urholkad sten

I glömskans dal stöter jag plötsligt på minnenas revolution
glöm glöm glöm
det var ingenting om dig det var ingenting om dig
förkasta förhasta men främst förträng

försöker hjälpa alla stenarna tillbaks i havet
vandrar gotland runt
varje sten ska i
varje sten ska i
men tycks alltid gå någon förbi

oförmögen
kämpar mot strömmen
men flyter med nästa
försöker slå tillbaka
stå tillbaka
men faller i

gropen jag grävde själv

stirrar på en trofast hand
den är där
jag ser den
bleknar
jag tror inte på vad jag ser
ångest
verklighet
dröm

spegelbilden i vattenytan
bubblig
bruten
bildens perfektion är vag
ett ansikte
solen hånler mot dig
i reflektion

tid tid tid
läker inga sår
men lindrar
sådär futtigt
och bara en liten not kan ta sig förbi
smärtstillande
är för idioter
eller för sånna som inte har tid

onsdagsmusik

Vilken vecka av ledighet. Det är nästan med lättnad jag börjar jobba imorgon. Inte för att jag vill men för att det är en jäkla pärs att ligga och dra sig på mornarna och det krävs en himla massa mycket kreativitet för att fylla en dag med värdefulla saker att göra. Frågan är om jag lyckats en enda gång! Men jag har sovit. Åh vad jag har sovit. Jag har sovit som om klockan vore elva när jag vaknade. Ibland tolv. Åhåjaja.

Idag träffade jag en vän för första gången på jättelänge och fick godaste finaste middagen på crêperiet och bästaste kopparna med sötaste renarna från Iittala. Sen mintgodis i östergravar. En värdig sista dag innan arbetet kickar igång. För det gör det. Typ nu.

Att leva i framtiden är otäckt men att fastna i nuet är farligt och att leva i det förflutna rena döden. Vart skall man vara? Och skall man flytta in. Och vad händer om man inte gör det. Och om man gör det, hur flyttar man då ut sen? Att röra på sig är att gå långsamt, springa jättesnabbt eller bara åla sig fram på mage. Man blir aldrig klok på vad som passar bäst till varje tillfälle. Det är en soppa. It's a soup. It's maddafakkin' life.

now we're gone

Känns som att lärarna på Elfrida andréegymnasiet inte klarade att se treorna ta studenten och lämna skolan att de istället blev helt knäppa och gick helt galet nuts! För er som inte vet vad Its learning är(vilket jag egentligen inte heller gör, men gissar) så är det - typ - någon slags ny sida man loggar in på som elev för att se alla aktuella (kanske även inaktuella..?) uppgifter och inlämnade skolarbeten, betygsättningar, scheman och så vidare. När jag kollar på filmen så vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta; så jag gör båda; samtidigt. Jag ångrar att jag var så bitter och körde på våga-vägra-lära-mig-Its-learning-grejen under hela sista året. Det verkar ju sååå kul med IIIITS LEAAAARNING!

MVG. MVG.


balen 2011

Jag har en tendens till att vilja "klä ner mig" på tillställningar där man förväntas vara fin och istället ta på mig paljetttröjan till vardags. Jag brukar säga att varje dag är värd att klä upp sig till och jag  förstår mig inte alls på varför man bara kunde få vara "söndagsfin" förr i tiden när man kan få vara måndagsfin och torsdagsfin också! Eller varför inte hela veckan.

När det kom till balen och dagen då man verkligen förväntas att vara fin var jag rädd för att jag skulle vilja dra på mig en sopsäck istället för en balklänning. Men. Trixet och krixet med att sy sin egen är att man kan sy den så att man trivs. Även om jag inte visste att jag skulle göra det förrän på baldagen. Egentligen. Jag hade köpt fina skor med rosetter på med strasstenar i och tänkte att om det är någon gång man får vara sådär för mycket för fin så är det balen. Sparkle! Så jag matchade med en dubbelring med strasstenar och även öronhängena trots att jag hela tiden kände mig lite too much of a sparkle. Men! Det jag ska komma fram till är att jag verkligen kände mig fin. Och jag älskar min klänning för att den är elegant men ändå spännande och nedtonad men ändå högst levande. För jag får rysningar av alla högblanka polyesterklänningar i crazy ass bitch-färger med volanger och rynkor och glitter och glamour och stora vida prinsesskjolar. Jag var liksom väldigt nedtonad med mina små diskreta strasstenar i jämförelse!

