meaningful, this life, meaningful

Är jag förnuftig? Hur är man när man är förnuftig? Varför vill man vara förnuftig? Varför är folk förnuftiga?

Idag gick jag från att känna mig värdelös till att känna mig mindre värdelös. Det känns som att små saker kan bli stora saker om det bara är rätt tid och plats. På både gott och ont. Häromdagen skulle vi berätta för varandra om vad som fick oss att må bra. Snacka om att man fick tänka efter.

Jag mår bra av att.

Skriva. (Det märker ni ju här, och det märks i min lilla mapp på datorn. Tänk att skriva en bok, sen kan man dö)
Pussas. (Behöver ej förklaras, det är att fullända vad som helst som kan fulländas)
Äta. (Är väl snarare ett hysteriskt beteende att vilja tugga på något jämt, kanske till och med ohälsosamt, men jag får för mig att jag blir lite gladare av det)
Göra listor. (Älskar alla former av listor. Tappat bort-listor, vad ska jag bli när jag blir stor-listor, vad vill jag åstadkomma med livet-listor, vilka platser vill jag besöka-listor, alla plagg jag ännu skall sy-listor, inköps-listor etc. - otroligt hälsosamt med planering och uppradade drömmar)
Lägga saker bakom mig. (Live and let go)
Se saker framför mig. (Live and go on)
Musik. (Musik är samma som kärlek, smärtsamt, jävligt fint och glädjefyllt)
Känna mig produktiv. (Come on, tänk vad man kan åstadkomma ändå!)
Inte vara alldeles världslig. (Man vill aldrig vara en värdslig sak)
Fynda på second hand. (När man till slut har hittat det, så har man verkligen hittat det)

Imorgon måste jag åka till posten. Jag känner mig sjukt old fashioned. Min mamma frågade mig om vart posten låg. När hon fick reda på att det ligger på skarphäll tittade hon oförstående på mig... posten skall väl i alla fall ligga på öster, muttrade hon. Posten måste ju ligga på posten. Hon till och med blev lite upprörd för att den inte gjorde det. Älskar när folk agerar som Agda 85 år.

Det hade i och för sig varit himla smidigt om posten låg på östercentrum som i de gamla goda dagarna....

If you must, then you must

Om jag inte slutar må illa snart tänker jag börja googla på olika potentiella sjukdomar som har illamående som symptom. Kanske är jag skengravid? Och då ska jag förtälja att jag inte ens vill ha barn (inte inom loppet ett halv decennie i alla fall). Kanske är jag bara dum i huvudet.

Jag sov i stort sett hela söndagen. Tvingade mig upp till skolan i måndags trots att jag kände halsfluss-symptom. Fick åka hem på lunchen för att det kändes som att jag skulle spy ner hela illusionen av grafisk illustration inklusive lärare plus möjligtvis klasskamrater. När jag kom hem sov jag. Sen vaknade jag lite. Sen sov jag. Sen såg jag Project runway. Sen sov jag hela natten. Vaknade idag. Tog en promenad. Sen sov jag. Sen blev jag illamående. Sen åt jag. Nu är jag illamående igen. Dags att sova kanske?

Måste gå till skolan imorgon eftersom jag ska jobba därefter. Egentligen måste jag inte gå till skolan, men jag måste jobba så för att inte verka som en skolkis eller dylikt så praktiskt taget måste jag gå till skolan så att jag kan gå till jobbet, utan att känna mig lössläppt, som jag verkligen verkligen måste göra. Känner att det är mycket måsten i mitt liv. Jag borde hitta på roligare måsten.

Typ som att jag måste knöla i mig en fet chipspåse på fem minuter.

finaste tisdagen hittills

Jag älskar studiedagar. Speciellt när man inte studerar utan istället köper en engångsgrill och tar med sig finaste vännen och sätter sig på strandkanten och kollar ut över horisonten och tänker att det finns så himla mycket där ute. Båtarna går någonstans långt bort och man känner sig om en ganska liten detalj i stora livet. Men man känner ändå att det är okej. För man har många detaljer man tycker om. Och det är ju trots allt alltid de små detaljerna som gör helheten.










Jag har glömt vad vi firar

Hugh Laurie, alias grymmaste DOCTOR HOUSE evva, ska släppa en bluesplatta i maj. Man ba oj, kan han musik? Och han ba jo jag ska spele piano och allt själv. Världens bästa potentiella hollywood-morfar åt mig verkar ha flera talanger. Väntar spänt på maj.

