att klä på sig kläder igen och komma tillbaka till vardagen och mysiga människor och det som var tråkigt var att gå på fotot och inte ha någon lust att fota skolgården; ännu en gång och det som var trevligt var att fnizza massor av övertrötthet och det som var fult var mitt hår. Det som var irriterande var de dåliga vanorna och det som var glädjefyllt var att Tessan fick praktik hos Bea Szenfeld (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) och det som var effektivt var mig och min sömnad och det som var slött var min insats på grafiskan (som jag för tillfället avskyr) och det som var bråkigt var mamma. Men det sista var inte bara bråkigt utan även töntigt, frustrerande, gapigt, gnälligt, korkat och fyrtioårskrisaktigt blajigt. Etc. Fifan. Men vi fick kycklingklubbor i skolan(kycklingben stod det på matsedeln...); och det var inte alls så pjåkigt. 

Jag längtar till Stockholm. Det känns nästan lite för lyxigt att få åka iväg härifrån för en månad och bo helt själv. Det känns nästan för lyxigt att ha en fin kusin på andra sidan vattnet som man kan hänga med. Det känns nästan för lyxigt att jag kan äta sushi varje dag om jag vill. Nästan för lyxigt att skolan hjälper mig iväg. Nästan för lyxigt.

Nästan för lyxigt.

Men det känns jävligt bra.

för ibland vet man inte så mycket

Jag förstår inte varför jag vaknade pigg imorse och sedan somnade om och vaknade en kvart innan bussen skulle gå. Jag förstår inte varför grafisk illustration pissar mig rakt i ansiktet och jag förstår inte varför det är minusgrader ute.

Jag har skaffat mig två axelvaddar. Ikväll kommer pälsen ännu ett steg längre.

Det är måndag.

bara massa lov, lov, lov och lite jobb

Just ja, jag har ju en liten blogg också. Hej hej.

Vilket lov det varit; underbart och jättekort men väldigt skönt och bra och trevligt och spännande och ytterst lite pirrigt. Men ändå lite pirr. Det fanns där. För första gången på säkert snart två år så fick jag vara ledig typ nyårsafton, nyårsdagen, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte; januari. En hel vecka. Bara så där. En vecka av ingenting och allting som till slut blev ett mellanting. Dagarna har gått fort och jag skämtar inte om jag säger att hälften av lovet har gått ut på att umgås med min släkt. Vilket varit både trevligt men också lite knasigt och komiskt; eftersom det enda vi gör när vi träffas är att äta och överrösta varandra.

Jag är så utvilad! Förutom att jag vill dö varje morgon när jag skall gå upp, så är jag pigg långt in på småtimmarna. Det känns så skönt. Idag har jag legat och sett på OC säsong fyra. Jag såg aldrig fyran eftersom jag bara tyckte att det var sorgligt och hemskt och fel. Vilket jag i och för sig tycker fortfarande; men jag har ändå växt till mig så pass att jag kan titta. Och gråta. Massvis har jag gråtit. Och innan jag har gråtit så har jag varit i Klinte på auktion, som var värdelös i för sig...

Det har varit världens skönaste dag idag. Och just nu öppnade jag min chokladkalender.

Nu får jag dessutom njuta mig igenom hela december; igen.

long time ago, I can still remember

Om jag inte handlar en ny sportbehå så kommer jag aldrig börja träna. Hur kan det vara att alla mina andra är för små?

Det kan verkligen inte bero på att det var alldeles för länge sen.

alla når sin gräns av undanflykter och lathet, medan natten tränger sig på

Klockan är tre på morgonen och jag har nu bestämt mig för att börja träna. Det går till en viss gräns, sen har man helt tappat lusten att spana på sin egen rumpa. Ja, det kan till och med gå så långt att man skäms för sin rumpa. Gömmer sin rumpa. Hatar sin rumpa.

Det finns en tidpunkt då man också inser att man är svag. Inte nödvändigtvis psykiskt, men fysiskt.

Fysiskt svag.

Nu har det fan gått för långt.

Step brothers

När jag väl ser film, vilket jag inte gör särskilt ofta, så ser jag oftast innehållslösa komedier. Av olika anledningar; men det finns sina skäl. Däremot såg jag Step brothers ikväll, och jag kan säga att det var allt annat än en innehållslös komedi! Snarare en väldigt välfylld komedi! Nästan överfylld! Den var verkligen helt galen och alldeles alldeles för mycket... men så jäkla kul! Jag har skrattat så där fånigt att jag ett tag trodde att jag skulle ramla ner från sängen. SÅ JÄVLA INSANE. SÅ JÄVLA FÖR MYCKET. SÅ JÄVLA KUL.