Tror det var en av musiklärarna som sa att alla var så fina och att de såg ut som praliner inslagna i härligt prassligt papper. Och jag svarade att det var det värsta jag kunde tänka mig att se ut som. Att det var det jag fasade för mest. Han svarade att det visst inte var dåligt och att det var härligt att se alla sådär överdrivet godisnuttiga ut. Haha.

Men är det bara bal en gång om året. Varför inte ha lite extra allt!

Här är jag med min extremt snygga och gentlemanaktiga baldejt.






jag ger mig av på klassisk manér

STUDENTEN. Vilket jävla påfund alltså. Så jävla grymt påfund!

Eftersom jag är fåordig med braiga ord nuförtiden så vill jag bara säga att jag älskar alla (som älskar mig)(okej då, och som inte älskar mig). Det är skönt att se öppna vyer och gröna ängar nu. Trodde det skulle kännas ondare i hjärtat när väl smällen kom. Ilande i hjärtat. Men det är mest bara fint.

Mycket känns ganska fint just nu. Dags att andas. In. Ut.

Skål.

vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Vilken dag. Skolavslutning. Betygsutdelning. Jag fick stipendium! Är så himla glad att jag tog mig igenom skolan med bravur; även om jag har lätt att lära så har jag ansträngt mig och bitit ihop många gånger. Utvecklat mig själv. Jättemycket! Att få stipendiet var som en klapp på kinden och ett "vad duktig du har varit". Egentligen är det bara en lapp med pengar. Men en lapp med pengar som innebär 3500 kronor känns ändå lite extra bra när man har kämpat. För alla har kämpat. Jag kanske inte kämpade hårdast. Men visst har jag nog kämpat i mina dagar. Men kanske inte främst i skolan.

Det är roligt hur alla reagerar över det lilla VG:t som stör resterande MVG:na i mina betyg. Hur man tenderar till att alltid fokusera på det dåliga. Kolla alla som inte är VG då! Och det är ingen jantelag i föregående meningar eller i den här bloggen för, för första gången tänker jag säga att jag är stolt. Stolt över mig själv. Jag gjorde det till slut. Och även om VG:t i matte B skaver så är det mer än tillräckligt. För jag vet att jag inte orkade matte då. Så jag gjorde vad jag kunde av förutsättningarna.

Jag är stolt. Över mig. Men även mina vänner. Vi tog oss igenom det så jävla bra.

Jag hade kunnat gå ett år till. Ett helt sömnadsår. Så det är väl vad jag får söka till. En ny skola.

Om inte jag hade fått stipendie hade jag säkert känt avund. Man får känna avund. Men att missunna någon annan är en helt annan sak. Det är väldigt otrevligt. Och det är så jävla mycket jantelag över det. Brr.

Jag citerar Haruki Murakami i boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning:

"Livet är i grund och botten orättvist. Det råder det ingen tvekan om. Men även om det är så, tror jag att det går att söka efter ett viss mått av rättvisa. Det kommer förmodligen ta mycket tid i anspråk och vara rejält ansträngande - och risken finns att det kommer att visa sig att all nedlagd tid och möda var förgäves. Fast det är förstås individen som måste bestämma om det är värt att söka efter detta mått av rättvisa"

Fight. For your right. Om du vill.

den natten när en fiende går hem

Jag glömmer alltid bort att vägen till målet är precis lika viktig som slutresultatet. Varför försöker man skapa industri med händerna? Önskar att man kunde ta det coolt ibland; men då hinner man ju ingenting.

Fatt man int

Varför säger folk att de är ledsna i ögat? Jag förstår inte. Det kanske rinner lite vatten ifrån ögat men inte behöver man vara ledsen där för det? Jag är oftast ledsen i magsäcken. Men i ÖGAT. Bara när linserna krånglar...

Projektarbete läsår 2010/2011

Här kommer mitt projektarbete i bildform, bestående av tre egendesignade jackor som jag har sytt upp. Alla material är självfallet valda med stor omsorg. De gör sig dock ännu bättre på levande(någorlunda i alla fall) människor.




you can't play on broken strings

Har så svårt att hitta tillbaka till orden. Efter den 12 juni kommer jag att återkomma klokt här. Med hjärna och hjärta och visa upp alla saker jag gjort den senaste tiden. Hela fina utställningen vi hade och balbilder och annat. Just nu måste jag bara organisera kaoset. Jag tänkte skriva en bok, sen kan man dö.
RSS 2.0