Om att våga släppa taget om en sanning

Sedan en lång tid tillbaka började en process inom mig som så starkt har bitit tag i mig och vägrat släppa mig loss. Processen pågår som en konstant undermedveten molande huvudvärk under huden som har eskalerat ända sedan första dagen och gör att jag sluter mig mer och mer för varje dag, som med en skyddshinna om mig.
 
Allt detta började en dag för ungefär precis tre år sedan.
 
En dag jag blev uppväckt som från ingenstans och helt ställd mot väggen när jag insåg vad som kan hända i vårt samhälle, i vårt land, på vår kontinent, i denna stora värld. Om allt som kan inträffa som är så hemskt och hjärtslitande. Det började med en enorm rädsla och respekt för eld och dess hänsynslösa väg fram när den väl tagit fart. Sedan för döden och dess slutgiltiga läge. Sedan för obalanserade relationer. Desto längre tiden har sträckt ut sig över månader, år;  i desto större omfattning har detta tagit tag i mig och vad jag skulle vilja kalla drabbat mig. Mer ofta känns det som att bära runt på ett handikapp. Jag lämnar aldrig något bakom mig när jag lämnar ett rum utan att jag är försäkrad om att det kommer vara precis så som jag lämnat det, när jag kommer tillbaka. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar att lämna. Jag lever hela tiden med vetskapen om att vem som helst kan dö vilken dag som helst. Som att det är så otroligt tydligt och närvarande nu. Jag ringer sällan mina vänner och berättar om hur jag känner inombords. Rädd för att bli besviken, neglegerad, utskrattad eller hånad bakom ryggen. Det är som att när jag förliser en sanning så vill jag ta tillbaka den direkt. Som att den hamnar på fri fot och jag inte kan ta tillbaka den när helst jag skulle vilja gömma den igen. Som att sanningen blir för verklig och förlöst i en värld som en gång kommer utnyttja den. Eventuellt vända den emot mig.
 
Snälla.
 
Det är så svårt att leva med det här när inga av de här sakerna hör ihop och synkroniserar tillsammans. Eftersom vem som helst kan dö när som helst så borde inte rädslan för att det skall börja brinna vara större än sannolikheten att jag skall bli påkörd av en bil en morgon på väg till skolan. Och eftersom vem som helst nu kan dö när som helst så borde det vara bättre att prata oftare med sina vänner än att dra sig undan, ifrån dem; rädd för att bli lämnad om man gör ett felsteg. Eftersom att dra sig undan för andra ofta är ett bevis på att man vill ha mindre kontakt - fast det ibland är precis tvärtom. Och om man hela tiden går runt och är rädd för saker så blir man som människa otrygg. Och om man inte själv är trygg, hur skall man då kunna tänka sig att någon annan skall känna sig trygg med mig?
 
Allt det här vet jag. Men det hjälper inte.
 
Jag läste en bok om självkänsla i somras. Den gav mig energi och vilja. Viljan att ta mig ur den här cirkeln av om om om, det kan hända, tänk om, se upp, var på din vakt. Och jag insåg att min självkänsla inte var mycket att skryta med. Citatet "det är en otrolig frihet att slippa att känna sig som ett offer" ekar ofta i mitt huvud och ja, de senaste månaderna har jag märkt vilken frihet det kan vara att låta bli. Man väljer ju själv hur man vill tolka saker, och jag vet att jag ofta gör en tolkning och använder det som en destruktiv sanning mot mig själv utan att ifrågasätta, eller ta reda på det rätta. Som när en person, den enda som jag för närvarande kan prata innerligt med, säger en sak och lägger till "du är bättre på det nu". Genom att vara självdestruktiv tänker man direkt "fan vad dålig jag var på det förut" utan att ens fundera på att man faktiskt, som i detta fallet var; att jag var bra innan men fantastisk på det nu.
 
Något inom mig skriker vid tanken på att släppa lös allting.
 
Jag har ett starkt självförtroende som gör att jag vet att jag kommer att ta mig igenom det här. Hur lång tid det än tar. För jag tvivlar inte på min prestation och vilja. Jag tror ju på mig själv, är noga med att följa mitt hjärta och gör det jag känner för precis i stunden. Jag önskar bara att självförtroendet kunde smitta av sig på min självkänsla. Och att jag får vakna sådär brutalt igen som för några år sen, och får se mig omkring med en ny blick.
 
Vakna.
 
Jag måste publicera det här inlägget. Det tar emot. Att blotta sig. Vilket jag gjorde så lätt förut. Skrev blogginlägg efter blogginlägg och ringde till vänner och grät. Jag vill kunna göra det igen. Öppna upp. Därför måste jag publicera detta. Som en början. Som ett sätt att göra uppror mot det som spökar inom mig.
 
Det är slut nu.
 

Vakna.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0