I can read you, lika an open book

Känner tacksamhet inför internet idag; i den mån att jag kan beställa hem böcker som inte är alldeles för lätta att få tag på här hemma på ön. Det är så mycket som jag vill hinna läsa, så mycket som jag velat läsa så himla länge, så mycket...

Jag får för mig att jag ska få tid till det någon gång. Att mina jackor (är förövrigt på tredje jackan för denna höst/vinter) skall bli helt klara och jag skall kunna läsa, läsa, läsa. För jag älskar att läsa, läsa, läsa. Om inte annat flyttar jag ju till Stockholm i slutet av den här månaden och vad kan vara härligare än att tillbringa hela februari i storstaden? Jag längtar så in i norden. Jag har hyrt ett rum nära Karolinska sjukhuset, vilket kommer ge mig ungefär fyrtio minuters restid till Nacka; där jag skall ha min praktik. Vilket innebär lästid. Åh. Lästid!

De fem böckerna som ligger i varukorgen för tillfället:

Ingen hör hemma här mer än du - Miranda July
Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande - Xiaolu Guo
Norwegian wood - Haruki Murakami
Ok, amen - Nina solomin
Sex, droger och kalaspuffar - Chuck Klosterman

Känns som att jag sprungit halva stan efter den sistnämna; och på engelska dessutom. Men nu ger jag upp. Det får bli på svenska. Den blir så galet dyr annars! Varför misstror jag alltid de svenska översättarna? Det känns alltid som att engelskan gör författarens egna språk och stil mer rättvisa, vare sig den är skriven på japanska eller norska från början. Men nu släpper jag misstron. I alla fall under det här köpet!

som en våg

Om du någonsin såg mig där, skulle jag aldrig vända tillbaka. Och om jag en gång sa för mycket, så skulle jag aldrig klara att brotta ner mina ord. Om du en gång såg mig där, skulle jag behöva gömma mig för alltid.

Hur lämnar man en själ som är ämnad för en, men alldeles för godtrogen. Hur sviker man inte sin själ, genom att vara sig själv. Och hur står man upp, när man egentligen bara vill ligga ner. Hur förklarar man något för någon, som aldrig kommer att förstå.

Och hur väcker man någon som inte vill bli väckt.

Hur säger man konduktör utan att någon blir sårad?

kom ta mig långt härifrån

Idag är jag det hunden släpade in. En terrier helt utan smak.

Fan vad jag älskar att vara ledig.

Migrän.

jag ser dig, i klaraste kvällsljus

Vad är det med folk och internet egentligen? Jag tänker främst på när man är inne lite på dejtingspåret, intresserad av någon... eller dejtar man inte nu för tiden? Är det kanske omodernt? Skall man köra en puff på facebook? Ett mail på facebook? Skriva i chattfönstret på facebook? Satsa på h&m-aktier?

Ikväll är kvällen då jag förstår att ingen annan än jag förstår. Det finns så otroligt många fina ögon som borde få ses; visas upp. Det finns så många ögon som förtjänar att möta sina favoritögon; annat än genom camen på datorskärmen. Jag läser just nu Killing yourself to live - 85% of a true story av Chuck Klosterman och där menar han att ingen känd musiker blir så levande som efter sin död. Ibland är det absolut sant. Men ni resten, som jag, som inte är kända musiker borde verkligen ta tillfället i akt. Till att hänga. Bara hänga med honom och henne och den och dem och det och alla och allt. Häng häng häng. Sluta gömma er. Mina kusiner citerade någon snubbe ikväll som varit med i Skavlan (jag kommer inte ihåg citatet fullkomligt så här i efterhand) och det var ungefär något om att ingen bryr sig om dig när du är död, ingen minns dig, alla går vidare, grannen fortsätter att klippa gräset och till och med hunden skaffar nya vänner.

Så länge jag inte är död så tänker jag fortsätta att gå promenader med fina människor på nätterna.

Ni borde stänga av mobilen och logga ur facebook. Och testa. Själva.

1 januari

Jag vill skriva så himla mycket. Om gårdagen och om alla andra dagar på det förflutna året. Men det enda i huvudet som känns som ett centrerat cirkulerande faktum är att jag nog har de allra finaste personerna runt omkring mig just nu. Jag är så glad att jag tog ett steg för tio månader sen. Att jag vågade. För jag inser att om man inte kan göra sakar tillsammans, med den man är tillsammans... med; tillsammans med sina finaste personer; så kan man inte hålla på att vara tillsammans när man egentligen är isär. Det må verka krångligt men faktum är att det inte är det. Det är bara krångligt att komma till insikten. Och fantastiskt jobbigt och svårt och ont att låta insikten ta sitt beslut.

Finaste finaste ni. Mest av allt; Tessan och Emma.
RSS 2.0