Det verkar ju ganska lovande tills han blir nedslagen:




Jag kom hem idag och tänkte att oj vad trött jag är. Sen tänkte jag oj vad jag verkligen måste skriva projektrapport. Sen tänkte jag att men oj hallå jag fyller ju år imorgon. Och sen ba oj tänkte jag inte mer och somnade under täcket i tre timmar och vaknade nu och måste skriva rapport och fylla år och oj oj oj så lite tid så mycket godis... här bredvid. Den där jäkla rapporten alltså. Det är verkligen inte den största uppgiften som jag någonsin ställs inför. Men visst känns det nästan så i dessa bråda tider. Man känner sig verkligen som en trea (en i tredje ring och inte bara siffran; fast man känner sig bra kurvig såhär års). När september kommer och alla börjar skolan igen, förutom jag i hela världen, så kommer jag bli helt apatisk. Bara sitta och glo och hänga på wikipedia för att hålla kvar inte låta gå klamra fast fast. Nä. Skämt åsido. Jag kommer bara vara i chock. För då är det dags att börja mitt största projekt någonsin. Projekt framtiden.

Varför tar jag bara en tugga av varje godis och lägger tillbaka den i påsen sen? Jag är så jävla äcklig.


come gather 'round people

Plötsligt överväger man att åka norrut i sommar. Borlänge känns numera som ett lite bättre alternativ. Bob Dylan. På peace & love. Det är ju faktiskt så att man har svårt att tro sina ögon och öron och hjärtslag.

Bob Dylan.

Dylan sjunger The times they are a-changing.

Och sen kom Emil. Jensen.

Och han var förändringen.

Det var så himla bra igår. Främst blev det bättre och bättre ju längre in i föreställningen man kom. Jag älskar det Emil gör. Det är viktigt det han gör. För det är inte bara ren underhållning. Det är stanna-upp-och-tänk-efter-en-gång-till-framkallande. Hans gospelinslag var ju helt galet också. Och när han härmade Carl Bildt och ba "jag är lite sur i munnen... det är därför jag biter av meningarna... så här... så att det inte hinner nå näsan".

Han är allting på en och samma gång. Och jag kan inte förstå hur recensenterna kan påstå att det är det som sätter stopp för hans karriär. Att vara ALLT är ju hans karriär.

slut för idag tack för idag

Det känns som att man har tusen olika begär som sticker i fingrarna, saftar i munnen och kurrar i magen. Man tycker att man kan kräva alla tusen olika ting, helst på en gång, det är rimligt. Men när någon annan begär något av en (läs: projektarbetsrapporten) så blir man genast tvär och otålig men kanske främst kissnödig. Och vad kan vara värre än att vara kissnödig? Cancer kanske. Men inte jättemycket annat. Jag är jämt kissnödig. Kanske för att jag typ aldrig kissar. Slöseri med tid.

Jag vill bara läsa. Men den enda gången jag tillåter mig själv att läsa är när jag är alldeles för trött för att kunna göra något annat (läs: projektarbetsrapporten). Detta resulterar i att jag somnar. Vilket inte är ett resultat jag eftersträvar utan snarare undanber mig då jag bara vill läsa. Det är inte lätt när det är svårt och det är inte lätt när det är hårt.

Annars då? Imorgon skall jag grilla korv och marshmallows med bäste manskåmpizen och sen ska jag se på favoritmannen (läs: Emil Jensen) hela kvällen. Man ba undra hur bra morgondagen kommer bli. Jag önskar mig sjutton graders värme och blåsippor. Tack.

Tillbaka till sitt flickrum

Sitter i skolan och klockan är åtta. Egentligen börjar jag inte förrän om fyra timmar. Man skulle ju kunna tro att den ambitiösa och hängivna elev som jag en gång var (läs: för tre år sen) har hittat tillbaka för en morgon, men då kan man också fråga sig vad jag egentligen gör här. Bloggandes. Antagligen hoppas jag på gehör för att jag överhuvudtaget tagit mig hit.

När jag satte mig i bilen ville jag egentligen bara vända. Tänk att få ligga i en säng och pussas hela dagen. Tänk.

Men det hade ju inte spelat någon roll om jag vände.

För du var ju inte kvar.

Puss.

Välkommen hit till himmelen

Älskar när min blogg blir till ett forum! Det är så trevligt att samla sina kåmpizar på en och samma plats...

Gnida får fernissa lite grann och fnizza

Gillar när min gamla pojkvän kommer in här och kommenterar att jag är pretto. Det var ju han som lärde mig allt han kunde! Jag kan inte sluta fnizza. Ironi är fortfarande det roligaste som finns. Hehehehe....

