just thinking

Jag satt precis och tittade på Skavlan och underbara Tony Bennett. Han var så fin när han berättade om sitt 85-åriga liv och droppade namn som Nat "King" Cole, Dean Martin och Frank Sinatra. Och förklarade hur han kunde sjunga på ett sånt avslappnande sätt med att det var en annan tid förut. Då man blev känd på pubar där man kanske spelade mer intimt för 500 personer. Och menade i princip att artister nu måste sjunga för att ens göra sig hörda och sedda. Och då tänkte jag att det nog var bättre förr.

Sen insåg jag att det finns människor som är sina tiders ikoner. Emil Jensen känns som en modernare och mer kravmärkt Cornelis och Cornelis som en svensk Dylan utan förmågan att spela munspel. Ebba grön kan tänkas vara Sveriges motsvarighet till The Clash och Beatles kanske banade väg för ett lite lättsmält och trallvänligt ABBA. Det låter inte så illa egentligen, men när man tänker på det som är nu så känns bara allt så påtvingat inom musikvärlden. Det handlar om pengar. Bli känd. Vara en offentlig person. Ha hippa kläder. Typ bli Idol 2012 för hundrade gången. Jag blir lite sådär spyasjuk.

För att inte ha uppdaterat om min existens på senare så blev kanske det här ett lite vrickat "Hello-I-am-Alive".


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0