ungdomens lust, ålderdomens höst

Vi två satt emot varandra vid köksbordet
det var bara du och jag
det var länge sen sist
evigheter
så långt att jag inte minns

Det kändes som att vi firade något
när vi drack te ur dina vita koppar med Stig Lindbergs gröna löv på
vi pratade om döden
och vem var jag att dömma värdet på dina ägodelar
du sa, jag blir glad om du tar hand om det
jag sa, jag går härifrån om du inte är tyst
jag bär på dödsångest åt oss alla
så släpp din ältan
du sa, du kan behöva det här en dag
Jag tänkte jag behöver bara dig
men tack för knapparna
jag kanske syr en kofta

Du sa, när Tutta frågade din farfar vad han önskade sig i 50-årspresent
så svarade han en ny bil
han fick den här
hon höll upp en leksaksbil ny i sin föråldrade förpackning
och nu säljer jag den på loppis för 25 kronor
tårarna la sig eggande i ögonvrån
bit ihop

Och du berättar om han som du tar hand om nu
han som frågar dig när du tror att han kommer bli frisk för att kunna resa
du vet svaret men har inte samvete att berätta
parkinson
han har dig nu
den där parkinson har dig
och där sitter han med hoppet om att bli bra
när han blir sämre för varje sekund

Du sa, kom gärna och hälsa på mig oftare
även fast jag inte har något till dig
en stor våg och en käftsmäll
av dåligt samvete
alltid försöka räcka till
alltid lika otillräcklig
men bryr mig om
så mycket

Men bryr mig verkligen om så himla mycket

Vem såg du?

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Det är så tomt på ord och formuleringar just nu och det känns som att det mesta utspelar sig i känslor. Istället för att skriva kryptiska förbannelser och om jobbiga situationer och om lyckliga stunder så lever jag faktiskt. Jag lever alltihopa. Det är så konstigt. Eller kanske är det normalt? Huruvida jag har huvudet på skaft eller under armen har jag inte koll på. Mest känns det som att jag ligger efter. På alla möjliga plan. Men jag försöker vara glad fast personer kommer och rör till det; både på fyllan och i nyktra tillstånd. Jag såg dig. Du såg mig. Sen såg jag någon annan. Vem såg du?

Vägskäl

I ultrarapid
trampar vi
i vakuumet av skumgummimadrasser och duntäcken
Det går snabbt när vi springer
men långsamt när vi rör oss framåt
Vi undrar hela tiden om vi är på rätt plats
i rätt stund
Eller om vi hela tiden missar poängen
Vad händer om vi stannar upp
Snurrar jorden vidare som om ingenting hänt
För en liten människa som säger stopp
lyssnar ingen på
stannar ingen för
Ensam är inte stark
Men ensam är bra
RSS 2.0