Skrattrelationer

Jag har aldrig haft en sån där jättenära relation till mitt skratt. Under högstadiet så förekom det humorn "hej titta där är en fluga, nu döper vi den och lägger oss och asgarvar på golvet i korridoren". DET, har aldrig riktigt varit jag och många gånger har jag undrat varför det inte funkat för mig. Jag får för mig att jag har en lite mer intelligent humor... och det säger jag inte för att vara pretentiös utan ofta kan jag önska att det bara var enkelt. Att jag också kunde garva åt flugor. Jag menar, nu när det är sommar och man ligger på stranden; HUR många flugor sätter sig inte på en och kittlar en till vansinne? Jag önskar att jag istället för att bli helt rasande och slå vilt omkring mig bara kunde slappna av, peka på flugan och bryta ut i skrattkalas. SÅ enkelt. Men det känns som en ren omöjlighet.
 
Det är verkligen bara när något, på riktigt, roligt händer som jag får ett skrattanfall, och det kan jag känna händer alldeles för sällan. Jag menar, om ett skratt förlänger livet så är jag körd. Jag småfnissar mest bara inombords och det känns som att det inte räcker särskilt långt för att täcka upp, Jag önskar att jag kunde sänka min standard. Men hur gör man? Skall man liksom pusha sig själv till att skratta, så att det kanske faller sig naturligt en dag? Att jag ändå kan få inse flugans underhållningsvärde till slut. Jag och mitt skratt har liksom ingen nära relation som jag har med till exempel mitt allvar. Det handlar inte enbart om att jag är en allvarlig människa, för det är bara en del av mig, men främst om att nyckeln till mitt skratt oftast går genom allvaret. Ironi är en favorit när den handskas med på rätt sätt. Allt som är allvarligt blir liksom lite rått att skämta om. Och rått är kul. Flugor är inte kul. Flugor är fan inte kul. Det kan inte vara fel på mig för att jag inte tycker det. Förresten
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0