It may be quite simple but

Sitter i min stora säng i mitt rum med en kopp te och det är mörkt ute. Trots att jag inte gjort ett dugg idag eller aldrig heller brukar dricka te ensam så känns det som en av de där kvällarna efter skolan när man kommer hem fyra och bara har plugg i tankarna trots att man gått i skolan hela dagen. Vanligaste anledningen till att man har det är för att man inte har gjort någon som helst nytta på lektionen men ändå varit närvarande och det fick väl alltid vara gott nog. Jag sitter och klickar runt på bloggar och inspireras av människor. Människor och deras sätt att uttrycka sig. Många är ju inga Murakami med ord; men de lyfter fram sitt på andra sätt. Jag själv älskar att skriva. Jag själv önskar att folk skrev mer. Överallt. På asfalten. På bussen. På offentliga toaletter. På kuddar. I tak. På bilrutor. Och alla andrastans där möjligheten att klottra ner några bokstäver finns.

Det känns som en sån där kväll.

När hjärtat känns lite krossat och man inte riktigt förstår varför. När hjärtslagen liksom känns, när blodet liksom rinner runt i kroppen på ett liksom ganska svårbedömligt virvlande sätt. Jag menar; det kan ju inte vara en sån där kväll. Jag går inte i skolan. Jag dricker te ensam. Driver inte en av de tio största bloggarna i Sverige. Där jag har fått kontrakt på en lägenhet över vattnet. Dit jag och min pojkvän ska. Svårt att förstå tvåsamheten ibland. Tvåsamheten skrämmer mig som fan ibland. Men det är ju så jävla fint. Och skönt. Ibland.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0