Jag gör ett misstag, och jag gör det med flit

Någon skriver en kommentar här och frågar om jag aldrig bara är. Istället för att analysera allting. Och om nu denna frågan kräver ett svar, för vi människor älskar svar; så ska ett sådant fås.

Jag är jätteofta. Men det är morgondagen som gör varandet påtagligt. Jag reflekterar alltid över saker. Vänder och vrider. Försöker förstå varför människor agerar som dem gör. Varför livet ter sig som det gör. Jag uppmärksammar förmodligen mer än vad du gör. Mer än många gör. För mig har det betydelse vilken färg husfasaderna som jag passerar har. För mig spelar det roll vad någon sa häromdagen. Däremot spelar det ingen roll för mig om gräset är klippt, diskmaskinen urplockad eller om Patrik Ekwall använder jättejättemycket hårgelé.

Jag är en människa som älskar livet. Men jag älskar inte bara de delarna som innebär solsken, radiopop och nya randiga trikåtröjor. Jag älskar livet i alla dess skepnader. Både sorg och vind är nödvändigt. Liksom regn och avsky. Men kanske allra främst är glädje som ett värmeljus i bröstet den allra allra bästa av livets sidor. Testa att träffa någon som får det att banka hysteriskt i bröstet. Testa och känn efter. Värmeljusets låga finns där, men bankandet är illvilligt och hårt. Hur jäkla kul är det att vara kär egentligen? Amen, jävligt kul faktiskt. Men inte så himla behagligt jämt. Att vara kär är nog den bästa metaforen för livets bitterljuvhet.

Jag skriver för att jag gillar att skriva. Jag älskar ord. Livets ord. Eller nej, sekter skall man hålla sig borta ifrån. Jag älskar Emil Jensen för att han är en förebild. Men honom frågar man aldrig varför han analyserar allt eller varför han gör narr av oss människor och sättet vi beter oss på? Nej. För han är ju känd. Han kan försörja sig på det. Så alla ni där ute som inte kan försörja er på er hjärtesorg. Lägg ner. Alla ni som inte är Henrik Dorsin; som inte kan försörja er på att sprida glädje. Lägg ner. Och alla ni andra som lever och andas. Lägg ner. Ni kan omöjligt försörja er på det.

För vi faller, faller, faller

Idag tog jag en stor paus. Jag ska verkligen försöka att inte må dåligt av att jag fortfarande inte gått upp ur sängen och klockan nu slagit halv fyra. 300-400 gotlänningar får cancer per år. Det innebär att minst en insjuknar i cancer varje dag. Jag förtjänar en dag ledigt. Kunde inte hjälpa mig när jag grät hejdlöst till GT:s nya artikelserie om cancer förut (vilket innebär att jag faktiskt lämnat sängen en gång för att hämta tidningen). 

Det var så klokt sagt i intervjun med Sören Ardgren, som han nu hette:

- Men hur hanterar man livet när flera av ens nära går bort? Jag vet inte. Men man måste gå vidare; om man verkligen skulle försöka förstå, skulle man nog bli dum i huvudet.

Det låter som ett riktigt överlevnadsknep från en erfaren.

Svårt att fokusera på något slags skolarbete idag.

Utkast: Mars 13, 2011

Man går hem en morgon klockan tjugo i sju. Efter en natt där det blev lite rätt men ganska mycket fel. Du vet vägen hem utan och innan, för du har gått den så många gånger förut. Men skulle någon be dig förklara det du passerar så skulle du inte kunne nämna några detaljer. Något slags vardagsliv där du missar poängen i vad som är stommen till allt.

Och det sas så himla mycket, men det jag kanske allra mest ville säga kom aldrig fram. Att fastna är att stå stilla är att bli tillbakahållen är att bli frusen i samma utgångsläge. Och ibland måste vi rädda varandra. Vi måste rädda för att bli räddade. Men det kan inte hjälpas att man känner sig underbemannad hela tiden.

Det är svårt att agera på ett rimligt sätt när man är handlingsimpulsiv och dumdristigt... dumdristig.

Jag mår illa.

Jag vill åka nu.

Vad sa du?

Jag sitter och smsar vid köksbordet och så säger min lillasyster från ingenstans:"du är typisk en sån människa som inte kan snacka medans du smsar". Jag tittar upp från mobilen och frågar: "vad sa du?".

HeHeheheHEefnizzHehehehHEhe. Så himla klockrent att jag dör lite.

