I'm running out of time so let's dance while we're waiting

Fast man inte åstadkommer särskilt mycket om dagarna så tycks de ändå flyga förbi ens lilla synfält likt nonchalanta svalor. Vanligtvis brukar jag klättra på väggarna av att inte göra särskilt mycket. Att känna mig meningslös och overksam är bland det värsta jag vet. Det krävs däremot inte särskilt mycket för att jag ska känna mig som motsatsen; det räcker med att sy en jacka eller baka en kaka så stimulerar det den lättlurade hjärnbarken. Jag insåg häromdagen att jag varit ledig i snart en månads tid nu. Det är lång tid. Ändå kan jag få lite magknip när jag tittar ut på eftermiddagarna och tänker att världen utanför mig snurrar. Folk stressar runt på sina arbeten, folk rusar i tunnelbanan i Stockholm och alla är på väg någonstans utom jag. Alla följer sina rutiner. Utom jag. Jag är den enda som har raderat tiden. Jag är den enda som står still.

Det skrämmer mig inte. Tvärtom. Jag skulle inte klara av att börja arbeta imorgon. Jag tror jag sprang in lite i väggen där i våras och jag försöker fortfarande släta ut bucklorna som åverkades på fasaden. Putsar väggen. Städar upp efter mig. Det är väggen som skrämmer mig. Men ibland känns det som att jag har ganska bra med flyt. Eller så är jag bara bra på att undermedvetet anpassa mina sinnen. Jag vet att jag inte kommer att vara jobbredo en sekund före den 3 oktober. Men jag vet att jag kommer att vara redo då. På något vis känns det som att jag alltid lyckas samla mina hästar tills det är dags. Ibland inte förrän samma sekund som något sker. Men jag lyckas.

Jag har nog en gnutta karaktär ändå.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0