Så mycket för en kvinnodag

Känner mig illamående efter två semlor och lite uppgiven för att jag är tvungen att skriva denna omtalade projektrapport eftersom att jag egentligen borde fira kvinnodagen. För visst är det härligt att vi kvinnor får en alldeles egen dag! En dag som bara är vår. Tänka sig va! Men vadå; vi har ju aldrig någon egen dag, säger någon man därute. Ni har 364, svarar då jag. Eller 365, när det är skottår. Tack för att jag får fira min dag med semlor hur som helst. Eftersom att jag är jag så roffar jag åt mig några extra kvinnodagar om året och firar gärna med semlor då också.

Jag är fan feminist.

Därför vågar jag vägra snygg tjej-looken idag.

fettisdagen med solsken och ett abrupt uppvaknande

Man kan bli upprörd så himla snabbt. Sen kan man lugna ner sig. Inte jättefort lugna ner sig, men ändå återhämta sig inom rimlig tid. Om det är solen som påverkar mig vet jag inte; men det känns inte som att man kan gå runt och vara obekväm och upprörd tills skottet kommer. Man är ändå inte bunden till någon och fri att gå när som helst. Man kan lika gärna le. Man behöver inte alltid le, men bara lite sådär ibland när minusgraderna gett med sig. Man får helt enkelt vänta in stunder och känna att världen är så himla mycket större än såhär. På tal om det så är jag verkligen sugen på USA igen.

We show her what it's all about

Jag sög precis lusten ur livet. Eller var det livet som sög lusten ur mig. När jag springer klagar jag på att jag blir andfådd. När jag stannar klagar jag på livet och står och stampar. Mamma säger att jag aldrig kommer att vara finare än nu. Det är ingen tröst om hon trodde det. Det blir ju bara värre. Då. Medan andra värdesätter fritid så undrar jag vad man gör när man är ledig. I lördags åkte jag till stan och handlade en mascara. På en ledig dag när man kan göra precis vad som helst så åker jag till visbys östercentrum och köper en mascara. När man kan göra precis vad som helst. En ledig dag.

Allt står så stilla där jag befinner mig. Jag vill väcka liv i folk genom att blåsa dem i öronen. Jag vill skrika vårskrik likt Ronja Rövardotter för att skrämma fåglarna. Jag vill dansa oftare och galnare och leva lite mer än någonsin. För jag har ju värsta fina allting men tristessen kväver domnar sviker dödar alla fina ting och det är ju inte så jag vill ha det. Man vill verkligen göra största värsta bästa stordåd och blir nästa rånad på all energi av blotta tanken. Kanske borde jag köpa C-vitaminer?

När någon tvingar mig till stillastående så blir jag klaustrofobisk. För just nu kväver min projektarbetslärare mig med sin allsmäktiga hand som hon håller ner mig med i sängen framför datorn. Hennes stora handflata spjärnandes mot min kropp mot mitt huvud min hjärna hjärta allt tryckandes ner ner ner stilla stilla stilla. Skriv, säger hon. Skriv din jävla rapport nu, säger hon. Jag kan inte skriva en rapport. Jag kan bara skriva om att jag inte kan skriva en rapport. Jag kan aldrig göra saker jag tvingas till. En gång kunde jag det. Men nu kan jag det inte längre.

Mamma säger att jag aldrig kommer vara finare än nu.

Jag inser att jag aldrig kommer vara mer tålmodig än nu.

Det blir ju bara värre.

Då.

Vänta bara.

Vem såg du?

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Det är så tomt på ord och formuleringar just nu och det känns som att det mesta utspelar sig i känslor. Istället för att skriva kryptiska förbannelser och om jobbiga situationer och om lyckliga stunder så lever jag faktiskt. Jag lever alltihopa. Det är så konstigt. Eller kanske är det normalt? Huruvida jag har huvudet på skaft eller under armen har jag inte koll på. Mest känns det som att jag ligger efter. På alla möjliga plan. Men jag försöker vara glad fast personer kommer och rör till det; både på fyllan och i nyktra tillstånd. Jag såg dig. Du såg mig. Sen såg jag någon annan. Vem såg du?

Vägskäl

I ultrarapid
trampar vi
i vakuumet av skumgummimadrasser och duntäcken
Det går snabbt när vi springer
men långsamt när vi rör oss framåt
Vi undrar hela tiden om vi är på rätt plats
i rätt stund
Eller om vi hela tiden missar poängen
Vad händer om vi stannar upp
Snurrar jorden vidare som om ingenting hänt
För en liten människa som säger stopp
lyssnar ingen på
stannar ingen för
Ensam är inte stark
Men ensam är bra
RSS 2.0